Om ett sorgligt jubileum

My beautiful picture

Stupni Do från ”Ragnaröks” tunga kulspruta – när vi tagit oss in, först den 26 oktober

Idag är det exakt 25 år sedan massakern i Stupni Do inträffade – den 23 oktober 1993.

39 oskyldiga människor – däribland flera barn – mördades i ett vansinnesdåd, utfört av ett bosnienkroatiskt rövarband under befäl av Ivica Rajic.

Den 23 oktober 1993 var en kaotisk dag på många sätt. På grund av byråkratiskt obstruerande från den serbiska sidan hade den nordiska bataljonen Nordbat 2 knappt börjat få in personal över gränsen till Bosnien. Men ett par av åttonde pansarskyttekompaniets plutoner – med tilltänkt hemmabas i Vares – hade de senaste två dagarna lyckats ta sig förbi gränsvakten ”King of the Bridge” för att sätta högsta fart mot Vares och ramla rakt in i ett fullt krig som bara ett par dagar tidigare brutit ut mellan bosnienkroatiska HVO och bosniakiska BiH.

De körde direkt ut i fält, utan att ens hinna in och vända på den camp – ett gammalt sågverk – som var tilltänkt som deras hem det kommande halvåret.

I den lilla gruvstaden Vares brann det och sköts överallt den 23 oktober 1993. De fåtaliga nordiska FN-soldaterna försökte bilda sig en uppfattning om vad som pågick, och ingripa mot plundringar och övergrepp där det var möjligt. Flera ur den handfull svenska enheter som funnits på plats sedan ett par, tre veckor hade sedan ett par dagar tillbaka utsatts för beskjutning. Och det hade redan varit oerhört nära att sluta med svenska förluster vid åtminstone ett par tillfällen.

Just den 23 oktober stökade läget till sig ytterligare; som om det inte var nog med att försöka skapa reda i det kaos orsakat av att två av parterna drabbat samman i fullt krig besköts några av bataljonens pansarbandvagnar dessutom från den tredje parten, som annars var relativt passiv just där och då. En 20 mm automatkanon på den serbiska sidan fronten i Olovo brände av flera skurar mot några av Nordbats pansarbandvagnar när de passerade platsen i hög fart. Projektiler passerade över, mellan och bakom vagnarna – men som genom ett under träffade inte en enda av projektilerna. Nordbat 2 verkade ha turen på sin sida.

Nere i Vares centrum hittades samma dag 233 män, inspärrade i en skola där de utsattes för tortyr. Skolan sattes omedelbart under bevakning för att få övergreppen att upphöra. Det fanns en hel del att bita i för de alldeles för fåtaliga nordiska FN-soldaterna – totalt kanske ett hundratal – som nyss ramlat in i Vares. För flera hade det knappt gått ett dygn sedan en väsensskild tillvaro på underhållsbasen Pancevo, på alla sätt långt ifrån utmaningarna i krigets Bosnien.

Med den redan pressade situationen för Nordbat 2, där huvuddelen av bataljonen satt fast utanför kriget – i nämnda Pancevo – fanns det inget större hopp om att få förstärkningar till Vares. Trots det gjordes flera försök att nå byn Stupni Do, där en rökpelare syntes mot himlen och bataljonen anade det värsta. De HVO-förband som spärrade vägen var så aggressiva att det inte gick att pressa sig in i byn med de begränsade resurser Nordbat 2 förfogade över. En offensiv hållning var heller inte direkt något FN:s centrala ledning – BH Command – uppmuntrade. Tvärtom. De hade nog helst sett att Nordbat återgått till campen, dragit ett täcke över huvudet och återvänt när allt lugnat ner sig.

Vi kom försent för att rädda Stupni Do. Men mot alla direktiv, och mot alla odds, lyckades vi i alla fall rädda de överlevande som lyckats fly – utan att deras förföljare hann tysta dem. Detta i en såväl fysiskt som politiskt riskfylld operation. Och efter den dagen bestämde vi oss för en betydligt mer offensiv hållning, som skulle möta kritik, men tämligen snart visa sig vara framgångsrik.

Och utan vittnena från Stupni Do som vi hittade, lastade in och – mot alla regler – körde över till andra sidan fronten hade världen kanske aldrig fått reda på vad som hände i Stupni Do.

Själv kommer jag aldrig att glömma, och jag tänker göra vad jag kan för att resten av världen inte heller ska glömma all den ondska människan är kapabel att utsätta sina medmänniskor för.

 –     –     –

 

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om ett sorgligt jubileum

  1. Ola Ljungberg skriver:

    Gripande läsning.

  2. Simon skriver:

    Tack för din insats!

  3. Peter skriver:

    Tack för att du delar med dig!
    Jag har ett eget Stupni Do, det heter Srebrenica.
    Jag kommer aldrig heller att glömma…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s