Nytt på Morgonsur

My beautiful picture

Jag har länge tänkt uppdatera min blogg, men vet samtidigt hur irriterad jag blir när någon av de bloggar jag själv läser ändrar något. Nå, nu har jag trots det ändrat lite, och hoppas förändrings-oviljan går över snabbt hos er bloggläsare.

Min bok Ett halvt år, ett helt liv har väckt mer intresse än jag kunnat föreställa mig. Senaste återkoppling var Lars Gyllenhaals podcast Militärt med Gyllenhaal – i vilken jag utlovade en hemsida där intresserade kan ta del av bilder, kartor och annat material.

Jodå. Då är det bara att leverera. Har man lovat, har man lovat. Välkommen tilll min uppdaterade sida. Botanisera bland de nya menyerna upptill. Där finns bakgrundsmaterial och bilder till många av händelserna i Ett halvt år, ett helt liv. Och – mer kommer framöver…

 

 _     _     _

UPPDATERING 11/2 kl 14:23: Har lagt till fler bilder.

Annonser
Publicerat i Rättssamhälle | 2 kommentarer

”Ett halvt år, ett helt liv” i Militärt med Gyllenhaal

img_2168-kopia

Lars Gyllenhaal och Magnus Ernström

Jag hade härförleden äran att besöka Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek i deras lokaler vid Försvarshögskolan för att intervjuas av militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal i hans podcast Militärt med Gyllenhaal.

För mig var det väldigt kul att få träffa en av Sveriges mest namnkunniga militärhistoriska författare – dessutom sannolikt den författare som är mest representerad i mina egna bokhyllor.

I intervjun hann vi avhandla både min värnplikt och detaljer kring min bok Ett halvt år, ett helt liv och dess tillkomst. Vid ca 8:40 in i intervjun får Ett halvt år, ett helt liv så positiv feedback av landets största auktoritet på svenska krigsbiografier att jag rentav rodnar om öronen.

Podcasten når du via denna länk.

Apropå Lars Gyllenhaal rekommenderas denna dagsfärska intervju med honom i NWT, som rör ny information kring bl a de så omdebatterade ubåtskränkningarna i svenska vatten.

 –     –     –

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt | 1 kommentar

Välkommen till en ny dag, Sverige

 photo hmta.jpg

 

Sedan igår heter USA:s president Donald Trump. Bland hans uppenbarligen fasta övertygelser är att ställa det – förvisso inte helt orimliga kravet – att det inte bara räcker att ”vara medlem” i NATO för att omfattas av dess skydd. Man måste solidariskt betala den överenskomna premien också.

Idag är det bara fem av 28 medlemmar som uppnår 2%-nivån (USA, Polen, Estland, Storbritannien och Grekland). NATO är en konsensusorganisation, och om någon enda av de 28 medlemmarna säger nej blir det ingen NATO-insats. Och utan USA kan NATO-länderna i praktiken inte genomföra större samordnade operationer överhuvudtaget. Trumps envisa inställning skapar därför stor oro i åtminstone 23 NATO-länders politiska system.

Donald Trump är politiskt oerfaren, och skapar osäkerhet genom att uppföra sig fullständigt oberäkneligt. De trygga ramar för förutsägbar retorik och handling som skapat stabilitet och förutsägbarhet i det västliga politiska systemet har nu försvunnit över en natt. Visst har det då och då förekommit obekväma politiska utspel tidigare, men alla intressenter i det politiska spelet har innerst inne vetat vad som varit tom retorik, var gränserna egentligen gått, och vad som eventuellt varit det underliggande budskapet avsett att tas på allvar.

Sedan igår gäller inte de sedan decennier invanda spelreglerna längre. Donald Trump kan leverera hittills otänkbart obekväma utspel – och skräcken är stor inför att han kanske rentav kommer att stå för vad han säger. De globala politiska riskerna har ökat. Rejält.

I sin oberäknelighet utmanar Donald Trump förstås stora intressen, och frågan är om han lyckas hålla ut hela sin ämbetsperiod. Det skulle kräva ett helt inlägg i sig att resonera kring, om inte annat tycker jag alla bör läsa professor Wilhelm Agrells artikel i Sydsvenskan om hur det brukar gå för presidenter som utmanar den djupa staten.

Nå, än så länge har den skumpiga världspolitiska åkturen bara börjat. Och för de NATO-medlemmar som i decennier surfat tryggt på USA:s militära överkapacitet kan det förstås bli lite jobbigt – såväl ekonomiskt som politiskt – om man nu plötsligt måste fördela om pengar till försvarsutgifter. Trumps utspel har minst sagt satt 23 regeringar i en politisk rävsax.

För Sveriges del var det snarare en björnsax som slog igen runt Moder Sveas vader igår. Sverige är inte NATO-medlem och har en försvarsbudget motsvarande knappt halva NATO:s minimipremie. Trots det har hela den svenska försvarsdoktrinen sedan andra världskrigets slut gått all in på att NATO och USA kommer att släppa allt de har för att i varje läge försvara Sverige mot angrepp.

Fram tills för tiotalet år sedan var det förmodligen en korrekt och välgrundad uppfattning – grundlagd i (åtminstone för oss röstboskap) dolda överenskommelser med den amerikanska djupa staten. Sedan fem-tio år tillbaka har det varit högst tveksamt att till fullo förlita sig på dessa ”under bordet-förpliktelser”. Sedan igår är det sannolikt en skrattretande långsökt förhoppning.

Om Ryssland i ett upptrappat läge i Östersjön t ex skulle se sig tvunget att besätta Gotland för att skydda sina intressen kan man ju fråga sig om ett Trump-styrt USA kommer att se det som en självklarhet att skicka amerikanska soldater i döden för Sveriges skull.

Hur känns det idag, Sverige? Känns de senaste femton årens försvarspolitik trygg, säker och genomtänkt?

 –     –     –

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , | 7 kommentarer

Gott Nytt 2017

Så lägger vi då året 2016 till handlingarna. För mig har det varit ett spännande år, då jag har lyckats sjösätta ett par stora projekt jag arbetat på under ganska lång tid.

Den 21 maj 2016 släppte jag min bok Ett halvt år, ett helt liv. Den har blivit oerhört väl mottagen, och bl a letat sig in i ledare i dagspressen. Mest stolt är jag över de lovord jag fått från vår bataljonchef, den legendariske överste Ulf Henricsson, samt flera gripande tack både från bosniaker och bosnienkroater som läst boken och tycker jag fångat en balanserad och rättvisande bild över hur det faktiskt var där och då. I den hemska tid 1993-94 när ett brutalt inbördeskrig rasade i Europa.

fullsizerender

Boken har sålt oförskämt bra för en glad amatör, och hamnade rentav på ”Årets topplista för kunskapstörstiga 2016” på Adlibris. Någonting säger mig att 2017 kommer att bli ett minst lika spännande år för berättelsen om tre soldaters väg genom  Bosnien med FN-bataljonen BA01. Jag återkommer i frågan.

Den 22 juni 2016 invigdes världens första elväg för tunga fordon på allmän väg.

Elvägen rullar nu för fullt, och den vanligaste frågan jag får är om det aldrig är någon som använder vägen. Det är det, men lastbilen (det finns f n bara en) ser ut ungefär som alla andra, och den är svår att lägga märke till bland alla andra lastbilar som rullar på E16. Om man möter den mitt under elvägen har man möjligen en chans att se den s k pantografen, d v s strömavtagaren uppe.

Många besök av dignitärer från Norge, Tyskland, Korea, Japan, Holland, Italien och Sverige – och fler länder jag just nu har glömt – har det i alla fall blivit. Alla har varit imponerat överraskade att vi i Sverige i den oerhört reglerade miljö som allmän väg utgör har lyckats få anläggningen på plats – dessutom helt utan dispenser. Medieintresset har varit enormt, och jag har lyckats bli citerad  i radio, tidningar och TV från alla möjliga håll och kanter.

Systemet fungerar alldeles utmärkt, och nu arbetar vi på nästa steg i utvecklingen av utsläppsfria tunga transporter: att öka konkurrensen med fler tänkbara leverantörer, samt att få till en utökad demonstration där hela värdekedjan och de ekonomiska modellerna för att driva elväg kan prövas på allvar.

2017 kommer att bli ett spännande år även för elvägsteknologin.

För mig har 2016 således varit ett alldeles fantastiskt år. Yrkesmässigt rentav det mest framgångsrika och egotrippade i mitt liv, och jag är oerhört tacksam för alla möten med fantastiska människor jag fått uppleva. Om 2017 landar ens i närheten av 2016 kommer det att bli ett mycket bra år. Men – om framtiden är det förstås svårt att sia. Särskilt i förväg.

Spekulera kan man ju alltid, förstås. Så vad tror jag om vår omvärld och de stora skeendena i världen utanför min privata bubbla under 2017? Hmm… tanken på den påstådda kinesiska förbannelsen må du leva i intressanta tidevarv är faktiskt något som slår mig…

Låt mig säga att jag tror det kommer att bli just ett synnerligen intressant år, med ny president i USA, val i Holland, Tyskland, Frankrike. När det gäller USA:s tillträdande president kan det bli både värre och bättre än omvärlden förväntat sig. Vi får helt enkelt se. Det enda jag generellt vågar sia om utgången i de europeiska valen – och det gäller dem alla – är att den antagligen kommer att bli polariserande. Många kommer att jubla, andra att bli rasande, oavsett utfall.

Det ser inte ut som om Europa under överskådlig tid kommer att enas i anden och sätta sig för att sjunga KumbaYa tillsammans.

EU som konstruktion kommer att svaja allt mer under 2017, i takt med att sin valhänta hantering av den egna existensen. Hanteringen av vapendirektivet är en tydlig indikator på den maktfullkomlighet, totala brist på lyhördhet och det demokratiska underskott som flödar i EU-korridorerna. Denna Sovjetliknande struktur är något EU måste komma tillrätta med om organisationen vill överleva. I sammanhanget är Brexit att se som en konsekvens – inte en orsak. Problemet för EU är att man när man med rätta kritiseras svarar med ännu mer av samma sak.

Om den globala islamismen finns så mycket att säga att jag låter det vänta till senare inlägg. Låt mig bara säga att jag tyvärr tror vi kommer att få se fler och större terrordåd under 2017. Kanske t o m i Sverige.

Världsekonomin då? Jag har tidigare trott att ekonomin skulle krisa och få politiken på fall. Idag tror jag fortfarande att vi på samma sätt står inför – eller kanske mitt i – slutet på en era, men jag har samtidigt ändrat mig och tror att orsakssambanden, de utlösande faktorerna, kommer att visa sig vara precis tvärtom; det kommer att vara politiken som krisar och drar med sig ekonomin. 

Så. Det var min nyårssummering. Ömsom vin, ömsom vatten, precis som livet självt. Och låt mig påminna att man – oavsett hur världen utvecklas – alltid själv väljer hur man förhåller sig till sin omvärld. Det kan ingen ta ifrån en.

Jag önskar er alla ett inte bara intressant, utan ett Gott Nytt 2017.

 –     –     –

Publicerat i Samhällsekonomi | 3 kommentarer

Om att Sverige glömde varför man har ett försvar

Försvarsmakten har under en längre tid arbetat med en ny hemsida, som innehåller ett ambitiöst arbete att beskriva dess historia genom berättelser från människorna som utgjort – och fortfarande utgör – den svenska försvarsförmågan.

Det är ett riktigt bra material som presenteras i hemsidans historiedel. Ett representativt urval ur historien, berättat av riktiga människor som ger berättelserna liv. Lättillgängligt och snyggt presenterat – även för den som inte är militärt intresserad eller är särskilt insatt i om den svenska närhistorien.

Särskilt förtjust är jag i Melker Beckers filmserie Om kriget kom, som berättar om det svenska totalförsvaret under kalla kriget. Det är en viktig serie om den tid för inte så länge sedan Sverige som nation kraftfullt tycks ha förträngt.

För många äldre kan serien påminna om att Totalförsvaret faktiskt är historia. Till skillnad från vad många tror finns inte längre någon som står där redo i stor skala – med både mat, vatten, förnödenheter, transporter och fältsjukhus – nästa gång en kris eller naturkatastrof drabbar landet i större skala.

För många yngre är serien viktig för att påtala att Sverige inte alltid varit världens mest trygga och naiva skyddade verkstad, där det värsta som kunnat inträffa är att surftiden på ens Smartphone tar slut. Många yngre vet inte ens om vilket väl förberett – och militariserat – samhälle Sverige var för bara något decennium sedan. Sverige var inte ett land – det var åtta miljoner preppers i ett enda stort survival-community.

Många yngre har ingen aning om att gammelmorfars skrönor om ”lekstugan lumpen” skedde mot en djupt allvarlig verklighet, och att deras morfar och mormor – även om de raljerar över sin insats och gärna slätar över allvaret – innerst inne faktiskt en gång var beredda att offra livet för det svenska samhället.

Många gjorde det också. Under båda världskrigen dog totalt tvåtusensjuhundra  svenska sjömän. Bara under kalla kriget dog sexhundra piloter i svenska Flygvapnet. Och det är bara några exempel.

Så långt historien. De flesta svenskar under 40 tycks övertygade om en historieskrivning där svenskarna vaknade en morgon för 200 år sedan, kliade sig i sina huvuden och insåg någonting resten av världen fortfarande inte förstått.

”Men, du, Sven… Det här med krig, är det en sån bra idé egentligen”

”Nä, du, Lisa-Stina. Det har du nog rätt i. Jag tycker vi slänger alla hemskanes vapen och tar till sån däringa dialog istället.”

I den moderne svenskens kontrafaktisk-historiska självbild hittade Sverige och svenskarna den där morgonen receptet till evig fred, och det enda svenskarna egentligen undrat sedan dess är varför inte t ex de korkade amerikanerna gjort likadant. Det är ju bara att ensidigt utropa sig själv till pacifist, så blir det ju liksom inte kul att kriga mot en – och slipper man ju krig för all framtid.

I den svenska fantasi-historien blev Sverige den där morgonen den plats på jorden som för alltid kommer att vara skyddad från allt ont, befolkad som hon är av ödmjuka invånare med brett leende, mjuk ryggrad och ett aldrig sinande förråd av överslätande ursäkter som gör landet till allas högt respekterade vän. Sedan den där morgonen har det fantastiska landet vid polcirkeln gått före och lett utvecklingen på alla världens områden, och troget levererat lösningarna till alla världsproblem. Till resten av världens underdånigt storögda beundran.

Nå. Riktigt så har det nu inte gått till. Det kan vara bra att påminna landets befolkning om att fruktansvärt många nu levande svenskar – med eller utan vapen, under tvång eller frivillighet – lagt år av sina liv på Sveriges totalförsvar. Och att det fanns ett allvarligt syfte med just detta.

Bara så sent som för ett par decennier sedan ägnade man nämligen inte stora delar av sitt liv åt totalförsvaret bara för att man tyckte det var roligt, eller för att man ville förverkliga sig själv – en stor del av motivationen var att man ville skydda sin familj och sin hembygd undan hot som idag saknar motstycke. Med undantag för de människor som vet vad det innebär att ockuperas av IS i Syrien och Irak.

När gammelfarfar gjorde lumpen var det en fullt realistisk möjlighet att det som idag sker i Mosul inom en månad, eller några dagar, kanske några timmar, skulle kunna vara verkligheten här. I ditt hem. För under hela 1900-talet var lilla Sveriges existens konkret hotad av några av världshistoriens värsta totalitära diktaturer. Det var ingen överdriven skröna, utan en ständigt aktuell realitet.

Både Nazityskland och Sovjetunionen – världens i modern tid mest effektiva och långlivade förtryckarstater – nafsade nyfiket på Sveriges gränser under den tid de existerade. Krigshot var ingen otäck myt som försiggick på andra sidan jordklotet. Det var här. Nu. På din gata. I kväll. Flera av dina nära och kära, släkt och vänner, satt i varje givet ögonblick i beredskap med laddade vapen och väntade. Kanske i en radargruppcentral, i en beredskapstropp på regementet, i stolen på ett Viggenplan på tomgång i främre klargöringsområde på en vägbas, med hörlurar i ubåten Näcken på botten av Östersjön strax utanför Sovjetiska gränsen eller vid ett skrivbord på någon statlig myndighet. Det var ett samhälle där t o m Vattenfalls tjänstemän i nyckelfunktioner bar tjänstepistoler, ifall lönnmördande spetsnaz-soldater skulle råka knacka på dörren i nästa ögonblick.

Erfarenheten visade dessutom att civilbefolkningen i de länder som invaderades av nämnda arméer – förutom de mer uppenbara livsfaror ett krig för med sig – också behövde ställa in sig på att vid en eventuell ockupation vänja sig vid förtryck, mord, våldtäkter och tortyr.

Tanken på ens familj och barn avrättade på gårdsplanen av Waffen-SS eller våldtagna av framrusande Sovjetsoldater som tar med sig familjesilvret på vägen ut innan de sätter eld på huset är en rätt stark motivationsfaktor.

Och just de alternativen var kanske rentav ”i bästa fall”. I sämsta fall förintades världen i kärnvapenkrig och atomvinter.

Idén om nationen Sverige som ett evigt och oantastligt faktum, ett robust fredens paradis på jorden, vars integritet, sjävbestämmande och gränser för alltid kommer att vara respekterat av alla och envar är en blott ett par decennier gammal villfarelse. En skröna. En myt. Det är bra att påminna sig om det ibland.

 –     –     –

Publicerat i Säkerhetspolitik | Märkt , | 6 kommentarer

Morgonsur om BA01 på Försvarsmakten.se

Förra året intervjuades jag tillsammans med Alf Görsjö och Bo Pellnäs om den första Bosnieninsatsen. Nu är artikeln publicerad på Försvarsmaktens hemsida, som en del av den historiesatsning man arbetat hårt på en längre period.

Jag återkommer med ett längre inlägg om satsningen och lite åsikter om den efter helgen, men tills vidare – läs artikeln, som ger ytterligare fler perspektiv på vår insats i Bosnien 1993-94.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/artiklar/forsta-svenska-fn-bataljonen-i-bosnien/

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Lägg ett bud på specialpaket nr 3 av 5

 

img_5474

12,7-lådorna har något olika märkning, men har alla använts i Försvarsmakten och är i gott skick.

Läs mer under auktionen på Tradera. Budgivningen avslutas tisdag 13/12 kl 20:00.

http://www.tradera.com/item/341219/271231503/ett-halvt-ar-ett-helt-liv-av-magnus-ernstrom-i-numrerad-specialutgava

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar