Om bilder från då – och nu

IMG_5049

Förra veckan fick jag förmånen att återbesöka platser – och möta människor – jag inte sett i verkliga livet på 25 år. Vår resa genom Bosnien var en omtumlande upplevelse på många sätt. Det slog mig att hur rörligt minnet är. På vissa platser hittade jag fortfarande, medan andra verkade fullständigt annorlunda mot vad jag mindes.

Det största intrycket är hur stämningen förändrats radikalt sedan den där ödesmättade tiden som FN-soldat för 25 år sedan. Människor som gått igenom prövningar man knappt kan föreställa sig har lyckats vända några av de mörkaste platser jag besökt – helveten av ren ondska och död – till varma, välkomnande, ljusa platser fyllda av kärlek och liv.

Resan i tid och rum har fått mig att inse vilka förunderliga förmågor människan besitter. Att rymma plats både för gränslös ondska – liksom förmågan att göra så mycket gott.

Och att det alltid finns hopp och en framtid – hur svart och hopplös framtiden än kan synas just där, just då.

Här kommer en bildserie som visar hur allt är sig likt – men också helt annorlunda.

(Under några av bilderna hänvisar jag till vilka kapitel i min bok Ett halvt år, ett helt liv som beskriver skeendet när just den bilden togs.)

Camp Oden, Bataljonens huvudcamp utanför Tuzla – 22 oktober 1993 – och 7 maj 2018.

Utsikten från vakten, Camp Oden 17 oktober 1993 – och 11 maj 2018.

Camp Valhall, 8:e Pansarskyttekompaniets camp i Vares, 26 oktober 1993 – och 7 maj 2018.

På väg in i Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 28) – och 8 maj 2018.

Bataljonchefen och journalister går först in i Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 28) – samma hus 7 maj 2018.

Stupni Do, 26 oktober 1993 (Kap 28) – och 8 maj 2018.

Platsen där vi lyckas rädda de flyende överlevarna från Stupni Do 26 oktober 1993 (Kap 22) – och 9 maj 2018.

Dabravine, där de överlevande släpps av 26 oktober 1993 (Kap 24) – och 9 maj 2018.

Vares centrum 5 november 1993 och 8 maj 2018.

Vares centrum 5 november 1993 och 8 maj 2018.

Vardagsliv på en gata i Tuzla, 26 november 1993 och 8 maj 2018.

Camp Valhall, mars 1994 och 8 maj 2018. Peder Öhlund, Håkan Birger och Magnus Ernström på båda bilderna. Håkan Alselind och Patrik ”Gusen” Gustavsson är med bara på bilden från 1994. Sågverkshallen vi bodde i är riven.

Tuzla Air Base mars 1994 och Tuzla International Airport 11 maj 2018.

 –     –     –

Annonser
Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om en minnessten

IMG_6186

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | Lämna en kommentar

Om ett gripande möte – efter 25 års undran

My beautiful picture

Stupni Do vid mitt förra besök 26 Oktober 1993

 

IMG_5875

Samma plats idag, den 7 maj 2018

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993-94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 2 kommentarer

Om minnen som etsat sig fast…

skanna0028

Foto från Dabravine – den lilla konvoj som precis lämnat av de överlevande från Stupni Do. Strax innan vi vänder tillbaka över fronten – till helvetet på jorden i den lilla Bosniska gruvstaden Vares, slutet av oktober 1993. 

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma  i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon,  den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

–     –     –

(Texten är en uppdaterad version av den text jag publicerade för två år och sju dagar sedan)

Publicerat i Rättssamhälle | 4 kommentarer

Om en långsamt vaknande blogg

me3_zps8e1fa08d

Ja, jag har misskött den. Min blogg. 

Förlåt.

På grund av att jag är en närmast fanatisk tjänsteman av Axel Oxenstierna-modell vägrar jag – av eget val – att blogga om något som helst som har med mitt arbete att göra. Sedan en rätt lång tid tillbaka har jag därför – med min egen restriktiva tolkning av tjänstemannaskapets ansvar – låtit bli att uttrycka åsikter som kan uppfattas som politiska på något sätt. I praktiken innebär det att jag slutade blogga.

Det kommer att förändras.

Nu tänkte jag väcka liv i denna blogg. I första läget kommer jag att inrikta mig på den bataljon jag tjänstgjorde i 1993-94, och dess göranden och låtanden. Det är nämligen 25 år sedan vi sökte och togs ut till utlandstjänst i bataljonen BA01, som sedermera skulle hamna i Bosnien.

Ni kommer att få dela den omtumlande resa jag står inför – 25 år efter insats som soldat i utlandstjänst i Bosnien.

 

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 8 kommentarer

Nej, terrorn kommer inte att ”gå över”

Bild 045

Efter senaste dagarnas terrordåd i Europa läser jag (återigen) i flera svenska tidningar att terrorn inte har någon framtid och att den västerländska demokratin står inför en någorlunda snar och absolut självklar seger.

Aftonbladets Anders Lindberg försäkrar oss om att ”terrorns tid är snart ute” Wolfgang Hansson försäkrar i samma tidning att det hela kommer att ebba ut av sig självt. I gårdagens Expressen försäkrade Britta Svensson att det är förloraren som använder terror, och att den som använder terror aldrig kan vinna.

Jag önskar verkligen jag kunde instämma i artiklarnas slutsatser. Men det kan jag tyvärr inte. För ingen av alla experter, journalister och politiker som försäkrar oss om snar seger tycks ha en enda tanke på hur, varför, på vilket sätt eller när demokratin ska uppnå detta självklara. Det enda som finns är en from förhoppning att det kommer att lösa sig självt bara vi alla lever våra liv, går till våra jobb och, på det stora hela, ägnar oss åt vår vardag.

”Vem vill frivilligt leva i ett kaos styrt av våld, religion och kvinnoförtryck?”, frågar sig Britta Svensson retoriskt i sin artikel. Fler än du tror, skulle jag säga. Tillräckligt många är så övertygade om förtryckets förträfflighet att de gärna dödar både egna och andras barn – och sig själva – i sin övertygelse. Historien har lärt oss att åtskilliga politiska och religiösa ideologier kunnat – och kan – få folk fanatiskt hängivna och fullständigt hänsynslösa för att påtvinga andra ett ”högre syfte”.

Det behövs egentligen inte särskilt många procent av en befolkning som ”frivilligt vill leva i ett kaos styrt av våld, religion och kvinnoförtryck” för att det ska bli verklighet – bara de är tillräckligt många, tillräckligt övertygade, tillräckligt övertygande och tillräckligt hårdföra.

Det fria, demokratiska, sekulära samhället är tyvärr ingen naturlag, utan utgör ett historiskt undantag. Huvudregeln i historien är dessvärre att människor i allmänhet levt, och fortfarande lever, om inte i kaos, så i alla fall under oket av våld, religion/politik och kvinnoförtryck. Oftast mer eller mindre påtvingat av en viljestark minoritet. Historien lär oss tyvärr också att människan fogar sig, och finner sig i sådant längre än vad som egentligen är vare sig önskvärt eller rimligt.

Den som tvekar kan rekapitulera 1900-talets gång i vad som nu är östra Tyskland. Om det var människornas frivillighet som styrde är det underligt att alla tydligen föddes till världen som trogna rojalister, för att plötsligt kring 1919 bli lätt vilsna demokrater, över en natt förvandlas till hårdföra nazister 1933, lika hastigt göra ett lappkast och bli trogna kommunister 1945 och sluta sina liv som frihetstörstande västerlänningar sedan hösten 1989.

Alla styren i östra Tyskland – utom möjligen den skakiga demokratiska tiden 1919-33 – har av omvärlden i sin respektive tid uppfattats som stabila regimer. Vad de trogna undersåtarna frivilligt önskat leva under för regim är egentligen rätt oklart, men vi kan konstatera att de frivilligt levt, och det under totalt olika regimer. Samma människor har levt sina liv, gått till sina jobb, och, på det stora hela, ägnat sig åt sin vardag i östra Tyskland under hela 1900-talet.

För det är tyvärr så med totalitära politiska och religiösa övertygelser att de är som ogräs; de behöver bara rätt fäste för att det inte längre ska spela någon roll vad den stora massan vill. De kommer att sprida sig tills den stora massan förr eller senare tvingas foga sig, eller ta fram giftiga och potentiellt dödliga ogräsmedel.

Med det sagt ebbar terror i ett historiskt perspektiv förr eller senare alltid ut. Men det sker inte nödvändigtvis av sig själv. Terror upphör för att a) den uppnår tillräckligt många av sina mål, b) för att dess ideologiska bas utplånas, eller c) för att tillräckligt många av terroristorganisationens medlemmar fängslas eller skjuts ihjäl.

Ur det perspektivet har jag svårt att se att den tilltagande vågen av islamistisk terror som drabbar västvärlden kommer att upphöra bara vi alla lever våra liv, går till våra jobb och, på det stora hela, ägnar oss åt vår vardag.

Terror har alltid funnits, men den islamistiska terrorn är till sin natur annorlunda än den terror västvärlden hittills haft att hantera. Det finns till skillnad från IRA, ETA, RAF och andra tidigare terroristvågor a) ingen definierad motpart att förhandla med, och heller inga kompromisser att erbjuda, b) dess ideologiska bas är i grunden en världsreligion med 1,5 miljarder trogna anhängare, och c) de potentiella terroristerna består inte av ett fåtal identifierbara anhängare i en liten, väldefinierad organisation med en ledning och/eller någorlunda geografiskt ursprung och sammanhang.

Min prognos är därför – tyvärr – att terrorn kommer att fortsätta, och att de västliga demokratierna steg för steg kommer att målas in i det hörn man för allt i världen inte vill hamna i. Polariseringen kommer, precis som terroristerna vill, att öka – och förr eller senare tvinga västvärlden till radikala, rentav brutala, motåtgärder. I sin jakt på monster kommer de västliga demokratierna förr eller senare tvingas bli monster.

För att deras befolkningar kommer att kräva det.

Och de kommer paradoxalt nog att kräva det just av anledningen att ingen frivilligt vill leva i ett kaos styrt av våld, religion och kvinnoförtryck.

 –     –     –

Publicerat i Rättssamhälle | 10 kommentarer

Om flygplatsen som nationellt ideal

IMG_3323

Nationen Sverige har under hela min livstid strävat efter att vara ”världens modernaste land”. I den strävan har man velat skapa möjlighet för alla att hitta sin egen väg, utan att formas för mycket av tryck från släktskap, ekonomi, etnicitet, traditioner, sociala normer eller religiösa dogmer.

Det har drivits ett målmedvetet politiskt arbete för att ta hand om varje litet praktiskt livsproblem som må störa Sveriges invånare, medan man samtidigt strävat efter att arbeta bort varje form av förtryckande djupare gemenskap. Syftet har i grunden varit gott, men det finns också en baksida i att gå från att vara en nation med ett folk till att bli en geografisk yta med en befolkning.

Nackdelen är att det blir svårare att mobilisera aldrig så välbehövlig engagemang, lojalitet och solidaritet i en ”gemenskap” där det enda syfte man delar är att man försöker få livet att flyta förbi så bekvämt och odramatiskt som möjligt i väntan på något annat.

Sinnebilden för det ideal nationen Sverige eftersträvat och eftersträvar tycks vara ”den internationella flygplatsen”. Av de platser som konstruerats för att människor skall vistas där är internationella flygplatser dagens tekniskt mest moderna och tillrättalagda sådana. Servicen är den högsta som går att uppbringa för så stora mängder människor, och allt är upplagt för att tillgodose behoven hos så många som möjligt. Miljön är exklusiv – och dessutom helt fördomsfri.

Det finaste med den internationella flygplatsen är att den välkomnar alla, oavsett  kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Utan att bry sig om inkomst, börd eller samhällsställning.  I en fridfull symbios samexisterar gabardinbyxor, rastaflätor, turbaner, kippor, uniformer, slitna jeans, tredelade kostymer, folkdräkter, rullstolsburna, nunnor, åldringar, barn.

Oavsett vem du är får du ta precis lika mycket plats, och du får också tillgång till samma tillrättalagda service.

Det låter måhända som ett drömsamhälle; ett lugnt, tryggt, kontrollerat, bekvämt, tillrättalagt liv – för alla – där allt är förutsägbart, välordnat och ingenting hotar ordningen och det goda livet. Där all förströelse och lyx du kan tänka dig är tillgänglig för alla. Bekvämt nog förs människor som är stökiga, högljudda, hånglar, skadar sig, gråter, dör eller andra obehagliga saker snabbt ur synhåll och in bakom kulisserna av professionell personal så att allt där ute där du vistas kan fortsätta lika lagom trevligt som vanligt. Business as usual.

Men – det goda livet gäller förstås bara så länge du håller dig till vad som förväntas av dig. Vilket är att göra så lite väsen av dig som möjligt medan du spenderar så mycket pengar som möjligt.  Man umgås inte på riktigt. Man delar inget djupare med andra människor på flygplatsen – annat än en önskan att egentligen vara någon annanstans. Graden av umgänge begränsar sig till att man socialiserar lite ytligt småtrevligt – i den mån man måste umgås med andra överhuvudtaget.

För att allt skall flyta på smidigt har man nästan bara skyldigheter på den internationella flygplatsen. I stort sett kan man säga att ens rättigheter består i en enda sak; att kunna köpa och konsumera precis vad man vill, hur mycket man vill. Den ekonomiska friheten är således närmast obegränsad – medan den personliga friheten och integriteten å andra sidan är nära nog obefintlig.

På den internationella flygplatsen sticker man inte ut, och man gör inget oväntat. Den internationella flygplatsen är inget för vilda partaj, stora livskriser, djup kärlek, kreativitet eller spontanitet. Man ordnar inte picknick och tar fram gitarren – för då stör man lugnet och kommer obönhörligen att föras bort av säkerhetspersonalen.

På den internationella flygplatsen är man lagom tillfredsställd och håller humöret på lagom nivåer. Man håller sig på sin plats – inom föreskrivna områden. Man bär alltid föreskrivna identitetshandlingar och lagom mycket tillhörigheter packade i lagom stora väskor som håller sig inom ramarna för tillåtna mått och tillåten vikt. Alla är jämlika, och ingen har mer än någon annan.

Man innehar inte olämpliga eller potentiellt störande eller farliga saker oavsett hur roliga eller stimulerande man tycker de är. Åtminstone inte såvida du inte köpt dem på flygplatsen så att ditt innehav bidrar till flygplatsens ekonomi. Men i den mån du tillåts köpa olämpligheter för ruljansens skull får du förstås inte använda dem på flygplatsen.

Allt som är någorlunda viktigt för att det sociala systemet mellan dem som vistas på den internationella flygplatsen är professionaliserat och sköts av för ändamålet särskilt anställda och utbildade flygplatsfunktionärer. Allt för att skydda en från att behöva utstå obehagliga konfrontationer med det där oförutsägbara och potentiellt farliga vi brukar kalla livet. Det där ‘livet’ bör du inte reflektera allt för mycket över. Det ägnar du dig helst åt på en annan, mer anpassad plats där du inte stör.

Man har tanke- och yttrandefrihet på den internationella flygplatsen –  men bara inom rimliga gränser. Du bör talar tyst så att ingen hör dig och kan bli kränkt om du vill prata om något annat än glättig yta. På den internationella flygplatsen är man ödmjuk, lydig och följsam – och gör som man blir tillsagd utan att ifrågasätta eller knorra.

Sedan är det förvisso också så att jämlikheten på den internationella flygplatsen är högst skenbar. Det finns förstås några som har det bättre än andra. Men de vistas i avskilda lounger som kostar extra. Dessa lounger är gömda i intetsägande korridorer så att de skall vara svåra att hitta för den stora massan. Då skulle de sköna fåtöljerna och de välförsedda bufféborden kanske kunna orsaka avundsjuka eller oro, eller – Gud förbjude – att någon vanlig människa av misstag skulle släppas in och börja ifrågasätta.

Problemet med en flygplats är att den – hur vacker den än är på ytan – saknar djupare mening och sällan får någon att känna för den, knyta an till den och utse den till ‘sin plats på jorden’. Det som utmärker en flygplats är att ingen av dem som vistas där egentligen vill befinna sig där. Alla som befinner sig på en flygplats önskar trots den ytliga skönheten, ordningen, tryggheten, bekvämligheten och allt utbud av efterfrågestyrd tillrättalagd bekvämlighet att de vore någon annanstans.

Alla.

För även om du till synes får alla dina världsliga behov tillfredsställda på den internationella flygplatsen saknas det någonting. Någonting viktigt: en familj, en historia, en framtid, en omgivning med vilken vi delar denna framtid och där vi känner oss som en sedd och bekräftad del av en helhet som strävar tillsammans mot denna gemensamma framtid.

Internationella flygplatser är inga bra platser för att odla någon enda av dessa fem faktorer. Kanske är det därför vi tycks ha så många rotlösa, sökande och olyckliga människor numera, här på den ‘internationella flygplatsen Sverige’. Trots att alla index visar att flygplatsen har alla bekvämligheter människor kan önska.

Det går bevisligen att i riksdagsbeslut införa en nationaldag för att fira landet Sverige. Men något säger mig att det inte är lika lätt att skapa en djupare gemenskap i det land man firar – och vad denna gemenskap ska bestå av. 

Hur är den helhet som strävar tillsammans beskaffad – och hur ser den gemensamma framtiden ut?

 –     –     –

(Detta inlägg är en omarbetning av ett sådant från 2011)

 

Publicerat i Rättssamhälle | 5 kommentarer