Sagan om Brf Sverige

-1-

Jag är en helt vanlig kille som levt snart ett halvt sekel i samma hus. Huset heter Sverige och är en bostadsrättsförening. Det betyder att vi alla äger en del av huset och har rätt till vårt eget krypin, men att vi samtidigt delar på en helhet där vi har både rättigheter och skyldigheter.

Brf Sverige är en gammal, fin, demokratisk förening, där alla vi som bor här gör allt för att göra föreningen till ett bra boende för alla. Föreningen har väl genomarbetade stadgar, som ska ge lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Själv har jag alltid bott här. Som en av alla andra, en av de där som varken bor längst upp, längst ned eller sticker ut åt något håll. Jag försöker sköta mitt, vara respektfull mot alla i huset, och har gjort mitt för att skydda huset från inbrott och elände. Själva bostadsrättsföreningen har jag låtit andra engagera sig i, även om jag med intresse följt de diskussioner och debatter som böljat på de årliga föreningsmötena och så gott jag kan försökt följa vad som beslutats gemensamt.

Härom dagen hände något som har fått mig att undra, inte bara över vart vår fina förening är på väg, utan också över varför den egentligen existerar och ser ut som den gör. Det har aldrig varit någon överraskning att vår egen bild av föreningen, huset och dess invånare kanske inte fullt ut motsvarar alla de fina, fläckfria prospekt som presenteras av mäklarna varje gång en lägenhet är till salu. Men vad jag började undra är om de två bilderna någonsin kommer att överensstämma. Eller om jag ärligt talat ens vill att de ska göra det.

Jag fick ompröva allt, bara för att en kille som heter Khemed dök upp på vårt föreningsmöte och ställde en fråga som fortfarande ekar i mitt huvud.

 

-2-

Jag föddes någonstans mitt i huset 1968. När jag föddes bodde bara familjer med svenska namn i huset. Alla lägenheter var ungefär likadana, och de var inredda på ungefär samma sätt, utom någon enstaka lite  lyxigare lägenhet på översta våningen. Bostadsrättsföreningens styrelse började ungefär när jag föddes ta allt högre avgift ju högre upp i huset man bodde, samtidigt som det bestämdes att avgiften skulle subventionera lägenheterna på de fattigaste våningarna längst ned. Samtidigt bestämdes det att föreningen skulle ta ansvar för alla som inte riktigt klarade det själva. I huset fanns bland annat en psykiskt sjuk ung kille, som hette Bergström och bodde hos sin mamma. När hans mamma gick bort i en stroke i början av sjuttiotalet gjorde föreningen om en av lägenheterna till madrasserad cell och anställde en vårdare som skulle ge honom mat och se till att han inte gjorde illa sig själv eller någon annan. Lundberg, hette en annan som hade det svårt. Han bodde ensam i källaren och var alkoholiserad. För att han skulle skärpa till sig sattes han på styrelsens inrådan i tvångsarbete hos vaktmästaren. Tanken var att han inte skulle kunna dricka så mycket om han hade fullt upp med annat.

Föreningen tog på sig att jämna ut de ekonomiska förutsättningarna för alla i huset, och gjorde det så ambitiöst att några av familjerna på de översta våningarna fick avgifter som var högre än de tyckte lägenheternas marknadsvärde motiverade. De flyttade från vårt hus till andra med lägre avgifter. Mina föräldrar säger att det i mitten av sjuttiotalet rentav blev så livat om avgifterna i huset att någon på ett av föreningsmötena kallat ordföranden för ”Pomperipossa”, och att hela bråket slutat med att den styrelse som alltid skött huset byttes ut mot en annan under en period.

När jag växte upp var vi alla rätt hårt hållna av styrelsen, som försökte fostra oss till lydiga föreningsmedlemmar. Själva visste vi inte så mycket annat, utan tyckte vi att vi hade det bäst i hela stan. Vi hade en underbar trädgård öppen för alla, och jämfört med de flesta andra bodde vi i ett rikt hus i en stadsdel där de flesta av husen i hela staden hade det ekonomiskt mer pressat än vi. Strunt samma om vi i vårt hus inte hade pool och häftiga lekplatser som de rika i villaområdet intill.

Vårt hus låg inklämt mellan ett stort kollektivt ägt miljonprogramsområde på ena sidan, och ett rikt villaområde på den andra. Det var alltid väldigt spänt mellan vänsterungdomarna i miljonprogramsområdet, och högerungdomarna i villaområdet, så vi undvek att gå ut. Vi förstod det inte då, men den där gnagande oron för att det skulle börja kastas gatsten och att vårt hus skulle träffas av molotovcocktails fick märkligt nog alla i vårt hus att känna samhörighet. Rädslan för att vårt hus skulle plundras och brännas ned höll oss samman, och var nog ärligt talat vad som gjorde oss till ett så sammansvetsat ‘vi’, som jag upplever att vi var på den tiden. Jag kanske å andra sidan bara är nostalgisk, men vi hade alltid något att prata om, och vi var alla överens om att vi kunde skatta oss lyckliga att stå utanför alla motsättningar när världen utanför verkade så rå, cynisk, kommersialiserad och bråkig.

Egentligen var det mestadels otrevliga anledningar som fick oss att hålla ihop överhuvudtaget. Det var så illa att vi låste alla dörrar dygnet runt, lärde alla män i huset att slåss och turades om att gå vakt på de nedersta våningarna för att ingen av alla de där våldsamma ungdomarna utanför skulle kunna hota vårt hus. Vi släppte inte in någon vi inte kände igen, och tog legitimation på alla som gick in i huset, även om det på den tiden var ganska lätt att se vilka som inte bodde i huset. Nästan alla som bodde i huset var ju släkt med varandra. Vi såg till att ha en reservvattentank på taket,  byggde ett skyddsrum i källaren, lärde alla i huset att hantera brandsläckningsutrustning, köpte in en rejäl sjukvårdslåda, gav alla i huset mellan 16 och 47 år en uppgift om det värsta skulle hända och såg till att vi kunde klara oss i vårt hus även om vi under lång tid skulle behöva stänga in oss på grund av kravaller omkring oss.

Det var nog tur att det aldrig blev något bråk mellan höger- och vänsterungdomarna: I efterhand har jag fått reda på att vår styrelse släppte in högerungdomar från villaområdet i vår källare för att spionera på vänsterungdomarna. Vänsterungdomarna visste det hela tiden, och betraktade förstås även vårt hus som ett potentiellt hot. Det var märkligt nog bara vi enskilda föreningsmedlemmar som aldrig fick veta något. Ibland hittade vi vänsterungdomar hotfullt snokande inne på vår tomt, och vi blev arga då vi inte förstod vad de hade där att göra. Vi kunde ju inte veta att styrelsen på sätt och vis valt sida åt oss, utan vår vetskap, och att de var rädda för att högerungdomarna skulle anfalla från vårt hus.

 

-3-

Så en dag i början på nittiotalet verkade alla problem lösa sig; kollektivet som ägde miljonprogramsområdet gjorde konkurs, och man omvandlade hela området till bostadsrätter. Ungdomarna från det tidigare miljonprogramsområdet fick fullt upp med att renovera lägenheter i sina kvarter, och hade inte längre tid att bråka eller hota oss. Deras vapen försvann, och några av dem började spela fotboll med ungdomarna från villaområdet. Det kommer aldrig att bli bråk mer, tänkte vi lyckligt.

Vi passade på att ansluta oss till en gemensam intresseförening som några bostadsrättsföreningar från villaområdet startat, och det var rentav några av de nybildade föreningarna i det tidigare miljonprogramsområdet som gick med också. Nu är vi trygga för alltid, tänkte vi. Nu kan vi fullt ut koncentrera oss på att inreda våra lägenheter istället för att lägga tid och pengar på de dyra och tråkiga samarbetsgrupperna som skulle skydda oss mot inbrott, bränder och våld.

Under nittiotalet började vi göra lika som de andra föreningarna i den gemensamma intresseföreningen. Vi genomförde en massa ombyggnationer och ändrade regler för att bli mer som föreningarna från villaområdet. Dessutom bestämde föreningen att det inte längre var humant att ha stackars psykiskt sjuke Bergström inlåst i en madrasserad cell, så han fick en egen lägenhet i huset och vakten som skött honom sparkades.  Lundberg, med sina alkoholproblem, behövde inte längre tvångsarbeta, och har sedan dess funnit sin plats på bänken framför ingången till huset, där han fortfarande brukar sitta och dricka, med sorgsen min.

Någon upptäckte att föreningen lånat mycket pengar under åren, och en hel del av föreningens tillgångar såldes av för att betala skulderna. Bland annat snöskyfflarna, som vi tidigare hjälpts åt att skotta med. För pengarna kunde vi istället hyra in en snöskottningsfirma första året och täcka en del gamla skulder med de pengar som blev över. Styrelsen beslutade samtidigt att föreningen skulle ha vad de kallade ”progressiva avskrivningar”. Det innebar att vi istället för att lägga pengar på underhåll, som oftast var onödigt, skulle frigöra pengarna för andra ändamål. Föreningen skulle då få mer pengar att spendera, men ändå lätt kunna betala eventuella reparationer och underhåll om sådana behov mot förmodan uppstod någon gång i framtiden. Det var en lösning alla var nöjda med.

I början av tjugohundratalet började vi vänja oss vid vår nya, underbart fridfulla tillvaro. Det verkade så tydligt att det aldrig mer skulle inträffa vare sig ett bråk eller en olycka att vi kunde frigöra ännu mer pengar. Föreningen slängde ut reservvattentanken på husets tak och gjorde om hela taket till solterrass, gjorde spa av skyddsrummet och fokuserade på att inreda huset trevligt med teppanyakihällar i alla lägenheter istället.

Vi har sedan några decennier tillbaka fått vår förening att växa genom att öppna dörrarna för nya medlemmar. Det fanns ett par föreningar på andra sidan stan där det varit så bråkigt, och förekommit så mycket inbrott, slagsmål, skadegörelse, rån och rentav mord att människor flytt därifrån. De välkomnades till vår förening istället. Vi är kända för att vara en öppen och gästvänlig förening som är ekonomiskt välskött med både spa och takterrass och därför är det många som vill bo hos oss. Vi är glada att kunna hjälpa till, men det finns förstås en hel del medlemmar i föreningen som knorrar, och tycker vi tar in för många nya medlemmar för snabbt.

Trots att vi bygger ut för fullt för att ha nya lägenheter att erbjuda hinner vi inte riktigt med.  Det finns förstås plats i huset, rent fysiskt sett, men det har visat sig svårt att få till det i praktiken. Även om nästan alla medlemmar röstade för att vi ska ta emot fler nya medlemmar är det ändå alldeles för få som vill hyra ut något av sina rum medan vi väntar på att byggfirman ska hinna i kapp med de nya lägenheterna. Men å andra sidan har herr Karlsson, en driven entreprenör som bor på översta våningen, hyrt ut sitt källarförråd till bostadsrättsföreningen. Han har ställt in några tältsängar och en campingtoalett, där de nya ansökande får bo medan de köar för sitt medlemskap.

Det är förstås bra att folk har någonstans att sova, även om ryktet går i huset att Karlsson skinnar föreningen genom att ta ut samma hyra som för en hel lägenhet bara för en simpel tältsäng och en överfull kem-toa.

Även om det som sagt knorrats en del om att lånen för vår utbyggnad kommer att knäcka föreningen innan vi kan få in hyra från de nya medlemmarna tycker de allra flesta i huset att det är värt kostnaden att öppnar våra dörrar för nya familjer. De som knorrar mest är familjen Åkesson på andra våningen. De tyckte föreningen var tillräckligt stor redan på åttiotalet, vill inte att föreningen bygger ut alls, och klagar ständigt över att det blivit för mycket spring i trappen och smällande i ytterdörren på sista tiden. Om vi ska bygga ut ska det vara i sansad takt, och dessutom får nya medlemmar sköta sitt köande någon annanstans än i Karlssons källare, brukar pappa Åkesson bekymrat framhålla på föreningsmötena.

Många i huset tycker bara pappa Åkesson är grinig och ogin. Han är inte särskilt populär i huset, eftersom hela hans familj sägs ha varit riktigt obstinata när de bodde på första våningen. Det händer ibland att några av ungarna från våningarna längre upp både klottrar på familjen Åkessons dörr och skiter i deras brevlåda.

Nå, föreningen växer, som sagt. Och det är mycket livligare och roligare i huset nu än när jag växte upp. Det är inte längre bara svenska familjer, och alla lägenheter ser helt olika ut numera. Visst är det lite stökigt ibland, och familjen Hussein på tredje våningen lagar ibland mat som luktar kryddor i hela trappuppgången. Jag tycker bara det luktar gott, men Åkessons dotter är allergisk mot curry, säger han.

Det finns några fler som inte är så förtjusta i alla nya medlemmar. I var sin lägenhet på nedersta våningen bor ett par arbetslösa killar med tatueringar och rakade skallar. De brukar träffas hos den ene, där de har något slags nostalgikväll, lyssnar på någon punkliknande musik och gamla marscher, dricker öl och drömmer sig tillbaka till förr när Sverige var en liten bostadsrättsförening. Ni vet, den där tiden när alla lägenheter var likadana och alla i huset i princip var släkt med varandra. De påstår att vi var som en enda stor familj på den tiden, och att det borde vara så igen.

Jag har inte riktigt samma minne av den tiden, men vad sjutton, smaken är som baken. Det tråkiga är att de spelar så hög musik när de träffas, vilket stör hela huset. Än värre är att det är att det bor en studentkille på våningen ovanför som blir så arg att han spelar ännu högre för att ge igen. Vi andra håller på att bli galna.

På sjuttiotalet, när jag växte upp, hade jag bara ringt på dörren och sagt åt den som spelade högt att sänka. Om det inte funkade hade vaktmästaren bara enkelt och rakt brutit strömmen till lägenheten. Eller gått in med huvudnyckel och sänkt volymen handgripligen. Men föreningen har bestämt att man inte ska säga till själv, för då kan det bli bråk. Istället har man ålagt vaktmästaren hela ansvaret. Men han får inte öppna dörren själv längre, eftersom någon på de övre våningarna i huset, som har inflytande i styrelsen, en gång på åttiotalet fick sin sons studentfest avbruten när strömmen bröts.

Vaktmästaren är fortfarande skyldig att få det tyst, men numera måste han göra det på ett belevat sätt: Genom att  ringa på dörren, buga djupt och be snällt. Om ingen öppnar, eller om den som eventuellt öppnar inte sänker finns i alla fall det viktigaste: någon att straffa för den höga volymen, nämligen vaktmästaren. Det har blivit mycket enklare med det nya sättet där vi lägger allt ansvar på vaktmästaren istället för att blanda in den som spelar högt. Då finns det ju någon som är professionell med formellt ansvar som alltid är tillgänglig att ställa till ansvars om det inte är tillräckligt tyst i huset, och så slipper man bråka med de som spelar högt. De kan ju bli väldigt arga annars.

 

-4-

De senaste tjugo åren har vi ständigt blivit allt mer civiliserade och sofistikerade i föreningen. Istället för att som tidigare hela tiden röra oss längst ned på Maslows behovstrappa och diskutera stambyten och takras på våra föreningsmöten har vi utvecklats. Vi pratar värderingar istället för simpla driftsfrågor och ekonomi; hur man bör tänka och hur man bör vara för att vara en god föreningsmedlem, vad man bör äta, hur man bäst inreder sin lägenhet, hur man får till en öppen planlösning, vilka färger som är inne och hur man ska tassa runt i huset för att inte göra andra medlemmar ledsna.

All denna vår personliga utveckling hjälper styrelsen oss med, och det finns tydliga ”arga lappar” som hjälper oss att bli bättre människor. Särskilt viktiga är de arga lapparna eftersom det finns medlemmar som aldrig tycks dyka upp i våra studiecirklar och på våra diskussionsmöten. Styrelsen ser därför till att det finns tydliga informationsskyltar och notiser överallt som talar om hur man på bästa sätt lever upp till föreningens värdegrund i varje del av livet. Allt för att umgänget i huset ska bli så lyckligt som möjligt.

Det har faktiskt blivit så många arga lappar och notiser att allt fler börjar slarva med dem, så vi har fått sätta upp ännu fler arga lappar som hänvisar till att man måste läsa de arga lapparna. Det verkar vara allt fler som bara följer de anvisningar som passar dem själva. Det kanske är för att vaktmästaren inte får säga till de som struntar i lapparna längre. Inte sedan direktör Hanssons son klottrade på en av ytterdörrarna trots åtminstone tre tydliga lappar med ”KLOTTRA EJ HÄR”, och vaktmästaren skällde ut honom efter noter. Grabben Hansson grät ut för pappa direktör Hansson, direktör Hansson klagade till styrelsen och sen var det stopp för vaktmästarens utskällningar ute i våra gemensamhetsutrymmen också. Allt för att skärpa till den goda tonen här i föreningen och få bort gammaldags repressivt beteende från vaktmästarens sida.

Ska jag vara ärlig är det inte utan att jag saknar den repressiva enkelheten från förr. När jag växte upp fanns det bara fyra lappar i hela huset: ”HÅLL SVERIGE RENT”, ”STÄNG DÖRREN FÖRSIKTIGT”, ”TYST EFTER KL 22″, CYKLAR PARKERAS I CYKELSTÄLLET”. Alla i huset visste att det var de fyra regler som gällde, och hela systemet var välkänt och förutsägbart. Vaktmästaren var snäll, men stenhård, och vi slapp som numera ständigt bryta mot mängder av detaljerade arga lappar vi inte ens känner till. I alla fall inte förrän gamla tant Söderman på våning fem snäsigt förkunnar både reglernas och lapparnas existens genom sitt öppna fönster innan hon stänger det med en smäll.

Det spelade i och för sig ingen roll att det inte fanns fler lappar när jag växte upp, för det var inte bara vaktmästarens sak att se till att de efterlevdes. Alla sade ifrån på skarpen, alltid, eftersom alla kände till de fyra reglerna, såg till att de efterlevdes, och struntade i att lägga sig i något annat. Tant Söderman upplevdes som snäll på den tiden eftersom hon gnällde precis lika lite som alla andra. Nu gnäller hon jämt. Om allt.

Härom veckan kom jag att tänka på att det trots allt fanns en del fördelar med att vi satsade så mycket på säkerhet förr. Någon hade slängt en fimp i en sopcontainer på gården, och alla ropade efter någon som kunde släcka branden. Förr hade vem som helst fixat det på två röda, men nu visste ingen vem som hade ansvar för bränderna. Vi trodde att det var vaktmästaren, men han sade att han bara förebygger bränder numera. När det brinner får vi fixa det själva, sa han. En äldre dam på våning fyra, som varit med på den tid alla hade en uppgift om något gick snett, kom ihåg hur man gjorde. Hon öppnade ett gammalt dammigt brandskåp, men det fanns ingen slang kvar. Det spelade förresten ingen större roll att slangen var borta, för hela brandposten hade rostat ihop. Hon släckte elden med en brandsläckare hon lånat från grannföreningen, så nu är det tack och lov frid och fröjd igen.

Jag frågade en jag känner i bostadsrättsföreningens styrelse om vi inte kunde lyfta frågan om att skaffa brandsläckare eller avrosta brandposterna i föreningen vid nästa föreningsmöte. Särskilt som det ryktas om att det börjar bli kravaller i grannskapet igen, och man kan ju aldrig så noga veta vad framtiden bär med sig. Styrelseledamoten sa att frågan inte är aktuell längre eftersom branden ju är släckt. Han tillade att brandsläckningsutrustning dessutom är jättedyrt, men att vi kanske kan lyfta frågan på slutet av mötet, om vi får tid efter att andra, viktigare saker avhandlats. Han vet nog bäst, för han har suttit i styrelsen jättelänge.

 

-5-

Årets föreningsmöte var högtidligt, och kändes viktigt. Styrelsen satt på rad bakom ett bord i änden av kvarterslokalen medan vi andra spridit ut oss på lösa stolar i biosittning framför, vända mot dem. Vi hade flera viktiga frågor att diskutera. De första två frågorna gällde nya arga lappar. Det fanns förslag om en ny arg lapp, eftersom någon har hittat en fimp på marken bredvid askkoppen intill cykelparkeringen. Nästa fråga var om det inte borde sättas upp ytterligare ett par lappar om att man inte får spela högt, eftersom problemet med hög musik fortfarande kvarstår. Man ville också förtydliga vaktmästarens ansvar för att problemet upphör, och man ville skicka honom på kurs för att lära sig hur man genom psykologi övertalar någon att öppna dörren och får vederbörande att bara genom övertalning inte längre vilja spela högt på sin stereo.

Punkt tre handlade om att vi borde förmå familjen Rashimi på våning tre att byta plats med  Micke och Lasse på våning fyra, eftersom det fanns tre invandrarfamiljer på våning tre, vilket är mer än genomsnittet. Det vore bättre för alla om familjen Rashimi bytte plats med Micke och Lasse så det fanns åtminstone en lägenhet med homosexuella  på våning tre. Både Rashimis och Micke och Lasse gick med på flytten.

Vi hade just kommit till punkt fyra när någon harklade sig i dörren längst bak i kvarterslokalen, följt av ett dämpat sorl från föreningsmötet. Det var Khemed, en av de yngre männen från Karlssons källarförråd som smugit sig upp från källarvåningen, trots att han inte är medlem i föreningen ännu, och därför inte heller var formellt inbjuden till mötet. När sorlet dog ut tog han till orda med klar och tydlig stämma:

”Jag har en fråga, till alla er som är här. Jag vill hemskt gärna bli en av er, och vill passa in i er förening. Innan jag ställer själva frågan ska jag ge en bakgrund till den; Där jag bodde förut visste vi alla vad vi delade, och varför vi bodde i huset. Det var ett slitet hus, men ändå inte bara tak över huvudet. Vi var alla väldigt olika, och vissa var osams jämt och hatade varann. Ibland slogs vi. Men vi visste alla vad som krävdes av den som bodde där, och vi visste när det var dags att lägga all osämja åt sidan och hjälpas åt. Vi visste till och med vad vi hade tillsammans som vi i värsta fall skulle offra våra liv för – och inte. Vi visste varför vi kallade vårt hus vårt hem, varför vi hörde hemma där, var gränserna gick och vad som var ‘vi’. Sedan kom de som slog sönder allt och brände huset, och nu är jag här. Men jag har en fråga, efter att ha läst ert värdegrundsdokument där ni pratar om att föreningen är ett enda stort ‘vi’ oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.; Vad menar ni när ni säger ‘vi’, för jag får inte ihop det med vad jag ser.” 

”Du, ditt förra hus låter som det var här förr, ni vet, på den tiden innan de gjorde om miljonprogrammet intill till bostadsrätter”, påpekade herr Åhs glatt. Åhs var en fryntlig pensionerad Byggnadsombudsman i rödrutig flanellskjorta på bakersta raden i lokalen. ”Jag minns när jag var ung och stod vakt på nedre våningen. Rätt vad det var stirrade jag rätt in i ögonen på en ungdomsmobb från grannområdet beväpnade med knivar, påkar och molotovcocktails. Jag blev skiträdd, men tänkte att mitt hus och mina grannar – ja, inte ens den där jävla sprätten direktör Hansson – ska ni få bränna, så jag, direktör Hansson, idioten till nazist på bottenplan och den där utlänningen med krulligt hår på våning tre tittade på varann, nickade, gick rakt ut till dem och…”  Ordföranden viftade bort Åhs nostalgiska infall med handen, som om han ville bli av med en irriterande fluga, och svarade Khemed:

”Det är ju självklart. Vi har en värdegrund som styrelsen har fastslagit. För att passa in här ska man dela ett antal värderingar som vi alla står bakom och har samlat i ett bindande värdegrundsdokument som alla har skrivit på. Vi gillar olika, och vill ha en mångfald av bostadsrättsinnehavare som representerar ett tvärsnitt av världen. Kortfattat kan man väl säga att här i huset delar vi inte in folk i vi och dom. Här finns bara vi.”, svarade ordföranden.

”Men… vad menar ni med ‘vi’?”

Det blev knäpp tyst. Alla tittade förvånat på honom. Det snurrade i huvudet på mig, och jag förstod att han just ställt en fråga vars svar jag tänkt avfärda som självklart – tills jag upptäckte att den i all sin enkelhet var omöjlig för mig att svara på. Det var tydligen bara jag som var dum , för de flesta bara skakade på huvudet. Förtidspedagog Lisa Svensson från fjärde våningen tittade upp från den iPhone hon ägnat sig åt hela mötet, himlade med ögonen och suckade: ”Men det är ju självklart, det vet ju alla. Det är ju vi. Alla. Duh!”

 

-6-

Jag förstår fortfarande inte vad du menar”, sade ordföranden, fortfarande riktad mot Khemed. ”Vadå ‘vad menar ni med ‘vi”?”

Khemed försökte förtydliga: ”Vad jag vill veta är; vad ska man vara för människa för att passa in här. Vad är grunden, syftet med hela den här föreningen? Varför bor ni här? Varför är ni stolta att kalla det här ert hem? När skulle ni offra allt och ställa upp – en för alla, alla för en – bakom vem som helst som bor i det här huset? Även om det var nynazisten på bottenplan? Vad är det ni bjuder in mig i, när förväntas jag ge allt för er, och när kan jag likaledes räkna med att ni alla ger allt för mig?”

Ordföranden såg trött ut:”Du, det här är den finaste föreningen man kan bo i i hela staden. Vi har en välskött ekonomi, en trygg förening där alla är välkomna, och vi delar alla samma generösa värdegrund. Vi har alla lagt ner all möda på att…”

”Är det kul här?”, avbröt Khemed ordföranden. Ordföranden blev märkbart störd av den leende Khemed och lutade sig fram. En lätt rodnad syntes på hans kinder när han svarade, lite för stressat:

”Hörrudu, jag måste säga att det är märkliga frågor du kommer med; Vi har spa, vi har takterrass, studiecirklar, anordnar grillfest. Styrelsen satsar stenhårt på trivsel, och vi har varit oerhört noggranna att se till att formerna för umgänge sker på ett sätt så att alla kan vara med och ingen behöver känna sig kränkt.”

”Men har ni kul tillsammans?”, frågade Khemed, med ett lekfullt leende. 

”Det är klart vi har kul. Som jag sa, i den här föreningen tror vi på allas lika värde, och vi delar alla samma värdegrund. Alla har skrivit på…” Ordföranden tittade ner på sina papper och började stressat plocka med dem.

Khemeds leende dog ut. ”Förlåt. jag kom ifrån ämnet. Apropå värdegrund;de där arbetslösa killarna på bottenvåningen, de utan hår – har de också skrivit på?”, fortsatte han. Khemed var en av de få från källaren som kände huset utan och innan. Han städade svart hos flera familjer ända upp på översta våningen Han hade rört sig tillräckligt mycket i huset för att inse att någonting saknades i ordförandens svar.

”Ja, ja. Jag förstår vad du är ute efter. Det finns väl något enstaka undantag. Man kan väl säga att det i huset finns vi som inte delar in människor i vi och dom, och så finns det dom, som delar in människor i vi och dom. Och dom är givetvis inte som vi här, och vi är inte som dom”, svarade ordföranden.

”Nu har du just sagt att det finns vi och dom här i huset”, svarade Khemed.

”Det har jag väl inte”, svarade ordföranden osäkert. ”Här finns plats för alla. Det är vi alla överens om.”

”Inte Åkesson på ettan. Eller killarna utan hår. Vad ska ni göra åt dem? Vräka dem?”, frågade Khemed med ett nyfiket leende.

”Här vräks ingen! Det är mot vår värdegrund!”, dundrade ordföranden. ”Men vi har i alla fall gjort klart för dem att vi inte accepterar deras. Värdegrund alltså…”

”Men de bor ju här och tycker som de tycker. Ingen kan tvinga dem att ändra sig. Det bor fullt av olika människor här som tycker alla möjliga konstiga saker, och ingen kan tvinga dem att ändra sig heller. Det går aldrig att ändra människors värderingar om man inte hittar något gemensamt att mötas kring. Kanske borde ni hitta ett ‘vi’ som verkligen är ett ‘vi’. Något att backa tillbaka till. Som gör att vi, alla,kan hitta ett sätt att förhålla oss till varandra, leva tillsammans i samma hus, väl medvetna om vad vi kan förvänta oss av varandra och inte.”

”Det finns ju lappar uppsatta överallt som talar om precis vad som förväntas av en! Det har vi ju bestämt gemensamt!”, snäste plötsligt gamle pensionerade justitierådet Holm från styrelsebordet.

Khemed vände sig mot justitierådet. ”Ja, men alla har ju inte varit med och tagit fram dem. Ibland tycks de rentav framtagna av någon liten grupp som bara bevakat sina egna intressen. Dessutom är det nu så många arga lappar att man inte kan lyda alla, och det är svårt för mig som är ny här att veta vilka som är viktiga att lyda och inte. Det viktiga står ju inte på några lappar alls”, svarade Khemed. ”Dessutom händer det ju inget om man struntar i dem, har jag märkt när jag råkat göra fel av misstag. Och många av de lappar jag läst tycks lägga sig mer i vem jag är än vad jag gör. Ibland tror jag att hela er värdegrund är bara snack. Ni gillar bara olika på utsidan, men vill att alla ska tänka precis likadant på insidan.” Man kunde skönja ett stänk av irritation i Khemeds röst.

”Alla lappar är viktiga, annars skulle vi inte ha satt upp dem”, fortsatte förre justitierådet Holm surt, till synes utan att ha hört ett ord av vad Khemed sagt.

Khemed tittade snett uppåt mot taket medan han reciterade ur minnet: ‘För att undvika brännskador har styrelsen beslutat förbjuda strykning i strykrummet för alla som inte genomgått föreningens studiecirkel  i strykning’, är det en viktig regel?”, frågade Khemed och vände blicken mot förre justitierådet Holm.

”Det är klart den är. Man kan ju inte släppa lös vem som helst med ett strykjärn i gemensamma utrymmen. Man kan ju bränna sig. Eller slinta med strykjärnet och bränna ett barn som går förbi”, sa förre justitierådet Holm bestämt.

Khemed såg besvärad ut och harklade sig. ”Förlåt. Det var inte min mening att låta respektlös… Det känns jättebra att komma till en så fin bostadsrättsförening där man fokuserar på trygghet, och har haft det så tryggt att ni verkligen kunnat arbeta igenom allt i detalj under många år, men jag undrar fortfarande vad som är grunden för föreningen. Själva syftet, ert ‘vi’. Jag har läst er värdegrund. Alla säger att de står bakom allt i den om man frågar dem. Sen beter de sig helt annorlunda så fort man vänder ryggen till. Jag har lite svårt att förhålla mig till det, och jag vet inte riktigt hur jag förväntas bete mig. Ska jag göra som ni säger, eller som ni gör?” 

Det var tydligt att frågan var känslig. Man kunde ha hört en knappnål falla i kvarterslokalen. Ordföranden tog på sig att desarmera situationen: ”Återigen, här tillhör vi alla samma ‘vi’, och vi delar alla samma värdegrund. Jag hänvisar till värdegrundsdokumentet”, sade han i en ton som gjorde klart att saken var utagerad.

”Bergström? Är han med på värdegrunden?”, frågade Khemed, som inte tycktes ha tagit den minsta notis om ordförandens avsnoppande tonfall.

”Bergström räknas inte. Han är ju inte riktigt frisk i huvet!”, svarade ordföranden.

”Den där frikyrkopastorn på våning fyra?”, frågade Khemed.

”Okej, vi har haft lite svårt att få honom att fatta alla detaljer kring HBTQ. Men han kommer att vika ner sig till slut, det är jag fullt övertygad om”, svarade ordföranden.

”Studenten på tvåan?”, frågade Khemed.

”Ja, visst, han är elak mot sin tjej, slår henne och låter henne göra allt i hemmet medan han själv bara spelar PlayStation, men i princip håller han med om allt som står, även om han kämpar med att följa det i praktiken. Han är egentligen en fin kille med bra värderingar”, svarade ordföranden.

”Han, islamisten på bottenvåningen?”, frågade Khemed

”Nu räcker det. Var inte larvig. Det är väl självklart att inte alla ställer upp på varenda punkt i den där värdegrunden”, avbröt förre justitierådet Holm irriterat från sin plats vid styrelsebordet. Ordföranden suckade djupt. Men Khemed gav sig inte:

”Så, jag frågar igen; vad är det i så fall för punkter i värdegrundsdokumentet föreningen överhuvudtaget inte kan kompromissa med? För mig är det nämligen bara de som kan sägas definiera föreningens riktiga ‘vi’. Det ‘vi’ jag kanske kan bli en del av.”

Khemed lät det vara tyst en stund, och såg ut över de märkbart stressade mötesdeltagarna. Han ställde frågan igen, långsamt: ”Vad menar ni med ‘vi’?”

 

-7-

Ordförandens axlar sjönk ihop något, och han tog ett fast tag om pappersbunten framför sig: ”Inte för jag förstår vad du vill mena med din idiotiska fråga, men du är välkommen att lyfta den igen när du är medlem i föreningen”, sa han med sprucken röst. Efter att omsorgsfullt ha slätat ut de redan skrynkelfria papperen framför sig harklade han sig. Han fortsatte, nu med sin sedvanligt myndiga stämma ”Punkt fyra. Bokcafé i skyddsrummet…”

”Ursäkta,” avbröt den unga sjuksköterskan fröken Andersson från våning två, ”jag tycker killen har en poäng. Vi pratar bara yta här i föreningen. Vi pratar gardiner men glömmer husets bärande fundament. Vi pratar torktumlarludd men aldrig föreningens grundläggande värden. Jag har läst en miljard lappar om hur jag förväntas bete mig – i detalj, och varje gång jag går förbi entrén finns där nya inredningstips, matrecept, råd och dåd från styrelsen. Men fan, det har börjat svaja i mitt golv. Jag var in till grannen under, och hon har verkligen gjort läckert i lägenheten. Men jag tror hon har kapat en bärande vägg.  Det spelar ju ingen roll hur fint vi bor och hur mycket spa eller bokcafé vi har om hela huset brakar ihop för att vi inte underhåller stommen. När gjordes det stambyte sist, förresten? Det har börjat lukta konstigt från en av väggarna i min lya…”

Ordföranden såg ut som han just drabbats av ett plågsamt magknip, och avbröt med trött stämma: ”Vi är upplysta, civiliserade, belästa människor i den här föreningen. Vi är alla skyldiga att utvecklas som människor, och det vore knappast utvecklande för stans finaste bostadsrättsförening att prata stambyten och avlopp. Vill du prata skit – ursäkta franskan – finns det säkert något forum för det någon annanstans. Här håller vi oss till föredragningslistan; Hur många var det nu som bifaller förslaget att föreningen viker tvåhundratusen för att bygga ett bokcafé i det gamla skyddsrummet?”

Herr Khoshnood, längst bak i salen började prata samtidigt som han räckte upp handen: ”Jag bor fan inte här för att utvecklas. Jag bor här för att ha någonstans att äta, skita och sova tryggt. Och det vete fan om jag gör längre. Igår kände jag hur det luktade brandrök igen. Bergström i våningen bredvid är ju… ja, han är ju lite egen, som vi alla vet. Jag tror han gör upp eld på golvet i sin lägenhet. Fan, hela huset kan ju brinna ner. Någon måste göra något!”

”Jag ska be vaktmästaren prata med Bergström”, sa fru Lind, som dittills suttit tyst, från sin plats bakom styrelsebordet. Det hördes att hon inte ville ha någon diskussion i ämnet och ansåg saken färdigbehandlad. Men herr Khoshnood hade svar på tal:

”Det har han redan försökt. Han öppnar inte för vaktmästaren. Eller någon annan heller. Vaktmästaren rycker bara på axlarna och säger att han har lagt ner det hela då han inte kan göra något.”

Herr Åhs, den gamle fryntlige Byggnadsombudsmannen, hade varit med och byggt huset. Med hög stämma och märkbar irritation tog han till orda, på ett sätt som fick hela mötet att hoppa till:

”Trams! På min tid hade vaktmästar’n bara rivit upp dörr’n och gått in. Och om det var som vi tror hade Bergström fått flytta in hos någon av oss andra så vi kunde hålla koll på’n. Man lär väl för fan vara solidarisk och ta hand om varann. Och man kan väl för i helvete inte låta folk sätta eld på hela huset, heller!”

Fru Lind reste sig upp, och gjorde en dämpande gest med händerna.

”Nu tar vi det lugnt. Det är bara rykten och vi vet faktiskt inte om de är sanna”, sa hon i förståndig ton.

”Och hur ska vi få veta det när inte ens vaktmästar’n får gå in längre?”, undrade herr Åhs.

”Jo… ja…” sade fru Lind och tittade ner i bordet. Hon harklade sig och tog till orda. ”Okej, det var inte meningen att ni skulle få reda på det för vi i styrelsen ville inte oroa er, men vi har full koll på Bergström. Vi har, eh… lyssnat lite genom dörren, och så… ja, okej, vi har smugit in en… liten kamera i hans lägenhet så vi har sett att han inte verkar farlig alls. Han tänder bara små brasor, och verkar göra det i en trädgårdsgrill av metall, så just nu är det heeelt lugnt, och vi kan återgå till ordningen.”

Det blev en pinsam tystnad, och flera av mötesdeltagarna började skruva på sig. Advokat Eriksson, som satt stadigt med armarna i kors lägst fram i lokalen, tog för första gången till orda:

”Ni har smugit in vad, sa ni? Kameror? Vem har bestämt det? Hur många fler är det ni har ‘smugit in en liten kamera hos’?”

Fru Lind svarade, märkbart stressad ”Hela styrelsen står bakom allt vi gör, så det är helt i sin ordning. Vi har faktiskt…”

Hon avbröts av att ordföranden myndigt dunkade ordförandeklubban i bordet:

”Tillbaka till ordningen! Vi var på punkt fyra. Bokcafé…”

 

-8-

Allt återgick till det normala på föreningsmötet. Nästan. Khemed suckade, skakade på huvudet och gick tillbaka till källaren. Själv kände jag mig tom, satt som i dvala och minns ingenting från resten av föreningsmötet. Det träffade mig med all kraft att svaret på Khemeds fråga verkat så självklar, men att jag trots det inte hade något svar. Och att anledningen var att jag aldrig på allvar ställt mig frågan. ”Vi” var något vi alla sade oss tillhöra, förstå, tro på, kämpa för – men egentligen var det bara ett ord vi spred omkring oss av gammal vana. Som en intetsägande hälsningsfras, ett hur mår du, där man tog allt utom ett tack bra som en ren provokation. Även om den man hälsat på hade en dödlig sjukdom och omedelbums gick ut genom dörren för att ta livet av sig.

Khemeds undran kändes som en variant på frågan ”hur långt är ett snöre”, men det viktiga kanske inte ens är svaret, utan själva frågan. Och måhända finns det rentav ett svar; ett djupare gemensamt syfte som vi alla kan ta till oss utan arga lappar, värdegrundsdokument eller styrelsebeslut.

Jag började inse: Vi som bor här i föreningen har tagit allt för givet allt för länge. Vi har klarat oss undan frågan genom att gömma oss bakom floskler, men våra stora ord har aldrig prövats på allvar. Livet har flutit på som ett behagligt tidsfördriv där vi som bott här tagit för givet att vi förenats av något större än oss själva.

Den ene har hävdat ”nationen, historien, arvet, blodsbanden”. Den andre ”tron på allas lika värde”. Den tredje ”folkhemmet”. Den fjärde ”demokratin”. Den femte ”den svenska modellen” Den sjätte ”mänskliga rättigheter”. Den sjunde ”solidaritet”. Jag tror de har fel allihop. Det som alltid hållit Brf Sverige samman har egentligen varit samma simpla skäl som alla andra liknande små samhällen:

Ett yttre hot.

Om Brf Sverige i framtiden någonsin ska bli något förmer än tak över huvudet och privatekonomiska kalkyler behöver Brf Sverige fundera över sitt syfte. Och det gäller att hålla det enkelt. I umgänget mellan människor går det aldrig att skapa perfektion. Man kan i bästa fall finna balans

Så, av vilka, av vad, består det ‘vi’ vår framtida bostadsrättsförening både inåt och utåt ska äga gemensamt. Vad det än är kan det inte skapas av en, inte av några, inte ens av de flesta. Det måste skapas av alla. Några måste främja, de flesta måste acceptera, men alla måste tolerera detta nya ‘vi’.

Så, vilka är de kärnvärden som ska förena oss alla medlemmar i hjärtat, ta oss genom svårigheter, locka oss till gemensamma stordåd och trygga en lycklig framtid i frihet?

Vad är ‘vi’, egentligen?”

 –     –     –

41 kommentarer till Sagan om Brf Sverige

  1. Sergio skriver:

    Touche!

  2. Grp chefen skriver:

    Bra! Jag känner igen mig precis. Det har blivit väldigt frustrerande att de viktiga frågorna nonchaleras för ytan. Vad gör vi åt det? Jag har engagerat mig i frivilligrörelser och Hemvärn för att motverka avvecklingen av skyddet för samhället, men alla kan inte bara göra det.

    • Sergio skriver:

      Jag har gnällt i åratal, det är mitt bidrag…. Dock, med anledning av krig i Europa och ryssens rustning förväntar jag mig ett antal ursäkter från folk som har dömt ut mig igenom åren som en foliehatt…

  3. Rutger Börjesson skriver:

    Mycket bra skrivet. Man skulle kunna skriva något liknande med ett hus och en familj där en familjemedlem vill låta någon utomstående (kanske från andra sidan jorden) bo i huset, äta maten, använda lösöre och faciliteten utan att betala. Familjen låter det ske tillfälligt men utflytten dröjer och snart vill den inflyttade att en släkting också skall komma och bo i huset. Det skulle förstås inte gå utan antingen får ingen utomstående bo hos familjen eller så får familjemedlemmen som är generös med de gemensamma tillgångarna och inte värdesätter den egna familjen flytta ur huset. Det är ju så som Sverige fungerar idag vad gäller invandring. Det finns tyvärr en i Sveriges läge sannolik utveckling och det är att familjen upplöses i ovänskap och att familjemedlemmarna lämnar huset efter handgemäng.

  4. Petter skriver:

    Det är kört

  5. Sergio skriver:

    Jag kan tycka att invånarna i detta land är lite bortskämda. Våra politiker har berikas oss så in i tusan vad gäller invandringen i åratal. Men, ändå vill en majoritet av svenska befolkningen ha ytterligare berikning. När är man berikad nog?

    Den som har mycket vill ha mer – gäller tydligen även invandring.

  6. Majsan skriver:

    Helt s-u-v-e-r-ä-n-t!
    Optimist som jag är hoppas jag att de vettigare delarna av ”styrelsen” överlag har sansat sig till 2018. Det är för mycket ord i omlopp och för litet verkstad.

  7. Rune skriver:

    Vi var fria människor, livegenskapen förekom aldrig här. Vi var stolta människor, stolta över vad vi åstadkom med hårt arbete trots fattigdom. Vi hade en gemenskap där vi offrade tid och pengar för allas bästa väl medvetna om att vi måste vara sparsamma. Det var ett land där vi aktade våra förfäders ansträngningar och arbete och vi visste att vi måste förvalta vårt arv för dom efterkommande.

    • Fjodor skriver:

      Läs på din historia. Livegenskap har visst funnits i Sverige, till och med under långa tider.

    • Buster skriver:

      Träldomen avskaffades med Magnus Erikssons landslag…
      Fattighjonen hade varken egendom eller frihet
      Statarna var knappast fria
      Inte heller samerna i gruvorna

      Exemplen är legio…

      • Rune skriver:

        Jag tror du får läsa på lite, ingenting av dina exempel har med livegenskap att göra. Träldomen som avskaffades för ca 650 år sedan berörde inte befolkningen i allmänhet och statare kunde lämna sin by och byta arbetsgivare eller bli stabo. Själv är jag löneslav…

  8. Kuckeliku skriver:

    ”Vi” är förstås normalt medborgarna, samt de som fått permanent uppehållstillstånd. Men Morgonsur frågar också efter ”kärnvärdena”. Kärnvärden är förstås sådant som frihet, jämlikhet, demokrati, välfärd och god miljö mm. Men dels hamnar dessa kärnvärden ofta i konflikt med varandra och dels hotas de av ett alltför poröst ”vi” där alla miljarder som har lust att bo i Sverige är ”vi”.

    Frihet och jämlikhet mm är förstås ganska bra saker, men det korrekta överordnade politiska målet är enligt min mening ett rikt och hållbart livsflöde på alla nivåer, från det individuella till det globala. Som gör våra liv hållbart intressanta, roliga och behagliga. Vilket är målet.

    Men folk är förstås inte självklart överens om kärnvärdena.

  9. molle2412@hotmail.com skriver:

    Värnplikten var en optimal platform för att bygga gemenskap mellan svenskar, från norr till söder och även nyanlända. Den politiska kaos som råder och våra disillutionerade ungdomar som har indotrinerats av galningar som Gudrun eller Åsa är ett direkt resultat av avskaffandet av plikten.

    • Jonas skriver:

      Och när syndaren har vaknat och vi för in värnplikt igen så tycker jag att vi följer Gudruns förslag och skriver in att den gäller alla i landet. Oberoende på kön mm

    • Amandas husse skriver:

      Jag undrar om alla som lite nostalgiskt hyllar värnplikten är tillräckligt gamla för att ha gjort lumpen. Min erfarenheter av värnplikten är att den var rätt meningslös. Vi tränade för att utkämpa andra världskriget (under sista åren av 1970-talet) och något gemenskapsbygge över klassgränser var det alls icke frågan om.

      För min del skulle jag vilja påstå att den största nackdelen med att göra värnplikten var att man tvingades umgås med ett tvärsnitt av svenska manliga ungdomar. Ett fåtal var trevliga, men de flesta var mest intresserade av att supa och knulla. Särskilt mycket intellektuellt utbyte förekom inte.

      Och för att referera lite till Jonas kommentar så påverkade ju inte värnplikten halva befolkningen ett endast dugg.

      Det är möjligt att vi blir tvungna att återinföra värnplikten, men det är naivt att se den som en frälsningsåtgärd för landets vilsenhet. Om vi behöver värnplikten så är det för att försörja försvarsmakten med soldater. Inget annat.

  10. Per skriver:

    Att Sverige liknas vid en BRF visar rätt tydligt vilket fäste denna egentligen väldigt märkliga boendeform fått i folksjälen…
    Fast i grund och botten gillar jag texten.

  11. HM skriver:

    I min värld så är ”vi” betydligt mindre än staten Sverige. Det är snarare den lokala bygd som jag lever och verkar i. Där jag har släkt och vänner. Skitsamma om folk är grisrosa, bruna eller gula. Sen är det klart att jag helst inte vill att det ska jobba pedofiler på förskolan eller rasister på sjukhuset. Men vi kan självklart inte förbjuda sjuka värderingar och böjelser.

  12. Nils Nilsson skriver:

    Jag tror att Nietzsche har svaret. Det är tomrummet efter Guds död vi ser, vi är framme vid det som äcklade honom: den sista människan vars mål är välbefinnande genom att undvika alla konflikter som tvingar oss att ta ställning. I det liberala samhällets individualism finns helt enkelt inget ”vi”. Nya värden kan inte skapas genom ”värdegrunder” som du så bra beskriver här.

  13. Bibbi skriver:

    Bra koncept men liknelsen haltar lite. I verkligheten befolkas styrelsen ständigt av samma verklighetsfrämmande och självgoda personer. Avgifterna är högst i världen och helt kopplade till inkomst utan hänsyn till hur stor lägenhet man bor i. De personer som inte följer föreningens ‘värdegrund’ får sina dörrar nedklottrade och cyklar vandaliserade och blir ibland t.o.m. misshandlade själva (varpå ordförande säger att de får skylla sig själva). Styrelsen har dessutom börjat ta emot mängder med nya medlemmar, som inte bara får gratis bostäder utan även får sina månadsavgifter och andra kostnader bekostade av de gamla medlemmarna. Många av de nya medlemmarna betalar ingen avgift alls och vägrar att umgås med de gamla. Samtidigt tystar styrelsen ned att det ökade klottret i trapphuset, inbrotten och cykelstölderna beror på de nya medlemmarna. De medlemmar som påtalar problemen och kostanderna med den stor tillströmningen av nya medlemmar utan finansiella medel eller önskan om att följa reglerna blir omedelbart brännmärkta som ‘hatare’ av styrelsen varpå de får sina lägenhetsdörrar vandaliserade.

  14. Kuckeliku skriver:

    Vad är naturen och vilket är dess syfte? Börja med att besvara den frågan. Det korrekta svaret är inte frihet. Det korrekta svaret är snarare ett rikt och hållbart livsflöde. Samma svar är det korrekta för Sverige.

  15. Kuckeliku skriver:

    Ord som frihet, tillväxt och arbetslinje används bara för att man inte klarar av att ange de egentliga målen. Som förvisso inte är solidaritet, gemenskap eller kärlek. Utan att rikt och hållbart livsflöde.

  16. "Anonym" skriver:

    Helt fantastiskt bra! Ska dela med de jag tror orkar läsa mer än ett par rader.

    Tackar!

  17. ulf skriver:

    Jag tror helt visst att Olof von Dahlin skulle ha gillat ditt inlägg!
    Det är ett gott betyg…

  18. kgb35 skriver:

    Roligt att läsa för vrångstrupen.

    Men ”att den styrelse som alltid skött huset byttes ut…”. De hade inte alls alltid skött huset, inte heller byggt det, även om de försöker få medlemmarna att tro det är så. De tog över ett väldigt välskött gammalt hus, om än med ganska små lägenheter. Dock kunde de som ville själv bygga ut och förbättra sina lägenheter. Nu behöver de som vill bygga ut också först bygga ut tre gånger så mycket på styrelsemedlemmarnas eller styrelsemedlemmarnas kompisars lägenheter.

    Dessutom fanns det lappar som beskrev hur gammelvaktmästaren och gamla styrelsemedlemmar kunde hindra att styrelsen satte upp för många lappar, eller i smyg ändrade gamla lappar.

  19. Ratatosk_SE skriver:

    Du glömde nämna den gamla damen på plan ett, hon som tidigare ivrigt förespråkade att hela bostadsrätten skulle upplösas och omvandlas till hyresrätter. Schylén heter hon, tror jag. Det sades att den lilla grupp hon företrädde tidigare faktiskt till och med fick betalt från vänsterungdomarna i hyreskasernerna i öst för att driva dessa teser. De föll förstås inte i särskilt god jord bland de flesta som faktiskt ville ha kvar sin bostadsrätt och inte få den tvångskonfiskerad av styrelsen, men hon och de i Väpik-föreningen gav inte tappt i första taget. Det gick efter ett tag utför för damen, hon sågs faktiskt till och med i gott sällskap med den försupne gubben Lundberg. Men nu har hon shapeat upp sig, tanten. Ja, till och dragit igång en ny förening, Fem-Ini-föreningen. För att röstas in i BRF-styrelsen, lovar hon vitt och brett; hon ska bland annat kvotera in en massa kvinnor i BRF-styrelsen. Ja, och så i alla andra föreningar också, både dem som själva privat skapats bland grannar och dem som styrelsen tillsatt. Alla styrelser ska vara 50% kvinnor, det vill hon skriva en ansenlig bunt arga lappar på. Dessutom ska alla män boende i huset utbilda sig i feministisk värdegrund, en riktig radikalisering av den ordinära värdegrunden, ja, just den som Khemed ifrågasatte, om du kommer ihåg. Och så ska hon höja månadsavgiften för alla män, samt dessutom se till att bostadsrättsföreningens garage stängs. För det är inte bra med bilar, tycker hon. Hur nu någon över huvud taget ska kunna åka och handla eller ta sig till jobb, släkt och vänner, har inte räknats ut riktigt. Faktum är att en hel del av hennes löften kostar ansenligt med pengar. Exempelvis den om att alla i BRF ska jobba 6 timmar i stället för 8. Och – när någon undersökte saken, visade det sig att hon tycker att det är lite ”fyrkantigt att tänka i ekonomiska termer”. Schylén och hennes förening har inte så mycket på fötterna, när allt kommer omkring. Men ändå är det många som gillar Fem-Ini-rörelsen och vill ha in henne i styrelsen. Och – just ja. Väpik försvann inte bara för att Schylén lämnade. Nejdå, nu sitter Jonas Sjöö och domderar i föreningen. Det är fortfarande lite av de gamla hyresrättstankarna kvar, men de har vuxit till sig lite och börjat ta sitt förnuft till fånga. Det är dock många av de forna hyresrättsförespråkarna som röstar på dem, även om det inte står kvar i programmet. Dessutom bor Sjöö i en av de finaste lägenheterna uppe på högsta våningen, vilket effektivt försöks döljas för trashankarna som faktiskt lägger sin röst på föreningen just för att motverka att några ska bo så fint.

    Du missade också att runt 10% av innevånarna i BRF inte alls tycker särskilt illa om pappa Åkesson. Han har, med hjälp av styrelsens revisor, räknat lite på det hela och sagt att det nog är lite dumt att fylla Karlssons källare med flyktingar från andra sidan stan. Det hela går liksom inte ihop ekonomiskt. det ser snarare ut som en hejdundrande minusaffär, vilket förstås inte de övriga i styrelsen att ska framkomma alltför mycket. Dessutom är det inte bara i källaren som de finns; källaren är proppfull. Därför har de inhysts i både slott och koja, på de flesta våningsplan. Den högst upp undantagen, självfallet. Paradvåningarna där gräddan i huset bor, går förstås fritt från dem. Eller – nja – ok – de har faktiskt inhysts i några skrubbar där högst upp också, men det är rätt avsides från paradvåningarna förstås.
    Hur som helst, för att klara av att betala hyra, behöver de nyinflyttade självfallet finna sysselsättning. Men det är nu så pass, att bostadsrättsföreningens samverkansföreningar faktiskt inte kräver så många nya medlemmar som nu kommer. Dessutom är det så att, förutom den helt obegripliga sydliga dialekten de talar, så är de är lite knepigt utbildade. Exempelvis söker just nu dataföreningen i huset en del folk till sin förening. Men – det är inte så många av de nyinflyttade som har någon datautbildning, de är mästerliga mattvävare, men datorer, nja…
    Och detta drabbar förstås inte bara de nyinflyttade. Nu är det massor av ungdomar som vuxit upp i huset vilka inte funnit ett värv i BRF Sverige, och de har fått söka sig till grannhuset, det rika BRF Norge som lever gott på sin fina oljefyndighet de gjorde i sin fiskdamm.
    Så – samtidigt som vår bostadsrättsförenings ungdomar söker sig till BRF Norge, BRF Schweiz och till och med så långt bort som BRF USA där på andra sidan sjön då de inte finner jobb i vår fina, välordnade förening, så välkomnar vi nyinflyttade – delvis i syfte att de ska kunna finna försörjning (som inte ungdomarna fann) och därmed staga upp vår ekonomi. Pappa Åkesson tycker detta låter tämligen vilset, men enligt gängse värdegrund, är det aja-baja att påtala detta, det finns en ansenlig bunt arga lappar mot att yttra sånt. Och därför mobbar resten av styrelsen honom. Det finns förvisso en hel del arga lappar mot mobbing också, men eftersom det är styrelsen som förkunnat dem från början, räknas det förstås inte i fallet Åkesson.

    Därpå har vi även lite skeenden i Miljonprogrammet där i öster som behöver adresseras. När Miljonprogrammet ombildades till bostadsrätter, var det ett tag så att det var rätt lugnt ett tag. Det gick så långt att portväktarna, som tidigare vid full mobilisering kunde uppgå till runt 75 rediga karlar, nu reducerats till tre stycken. Eftersom styrelsen inte på länge prioriterat dessa, har de halvtrasiga batonger och eftersatt utrustning att försvara bostadsrättsföreningen. De bor dessutom på olika våningsplan, så någon samverkan i egentlig mening kommer det nog knappast bli tal om. Exempelvis, killen som är specialist på att kasta kastknivar bor på plan 18, medan den modiga fröken Gustavsson, batongspecialisten, bor på plan 5. Och på plan 2 bor unge herr Karvinen som med sin säkerhetsväst och stora muskelkraft inte går av för hackor. Men de ses alltför sällan och övar för sällan, för att bilda någon egentlig trovärdig försvarsstyrka. Och detta påtalade BRF-försvarsbefälhavaren Sverkersson, när han gjorde klart att dessa tre endast kunde hindra ett begränsat anfall från våldsverkare i högst någon timme. Och då behövde de i god tid veta vad som var å färde. Och i vilken av alla portar som våldsverkarna väntades försöka ta sig in i. Det blev lite andnöd hos ordföranden när han hörde detta, ja, han ansåg ju till och med att försvarsföreningen var ett jobbigt och gammalmodigt särintresse. Men i Miljonprogrammet österöver, på andra sidan diket, rör det på sig idag. BRF Ryssland som tidigare härjat med BRF Georgien om var gräsmattegränsen faktiskt borde vara dragen, hade här i våras en förvisso relativt oblodig, men ändå uppgörelse med forna bröderna i BRF Ukraina. Det blev lite kalabalik i toppen av den bostadsrättsföreningen som snabbt och listigt, utnyttjades av styrelseordföranden i BRF Ryssland, Vlad Putte. Och plötsligt tillhörde en ansenlig mängd fina lägenheter i BRF Ukraina, de med sjöutsikt dessutom, BRF Ryssland. Strax efteråt blossade nya oroligheter upp i den stympade bostadsrättsföreningen, då vissa bostadsrättsmedlemmar ville bryta sig fria från BRF Ukraina. Genom list och försåt försåg Putte upprorsmakarna med inte bara beväpning, utan även med folk som inte alls hörde hemma i BRF Ukraina. Och de håller ännu på och skjuter på varandra genom dörrspringorna.
    Samtidigt i BRF Sverige står vi lite handfallna. BRF Sverige har gått ut med en solidaritetsförklaring, främst riktad mot BRF’erna i Baltikumkvarteret, men även BRF Finland. Vi har lovat lite mer än bara en diplomatisk not. Men nu hör till saken att vi inget har att sända till deras försvar. Vi har åtagit oss lite väl mycket, vilket medför att vi riskerar bli av med åtminstone vår lilla nöjespagod Gothia på ön i sjön här utanför, ifall det skiter sig rejält. Men det har styrelseorföranden lovat att nej, nej, det blir inga mer oroligheter i vårt närområde. Eller… i alla fall inte vårt väldigt omedelbara närområde. Som tillhör vår BRF. Inom överskådlig framtid. Eller något sånt..

    Och dessutom kommer det inte ens upp till val, ifall vi ska gå med i Grannsamverkansamfundet Natt-O eller inte, för efter djup indoktrinering har det förkunnats att Natt-O är hemska och farliga. Detta samtidigt som vi när en dold förhoppning om att ifall nu det skiter sig rejält, så kommer Natt-O att hjälpa oss. Ändå. Fast vi inte gått med i Grannsamverkan. Eller i samma mån lovat hjälpa dem om de behöver hjälp. Det är lite lustigt det där. Pappa Åkesson har ett fel där, tycker jag. Men han är absolut inte ensam om att ha fel i det hela. Han tillhör dessvärre majoriteten av BRF-medlemmarna i den åsikten.

    • Jättebra sammanfattning och komplettering av hela artikeln! Huvudet på spiken….

    • Gusav skriver:

      ”Exempelvis söker just nu dataföreningen i huset en del folk till sin förening. Men – det är inte så många av de nyinflyttade som har någon datautbildning, de är mästerliga mattvävare, men datorer, nja…”

      Vad fan menar du? Jag ser mig själv som en del av datorföreningen, den skulle inte klara sig särskilt bra utan dem som flyttat in från Brf Iran och Brf Kina.
      Den enda som sysslar med mattvävning är väl gamla senila Agda Åkesson i hembygdsföreningen, hon som tycker att datorer är nymodigheter och strunt.

      • Jens skriver:

        Problemet är att de som bor i Karlssons inredda källare kommer från Brf Somalia där mamma Haybe inte får arbeta utan skall föda nya barn och pappa Haybe kan inte läsa eller ens sett en klocka när han växte upp.

        Styrelsen säger att det inte är ett problem, för det fick jätte bra när det kom massa nya medlermmar på 90-talet från Brf Jugoslavien vars hur rasade helt. Men familjen Åkesson säger att det inte är samma typ av medlemmar som från Brf Somalia. Styrelseordföranden har dock sagt att det inte är problem eftersom hans kalkyl visar att det blir framtida intäkter på lång sikt och det är bara att öppna sitt hjärta även om det inte kommer att kunnas planteras några nya blommor hållas grillfest framöver. Pengar finns säger han, fast det sa han inte när vi talade om brandskäckare.

        Alltså har Datorföreningen anhållit till styrelsen att få ta in extra medlemmar från Brf Kina eftersom de inte kostar så mycket. Det finns en regel som säger att nya medlemmar direkt får komma in om någon förening behöver hjälp. Även om många i källarna går utan sysselsättning. Samtidigt går pappa Haybe utan nåt att göra och brukar sitta nere i centrum och dricka te och röka med gamla kompisar från Brf Somalia. De är alla lite besvikna. Givetvis sitter mammorna avskilt i en annan del av fiket och diskuterar sitt om de inte är hemma vid spisen. Allt medans alla 10 barn Haybe springer runt och river i butikerna utan att någon vågar säga till. Det finns ju en massa arga lappar satts upp mot detta.

        För att få en extra lägenhet, extra matkassar och en till tekokare till Herr Haybe har de sagt till syrelsen att de skilt sig. Men familjen Åkesson har sett att Herr och Fru Haybe oftast verkar sova i samma sovrum iaf.

      • Gustav skriver:

        @Jens:
        Du verkar tycka det är jobbigt med spring på gatan hos Brf Sverige va?
        Du kanske ska kika in hos Brf Somalia och se hur dom har det…
        Har inte din pappa lärt dig när du var liten att dela med dig av godispåsen till de andra barnen kanske?
        Du kan ju försöka komma med i datorföreningen om det blir för mycket spring hos dig nere på bottenvåningen. Vi andra är inte så snåla med föreningens pengar, vi vet att det blir spring på gatorna oavsett vilken hudfärg ungarna har.

  20. Maria Ho skriver:

    Bra och tänkvärd liknelse :)!

  21. ksmb skriver:

    I en demokrati ingår rätten att rösta på förstörelse

    http://sidselb.blogspot.se/2014/06/da-jag-bodde-i-ghetto.html
    http://somjagserdet68.wordpress.com/bilder-fran-malmo/

    /L’Oréal because you are worth it

  22. sune skriver:

    Blaha, allegorin suger

  23. Har bott i sverige i mängder med år. Är en av dom”acklimatiserade” – dock blir jag aldrig riktigt hemma här. Värför?

  24. Roland Vilhelmsson skriver:

    Tack för en tänkvärd och bra berättelse! Jag kommer definitivt att göra återbesök på din blogg.
    Mitt förslag till värdeord att bygga ett ”vi” på: ”Sekulär demokrati”, ”Marknadsekonomi”, ”Jämlikhet” och ”Humanism”.

  25. stensture skriver:

    De goda 87%
    http://juliushjort.wordpress.com/2014/09/15/sverigedemokraterna-och-valet/

    tell me why

    I don’t debate my dog…click click

  26. Musse Najib-Arnström skriver:

    Shit vilken lång berättelse, och ändå en så självklart poäng , kunde man fått fram på Några rader, förväntade mig något upplysande, aha upplevelse, paradigmskifte… Lite för PK för att skiljas från vanliga medias vardagsmat. Tack för att jag förlorade en halv timme av mitt liv i onödan…

  27. Johnny skriver:

    Jag tror att kriget kommer att utkämpas mellan de som är för massinvandringen och de som är emot massinvandringen, där är den stora politiska sprickan i dagens Sverige.

    Allt fler svenskar ifrågasätter massinvandringspolitiken där regeringen ger 99% av resurserna till 1% av flyktingarna i Sverige och bara ger 1% av resurserna till de fattigaste 99% flyktingarna utomlands. Hur kan en så orättvis, slösaktig och inhuman politik anses humanare än tvärtom som SD föreslår?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s