Om ett nödvärnsfall i Rättvik I (III)

Jag har liksom många andra följt debatten om den gårdsägare i Rättvik som dömts till 18 månaders fängelse för att ha vådaskjutit en aggressiv granne.

Jag har tack vare åklagaren @Ridefixer på Twitter fått tillgång till att läsa Svea hovrätts dom (Mål nr B 3703-19). Jag misstänkte att det liksom i det gamla nödvärnsfallet med den s k ”Nås-hjälten” som jag analyserade för drygt tio år sedan fanns mer att läsa som skulle förklara varför domen blivit som den blivit.

Det gjorde det förvisso, men inte så mycket mer kött på benen att det i mitt tycke förklarar det hårda straffet. Svea hovrätts dom är märkligt skriven och innehåller en hel del kontroversiella resonemang jag tänker återkomma om i senare inlägg. Men förutom vissa kontroversiella juridiska vägval i domen finns en viktig principiell diskussion som behöver föras utifrån den – och jag hoppas därför Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd.

Den principiella diskussionen är huruvida man i sitt eget hem överhuvudtaget har rätt att beväpna sig ”i förebyggande syfte” inför en potentiellt hotfull situation. Samt om man – vilket domen nu fastslagit – först är skyldig att vidta försvarliga åtgärder för att i ett senare skede kunna hävda ej uppenbart oförsvarligt nödvärnsvåld, vilket i mitt tycke är en märklig juridisk skvader.

Svea hovrätts dom innehåller en hel del för mig nya resonemang och krav på en vanlig medborgare i vederbörandes hem, som närmast kan jämföras med nödvärnsrättens ”hade du kort kjol”-frågor. Vissa av de krav man kan utläsa ställts på en privatperson i hans eget hem som är rentav högre än dem man ställer på en polis i tjänst. Därtill kryddar man domen med spekulationer om en mängd ”lämplig” våldsanvändning rätten anser gårdsägaren hade bort vidta som jag undrar varför man ens inkluderat i domen.

Men, men. Det återkommer jag till i senare inlägg. Nu tar vi ärendet från början:

Den man som sköts ihjäl var psykiskt labil, och hade av allt att döma misshandlat och hotat gårdsägarens inneboende med kniv tidigare under dagen. Gårdsägaren och hans inneboende satt på verandan när mannen kom åkande mot villan på sin motorcykel. Gårdsägaren bestämmer sig för att ”i förebyggande syfte” hämta sitt jaktgevär och ladda det.

Alla poliser vet att labila personer är det svåraste man hkan ställas inför. Man vet i princip aldrig om de ska be om ursäkt och ge en kram – eller om de plötsligt tänker hugga ihjäl en med kniv.

Det är precis en sådan människa, och en sådan situation domen beskriver när mannen som senare avled kommer åkande uppför uppfarten på sin motorcykel. Såvitt jag kunnat utläsa av domen vet ingen i det tidiga skedet vilket uppsåt mannen har, även om det är rimligt att anta att det kan bli hotfullt eller våldsamt. Men ingen vet, och han kan bete sig hur som helst i spannet mellan att be om ursäkt för tidigare beteende till att hoppa av motorcykeln och rusa fram med en kniv för att mörda någon.

Både tingsrätt och hovrätt ställer kravet att båda som befann sig på uteplatsen i det läget skulle ha sprungit inomhus, låst dörren och ringt polis. Trots att ingen vet vad mannen vill kan man dock utläsa av domen att såväl tingsrätt som hovrätt anser att en nödvärnssituation uppstår redan när mannen kommer åkande på motorcykeln.

Vad som gör mig fundersam när det gäller hovrättens bedömning är följande:  hur kan man i domen a) fastslå att nödvärn gäller för att i samma nödvärnssituation b) ställa krav på att mannen ska agera försvarligt genom att räkna upp ett antal lämpliga åtgärder han hade bort vidta.

Vad som borde prövas och beskrivas i domen i en nödvärnssituation är inte vilka ej vidtagna åtgärder som hade varit försvarliga om gårdsägaren vidtagit dem, utan vilka av hans faktiska gärningar som varit uppenbart oförsvarliga – vilket är straffrihetsgränsen handlingar begångna i nödvärn.

Den enda slutsats man kan dra av domen är således att det är just valet att beväpna sig istället för att låsa dörren och ringa polisen som i slutändan är det vägval som utgör det ”uppenbart oförsvarliga” i händelsekedjan. Jag kommer i senare inlägg att återkomma till varför det är oväsentligt huruvida gårdsägaren beväpnat sig ”i förebyggande syfte” med just ett skjutvapen istället för något annat potentiellt livsfarligt verktyg.

Följden av hovrättens dom blir att man fastslår en linje som hårdraget innebär att allt annat än att springa och gömma sig för potentiellt livsfarliga inkräktare som dyker upp utanför eller i ens hem är uppenbart oförsvarligt.

Det är en fullständigt orimlig linje.

 –     –     –

 – Fortsättning följer i detta inlägg. –