Om att inte stoppa corona

Inför en potentiell fara ingen vet någonting om brukar vår mänskliga ryggmärgsreflex vara att försöka hålla den borta. Med alla medel. Frysa allt, vinna tid, och försöka få mer fakta och kunskap.

I det läge åtminstone västvärlden satt sig i idag, där man efter kalla krigets slut dragit ner ordentligt på samhällsberedskapen, har det inte låtit sig göras, hur mycket man än må fantisera om det i efterhand. De nya tiderna har haft många uppsidor vi alla njutit av, som billiga resor, öppna gränser, krympta försvarssatsningar, färre pliktlagar och mjukare ordningshållning.

Baksidan av den öppnare, fredligare världen är att hela västvärlden – trots mer kunskap, och fler kompetenta myndigheter och medarbetare än någonsin – självmant har satt sig i ett läge där resurser och förmåga att sätta denna kompetens i arbete i form av konkreta och verksamma åtgärder i verkligheten är häpnadsväckande låg. 

Det finns med det i bakhuvudet ingen regering, oavsett partifärg, som hade vågat eller ens kunnat göra vad som egentligen behövts när de första coronafallen kom till Sverige. Verktygen man i så fall hade behövt fanns inte där. De var avskaffade i ”bred politisk enighet över blocken” – vilket jag elakt brukar hävda är direkt översättbart till utan närmare eftertanke.

Det fanns inga extrateam att kalla in för att ta tempen på ankommande flygpassagerare. Det fanns inte ens personal att ”stänga gränserna” – hur gör man förresten det, rent praktiskt? Det fanns inga lager av munskydd och termometrar, och inga beredskapspoliser kvar att kalla in. Det fanns heller inga nödvändiga regelverk på plats. Det fanns inga mängder av test-kit, och inga horder av snabbt inkallningsbara sjukvårdskunniga som kunnat bemanna drive in-tester eller kartlagt smittvägar hos tusentalet människor ute i samhället.

Det tycks knappt ha funnits planer för något av ovanstående.

Skyll nu inte bara på politikerna för detta – det synes mig ha funnits ett synnerligen stort stöd för att inte slösa pengar på sånt som ändå aldrig kommer till användning, även hos gemene man i den svenska befolkningen.

Och om allt funnits på plats hade som sagt ingen enda regering – oavsett partifärg – i hela västvärlden vågat använda sig av dem förrän det varit för sent. Efter senaste dagarnas debatt om huruvida boten är värre än soten förstår ni varför.

 –     –     –