Repost: Värnplikten är död

Efter att ha läst Wisemans ”gräv” om hur Sverige helt utan debatt bestämt sig för att ge upp försvaret av sig självt – ett ”avslöjande” det varit häpnadsväckande och skrämmande tyst om – bestämde jag mig för att återposta  ett inlägg från 30 juni 2010. Innehållet i texten är i sig ännu äldre, men tyvärr fortfarande lika aktuellt:

Så här på värnpliktens sista dag (30 juni 2010) skulle jag vilja bidra med en text jag ursprungligen skrev 2008, och som känns ytterligt aktuell just i dag – om värnpliktsförsvaret som en omodern och obsolet företeelse.

Många hävdar nämligen att allt utom ett litet insatt yrkesförsvar är just det. Omodernt och obsolet.

Men tyvärr är det inte vi – utan vår framtida fiende – som bestämmer vad som är omodernt och vad som är framtid. Något vi dock kan känna oss relativt trygga i är att vår hypotetiske framtide fiende knappast lär låta oss själva få välja en lämplig terräng och plats för slaget som man gjorde på medeltiden.

Vad en fiende än skulle göra är det nog inte helt osannolikt att det blir det vi har sämst förmåga att möta, är minst tränade för, minst av allt väntar och minst önskar oss – om det så är att rulla in en gigantisk trähäst framför Rosenbad.

Jag tror vi gör bort oss om vi för mycket involverar oss i att försöka gissa var och hur en eventuell strid kommer att föras i framtiden och sedan bygger förmågorna enbart efter det. Risken blir att man får en ”topplista” där man bestämmer att allt utom det mest sannolika är obsolet och gammalmodigt.

Att ha en flexibel och manstark organisation – vare sig den bygger på ett mer kvalificerat Hemvärn eller en värnpliktsarmé – ger möjlighet att skapa en för fienden betydligt mer oförutsägbar motståndare än en liten, smalt specialiserad yrkesarmé.

För tyvärr är det så att det enda som aldrig blir gammalmodigt i krig är att vinna. Vinner gör man lättast genom att möta motståndaren på ett sätt han känner sig minst av allt bekväm med.

Om vi helt avvecklar den ‘onödiga och omoderna’ förmågan att slåss i ödemark är det förmodligen och orättvist nog just där fienden kommer att vara. Kanske fienden då är osportslig nog att lägga under sig hela territoriet utom de städer där vi förskansat oss för att sedan inleda en historisk belägring. När befolkningen i städerna tröttnat på att återuppleva Sarajevo 1994 – under ständig artillerield och utan vare sig el, vatten eller mat – blir det nog i längden ganska svårt att hålla ut. Till slut blir det svårt att motivera vare sig egen trupp eller civilbefolkningen:

‘Fienden är orättvis som inte kommer in i stan och slåss, när vi tränat så mycket på just det’.

Av ovan nämnda anledning och många andra är jag synnerligen kritisk till den ständigt krympande numerären i det svenska försvaret.

Sveriges försvar bör i mitt tycke ha en skyldighet att behärska territoriet – inte att vara en ambulerande slagcirkus som åker omkring i ett för övrigt säkerhetspolitiskt vakuum och letar fiendens tät för att mäta sin styrka med.

Det vore smakligt om försvarsmakten inte lämnade oss som eventuellt inte bor i slagriktningen helt i sticket, utlämnade till friskaror, upplopp, kriminella, plundrare, luftlandsättningar, diversionsförband och liknande. För civilbefolkningen är de oroligheter som följer vid sidan av kriget ofta värre än krigshandlingarna i sig. Jag tror det vore naivt att tro att just Sverige skulle vara det enda lysande undantaget där ingen började ‘ta för sig’ och begå övergrepp när samhället börjar svikta.

Om vi skulle hamna i krig har jag nämligen svårt att se att poliskåren+Hemvärnet med den numerär, beväpning och målsättning som är aktuell för dagen tillsammans skulle kunna säkra hela Sverige från alla oönskade bieffekter som följer med ett krig. Det kan ju faktiskt råka sig att friskaror, diversionsförband, plundrare, kriminella eller rentav luftlandsättningar inträffar på annan plats än det slagfält vi pekat ut och skickat vårt ‘insatta insatsförsvar’ till.

När vi fått hem insatsförsvaret från Asien, Afrika eller var det nu må vara insatt, förstås.

Som tankeställare kan man jämföra Sverige med Schweiz – ‘Landet utan armé’: Neutralt, befolkning och BNP i samma storleksordning, liknande doktrin, lägre utrikespolitisk profil än… typ alla andra länder och sedan länge helt inringat av NATO-länder. Kort sagt förmodligen världens mest säkerhetspolitiskt trygga land;

Efter mer än en halvering av sitt försvar anser man sig i framtiden behöva endast (!) 220 000 man (bl a två moderna pansarbrigader), 70-talet moderna stridsflygplan…

…på en tiondel av Sveriges yta!

Jag kan bara konstatera att Schweiz förutom att de bestämt sig för att kunna möta i princip varje tänkbart hot dessutom tycks få ut rätt mycket ‘pang för pengarna’. Även om man får ha i minnet att de inte behöver lägga så mycket pengar på flottan, direkt.

Om man nu – vilket man har gjort i bred politisk enighet över partigränserna – har definierat hotbilden på sådant sätt att ett angrepp eller militärt hot mot Sverige är otänkbart för all framtid finns tyvärr inga som helst logiska skäl att ha vare sig värnplikten (eller ens Hemvärnet) kvar.

Av taktiska skäl tar dock alltid en sådan omställning tid att marknadsföra och få den allmänna opinionen att acceptera. Debatten kommer dock obönhörligen att leda dithän, och inom en inte allt för avlägsen framtid består försvaret av en mindre, anställd, expeditionskår. Såvitt inget oförutsett dramatiskt hot skulle dyka upp från ingenstans de närmaste fem åren.

Personligen tror jag inte att något sådant markant och lättidentifierat hot kommer att dyka upp.

Då vi redan inom något år har en armé i storleksklass med… ögruppen Fijis… är min tro att Försvarets omställning redan nu orsakat irreparabel skada på vår nationella militära förmåga för decennier framåt. Vi får helt enkelt hoppas att prognosen om stabilitet in our time and närområde stämmer och att inget oförutsett inträffar i omgivningen på minst tjugotalet år.

Vi har nu kollektivt beslutat oss för att förkasta allt i det förhatliga invasionsförsvar man numera inte kan nämna offentligt utan att bli svårt förlöjligad. Måhända var det nödvändigt av åtskilliga anledningar, men i mitt personliga tycke kastade man tyvärr även ut barnet med badvattnet.

Missförstå mig rätt – invasionsförsvaret var milt uttryckt långt ifrån perfekt – men själva idén att med någorlunda kraft kunna hävda hela sitt eget territorium och sitt oberoende kan jag inte begripa att man betraktar som onödig och förkastar oåterkalleligen. Idag finns inte ens en plan för s k ‘återtagning’, d v s hur man ens med åratals förberedelsetid återupprättar en nationell armé.

Skulle något oförutsett hända har vi således problem. Kanske beror vårt agerande på att vi har blivit lite övermodiga och tror att alla framtida hot mot svenskt territorium eller svenska intressen är lika lätt avgränsade, isolerade och hanterade som valfri artikel 6-mission på Balkan.

Att hävda sin nations existens och territoriella integritet är dock något helt annat än att välja ut ett lämpligt missionsområde med lämpligt uppdrag utomlands till vilket man sedan i lugn och ro anpassar utrustning och förmåga efter vad motståndet kräver. Annars stannar man hemma. Blir det för tungt drar man sig ur.

Förutom ovanstående bör vi betänka att utdragen strid mot en likvärdig eller överlägsen motståndare är något vi inte upplevt i denna generation svenskar.

Nåväl. Kanske är jag bara en dyster och deppig gammal relik som sörjer… måhända inte invasionsförsvaret – utan dess förmåga! (Någon för all del kanske anser att det snarare handlar om tron på dess förmåga).

Den typiska bilden av värnpliktsförsvaret – som i verkligheten

faktiskt var mycket mer än cykeltolkande ‘sega gubbar’

Oavsett vårt försvars tidigare förmåga kan knappast någon hävda att dagens försvar är kraftfullare som säkerhetspolitiskt instrument i vårt närområde.

Numera skall vi skydda Sverige till synes enbart genom att delta i missioner i Darfur, Afghanistan eller valfri annan oroshärd. Personligen tycker jag det är självklart vi skall ställa upp för internationell säkerhet – men att vi på något sätt skulle skydda Sveriges gränser och svenskt territorium genom att göra oss osams med terrorister på andra sidan jordklotet har alltid för mig låtit rätt långsökt.

Att vi samtidigt tycks helt besatta av att helt släppa vårt eget existensförsvar är – åtminstone för mig – absurt!

Hela upplägget känns som att skydda sitt hus mot brand genom att säga upp hemförsäkringen och för pengarna istället köpa en brandsläckare till den slarvigaste grannen.

För en hållbar motivering att behålla värnplikt krävs en inriktning på försvar av nationen, vanvördigt uttryckt ett ‘existensförsvar’.

Ett existensförsvar och värnplikt är direkt beroende av varandra i ett vidsträckt land – med få invånare – som Sverige.

Tar du bort det ena finns ingen livsluft för det andra. Besluten kan inte ångras.

Och valet är redan gjort.

Det kommer när debatten lagt sig endast att finnas utrymme för en mindre yrkesarmé som i all användning för nationellt försvar ovillkorligen kräver NATO-medlemskap eller en utveckling av EU till fullvärdig försvarsallians.

Debatten om värnpliktens vara eller inte vara är därför som jag ser det onödig i sak. Debattens nödvändighet blir endast att vädra argument för att vänja oss vid det oundvikliga och för några år sedan onämnbara – yrkesarmé och medlemskap i en försvarsallians.

Ibland tror jag i min sorgsenhet över försvarsviljans avskaffande att man helt enkelt förblindats av att vi på senare tid åkt världen vida kring och tyckt oss väl så duktiga på militära insatser som andra länder – och att vi nu med endast de erfarenheterna som grund kan bygga upp även vårt nationella försvar.

Problemet är att vi inte haft erfarenhet av strid för den egna nationens existens sedan 1700- och första åren av 1800-talen. Det tycks ha gjort att vi glömt att ett existensförsvar i ett alliansfritt Sverige måste kunna hantera strid mot en likvärdig eller övermäktig fiende och sällan drabbar en så där ”lagom”, välavvägt och förberett som en FN-mission.

Det kan också vara så enkelt att det bara är jag som är bitter, svamlar och har precis hur fel som helst. Håll för all del detta inlägg i minnet och sök fram det om fem-tio år, så får vi se om jag varit ute och cyklat. Jag brukar ofta hoppas jag har fel, och det händer tack och lov också att jag har det.

Men när det gäller prognoser om politikens framtida tillkortakommanden händer det tyvärr inte så ofta som jag skulle önska…

– – –