Om ett nödvärnsfall i Rättvik II (III)

– Fortsättning från detta inlägg

Nödvärnsfallet i Rättvik sätter fingret på en viktig principiell juridisk frågeställning: Vilken rätt har en privatperson att i sitt eget hem beväpna sig ”i förebyggande syfte”, inför en okänd situation som kan sluta hur som helst?

Det torde vara ställt utom allt rimligt tvivel att envar i sitt eget hem äger rätt att när man så önskar bära runt på t ex en kratta, en kökskniv, ett stolsben, en batong, en yxa eller en brandsläckare.

Det torde också vara ställt utom allt rimligt tvivel att envar också normalt sett äger rätt att hantera sina egna ägandes skjutvapen i sitt eget hem, på snart sagt vilket sätt som helst som ryms inom Vapenlagen och ändamålen i vederbörandes vapenlicens.

Hovrättens dom fastslår dock att det inte är självklart att man har rätt att bära omkring på vad som helst i sitt eget hem om det uttalade syftet är att använda det man bär på i sitt hem som ett vapen för att skydda sig. Åtminstone inte utan att först försöka fly och tillkalla hjälp om/när en hotfull situation uppstår.

Att beväpna sig med en kratta eller ett bollträ är inget brott i sig, men att använda just sitt jaktvapen ”i förebyggande syfte” inför besök av okända asfaltläggare, potentiella äldrerånare eller andra man helt enkelt av någon anledning inte litar på är sedan en tid tillbaka ett lindrigt brott mot Vapenlagen (med samma straffskala som snatteri).  

Vapenlag (1996:67) 9 kap 2 §: ”Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,

Det torde vara ställt utom allt rimligt tvivel att nödvärnsrätten i en livshotande situation kan ge envar rätt att bruka ett skjutvapen i nödvärn. Detta var bevisligen enligt hovrättens dom inte en sådan. Den principiella frågan är då var gränsen går för när det inte är ”uppenbart oförsvarligt” att beväpna sig – och vad det egentligen är rimligt att en privatperson i sitt hem beväpnar sig med om vederbörande förväntar sig mötas av en kniv.

Jag skulle hävda att det vid den tidpunkt när gårdsägaren hämtade geväret var rimligt att anta att situationen skulle kunna utvecklas till en livshotande sådan. Och att gårdsägarens val att hämta vapnet höjde insatserna så att den blev livshotande i samma ögonblick det laddade geväret fördes in i ekvationen.

Gårdsägaren hade kunnat låsa in sig och ringa polisen. Förvisso. Nu valde han istället ett annat alternativ. Detta andra alternativ har fastslagits vara ”uppenbart oförsvarligt” av hovrätten – trots att det under samma förutsättningar sannolikt hade ansetts både proportionerligt och försvarligt av en polis i tjänst att beväpna sig med ett skjutvapen för att konfrontera mannen.

En polis möter normalt sett aldrig en situation där en kniv kan antas dyka upp utan skjutvapen.

Dock: Till skillnad från en polis, som snabbt kan dra sin pistol ur hölstret ”i förebyggande syfte” och sätta tillbaka den i hölstret om den är i vägen – när ett stort laddat gevär väl finns på platsen och fyller gårdsägarens båda händer går det inte att tänka bort – eller hölstra intill kroppen så att man har full kontroll över vapnet.

Om gårdsägaren lägger ifrån sig sitt laddade gevär så att den labile grannen får tag på det, eller, än värre, om grannen som i det här fallet försöker ta av honom geväret, ja, då har situationen verkigen gått honom ur händerna på ett sätt som rimligen inte kan sluta annat än illa.

Om man för in ett skjutvapen i ekvationen har man ställt allt på sin spets. Och vad har man tänkt sig göra om den instörtande labile mannen inte backar för vapnet som man antagit?

”Tänkte inte på det…”

Borde gårdsägaren ha tänkt på det? Ja, det borde han kanske ha gjort.

Gårdsägaren har onekligen målat in sig i ett hörn när han hämtade geväret. Det är fullt rimligt att tycka att han agerat onödigt, omdömeslöst och dumt – men är det verkligen ”uppenbart oförsvarligt” att i sitt eget hem bete sig på exakt det sätt som fram till den missade säkringsspärren hade ansetts både proportionerligt och försvarligt av en polis i tjänst?

Återigen: Kanske, eftersom han själv eskalerat situationen på ett sätt han med facit i hand inte var kapabel att hantera fullt ut. Men är hans försök att ”agera polis” verkligen så ”uppenbart oförsvarligt” att det är rimligt med ett och ett halvt års fängelse för tilltaget?

Jag återkommer i nästa inägg till varför det – även juridiskt sett – inte är det.

 –     –     –

 – Fortsättning följer i detta inlägg

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om ett nödvärnsfall i Rättvik II (III)

  1. Ping: Om ett nödvärnsfall i Rättvik I (III) | Morgonsur

  2. Helen skriver:

    Ska bli spännande att läsa din fortsättning. Jag skrev uppsats om detta på 90-talet och tror jag tycker annorlunda än du. 🙂

  3. Ping: Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III) | Morgonsur

Lämna ett svar till Morgonsur Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s