Om corona som utlösande faktor

En liten debatt har börjat spira huruvida coronakrisen är politikens eller marknadens kris. Är det längre någon skillnad, undrar jag? Personligen tror jag debatten snuddar vid något – att coronakrisens allvarlighet egentligen inte handlar om en smittsam sjukdom överhuvudtaget – men att den inte gräver tillräckligt djupt. 

Även om coronaviruset skulle visa sig vara en i historiskt perspektiv relativt ”mild” pandemi med låg dödlighet är den sannolikt den ekonomiskt mest dödliga sådana vi sett.

Min gissning varför det är så är följande: Sedan kalla krigets slut har vi i västvärlden drabbats av högmod och glömt hur bräckligt ett samhälle faktiskt är. Vi har byggt ett samhälle vars komplexitet gett ett falskt intryck av robusthet – men som är närmast omöjligt att överblicka, och därmed att styra. Fallhöjden har blivit större än vi insett samtidigt som vi har fått hybris som samhälle, och trott oss mer intelligenta, framgångsrika och osårbara än vi de facto varit. 

Politik och finansmarknad har alltid suttit i samma båt, men de har numera växt ihop så till den milda grad att de kan betraktas som ett och samma system. Det syns inte minst på hur det i hela västvärlden tycks naturligt att utan vidare skolning snabbt yrkesväxla mellan politiska partiers toppgarnityr, myndighetschefsroller och storbankers och -företags styrelser, ledningsgrupper och toppkonsultteam.

Som jag ser det har vi fått ett ryggkliande kotteri, ett frälse av ekonomisk-politiska makthavare som bekvämt glider omkring tillsammans, orörbara i en slags ekonomisk/politisk zeppelinare högt ovanför oss undersåtar. Man har sedan länge kastat alla de så nödvändiga skarpa rågångarna mellan politik, offentligt tjänstemannaskap och företag/finansmarknad över bord. I zeppelinaren har man tillsammans skapat en komplex apparat där alla är kompis med alla, och alla är chef – utan att någon, någonstans, någonsin tycks bära något ansvar.

Apparaten har gjort sig bekvämt immun mot att någon i zeppelinaren ens ska behöva bära några större konsekvenser av aldrig så bristande ansvarstagande. Det tycks alltid finnas en olycklig omständighet att skylla på, en lägre tjänsteman att offra där nere på marken, en ansvarsfrihet, en straffrihet, en fallskärm, eller ett nytt jobb som väntar hos någon av kompisarna när dammet lagt sig.

Och i avsaknaden av den laddning och friktion en sund maktdelning hade inneburit har apparaten överskattat sin egen kollektiva lojalitet, enighet, makt och förmåga.

Dels har man överskattat styrkan i den globala ekonomi som i praktiken bara är ett kassaflöde – pengar in här och nu, alla pengar lika snabbt ut, gärna till något för zeppelinarfrälset självförverkligande kostsamt projekt. Tillgångarna, ‘rikedomen’ man slösat ligger helt och hållet i försäkranden, förväntningar, tro och hopp om allt större framtida betalningsströmmar från konsumenter och skattebetalare.

När de uteblir, vilket kan ske över en natt vid en plötslig kris som nu, så ‘poff’ – är man plötsligt inte ‘rik’ längre.

Man har också överskattat  styrkan, lojaliteten och förmågan inom det offentlig-privata maktkomplexet av ‘kompisar’ i zeppelinaren. Så trevligt som man har tillsammans, så goda vänner som man är, och så korta kontaktvägar man har mellan varandra kan det ju rimligtvis inte finnas någonting som skulle kunna drabba västvärlden som man inte snabbt torde kunna lösa tillsammans – med några snabba telefonsamtal inom kompiskretsen.

Men det krävdes bara ett mikroskopiskt virus för att påvisa att den skenbart sammanhållna globala elitklass som överbrygger såväl offentlig-privata, parti- som nationsgränser när allt kom omkring inte kunde uppbåda den lojalitet, samordning, snabbhet , handlingskraft eller trovärdighet som hade krävts. 

Och då går det som det går.

Just när vi övertygat oss själva om att vår hyperkomplexa globala samhällskonstruktion här i ‘historiens slut‘ blivit så robust och självbärande att den kunde klara allt kom ett litet virus och bevisade att det var precis tvärtom. På ytan såg systemet stort och starkt ut, men vid minsta påfrestning visade det sig bräckligare än någonsin.

Och det visade sig att vi minsann fortfarande befinner oss ungefär lika mycket i historiens mitt som alla andra människor som hittills levat på jorden.

Jag kanske är överkänslig, men det har länge känts som om världen gått på övervarv, och att det bara var en tidsfråga innan den skulle skära ihop av sig själv i politiska eller ekonomiska självsvängningar – eller av någon oväntad kris som behagade uppenbara sig. Finanskrisen 2008 lyckades vi ducka vi genom att blunda och gasa oss ur uppförsbacken. Det verkade gå så bra att vi fortsatte på full gas med minusränta i högkonjunktur även i den långa utförsbacke som rått sedan dess.

Men, tyvärr; just som vi i full fart lättade över krönet vid årsskiftet 2020 tog visst vägen slut. Hoppsan.

Här är vi nu. Om något förvånar det mig att det höll så länge. Låt mig gissa att det inte kommr att visa sig lika lätt att komma ur krisen med hjälp av ‘mer av samma’ denna gång.

Med det sagt: Lugn. Världen går inte under nu heller. Det kommer – som alltid här ‘mitt i historien’ – att ordna sig alldeles utmärkt i slutändan. Men oförmågan att hantera coronaviruset såväl mentalt som praktiskt är ett solklart tecken på en ohållbar samhällskonstruktion som har överlevt sig själv. Nu måste alla göra sitt, och vi ska göra som vi blir tillsagda tills krisen värkt ut. Men när vi väl når bottenkänning efter denna kris någon gång framöver är det dags att börja fundera på hur samhällssystemet bör korrigeras, omformas eller rentav återuppbyggas på nytt.

Min förhoppning är att det går att skapa en bättre maktdelning, så vi små människor ska slippa alla dessa tvära kast där vi, vår privatekonomi och vår framtid reduceras till maktapparatens spelpjäser – för de stora finansdrakarnas spekulationsvinster, eller de politiska pålägsskalvarnas ideologistyrda experimenterande med våra liv och värderingar.

Ja, hoppas kan man ju. Eller så fortsätter vi väl som vanligt, vilket väl är den mest sannolika utvecklingen.

Men personligen hoppas jag att vi ska ta chansen att göra om, göra nytt, om så bara i det lilla. Göra oss till fria, oberoende och starka människor som tillsammans bygger oss en rimlig och respektfull framtid, utan att be överheten om lov att få fortsätta ledas genom livet – uppstyrda i detalj – som en maktlös, skuldsatt och lydig flock av folk.

Hoppas kan man ju, som sagt…

 –     –     –