Stupni Do, oktober 1993

Texten nedan är inte hämtad ifrån min bok Ett halvt år, ett helt liv, utan är en tidig text som beskriver ett av skeendena i boken – om än tagen ur sitt sammanhang. Själva texten har dock varit så flitigt länkad att den får stå kvar som exempel på en av de upplevelser som utgör berättelsen i Ett halvt år, ett helt liv.

Jag tjänstgjorde hösten 1993 som ställföreträdande gruppchef, tillika skytt på tung kulspruta på den svenska FN-bataljonen Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton. I slutet av september skickades vårt lätta pansarfordon och en pluton från tionde pansarskyttekompaniet akut ned från Tuzlaområdet. Syftet var att förstärka åttonde pansarskyttekompaniets ansvarsområde i Vares, i södra delarna av det svenska ansvarsområdet. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO. Åttonde pansarskyttekompaniets camp hade även utsatts för eldöverfall.

–     –     –

Stämningen i Vares var otäck och mycket hotfull. Inga civila människor rörde sig överhuvudtaget utomhus och det var hela tiden nära, för nära, att vi förlorade kontrollen över hela situationen. Om vi nu hade någon kontroll. Vi var några hundra svenskar mot en hel kroatisk brigad.

Enheter ur den svenska bataljonen hade med jämna mellanrum varit, och blev fortfarande, utsatta för diverse bakhåll av ”okända” soldater. Ibland sköt man tillbaka. Hela situationen var en balansgång på slak lina. De flesta SISU-vagnarna hade ett eller flera däck som plockats från mindre prioriterade fordon. Däcken hade sprängts och skjutits sönder i så hög takt att reservdäcken var slut. I stället stod nu ett par lastbilar uppallade utan hjul på campen.

Lätt pansarskyttefordon (SISU) från Vakt/Eskortpluton på åttonde kompaniets camp efter ett eldöverfall inne i Vares stad. Träffar syns i fronten och höger framruta. Om jag inte minns fel passerade en kula som rikoschetterade i taket dessutom mellan fingrarna och över axeln på skytten vid den tunga kulsprutan.

Hus brann lite här och var i Vares med omnejd, men från ett av bataljonens OP:n kunde man se ett eldsken på bergssluttningen ovanför Vares som av allt att döma var allvarligare. Det verkade som om en hel by stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn.

Stämningen mellan de kroatiska styrkorna och den svenska bataljonen var som sagt inte den bästa. Än var dock fiendskapen inte formell. Att gå in i byn skulle däremot innebära öppen konfrontation med HVO. Den svenska bataljonen var något hundratal man, och förstärkningar fanns inte att få inom överskådlig tid. Mot sig skulle man då ha hela den kroatiska Bobovacbrigaden.

En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Byns namn var Stupni Do. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försökte de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.

Tillsammans med Bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår SISU för att försöka hitta flyktingarna. Det var mörkt, hus brann omkring oss, och vi gav oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlade vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO, den bosnienkroatiska armén.

Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns – en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.

På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. Åttonde pansarskyttekompaniets camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man återigen hotade med att anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.

Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.

Jag smusslade upp kameran, vände mig om och tog snabbt denna bild straxt innan vi bestämde oss för att ge upp och återvända till campen i tron att inga flyktingar fanns kvar. Ruzdi Ekenheim ropar till förmodade flyktingar från Stupni Do via megafon. Inte minsta rörelse syns ännu, men någon minut efter bilden tas hörs svaga rop på hjälp från skogen.

Precis när vi börjat ge upp hoppet hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna hade dött under natten, men vi hade ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnade hennes kropp åt sitt öde.

En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.

Flickan levde nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.

Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktade min tunga kulspruta mot den och osäkrade. Det varningsskott jag tänkt skjuta visade sig dock inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blev soldaterna så rädda att de körde av vägen. Vi tillät de lätt darriga soldaterna att lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.

När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar körde vi över till byn Pominici på den bosniska sidan fronten. Vår SISU var så full av människor att jag tvingades stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggjorde alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan kändes det som om min överkropp var en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.

Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi mötte i Pominici. Människor som desperat letade en anhörig. Lättnaden av att ha funnit den man sökte. Förtvivlan när någon inte fanns där. Jag hade i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara var motiverad. Den var nödvändig.

Vår lilla konvoj efter att ha lämnat av vår livsavgörande last av trasiga människor. Ett av mitt livs mest rörande ögonblick. Vi hade för första gången gjort skillnad. Stämningen var dock högst dämpad. Vi var tagna av allvaret i situationen, men beslutna att göra något åt det efter vad vi sett. Nu var det färdigförhandlat. Den SISU som står närmast förstördes några dagar senare efter att den sprängts av en fordonsmina. Sjukvårdaren Peter Enström skadades svårt, medan lt Magnus Heed och föraren Anders Backans (som syns på bilden) klarade sig undan med någon vecka på fältsjukhus.

Nu skulle vi bara ta oss tillbaka. Det skulle visa sig bli betydligt svårare än vi trott. HVO visste nu vad vi gjort. De tyckte inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. Förmodligen var det dessutom mot FN:s direktiv i området. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blev vi stoppade. Major Ekberg frågade om råd via radio. Ulf Henricsson själv gick in och svarade:
-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”
-”Svar nej!”
-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”
Detta blev den första – men långt ifrån sista – vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.

Vi löpte gatlopp genom Vares innan vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med pansarvärnsvapen stod som en solfjäder framför konvojen. Stämningen var så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart hade utlöst rena fältslaget. Då jag stod vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet insåg jag att jag var den första som skulle falla. Kulsprutan satt dessutom monterad i ett luftvärnsstativ helt utan pansarskydd. Jag var ett lätt mål. Samtidigt insåg jag att mitt vapen var det enda som kunde ta oss därifrån om det brakade loss. Jag började förbereda min död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste var att någon tog mitt vapen när – inte om – jag fallit.

Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin Kalasjnikov. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och tolken Ekenheim hade klivit ur SISU:n och diskuterade nu med kroaterna. Läget var spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkade stämningen lätta något. Vi trodde faran var över – men som ett brev på posten kom då en psykiskt labil HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något hade gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatade han nu FN, eller kanske världen – för detta.

Han klev ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka ”jävlar, nu händer det!”.

Det var ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag såg i ögonen på den kroatiske soldat som befann sig i siktet på min kulspruta att han förstod vad som skulle hända.

Nu trycker jag av…

Men – bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckades en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släppte tillbaka avtryckaren och kände att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det skulle kanske inte bli något dödande ändå.

Alla drog en suck av lättnad – hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag kände hur mina ben skakade oavbrutet. Dels av den psykiska anspänningen, dels av utmattningen av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.

Den folkilskne mannen lämnade platsen – om möjligt ännu argare – med en rivstart i sin Golf. Läget lugnade ner sig något, men var fortsatt spänt.

Den pansarvärnsskytt jag hade på kornet gillade inte att jag siktade på honom och bytte position. Inte så konstigt efter incidenten med den folkiskne ”pansarskottstjuven”. Jag följde honom med pipan. Han visade med tydliga gester att han kände sig provocerad. Jag struntade i vilket. Vi spände blickarna i varandra, och ingen ville vara den som vek först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutade jag mig ut bakom kulsprutan, blinkade med ena ögat och log mot honom. Jag vann slaget. Han blev så paff att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, och började trampa runt som en yr höna.

Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Den inte särskilt storväxte – men ack så kraftfulle – översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.

Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do. Slutsats; nu SKALL vi in i byn. Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.

Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.

Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från ett närmast självmordsbenäget TV-team. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.

Överste Ulf Henricsson och TV-team på väg in i Stupni Do

Inte ett hus i byn hade skonats. Allt hade sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkade byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare hade fått sina halsar avskurna. De hade sedan skjutits i huvudet. Liken höll fortfarande krampaktigt varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken hade man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.

Hela byn var fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt hade på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyrde upp från husgrunderna. Vattnet stod bisarrt nog och rann i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel låg i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sades ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?

Stupni Do. Förmodligen världens tystaste – och dystraste – plats i det ögonblick denna bild togs.

Överste Henricsson klev åter in i SISU:n. Vi skulle nu åka till Pominici för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi var alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat var inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt var fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.

Den minerade viadukten. Överste Ulf Henricsson befinner sig när bilden tas inne i tunneln i full diskussion med den post som ansvarade för vägspärren. Överste Henricsson syns således inte på bild. I det fall detta varit ljudfilm hade han möjligen hörts…

Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med sin tolk Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.

Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat förhandlar inte mer idag.

När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.

I samma vansinnestempo fortsätter vi sedan vår framfart i Vares ytterligare några dagar. Nordbat 2 förhandlar inte längre om den ”freedom of movement” FN har rätt till enligt avtal med de stridande parterna. Den som står i vägen kör vi över. På order av överste Henricsson gäller omedelbar verkanseld. Med hans egna ord: -”Varningsskottet sköt vi i torsdags” .

Under tre dagar sover vi sammanlagt ett par timmar. Det lilla vi sover blir som regel i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.

De kanadensiska trupper vi fått som förstärkning anser oss redan första dagen galna och lämnar oss i sticket då de anser läget allt för livsfarligt. Vi får i stället ett par dagar senare förstärkning av ett kompani från franska främlingslegionen.

Vares centrum, hösten 1993

De utländska FN-generalerna, som tidigare varit skeptiska till Nordbat 2 ändrade efter Vares attityd i en handvändning. Kamrater från min pluton skjutsade några dagar efter händelsernas kulmen Ulf Henricsson till FN-högkvarteret i Kiseljak utanför Sarajevo.

I det gamla OS-hotell som hyste ”BH Command” fanns en stor matsal där all personal åt. När en liten grupp svenska soldater med överste Henricsson i spetsen ställer sig i matkön reser sig hela matsalen, från meniga till generaler, och applåderar. Nordbat 2 hade gjort sig ett namn i Bosnien.

Brittiske generalen och FN:s befälhavare i Bosnien sir Michael Rose, tidigare chef för 22 SAS Regiment (och en av de från början starkaste kritikerna till svenskarnas närvaro) vill senare att den svenska bataljonen ingår i en snabbinsatsstyrka för att kunna sättas in i särskilda situationer var som helst i Bosnien. Den svenska regeringen avslår dock hans begäran. Sir Michael Rose skriver senare debattinlägg på hemmaplan där de svenska soldaterna omnämns som lysande exempel på att även ett värnpliktssystem kan producera soldater av högsta internationella klass.

En av de ”självmordsbenägna” journalisterna på plats i Vares var Anthony Loyd, själv före detta soldat i brittiska armen och veteran från Nordirland och Gulfkriget 1991. I hans bok ”My war gone by, I miss it so” omnämns svenskarna på följande sätt:

”The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.

They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.

In Vares their moment had come.”

Åttonde pansarskyttekompaniets camp

(Om inlägget: Länk)