Polisiär vapenanvändning för dummies

Photobucket

 

Så har då en debatt om polisens ammunition bubblat upp igen i miniformat. Denna gång p g a att en stackars psykiskt sjuk yngling anfallit polisen med kniv och skjutits i höften. Jag misstänker att debatten inte når gammelmedia den här gången eftersom det generellt sett knappast kan sägas vara oproportionerligt att skjuta någon i benet eller höften när vederbörande attackerar en med kniv.

I bloggosfären förfasas flera skribenter över det faktum att polisen skjutit en stackars psykiskt sjuk människa samtidigt som man ställer sig frågan; ‘borde man inte ha klarat av en psykiskt sjuk kille utan att skjuta honom?’

Ja, det är ju möjligt, men det vet ju faktiskt ingen av oss, eftersom vi inte var där.

Artikeln i Newsmill tänker jag inte bemöta alls, eftersom jag anser den innehålla så mycket underligheter att det inte är görligt. Jag rekommenderar att läsa vapenexperten Håkan Spuhrs svar i kommentarsfältet till artikeln.

Generellt sett skulle jag dock vilja förtydliga några saker apropå vissa reaktioner jag hittat i bloggosfären – och brukar hitta i gammelmedia.

Låt oss först av allt slå fast ett viktigt faktum eftersom folk förfasas över att det just är en psykiskt sjuk och därmed vårdbehövande som skjutits och inte en grov brottsling:

Polisen skjuter inte folk som ett straff – utan som en sista utväg för att rädda eget liv eller hälsa.

Det kan vara värt att poängtera eftersom många tycks tro att polisen väljer att använda sitt skjutvapen efter vad angriparen ‘förtjänat’ och inte efter hans/hennes beteende eller upplevda farlighet.

Låt oss beklaga det inträffade och hoppas att den nu skjutne yngligen får den vård han behöver – såväl fysiskt som psykiskt – och att han kan komma tillbaka till ett gott liv.

Eftersom jag som f d polis har sett och hört snart sagt alla kritiska synpunkter och argument beträffande polisens våldsanvändning åtskilliga gånger genom åren tänkte jag i ett långt inlägg presentera hur polisiär vapenanvändning egentligen fungerar. Juridiskt och i praktiken.

Håll till godo den som orkar:

LAGSTIFTNING
Polisens rätt att bruka våld hittar man i Polislagens (1984:387) 10§.

Den lagstiftning som styr polisens användning av skjutvapen finns huvudsakligen i Kungörelse (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten samt i nödvärnsbestämmelserna i 24 kap 1§ Brottsbalken (1962:700).

Observera att en nödvärnssituation kan uppstå i det allra enklaste ärende, och att nödvärnsrätten då tar över och ‘går före’ all annan lagstiftning. Det spelar ingen roll att grundärendet gäller ett hittegods; om någon av vad anledning det vara må angriper polisen träder nödvärnsrätten omedelbart in.

Polisen har således med stöd av de ovan nämnda lagtexterna enkelt uttryckt rätt att använda sitt vapen i två typfall; laga befogenhet och nödvärn.

Laga befogenhet
…innebär att polisen använder sitt vapen för att ‘genomföra tjänsteåtgärd’. Det krävs inte att polismannen upplever sig hotad på minsta sätt. Hör och häpna är Sverige ett av få länder i den civiliserade världen där polisen har laglig rätt att bl a skjuta mot flyende brottslingar (även om paragrafen mig veterligen inte utnyttjats på decennier). Polisen har rätt att skjuta mot flyende brottslingar under förutsättning att brottslingen gjort sig skyldig till ett grovt brott och att man inte kan få tag i vederbörande på annat sätt.

Våld enligt laga befogenhet skall vara försvarligt – och det innebär att man bör sikta mot benen.

Nödvärn
…innebär att polisen på någorlunda bedömer sig utsatt för ett påbörjat eller omedelbart överhängande angrepp där det föreligger fara för livet eller allvarlig kroppsskada. Polisen har rätt att skjuta för att skydda sig själv eller andra – eller värdefull egendom.

I princip alla polisskjutningar i Sverige – som varit konstant ungefär trettio om året sedan man började hålla koll någon gång under 60-70-talet – sker i nödvärn.

Nödvärnsvåld skall vara ‘ej uppenbart oförsvarligt’. Det innebär att det mycket väl kan vara oförsvarligt – bara det inte är uppenbart att det är så. Poliser utbildas till att skjuta mitt i målet – d v s mitt i bröstet – om man utsätts för ett livshotande angrepp, men många väljer trots det om möjlighet finns att skjuta mot ett ben. För, som lagen säger, ‘vid skottlossning mot person skall eftersträvas att endast för
tillfället oskadliggöra honom’.

Varningsskott
Varningsskott avlossas när man förvisso har rätt att skjuta enligt något av de två ovanstående kriterierna, men bedömer sig ha tid att skrämmas så att vederbörande avbryter vad det nu vara må. Det finns inget absolut krav att skjuta varningsskott i alla situationer.

POLISENS STANDARDVAPEN
Polisen bär ett tjänstevapen av modellen SIG Sauer, vilket bara det brukar vara svårt att få rätt när media skall beskriva polisens vapen. SIG kommer från det hundratalet år gamla industriföretaget Schweizerische Industrie Gesellschaft i Schweiz, och Sauer kommer från den ännu äldre tyska vapentillverkaren J.P Sauer & Sohn.

Vapnet är i kaliber 9×19 mm (kallas även 9mm Parabellum, 9 mm Luger), där 9 är kulans diameter i milllimeter och 19 är hylsans längd i samma mått. Om man läser i tidningarna får man klart för sig att detta är ett oerhört kraftigt vapen. Det beror förvisso på vad man jämför med, men internationellt sett är 9 mm Parabellum allmänt sedd som den klenaste kaliber som är realistiskt användbar för tjänstebruk – vare sig man är polis eller militär.

Polisen hade tidigare en Waltherpistol (PP) i kaliber 7,65 mm, vilket under efterkrigstiden var ett vanligt polisvapen i Europa, men som mig veterligen inte längre används någonstans i den civiliserade världen. Patronen anses helt enkelt för klen. Det hände även under den tid svensk polis använde Walther PP åtskilliga gånger att gärningsmän helt enkelt struntade i att någon stansat ett litet hål i benet på dem.

(Anledningen att denna kaliber blev så vanlig var att tyska vapenfabriker efter första världskriget förbjöds att tillverka grövre kalibrar, då man från segrarsidan i VK1 ville avväpna landet så långt möjligt. Man förbjöds därför tillverka militärt användbara vapen.)

Photobucket
Walther PP 7,65 mm

Den utlösande faktorn till att svensk polis slutligen bytte ammunition var en händelse i Malmö, där en psykiskt sjuk man beväpnad med kpistbajonett (stor som en machete ungefär) sköts ihjäl av polisen. Han sköts med ett dödligt skott efter att ha sprungit ikapp och försökt hugga ihjäl en polis som halkade omkull och inte hann undan – trots att den psykiskt sjuke stackaren redan under en längre stund gått omkring med allt fler kulhål i båda benen. Om jag inte minns fel hade man redan skjutit uppåt fem-sex skott i benen vid de utfall han gjorde mot poliserna. Utan effekt.

Jag kommer fortfarande ihåg skriverierna när polisen skulle få sina ‘nya kraftigare vapen’. Av mediedebatten kunde man tro att det var en bazooka man köpt till våra konstaplar.

Man beskrev skillnaden så att det rentav lät trivsamt och mysigt att bli skjuten av den gamla Walthern. Precis som det nu jämfört med Speer Gold Dot torde upplevas som lite lätt pittoreskt och synnerligen ofarligt att skjutas av en 9 mm Norma ‘Säkerhetspatron’, eller en tysk Action Police-kula.

Dessutom; att svensk polis förutom att få en kaliber – 9 mm – som av beskrivningen i media att döma var så kraftig jämfört med Waltherns 7,65 att den onekligen skulle leda till döden ens vid en snudd i vänster pekfinger var illa nog. Att man förutom detta skulle ens tänka tanken att köpa vapen med magasin som rymde mer än åtta patroner var fullständigt otänkbart!

Om polisen bar sådana militära högkapacitets-mördarvapen skulle detta enligt expertisen onekligen leda till att poliser förr eller senare tappade kontrollen och började meja ned horder av oskyldiga av ren klantighet. Eller ondska. Detta var också orsaken att man inte testade t ex Glock 17 som försvaret senare köpte – den rymde helt enkelt för många patroner.

Photobucket
SIG Sauer P225

Någon gång i mitten av 80-talet bestämde sig svensk polis efter att ha testat flera 9 mm-vapen med åttaskottsmagasin (Walther P5, en Smith & Wesson-modell m fl) för att köpa in SIG Sauer P225, som rymmer åtta patroner i magasinet. Den större modellen SIG Sauer P226, som rymmer femton patroner, var från början enbart tänkt som förstärkningsvapen (sic!) och var tänkt att ersätta den gamla armékpisten m/45BE. Dagens förstärkningsvapen MP5 var inte ens påtänkt vid denna tidpunkt, utan köptes in först när det självklara blev uppenbart – en pistol kan aldrig ersätta ett tvåhandsvapen eftersom det är hart när omöjligt att träffa någonting alls med den på längre håll än femton, tjugo meter. Från början hade dock enbart Piketen (och senare Nationella Insatsstyrkan) vare sig P226 eller MP5 – på nåder.

Photobucket
SIG Sauer P226

Vilken oerhört kompetent vapenexpert på RPS som räknat skott i magasinet och trott man kan ersätta ett tvåhandsvapen med ett enhandsvapen bara för att ammunitionen är av samma typ och magasinet rymde – för den tiden – ‘jättemånga skott’ har jag aldrig fått reda på.

De SIG Sauer som finns i bruk i dag är av modellerna P225 (8ptr), P226 (15ptr), P228 (13ptr), P229 (13ptr) och P239 (8ptr).

Kulsprutepistolen MP5 får användas av alla poliser som gått utbildning i förstärkningsvapen och finns i olika modeller. De flesta är eller kommer att förses med enkelskottspärr som gör det omöjligt att avlossa automateld. I alla MP5 sköt man tidigare enbart svenska försvarets helmantlade kpistammunition m/39B, men använder numera även Speer Gold Dot för tjänstebruk.

Photobucket
Heckler & Koch MP5

Idag köps i princip alla SIG Sauer in med dubbelradiga magasin (utom P239 som beställs för folk med små händer och för dolt bärande), och i princip alla polisvapen som numera köps in rymmer således 13-15 patroner. Walther PP har fram till slutet av 90-talet funnits kvar hos äldre poliser, oftast med inre tjänst, och utgick slutligen 2003.

HUR BETER SIG EN PISTOLKULA – OCH VAD HÄNDER OM MAN BLIR TRÄFFAD?
Oavsett vad media tror finns det överhuvudtaget ingen pistolkaliber eller ammunition till sådan som används av någon poliskår världen över som får en pistolkula att uppföra sig som en kula avlossad från ett jaktgevär. Även om pistolens kaliber är densamma eller grövre än geväret innehåller pistolkulan för lite krut och avlossas från en för kort pipa för att kunna få upp hastigheten. Och det är hastigheten som är den enskilt mest avgörande faktorn för hur kraftigt ett vapen blir.

Energin en kula bär på beräknas genom formeln mv²/2, där m=massa (kulans vikt) och v= kulans hastighet. Eftersom hastigheten multipliceras med sig själv är det just kulans hastighet som har den största påverkan på kulans energi. En pistolkula håller en hastighet av ungefär 350-400 m/s, medan en gevärskula går ungefär 800 m/s.

Det räcker förstås inte att kulan bär på en massa energi om den inte avger denna energi när den träffar något. Det är just denna förmåga att avge energi på rätt ställe som åtminstone i teorin skall bedöva/slå omkull/chocka en gärningsman vid en träff i benet. Principen är ‘hellre ett stort hål i benet/armen än ett litet i huvudet/hjärtat’.

Förmågan att avge energi styrs av kulans utformning. En helmantlad kula kommer sannolikt att gå rakt igenom en människa och ha tillräckligt med energi kvar för att gå igenom en eller ett par till, vilket gör dem olämpliga för polisiärt bruk.

Nu skulle jag dessutom kunna breda ut mig om betydelsen av piplängder, kulvikter, manteltjocklek, material i mantel och kärna, patronlägesutformning, mekanismrörelser, krutets förbränningshastighet, gastryck, ballistiska koefficienter, räffelstigningar, primär och sekundär kavitet, hydrostatisk chockverkan, sårkanaler och möjliga fysiologiska reaktioner hos den som träffas av en kula – men jag känner att jag redan tröttat ut dig, käre läsare, med allt för många detaljer om pistolkulors beteende.

Låt mig bara sammanfatta på följande vis; Hollywood är på låtsas. Folk studsar inte avsvimmade ett par meter bakåt av att träffas av en kula.

Variationerna över hur människor uppför sig vid träffar i extremiteter är högst individuella. Uppskattningar gör gällande att ca 40% av befolkningen i ett västland ‘programmerats’ att kollapsa så snart de blivit medvetna om att de skjutits. Kaliber eller faktisk skadebild spelar i detta fall mindre roll. Övriga 60% måste utsättas för inkapacitering genom att något i sammanhanget avgörande ben eller organ förstörs.

I verkligheten finns det således dessvärre endast ett enda garanterat sätt att säkert slå ut någon med ett enda skott oavsett kaliber och kulans utformning; en träff i centrala nervsystemet. Det handlar i princip om hjärna eller ryggrad, och motsvarar ungefär 5% av kroppens träffyta. Även med ett skott rakt igenom hjärtat kommer en målmedveten gärningsman att ha kvar syre i kroppen för tio sekunders fortsatt anfall. Och man förflyttar sig fem meter på en sekund.

En hålspetskula blir aldrig en ‘propeller’, även om den får en något större diameter än en helmantlad kula. Den exploderar inte, och den kommer inte att uppföra sig nämnvärt annorlunda än en helmantlad kula. Frånsett att den stannar fortare när den träffar något och rikoschetterar något mindre. Att den stannar fortare innebär förstås att den avger all sin energi när den träffar – och det orsakar förstås något större skador, även om det nog får betraktas som marginella skillnader. Att bli skjuten är alltid livsfarligt.

Den mest markanta skillnaden för en polis är att hålspetsammunition enligt amerikanska faktainsamlingar stoppar en gärningsman redan vid första skottet i ungefär 85% av fallen, medan ingen helmantlad kula oavsett kaliber och konstruktion kommer över 60%. För varje skott som avlossas ökar förstås risken för dödliga skador eller skador på tredje person.

SVENSKA POLISENS AMMUNITION
Den ammunition som var aktuell för SIG Sauer från början var en hemantlad israelisk patron med rund nos (s k ogivalammunition) som bars i tjänst fram till Normas helmantlade ‘Säkerhetspatron’ infördes i början av 90-talet. När man bad Norma ta fram denna ‘Säkerhetspatron’ hade man av någon anledning redan bestämt att den skulle vara helmantlad. Helmantlad pistolammunition har dock alltid en benägenhet att rikoschettera, och för att minska risken gjorde man ‘Säkerhetspatronen’ platt i nosen. Manteln var dessutom ovanligt tunn i syfte att kulan skulle fragmentera om man träffade något hårt.

Det fungerade inte riktigt som det var tänkt, även om den uppfyllde alla formella krav. Som alla andra helmantlade kulor studsade dessutom även Normas säkerhetspatron som en studsboll. Den hade dessutom en alldeles fantastisk förmåga att penetrera allt mjukt den träffade, och kunde teoretiskt passera två-tre människor innan den tappade energin.

Efter en lång utvärdering tillsammans med Finland valde man så för ett fåtal år sedan den enda patron som motsvarade alla krav man idag ställer på en modern polisammunition; Speer Gold Dot. Den är en hålspetsammunition, d v s den utvidgas vid träff i mjuka mål (förutsatt att inte jeanstyg eller läder pluggar igen hålet i kulan, då den beter sig precis som en vanlig helmantlad ammunition).

Oavsett vad som påstås i debatten är den ingen jaktkula, utan är från grunden framtagen för polisiärt bruk. Det ställer krav på att den inte lämnar fragment, att den kan skjutas mot en mängd material och under en mängd förhållanden utan att tappa för mycket av sina egenskaper m m. Men naturligtvis kan man jaga med den, och den säljs också till jägare – i USA, där det till skillnad från i Sverige är tillåtet att jaga med pistol.

Photobucket
Fr v: 7,65 mm, 9 mm m/39B, Norma Säkerhetspatron, 9 mm Speer Gold Dot. Kreditkort för jämförelse.

Photobucket
Hålspetskula av modell Speer Gold Dot sedd framifrån. Ränderna är s k förfragmenteringar, som skall göra att kulan alltid viker ut sig på samma sätt om den träffar målet. Polisiär ammunition är särskilt framtagen för att se till att kulans mantel (det tunna skikt av kopparlegering som utgör ytan) – och kärnan (som är av tyngre metall, ofta blylegeringar för att göra kulan så tung som möjligt) inte separerar, lämnar fragment och och därigenom skapar svårbehandlade skador.

Photobucket
Speer Gold Dot efter att ha träffat och svampat upp sig. Syftet är att snabbt bromsa in kulan för att den skall avge hela sin energi omedelbart.

Photobucket
Svenska försvarets ammunition m/39B. Denna ammunition är speciell eftersom den under den konventionella tunna manteln av kopparlegering har en extra mantel av stål. I genomskärningen ses denna ovanligt tjocka och hårda stålmantel tydligt (kärnan av bly saknas på bilden). Kulans konstruktion gör att den för att vara en pistolammunition har en mycket hög penetrationsförmåga i hårda mål, som t ex metall. Detta gör också att just denna kula i princip inte stoppas av någon lätt skyddsväst på marknaden utan tilläggsskydd i form av en metallplatta/motsv.

ÄR SVENSKA POLISENS AMMUNITION FÖRBJUDEN I KRIG?
Förbudet mot kulor som utvidgas eller tillplattas lätt i människokroppen finns inte i Genevekonventionen från 1949 – vilket ofta påstås i debatten – utan i Haagkonventionen från 1899. (Som kuriosa kan nämnas att man vid samma tillfälle även förbjöd bombkastning från luftballonger)

Förbudet är mycket allmänt hållet och säger inte mer än just ‘kulor som utvidgas eller tillplattas lätt i människokroppen’. Det råder delade meningar om exakt vad detta förbud skall anses gälla. Även om det är uppenbart att polisens nya pistolammunition expanderar hävdas från från flera håll att hålspetsammunition för pistol är för långsam för att strida mot tanken med fördraget. Förbudet avsåg från början gevärsammunition som splittrades vid träff.

Liknande ‘justeringar’ har man även gjort med andra ammunitionstyper. 1868 års S:t Petersburgdeklaration förbjuder t ex förbehållslöst explosiva projektiler under 400 gram. Den 12,7 mm kulspruta jag själv använde under FN-tjänst i Bosnien är laddad med s k Spårljuspansarbrandsprängpatron (vilket ord!) som i sådant fall utan tvekan torde falla under detta förbud. Man anser dock internationellt att användning av liknande ammunition är fullt gångbar under förutsättning att projektilerna i första hand används mot ‘fordon, flygplan eller materiel’.

Hur det än är med förbudet är Haagkonventionen synnerligen tydlig på en punkt: Förbudet gäller endast i krig mellan två eller fler undertecknande stater. Polisens ammunition är således inte förbjuden enligt någon internationell rätt så länge den inte används i krig mot en annan nation som undertecknat konventionen.

Man kan då förvisso ställa sig frågan huruvida det är etiskt försvarbart att polisen använder ammunition som är förbjuden i krig. Om detta kan man tycka vad man vill. Men om ett fördrag som avser krig räcker som argument för ett ‘nej’ kan polisen heller inte använda tårgas eller pepparspray, då det betraktas som kemisk krigföring och är förbjudet i krig enligt internationella konventioner Sverige är bundet av.


ALTERNATIV TILL SKJUTVAPEN OCH DERAS BEGRÄNSNINGAR

Polisen har alltid tillgång till pepparspray och batong (teleskopbatong av modellen ASP). Generellt sett kan man säga att polisen alltid kommer att välja snäppet kraftigare verktyg än angriparen.

– Angriper du polisen med knytnävarna kommer polisen att använda sin batong.

– Har du ett tillhygge; batong, kniv, yxa, basebollträ kommer polisen att använda sin pistol.

– Hotar du med ett skjutvapen kommer polisen sannolikt att skjuta utan omsvep.

Batong är helt enkelt ingenting man använder mot knivbeväpnade. Den använder man mot människor som slåss med knytnävarna. Även med batongen kan man konstatera att man i princip måste slå sönder något i kroppen på motståndaren för att den skall fungera – om man träffar, förstås.

Pepparspray är ett komplement – men gör ofta att någon helt annan än den som avsetts träffas av spray. Dessvärre ofta en kollega. Dessutom fungerar sprayen tyvärr inte på alla.

Tårgas kräver polismästarbeslut, finns inte i några som helst för ändamålet lämpliga förpackningar och är inte tillgängligt på fältet. Liksom pepparspray fungerar det heller inte på alla. Vissa är rentav närmast okänsliga.

Ett riktigt bra hjälpmedel är plastsköld, eller ‘kravallsköld’. Minst en sådan bör ligga i varje polisbil just för att användas om det skorpar till sig, enligt min personliga åsikt. Det är dock ingen universallösning, eftersom man inte kan ta fram den förrän det redan gått överstyr. Det ger inte direkt ett bra intryck eller lugnar ned situationen om polisen åker på en vanlig handräckning och kliver ur bilen med en kravallsköld i högsta hugg.

Problemet just med psykiskt sjuka är att man vill hålla en lugn och respektfull ton och undvika att eskalera situationen eller skrämma den psykiskt sjuke. Man kan dessvärre aldrig hundraprocentigt veta vilka som kommer att bli våldsamma och när. Respekten för individen måste gå först, och tyvärr kan det i den mest stillsamma handräcknings- eller medlingsärende på något ögonblick uppstå en situation som gör att det slår slint för den som mår dåligt.

Ett vanligt hem är överfullt av mer eller mindre farliga föremål, och i värsta fall dyker det upp en kniv eller ett tillhygge någonstans ifrån som en blixt från en klar himmel. Det hjälpmedel för självförsvar man som polis inte har omedelbart gripbart i det ögonblicket kan lika gärna ligga på månen som i polisbilen.

I SVERIGE EJ GODKÄNDA LESS LETHAL-VAPEN
Det finns möjlighet att skjuta s k ‘bean bags’, eller distansbatonger, i hagelvapen eller 40 mm tårgaspistol. Dock är detta inte tillåtet i Sverige. Det är också ett tänkbart komplement till pistol, men jag har svårt att tänka mig att det är tillämpligt annat än i utdragna situationer där förstärkning, sköldar m m ändå hinner hämtas.

Precis som i exemplet med att kliva ut på en handräckning med kravallsköld kan jag riktigt tänka mig rubrikerna när någon ringer och behöver hjälp för att prata ut sin psykiskt sjuke son från toaletten för att övertyga honom om att åka in till psykakuten. Så förtroendeingivande det skulle se ut när polisen klev in genom dörren med ett pumphagelgevär i handen. Bara ‘utifall att’…

Elpistol (Taser) är ett mycket effektivt less-lethal-vapen som enligt alla experter vore oerhört lämpligt som komplement till skjutvapen. Det skickar ut pilar som fastnar och sänder ut elstötar som tillfälligt förlamar nervsystemet.

Tyvärr gjordes det en affär av bl a polisens etiska råd att den man använder den mot ‘kan ha pacemaker’, och att det inte är ‘tillräckligt utrett hur pacemakern i sådant fall påverkas’. Mina två naturliga motfrågor är 1) hur vanligt det är att polisen anfalls av människor med pacemaker, samt 2) huruvida det är tillräckligt utrett hur pacemakern påverkas av att en 9 mm Speer Gold Dot passerar genom den – vilket de facto är det sannolika alternativet.

Allt för många polisiära vapenutredningar och kritiska artiklar tycks utgå från att alternativet till att polisen använder ett visst vapen helt enkelt är att polisen låter bli att använda vapnet så löser allt sig självt. Och så ser verkligheten inte riktigt ut. Poliser skjuter inte mot människor för att de tycker ärendet drar ut på tiden och det börjar bli långtråkigt.

SLUTSATS
Angriper man en polis med en kniv, ett laddat eller oladdat vapen, en soft airgun, en plastkniv målad för att se ut som en riktig, en slö kniv, en vass kniv, en yxa, ett basebollträ eller vad det vara må är sannolikheten stor att polisen kommer att uppfatta det som ett hot mot sitt liv och skjuta. Sannolikheten är dessutom närmare 1 att polisen har laglig rätt att göra så.

Polisen som får ett vapen riktat mot sig i en snabb situation har ingen skyldighet att först ställa diagnos över möjliga psykiska sjukdomar personen kan tänkas bära på som enligt medielogiken skulle göra att vederbörande inte ‘förtjänade’ att skjutas mot.

Samme polis har heller ingen skyldighet att vänta tills det första skottet eller knivhugget träffar kroppen för att vara riktigt säker på att vapnet är äkta. Av vissa skribenters resonemang bör en polisman resonera ungefär så här;

‘Ja, eftersom du är psykiskt sjuk menar du ju egentligen inget illa, så då får jag väl ta en kniv i halsen. Kom gärna på min begravning om du har tid… Men jävlar om du hade varit tjuv – då hade jag gjort allt för att skydda mig!’

När det gäller s k soft airguns – som i media brukar kallas ‘leksakspistoler’ om de riktats mot en polis – har jag personligen svårt att skilja dem från äkta på längre håll än någon meter ens i lugna, välbelysta förhållanden. Och jag har ändå trots min ålder fullgod syn och anser mig vara betydligt mer påläst än genomsnittet när det gäller skjutvapen.

‘Varje gång man som polis råkar ut för att det rusar ut en maskerad, svartklädd gestalt från ett mörkt hörn med rånarluva över ansiktet och riktar en Beretta mot pannan på en måste man väl koppla att det är en sjuttonåring med leksakspistol som bara vill busa lite, för det är ju helt normalt. Vad skulle det annars kunna vara!?’

Ofta när det gått överstyr i samband med att någon psykiskt sjuk människa skall omhändertas ifrågasätter man dessutom varför ingen psykiatrisk expertis sändes till platsen.

Precis som om en psykologexamen skulle göra en till trollkarlen Mandrake, som med en hypnotisk gest förvandlar alla vapen till bananer. Det finns tyvärr inga magiska ord eller dialogmetoder som fungerar som en hundraprocentig avstängningsknapp på en psykotisk människa. Om det gjorde det skulle psykiatrin aldrig behöva begära handräckning av polisen för patienter som upplevs som farliga.

Trots allt sker gissningsvis någonstans mellan 25 000-30 000 handräckningsärenden varje år. Det är en ren rutinuppgift för polisen. Och exakt vilken specialistkompetens är det välutbildade psykologer, psykiatriker och specialiserad vårdpersonal saknar som en polispatrull sitter på om inte att hantera våldsamma situationer? Om man kunde utbilda fram ett sätt att hantera psykiskt sjuka helt utan att använda våld skulle det ju inte ens förekomma handräckningsärenden.

‘Ja, ja… en blodig naken man springer vilt skrikande rakt emot mig med en stor kniv i högsta hugg. So what!? Kniven ser rätt slö ut, och han vill säkert bara prata…’

Det är minsann inte lätt för poliser att vara alla till lags. Särskilt inte när man skickas till situationer där alla andra gett upp, där polisen själv omöjligt kan kontrollera situationen och den ende som kan kontrollera situationen inte ens har kontroll över sig själv. Det slutar tyvärr ibland i våld, död, elände och tragedi.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

79 kommentarer till Polisiär vapenanvändning för dummies

  1. Cornucopia skriver:

    ”Precis som i exemplet med att kliva ut på en handräckning med kravallsköld kan jag riktigt tänka mig rubrikerna när någon ringer och behöver hjälp för att prata ut sin psykiskt sjuke son från toaletten för att övertyga honom om att åka in till psykakuten. Så förtroendeingivande det skulle se ut när polisen klev in genom dörren med ett pumphagelgevär i handen. Bara ‘utifall att’…”

    Obetalbart.

    Angående hur folk som träffas av kulor uppför sig i verkligheten så finns det många otäcka autentiska rörliga bilder i TV-serien ”Undergången” om 2:a världskriget som går på SVT nu, eller går att se på SVT Play. Det ser mycket riktigt inte ut som i Hollywood, men det gör det snarare mer otäckt. Då rör det sig dessutom om kraftigare militära vapen. Generellt faller helt enkelt folk bara ihop rakt ner där de står, till synes utan anledning. Springer de fortsätter de lite i rörelsens riktning men fötterna stannar i princip kvar där de var.

  2. Jonas skriver:

    Är det sant att Glock 17 valdes bort för att det var för många patroner i magasinet?? om det är sant tyder det på en okunskap som saknar motstycke. Den allmänna förklaringen jag hört är att det var SIG sauerns förmåga till single och double action som var avgörande. Glocken säkras ju bara genom en avtryckarsäkring.

    • Morgonsur skriver:

      Det spelade säkert också in vilken kontruktion pistolen hade. Sammanfattningsvis kan man dock med fog säga att hela beväpningsfrågan styrdes av – som du säger – ‘en okunskap som saknade motstycke’. Bara idén att införa SIG Sauer P226 som förstärkningsvapen säger allt om nivån.

      Nu blev det med tiden rätt bra ändå. SIG Sauer är ett vapen av högsta klass.

      Men det är korrekt att man testade polisiära vapen – och polisiära vapen hade inte mer än åtta skott i magasinet i Sverige på den här tiden. Annars var det per definition ett militärt högkapacitetsvapen. Glock var av den anledningen aldrig ens aktuell att testa. Oavsett konstruktion.

      Kuriosa: Det var tills slutet av 70- eller början av 80-talet (törs inte säga exakt när) inte ens tillåtet att ladda Waltherpistolen med mer än fem skott. Någon hade bestämt att fjädrarna slets om man laddade magasinen fulla, och att man ändå inte behövde mer än fem skott.

      Jag skall leta i mina gömmor och se om jag inte kan hitta lite artiklar och dokumentation från den här tiden… Den som spar, han har…

    • Thommy Johansson skriver:

      Den enda säkring som gäller i skarpt läge är det egna avtryckarfingret då vapnet bör vara osäkrat när man pekar mot någon (skarpt läge). Vapnets säkring är till för att man inte skall ”råka” trycka i ”draget”,om man tappar vapnet eller om man faktiskt slåss om det.

    • Matti skriver:

      Glocken har även två interna säkringar förutom avryckarsäkringen.

  3. Magnus skriver:

    Jag tycker generellt tt det är osympatiskt att alltför ofta snegla på det stora landet i väst, men här kan det kanske vara på sin plats.

    Amerikansk polis verkar använda taserpistoler som någon sorts tvångsmedel eller ersatzdialog – inte som icke-dödligt alternativ till sin pistol. De brukar skrika med drillsardjentstämman att den betasrade ska ”get your hands behind your head” eller liknande samtidigt som förövarens nervsystem är ickefunktionellt – detta leder såklart till en dos till… Eller förövare och förövare, i inte helt ouppmärksammade historier har det handlat om farmödrar och familjefäder som helt enkelt inte bara håller med polisen.

    Kan det vara så att när icke-dödliga alternativ lanseras kan man få effekten att de också används lite oftare än vad de kanske borde? Just elvapen är ju också relativt hygieniska. Ingen skarp smäll, inget blod eller några brutna ben. (Möjligtvis att den påskjutne tappar kontrollen över blåsa och tarm, men jag vet inte om det är något som produkttillverkaren skyltar så värst med.)

    Jag håller med om att elvapen är något som polis borde kunna utrustas med, pacemakerinvändningen är patetisk, men jag tror att det är viktigt att den ses som ett alternativ till pistolen, inte till batongen eller språket.

    • Morgonsur skriver:

      Vad du påpekar är värt att beakta – både vid användning av pepparspray och Tasers. En intressant diskussion att föra här på hemmaplan är vad pepparsprayen ersatt? I regelverket är den ett mellanting mellan diskussion och handbojor. Men hur ser den faktiska användningen ut? Har någon typ av våldsanvändning minskat?

      Samtidigt bör man hålla i minnet att vikten av fysisk styrka som polis numera är synnerligen nedtonad och inte är av någon större betydelse vare sig för rekryteringen eller planering av verksamheten. Det kan göra att behovet av komplement till den egna muskelkraften ökar, jämfört med 70-talet, när det om jag raljerar var synnerligen meriterande att vara 1.90 lång och styrkelyftare om man ville bli polis. Även om man var kvinna.

      När jag själv kom ut i ett turlag 1992 – 1.89 lång och 80 kg tung – betraktades jag av turlaget som en liten räka. Som kuriosa var det t ex inte ens tillåtet enligt reglementet FAP att sätta två kvinnor i patrull eftersom kvinnor hade lägre fyskrav, och fysisk styrka ansågs som ett nödvändigt verktyg för arbetet i yttre tjänst.

      Man kan ha olika synpunkter om det. Det blev ett på många sätt stelbent och bökigt system. Men ingenting har bara nackdelar. Betoningen på fysisk styrka bland både män och kvinnor hade vissa fördelar; Det var sällan man behövde vare sig pepparspray eller förstärkning för en aldrig så våldsam knarkare eller fylla, om jag säger så…

      Jag tror inte att amerikansk polis generellt missbrukar verktygen, men i ett så stort land med så många olika självständiga poliskårer får man nog förmoda att det finns mer utrymme – och kvantitativt underlag – för avarter.

    • Sören Franson skriver:

      Magnus :
      Jag tycker generellt tt det är osympatiskt att alltför ofta snegla på det stora landet i väst, men här kan det kanske vara på sin plats.
      Amerikansk polis verkar använda taserpistoler som någon sorts tvångsmedel eller ersatzdialog – inte som icke-dödligt alternativ till sin pistol. De brukar skrika med drillsardjentstämman att den betasrade ska ”get your hands behind your head” eller liknande samtidigt som förövarens nervsystem är ickefunktionellt – detta leder såklart till en dos till… Eller förövare och förövare, i inte helt ouppmärksammade historier har det handlat om farmödrar och familjefäder som helt enkelt inte bara håller med polisen.

      Från början så var instruktionen från TASER:s sida att användaren inte skulle använda elpistoler som tvångsmedel (eller ”pain compliance” som de kallar det). Dock är det ju de enskilda myndigheterna som bestämmer hur de använder de olika verktygen och relativt snabbt så började TASER:s använda i situationer där det enligt svenska ögon är IG att ta till våld av detta slag. Sen har vi naturligtvis alla andra faktorer såsom skillnaden mellan svenska och amerikansk kultur, skillnaden i utbildningsnivå mellan svensk och amerikansk polis, samt inte minst vad som poliser de facto tillåts göra i USA kontra Sverige.
      Min rekommendation är istället att se till de pågående brittiska fältförsöken med TASER – vilka har varit mycket lyckade och utan missbruk.

      Kan det vara så att när icke-dödliga alternativ lanseras kan man få effekten att de också används lite oftare än vad de kanske borde?

      Om man reglerar användandet med en FAP så kanske det begränsar problematiken med felaktigt användande – dvs om du drar TASER:n för att en yngling står och käftar emot så resulterar det i omedelbart tagande ur tjänst (eller vad som nu kan vara lämpligt – jag vet inte vad som gäller idag om en polis plockar fram pepparsprayen i onödan).

      Just elvapen är ju också relativt hygieniska. Ingen skarp smäll, inget blod eller några brutna ben. (Möjligtvis att den påskjutne tappar kontrollen över blåsa och tarm, men jag vet inte om det är något som produkttillverkaren skyltar så värst med.)

      Nej, tarmkontroll är inget som påverkas av en TASER – det skulle då vara att någon blir så skrämd av att de blir skjutna att det autonoma nervsystemet tar över för att dra igång flyktbeteende och därför tömmer tarm och blåsa. Detta är dock fullt möjligt vid användande av den utrustning polisen bär redan i dag.

      Jag håller med om att elvapen är något som polis borde kunna utrustas med, pacemakerinvändningen är patetisk, men jag tror att det är viktigt att den ses som ett alternativ till pistolen, inte till batongen eller språket.

      Jag håller helt med – en TASER ska inte ersätta språket (polisens viktigaste verktyg).
      Angående pacemaker; en TASER avger 0,07 joule – en pacemaker är tvungen att klara 360 joule (enligt EU-direktiv 90/385/EEC) för att den inte ska ta skada om en ambulanssjukvårdare måste använda en defillibrator på pacemakerns ägare. Sen är ju frågan också hur en person med pacemaker reagerar på spray eller att någon fysiskt försöker tvinga honom/henne till marken?

      00Rate This

      PDRTJS_settings_250208_comm_781 = {
      ”id” : ”250208”,
      ”unique_id” : ”wp-comment-781”,
      ”title” : ”Jag+tycker+generellt+tt+det+%C3%A4r+osympatiskt+att+alltf%C3%B6r+ofta+snegla+p%C3%A5+det+stora+landet+i+v%C3%A4st%2C+men+h%C3%A4r+kan+det+kanske+vara+p%C3%A5+sin+plats.%0D%0A%0D%0AAmerikansk+polis+verkar+anv%C3%A4nda+taserpistoler+som+n%C3%A5gon…”,
      ”item_id” : ”_comm_781”,
      ”permalink” : ”http%3A%2F%2Fmorgonsur.wordpress.com%2F2010%2F01%2F28%2Fpolisiar-vapenanvandning-for-dummies%2F%23comment-781”
      }

  4. Johan skriver:

    Hej bra genomgång men ett faktafel har smugit sig in. Till MP5 skytte (skarpt) är det Speer Gold Dot och inte 39/B som gäller.

    // Johan

    • Morgonsur skriver:

      Där ser man vådan av att ha slutat för snart ett decennium sedan. ‘På min tid’ var det nämligen m/39B som gällde även i tjänsten. Jag är generellt sett skeptisk till att skjuta plattnosad eller hålspetsammunition i kulsprutepistoler, eftersom man ofta kan få matningsproblem – men just MP5 är gjord för att klara alla alla typer av ammunition utan bekymmer. Och det gör den också.

      Jag korrigerar givetvis.

      • Matte skriver:

        I vårt distrikt använder vi både speer och 39/B till mp5 beroende på vad vi ska verka mot.
        Övningsskjuter dock bara med 39/B eftersom den är gratis.
        Amunitionen varierar väl som med allting annars beroende på var i sverige man arbetar.

      • Morgonsur skriver:

        Jag har uppdaterat med ett par till ammunitionsbilder + bildtexter. Om man tittar på m/39B konstruktion förstår man varför det är en dålig idé att skjuta för mycket av den i pistol. Man bör förutom den stenhårda kulan betänka att den har en kraftigare krutladdning avsedd för kpist med pipa på 8″.

      • Iakttagaren skriver:

        Krutladdningen i en 39B är heller inte enbart till för att få kulan att passera genom 8” kpistpipa med någorlunda bibehållen utgångshastighet. Det är också så att en del av dess energi är till för att skapa en rekyl som gör att slutstycket i kpisten går tillbaka till sitt bakre läge och hakar upp på avtryckaren. Eftersom mekanismen bygger på principen ”tungt slutstycke” är detta slutstycke också extra tungt (som namnet antyder). Tyngden gör att slutstycket tätar kammaren utan att behöva hjälp av låsklackar. Detta gör att konstruktionen har mycket få rörliga delar. Något som förbättrar driftsäkerheten högst väsentligt. Men – och det finns ett stort men här, eftersom denna rekyleffekt skall uppnås (med repetereffekt) så krävs att det är en relativt stor krutladdning. Detta i sin tur gör att man mattar ut materialet relativt fort i mantel och slutstycke i en pistol med ett slutstycke där låsningen sker med mekanisk hjälp. Detta kan få stora konsekvenser, t.ex. att mantel eller slutstycke går sönder under pågående eldgivning och kastas bakåt i ansiktet på skytten (förutsatt att skytten siktar med vapnet framför ansiktet). Detta skedde också vid flera tillfällen när militären använde ammunitionen i pistol m/40 (kamrat40) med personskador som följd. Man bör alltså tänka sig för både en och två gånger innan man använder m/39B i ett annat vapen än ett med ”tungt slutstycke”. Förr eller senare har man ett även för skytten farligt vapen i sin hand, Man kan ju tänka sig vilka konsekvenser ett ”exploderande vapen” skulle kunna få i en skarp situation.

      • Morgonsur skriver:

        Helt rätt, och tack för kompletteringen.

  5. Jonas skriver:

    Den imaginära indelning på militära och polisiära(civila) vapen är alltid intressant, särskilt när det handlar om finkalibriga handeldvapen. Kommer ihåg PSG 90 debatten där uppdrag granskning ”avslöjade” polisen med att ha extrema militära vapen, men det har du ju redan berört har jag sett.

    Jag kan inte hålla mig ifrån att bredda ämnet lite och försöka lägga in en samhällsklimatsvinkel på det. Om vi der historiskt har sverige varit ett ganska vapenliberalt land. Det finns många exempel på detta. Min far hade som markägare i sverige på 1970talet rätt att köpa jaktgevär utan jägarexamen som han hade hemma i huset i Värmland. Att han arbetade utomlands långa stunder och att gevären låg i en garderob stred inte mot lagen. Skytterörelsen var en av de största folkrörelserna under första delen av 1900talet. På 60 talet kunde ungdom i hemvärnet få ut både mauser och kpist att ha hemma för att öva på helger. Alla hemvärnsmän och reservofficerare som hade vapen hemma o.s.v. Den svenska polisen enhetsbeväpnades 1965 vilket var ganska tidigt (rätta mig om jag har fel). Vapen fanns på många ställen i samhället och att vara en engagerad skytt eller jägare var lika naturligt som att blogga idag.

    I denna vapenliberala historiska kultur upplever jag att det under hela min uppväxt (f.1982) att det funnits ett nästan panikartat förhållande till vapen hos den absoluta majoritet av befolkningen som inte jagar eller sysslar med sportskytte (ofta samma personer). Debatten kring PSG 90 inom polisen tycker jag belyser detta då vapen, av reportern i det här fallet, skulle oavsett vilken användare det är kommer att transformera sin användare från en hederlig människa till en potentiell massmördare. Vargjaktsdebatten har liknande inslag där jägarna beskrivs som vanliga män men som när de får vapen i hand förvandlas till hembrännsdrickande, hormonstinna fullblodsgalningar som bara vill döda saker, helst utrotningshotade djur. Min undran är egentligen när det vände??

    jag får inte historien och samtiden att gå ihop på det här området. rädslan för vapen och oförmågan att skilja huvudsak från bisak gör att vapendebatten ofta hamnar på den nivå som newsmillinsändaren lägger ribban på(paradoxalt nog verkar han vara jägare). I mitt andra hemland NL (återigen en bilateral analys) är debattklimatet ungefär samma. Men landet har en historia där vapen alltid i alla tider setts som kufiska och farliga saker. Det var nästan omöjligt att få licens på vapen och restriktioner kring allt från pepparspray till softairguns är hårda. (återigen NL är inget liberalt land, det är ett tolerant land men med förbudsmentalitet) Men så har det alltid varit. I detta klimat ser jag det logiskt att folk kritiserar polisens beväpning, utrustniug o.s.v. vilket ofta sker. Den generella holländaren vill att polisen mer skall likna kling och klang än det vi i sverige kallar poliser. En vanlig polis i NL klär sig i lågskor, kostymbyxor och skärmmössa vid yttre tjänst. Beväpningen sker på nåder och är ständigt ifrågasatt. En svensk polis i yttre tjänst skulle uppfattas som otroligt provokativ med sin utrustning. Många menar att en riktigt riktig polis kan prata sig ur situationer.

    Kravaller, gisslansituationer m.m. är det inte tal på att den civila polisen skall få ta i utan är en uppgift för den militära polisen Marechaussee. Många vill även att de inte skall få ha vapen under kravaller p.g.a. risken att de skall tappa besinningen och börja skjuta folk till höger och vänster. Detta är en debatt som ständigt pågår i NL men jag ser det som en naturlig del av debatten i ett land där ytterst få har sett eller avfyrat ett vapen. Kuriosa är att många i det NL försvaret aldrig får möjligheten att avfyra sitt vapen skarpt under grundutbildning. Istället används lös ammunition eller specialombyggda lufttrycksvapensimulatorer typ M16 som skall simulera skarp ammunition. Detta för att det omöjligt att få tillstånd till skjutbanor, även för myndigheter.

    Det jag tycker är så märkligt är att en jägare har så fullständigt felaktiga kunskaper om ammunition och dess verkan. En människa som jagar eller hanterar vapen utvecklar (nästan) alltid ett kunnande kring vapen och ammunition som går att applicera även utanför jaktens eller sportskyttets område. Piketbefälets sansade försök i PSG 90 inslaget där han försökte argumentera sakligt kring fördelarna med vapnet bemöttes bara med oförståelse eftersom han liknat vapnet med ett verktyg. Den efterföljande kontorsintervjun med en kvinna med okänd bakgrund som leende förklarade PSG anskaffningen med att poliserna antagligen sett för mycket på amerikansk polisfilm visar enligt mig på en okunskap och ovilja att förstå grundproblematiken.

    Med tanke på Sveriges vapenbakgrund hade jag förväntat mig en mer nyanserad och faktabaserad debatt kring användningen av vapen hos Polisen från media och allmänhet. Det som förvånar mig ytterligare och detta gäller även Försvaret är att de galna idéerna ofta är produkter inifrån myndigheterna och inte sällan från s.k. vapenexperter.

    Jag ber om ursäkt för mitt långa inlägg men se det som ett kvitto på att tycker att din blogg håller yttersta kvalité rakt igenom och jag anser att den följs av människor som förstår konsten att resonera. Förövrigt väntar jag ivrigt på ett inlägg kring den numera häktade Kn Klänning. Mest för att jag tror att ett inlägg från dig i ämnet kommer att förgylla min helg.

    • Morgonsur skriver:

      Tack för ditt långa och intressanta inlägg. Jag delar din uppfattning att den svenska inställningen till vapen är dubbelbottnad. Å ena sidan hade både Posten, Vattenfall och Statens Järnvägar tjänstevapen. Ett jaktgevär har funnits i snart sagt varje stuga, och tiotusentals Hemvärnsmän har haft automatvapen hemma – även sådana under 18 år. Vilken officer som helst kunde köpa sig ett privat automatvapen.

      Å andra sidan har man trots detta alltid lyckats måla upp bilden av Sverige som ett i alla tider i princip vapenfritt samhälle.

      Jag tror att förändringen – som så många andra – kom kring när muren föll.

      Jag ser fram emot att du gör fler långa insiktsfulla inlägg med samma goda språk.

      Det sistnämnda hade jag redan löst – men det kommer förmodligen att finnas anledning att återkomma i ämnet…

    • Iakttagaren skriver:

      Det finns en förklaring till varför det är en sådan hysteri i samband med statsmaktens rätt möjlighet att bruka vapen som tvångsmedel under tjänsteutövning och den är de händelser som utspelade sig i Ådalen 1931. då militär beordrades att skjuta skarpt mot strejkande arbetare. Det är ett nationellt trauma som är av betydelse än idag, 82 år senare, och det med viss rätta. Dock har det skett en hel del utveckling av synen på statsmaktens befogenhet att bruka våld mot sina medborgare, vilket återspeglas i nu rådande lagstiftning. Men som sagt, Ådalen -31 sitter djupt i det svensk kollektiva samvetet.

      • Morgonsur skriver:

        Så är det. Samtidigt är en av Sveriges mest seglivade faktoider ”grundlagsförbudet mot att använda militär mot civila”. Något sådant har aldrig funnits. Det har inte ens funnits något vanligt lagförbud förrän en luddig formulering i en författning om Försvarsmaktens stöd, som dök upp på 90-talet.

        Det finns t o m en smått bisarr instruktion för försvaret från femtiotalet som kallades FAVO, om hur man bäst satte in militär mot folkmassor. Särskilt stridsvagnar och flyg förordades som särskilt effektivt och avskräckande mot bångstyriga demonstranter.

        Däremot har boskillnaden mellan polis och militär hela tiden sedan 1931 varit en mycket stark praxis, även om det lär ha varit nära att Lapplands Jägarregemente sattes in mot strejkande gruvarbetare i Kiruna 1969.

        En annan, nästan lika stark faktoid är förresten det i media och debatter ofta citerade ”grundlagsförbudet mot att exportera vapen till krigförande länder”.

      • Emil skriver:

        Morgonsur, finns det nån källa till det där att man övervägde militär insats under gruvstrejken? Det är ju inget som brukar nämnas när strejken diskuteras, men det lät väldigt intressant!

  6. Johan skriver:

    @Magnus: Angående din oro för ”okynnestaserande” så säljer Taser modeller som visar inte bara hur många ggr pistolen avfyrats utan de kan även utrustas med en liten kamera som aktiveras när pistolen osäkras. När Tasern avfyras släpps dessutom små ”konfettibitar” ut med patronens serinr på.

    http://www.taser.com/research/Pages/FAQGeneral.aspx

  7. Magnus skriver:

    Min frågeställning är inte utredningsteknisk utan mer psykologisk. Gör vapnets natur att det blir lättare eller svårare att rättfärdiga användande? Jag tror alltså inte att genomsnittlig svensk poliskonstapel kommer att börja skicka femtiotusen volt genom kroppen på folk som vardagsnöje. Men kanske kommer ”rötäggen” att få närmre till övertrampet.

    Eftersom jag tycker att det är illa att anpassa regelverk efter rötägg och statistiska avvikare ser jag gärna att svensk polis får tillgång till elvapen, men det ska göras jävligt klart att det handlar om ett vapen som endast bör dras och användas i de situationer man annars skulle tvingas dra skjutvapen eller slå sönder lårmuskeln på en psykotiker. Och alla former av glidning på det ska beivras ända in i kaklet.

  8. Jonas skriver:

    Meds risk för att dansa ut från ämnet ser jag här ett av problemen i diskussionerna oavsett om det gäller Vapen, FRA, Säljakt, kvotering el.dyl Att debatten ofta utvecklas åt fel håll och snabbt tappar fokus och att detta beror på de olika ”verkligheter” som slåss om uppmärksamheten. Bilden av Sverige som vapenliberalt och vapentätt land stod och står i kontrast till den normativa positiva bilden av Sverige som förmedlas utanför Norden och i Sverige av svensk media och svenskar. (I våra nordiska grannländer är snarare så att det gått troll i att svartmåla allt som är svenskt och blågult men det ser jag mer som syskonbråk än saklig debatt, liknande pajkastning finns inom Benelux trojkan också).

    Jag tror det handlar om att vi är rädda om vårt anseende, en nationalkaraktär som inte är typiskt svensk utan ganska allmängiltig. Vi vill helt enkelt inte vara ett land där vapen är vanligt och folk gillar att skjuta och jaga. Utan att lägga en åsikt i frågan kan Vargjakten tas upp som exempel. Många som var kritiska påpeka gång på gång risken med att Sveriges anseende som natur och fredsälskande land skulle krossas nu när vi anordnade massjakt på ett utrotningshotat djur. Färre har belyst den egentliga kärnfrågan som handlar om tamboskap contra livskraftig rovdjursstam.

    Samma sak hände i Finland efter alla skjutningar i skolor och köpcentra. Finnarna är kanske än mer än svenskar rädda för att få dåligt anseende och där har debatten kring skjutningarna stundtals mer handlat om medias rapportering av händelsen än själva kärnfrågan som är tillgången till vapen i ett land där det ansetts vekt och bögigt att söka hjälp för sina psykiska problem. För många finnar kom det som en chock när det visade sig att Finland med Schweiz var de vapenliberalaste länderna i Europa och att det i vissa fall var lättare att köpa en pistol i Finland än i vissa delstater i USA. Det gick inte ihop med den finska självbilden som också är baserad på att vara ett fredsälskande land.

    Jag tycker att ditt inlägg om ledningen contra fotfolkets diametrala syn på vad som är en bra polis är lysande ur ett myndighetsperspektiv där polischefer ser den ultimata polisen som ledarskapsguru med ett välfyllt akademiskt CV medan polisen i yttre tjänst ser den ultimata polisen som en judgedredd kopia som lyfter 150 kg i bänkpress och som med knytnävarna kan bunta ihop en UFC stjärna. Denna typ av mentala helvetesgap mellan ledning och fotfolk skapar liknande självbildspanik när fotfolket agerar motsatt med den bild den högre ledningen vill förmedla b.la. genom att chefer på lägre nivå börjar utbilda på prickskyttevapen, anskaffa distgranater eller ha pistolen i benplatta istället för i hölster i sidan. Det blir ju inte bättre av att folk ur den högre ledningen också agerar motsatt mot den bild de lagt ner stor möda på att förmedla.

    Inom försvaret är detta ännu mer slående när ledningen vill ge sken av en modern organisation med dynamiska och toleranta medarbetare. Man är beredd att lägga ner över 100 miljoner på utvärderingsprojekt som inte leder nån vart eftersom det inte är ett utvärderingsprojekt utan ett utbildningsprojekt där målet inte är att ta reda på folks åsikter utan att förändra deras åsikter. Bilden av FM är långt viktigare än den verklighet som existerar. Därför kan man bränna allt krut på NBG och låta övriga FM stå still för att bevisa för omvärlden att vi kan. Kritiken mot Wisemen inom FMs högre skikt bygger på detta där många är rädda för att han/(dom) förändrar bilden av försvaret till mer negativ. Det finns många män med guld på axlarna som skulle fira om Wisemen släcktes ner.

    Svenskar vill bo i ett snällt land och ha en snäll Polis som är glad och hjälper folk, det vill de flesta europeér. T.ex. Britternas förhållande till polisen där dom nästan är en turistsymbol. Där kämpar många hårt för att behålla bilden av den patrullerande kvartersBobbyn eller den finurlige krimaren i Tweedkostym men där verkligheten i London eller Glasgows förorter ställer andra krav än obeväpnade poliser i vitskjorta och plasthjälm.

    Vapendebatten är en effekt av detta. En snäll polis gillar surdeg, åker vasaloppet, kör på etanol har lågskor och ljusblå skjorta (eller piké som förslaget tydligen var) och ser ut som Leif Jennerkvist eller Carin Götblad samt är OBEVÄPNADE i TV. Dumma poliser som slår sin fru, dricker 50/50 groggar på fredagskvällen och går före i krogkön med polislegget har svarta kläder med hårda kängor, egenköpta handskar, tränar på gym ofta för att bli stora (bara) samt har sin pistol i BENHÖLSTER och älskar att öva på skytte och vill alltid ha mp5 med sig ifallatt. Vapnets storlek är avgörande och hur det bärs. PSG 90 blir skitfarligt då det är långt och stort och grönt=militärt.

    Jag tror att så länge polisen i sin officiella bild av sig själva förnekar att legalt bruk av våld är en central del av polismyndigheternas utövning och inte en liten liten parantes i myndighetsutövningen kommer vi att brottas med den typ av fel som vapendebatten för med sig.

  9. Sören Franson skriver:

    Detta var riktigt bra skrivet! Stor applåd!

  10. Erik Holmberg skriver:

    När det gäller alternativa vapen så anser jag att du glömmer ett som tydligen var mycket saknat (ialla fall av en väns släkting som var polis för länge sedan) nämligen sabeln. Vill det sig riktigt illa så är den mer effektiv en ett skjutvapen på avstånd under en meter. Den trubbiga sidan kan användas och slå med och den är mycket bra ha mellan sig och en misstänkt (mycket få människor springer in i en sabel och om de gör de ja…).

    • Morgonsur skriver:

      Ja, jag tycker att det var synd att man tog bort den helt. Har man haft den så länge som till mitten/slutet av 60-talet är den så otidsenlig att den bör bäras av ren tradition. Ungefär som bobbyhjälmen.

      Photobucket

      Sabeln är väl inte sådär praktisk att bära på, även om den är rätt avskräckande… Så den kanske inte borde bäras av alla poliser, utan snarare av en handfull vid högtidliga tillfällen och vid fotpatrull av modellen ‘eskortera högvakten’ m m.

      För något år sedan såg jag ett nyhetsinslag där ungerska ridande poliser ingrep vid en demonstration. Jag noterade att de fortfarande hade sabel, även om den förmodligen fanns med mest av tradition, var fäst vid sadeln och inte användes vid tillfället fast det var stökigt. Den var nog mest prydnad – och snyggt var det.

  11. patrik151515 skriver:

    Q: Vart går de flesta vådaskotten av?
    A: I polishuset i Karlstad.

    😉

  12. Egil skriver:

    Det där med laga befogenhet var intressant. Har för mej att en polis sköt en flyende båttjuv i ryggen för max tio år sedan och slapp påföljd. Ska i så fall ha varit i närheten av Åtvidaberg eller Överum, båten var nystulen och befann sej på båtsläp bakom en bil. En polis såg ekipaget och stoppade det, bilföraren lade benen på ryggen, polismannen tog upp jakten till fots men hade inte samma spänst som rymmaren så han använde tjänstevapnet i stället, med den förmodligen oönskade följden att rymmaren dog. Jag är inte alldeles säkert på att jag minns rätt här, men jag tycker mej minnas ha läst det beskrivas så här i Östgöta Correspondenten när det begav sej. Hursomhelst, det skulle alltså kunna vara så att det möjligen är enligt regelverket att använda tjänstevapnet i den situationen? Intressant, det visste jag inte. Trodde det var strikt nödvärn som gällde och att det alltså borde varit helt orimligt av polismannen att öppna eld. Men det skulle ju förklara varför polismannen slapp påföljd. Som jag minns det så kände polismannen igen tjuven, han var känd av polisen på orten, och båten och släpet stämde med en färsk stöldanmälan, så polismannen hade väl rimligt god anledning att ingripa, förmodar jag. (Jag har själv blivit bestulen på en bil och flera dyra cyklar och har i princip inga invändningar mot att det skjuts tjuvar så ofta som möjligt, allt för att hålla nere beståndet. Men jag trodde inte det var tillåtet.)

    • Morgonsur skriver:

      Nja, den händelse du beskriver inträffade på Vikbolandet, och polisen som sköt dömdes till 1,5 års fängelse för grovt vållande till annans död, grov misshandel och tjänstefel.

      Brottet som den flyende båttjuven gjort sig skyldig till är inte ett tillräckligt allvarligt brott för att hävda ”laga befogenhet”. Polismannen hävdade då istället nödvärn, vilket förstås blir svårt att hävda om man skjuter mot en flyende obeväpnad man.

      Om den flyende båttjuven istället hade gjort sig skyldig till rån är det möjligt att polismannen kunnat hävda laga befogenhet och slippa straff, men förmodligen hade han fällts även då eftersom det finns ett kriterium i lagen som säger att det skall vara ”nödvändigt” att skjuta för att gripa brottslingen. Juridik är ju en bedömningssport, varför det är svårt att uttala sig med bestämdhet.

      De brott för vilka det är tillåtet att skjuta i ”laga befogenhet” är:

      mord, dråp, grov misshandel eller människorov,

      våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, rån eller grovt rån,

      mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage eller spridande av gift eller smitta,

      uppror eller väpnat hot mot laglig ordning,

      högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri eller landsförräderi,

      grovt narkotikabrott eller

      försök eller straffbar förberedelse till brott som nu har nämnts.

    • Morgonsur skriver:

      *VARNING*

      Filmen du länkat till är en sällsynt obehaglig film som ”normala” läsare inte bör titta på överhuvudtaget.

      Tyvärr visar den samtidigt verkligen hur illa det kan gå om man istället för rätt taktik och ett resolut ingripande med hela verktygslådan hoppas på det bästa, förlitar sig på fromma förhoppningar och en desperat gärningsmans goda vilja.

      Om endast en enda av alla polismän på platsen burit en Taser (av den typ etiska Rådet lyckades få förbjuda bort ur svensk polis potentiella verktygslåda) hade samtliga inblandade med all sannolikhet lämnat platsen helt oskadda. Det här är ett skolexempel på situationer där Tasern är fullständigt oslagbar -och den här situationen är långt ifrån ovanlig även i Sverige. Jag har själv upplevt den, och vet att det förekommer relativt ofta runt om i landet – även om det mig veterligen aldrig spårat ur så här illa.

      Oftast p g a att man hanterar situationen rätt från början.

      I brist på Taser borde man för mannens eget och allas bästa visat sin tydliga avsikt att öppna eld redan i samband med mannens första utfall. Vi människor är utrustade med en sällsynt god förmåga att känna stämningar. Vi känner instinktivt när motparten faktiskt menar allvar och kommer att skjuta om vi inte ger oss. Det brukar räcka för de flesta att lägga av. Det är vanskligt att döma av hur stämningen var på platsen av en filmsnutt, men för att uttrycka sig milt får jag väl inte direkt uppfattningen av deras beteende att polisen på plats på allvar tänker göra bruk av sina vapen. Kanske hämmas de av att vara filmade av TV, vad vet jag – men de tvekar. Konstant. Detta trissar gärningsmannen till att utnyttja det utrymme man ger honom – och det spårar till slut ur när han tillåts arbeta upp en desperation och frustration som inte på något sätt ”tas emot” av någonting från polisernas sida.

      Istället för att antingen stå och resonera på tok för nära, eller alternativt drälla omkring i den potentiella skottlinjen bakom gärningsmannen borde man ha tagit kontroll över situationen och i värsta fall – skjutit. Helst i lårbenet. Mannen verkar inte onormal, så han kanske t o m hade ”känt av läget” och förstått att det var sluttjafsat redan innan skottet behövt gå. (I Sverige hade man möjligen – under förutsättning att man var lika många på plats som här – kunnat göra ett försök med pepparspray, batong och plastsköld – under förutsättning att någon även då samtidigt är beredd att öppna eld.)

      Men även ett tidigt skott i benet – under själva utfallet faktiskt t o m i bröstet på mannen – hade i den här situationen varit helt enligt både lagtext och polisiär instruktionsbok. Eftersom det hade sett hemskt ut hade det förstås nagelfarits i media och kallats ”övergrepp”. Det medför – även om det är juridiskt felaktigt – en viss poäng för lösnummerförsäljningen; när polisen sedan helt enligt gällande lag frikänts för det solklara ”övergreppet” (som ju finns filmat!!!) kan man göra en poäng av att kalla det ”rättsröta” och sälja några lösnummer till.

      Den här filmen visar alternativet till att polisen tar kontroll över situationen – att man låter den instabile och allt mer desperate och frustrerade gärningsmannen kontrollera den. Det ser ofta ännu värre ut – eftersom man inte har någon som helst kontroll över utfallet.

      Den här situationen är som sagt direkt applicerbar på Sverige. Det händer inte ofta, men inträffar då och då. (Det händer tydligen inte ofta heller i Nicaragua, för då hade man knappast agerat på detta märkligt tafatta vis – vilket indirekt resulterar i död och livshotande skador hos såväl hos polismän som gärningsman).

      Så fruktansvärt, fruktansvärt onödigt.

      Och så lätt för mig att sitta på läktaren och döma. Jag har själv varit inblandad i åtskilliga taffliga ingripanden som i värsta fall kunnat sluta så här illa. Att det inte gjort så har berott på ren tur. Och tur är en faktor man bör se till att förlita sig på så lite som möjligt när det gäller liv och död.

      • Anonym skriver:

        Har just upptäckt din blogg och läst några av texterna. Mycket bra skrivet och bra för allmänhet och förhoppningsvis media att få FAKTA och verkligheten för poliser beskriven. Såg dock ett litet faktafel som smugit sig in angående rätt att skjuta vid nödvärnssituation. Första paragrafen i skjutkungörelsen medger rätt att skjuta i nödvärn om det föreligger fara för liv och hälsa, EJ egendom (oavsett hur värdefull den är).

        Med vänliga hälsningar
        // Micke

  13. iz skriver:

    En sen kommentar, i en sannolikt avsomnad tråd, men likafullt: Nödvärnsrätten är överordnad övrig lagstiftning inom ramarna för sin egen formulering. Det innebär t.ex. att även en privatperson har rätt att öppna verkanseld om nödvärnskriterier föreligger (den omständigheten att sagda privatperson haft tillgång till skjutvapen kan dock komma att ifrågasättas i det rättsliga efterspelet, även om handlingen att öppna eld under vid tillfället rådande förutsättningar bedöms legitim). Det som gör den polisiära befogenheten unik, är snarare laga befogenhet samt rätten att bära vapen för självskydd och skydd av allmänheten.

    Det författaren sannolikt tänker på när han talar om att skydda egendom, är förmodligen ”nödhandling”, vars formulering rent teoretiskt medger ex. verkanseld för skydd av materiella värden – om dessa värden kan anses väsentligt överstiga den skada sagda verkanseld medför. Sannolikheten för att skadan av verkanseld skall anses väsentligt understiga de materiella värden som skyddas får dock bedömas som nästintill försumbar i de flesta västerländska samhällen – möjligen då med undantag för materiell skada som i sin förlängning skulle kunna hota människoliv, men då kan man i vilket fall anta att situationen tagit steget över till nödvärn.

    Hur som helst har texten varit intressant läsning, och jag kan i många stycken förstå irritationen över medias hantering av ämnet, som i många fall är osaklig, för att inte säga direkt sensationslysten. Personligen upplever jag dock att poliskårens kompetensnivå avseende vapenhantering märkbart försämrats under de senaste decennierna. Detta i kombination med en tilltagande beredvillighet att bruka vapen i situationer där det enligt min mening inte kan anses på något sätt motiverat relativt de risker det medför. Exakt vad som är orsaken till denna förändring, givetvis under förutsättning att mitt intryck är korrekt, är svårt att avgöra. Men en faktor som självklart måste ha stor betydelse är vapenutbildningen, varför jag anser att det kan finnas all anledning att se över kvalitet och utformning av densamma.

  14. Morgonsur skriver:

    Den är nog inte så insomnad. Den används ofta av såväl media som andra när polisen är inblandad i skjutningar, har jag sett via Mediacreeper. Bra research, du eventuella journalist som läser detta!

    Min syftning på ”värdefull egendom” blev som ni säger lite fel. Min tanke var mycket riktigt fallet med ”terroristen som springer fram med en bomb mot kraftverksdammen” och liknande situationer. Huruvida man, som du säger, sorterar in den åtgärden under nöd, laga befogenhet – eller nödvärn beror nog på syfte och förhållanden i det aktuella fallet.

    Men tack för era (Micke och iz) oerhört tydliga klargöranden, som gör denna post bättre.

    Förhoppningsvis får jag fler träffar från media i samband med eventuella skjutningar, så kan polisen i alla fall kritiseras för rätt saker.

  15. Yoron skriver:

    Taser är ett dödligt vapen, och både USA och Australien har exempel på poliser som använder dom urskillningslöst, bl a på en fjorton årig grabb, ett flertal gånger, medans han ropar på sin mor. Kameran som filmar detta sitter på tasern förresten, så något ‘stopp’ på övervåld beroende på ett sådant, som någon förståsigpåare påpekade här, fungerade inte. Vapen fixering ersätter inte kompetenta poliser med adekvat psykisk, och fysisk, utbildning och med tillgång till backup. Men det är kanske för mycket begärt?

    • Morgonsur skriver:

      Du har rätt i att allt kan missbrukas. Även psykisk och fysisk utbildning och backup. Men Taserns dödlighet är knappast i paritet med en 9 mm-pistol – som det också finns gott om exempel på missbruk av.

  16. Anders amander skriver:

    Din text är väldigt bra och oerhört informativ. Passar för såväl lekmän som mer kunniga. Mycket information som var nyttig att få sig till del. Stryk den raljerande tonen du har ibland eftersom den kan uppfattas som att du förlöjligar de som kommer med motargument. Se där, mycket beröm och lite kritik.

    • Morgonsur skriver:

      Ett blogginlägg kan onekligen vara en blandning av fakta och åsikter, och det är rätt livgivande att ibland unna sig lite smått elak raljans. Ofta skriver jag ett inlägg för att något retar mig mer eller mindre, och då kan udden med frän ton riktas i just den riktningen.

      Särskilt som jag tycker en del – måhända förståeliga – motargument faktiskt är löjliga. När det gäller polisverksamhet – och särskilt i kombination med våldsanvändning – har alla en åsikt. Tyvärr tenderar en hel del, även påstått initierat tyckande, att komma från vad som i internetsammanhang brukar kallas ”Mount Stupid”. Vilket i sig inte betyder att de människor som ”tycker” är sämre människor för det.

      Ett intressant fenomen i internetvärlden är att raljans dessvärre är ett bra sätt att nå ut med information. Om denna blogg inte var en ren hobbyverksamhet, och familjens inkomster berodde av den, skulle jag antagligen raljera än mer.

      Samtidigt är det alltid en balansgång, där man inte får raljera så mycket att seriositeten i själva budskapet går förlorad. Jag kanske laddade på lite väl i något avsnitt i detta inlägg. Men, publicerat är publicerat;-).

      Jag tackar ödmjukast för Din sakliga feedback och skall ta den under moget övervägande.

      /M

  17. Falkman skriver:

    Fantastiskt trevlig och intressant läsning! Tänk så många kommentarer från ”folk på läktaren” som vet bäst man kunde besparas…

    • Morgonsur skriver:

      Ja, å andra sidan är har polisen varit rätt dålig på att informera om, och stå för sina juridiska verktyg. Men det har blivit betydligt bättre på senare år.

  18. Fänrik Henrik skriver:

    Som ren kuriosa: Jag har jobbat tillsammans med en polis (är inte polis själv men jobbar en del tillsammans med dem) som så sent som 2008 var beväpnad med Walther PP.

  19. Anonym skriver:

    Hur förklarar du att polisen i Finland står för betydligt färre dödsskjutningar än den svenska snuten, trots att det finns mer skjutvapen i omplopp i Finland? Svenska polisen är helt enkelt utbildade i att skjuta så fort de upplever någon slags fara mot sig själva, vilket du också säger i din argumentation. En vanlig person som möter t ex en person med en batong brukar kunna lösa situationen, Borde inte en polis, som torde ha utbildning för sådana tillfällen, kunna göra det utan att skjuta personen? Även norska polisen arbetar på ett annat sätt och har där också betydligt färre tillfällen där polisen skjutit och betydligt färre dödskjutningar. Det är så inmurat i er att det inte finns något annat alternativ än att skjuta skarpt vid minsta känsla av hot. Att rättspraxis stöder onödigt polisvåld tycker jag inte i sig är ett argument för att det är rätt.

    • Morgonsur skriver:

      När det gäller rena nödvärnssituationer skiljer sig inte skjututbildningen åt alls i de nordiska länderna. Det är precis samma rätt att skjuta när man angrips. Problemet för den svenska polisen är att man försöker för länge med övertalning och ”annat alternativ än att skjuta skarpt”.

      Anledningen att Finsk polis dödar färre är enligt polisforskaren Johannes Knutsson paradoxalt nog att de använder skjutvapen tidigare än svensk polis. Vilket bekräftas av egna kollegor som varit där på utbytestjänstgöring. Åtminstone tidigare sköt finsk polis t o m mot bilar som inte stannade i vanliga trafikkontroller. Jag känner inte till om man fortfarande gör så. Men redan när du börjar vifta med din batong kommer det att smälla ett varningsskott i Finland. Om du inte lägger ned batongen omedelbart efter detta varningsskott kommer du att ha en kula i benet (avlossad under någorlunda kontrollerade former) – som i värsta fall kan bli en allvarlig skada, men sällan livshotande. (Få, förutom möjligen någon självmordskandidat, skulle som flera rånare försökt i Sverige sista tiden komma på den idiotiska idén att försöka skrämma bort finsk polis med en leksakspistol).

      Svensk polis väntar tills det inte finns några som helst alternativ till att skjuta, d v s tills man blir konkret angripen av batongmannen i exemplet, och tvingas då med en halvsekunds varsel skjuta i nödvärn mitt i målet, och utan att hinna rikta särskilt noga. Kanske t o m flera skott. Risken att någon dödas är då överhängande.

      Norska polisen skjuter inte särskilt mycket alls, eftersom polisen inte ens bär vapen – vilket onekligen gör det svårt att skjuta överhuvudtaget. 75% av de norska polisbilarna har vapen i en låst låda som kräver polischefsbeslut för att bryta plomberingen på. Norsk polis får således lösa plötsligt uppdykande hotfulla situationer genom att låta bli att ingripa överhuvudtaget, hålla tummarna och hoppas på det bästa, eller genom att lägga benen på ryggen och springa. Det mesta kanske löser sig i slutändan, men det är en cynisk inställning till sin personal, och kan knappast vara meningen med en polis att vederbörande skall vara maktlös när han/hon behövs som mest. I de situationerna när man behöver en polis som mest får man sig tillsänt ett offer bland alla andra.

      Att norska polisen får allt mer beväpningstillstånd, och att norska polisfacket försöker få till generell beväpning av sin personal beror knappast på att de vill ha möjlighet att skjuta ihjäl fler människor.

      Det finns ingen magisk ”utbildning” som kan ge en polis makten att betvinga en annan människa med ord eller tankekraft. Tyvärr. Om så funnes skulle vi lägga ned polisen och skicka en kår av obeväpnade utrycknings-psykiatriker istället.

      • iz skriver:

        Jag kan inte uttala mig om statistiken i de olika nordiska länderna, men de uppgifter som här presenteras framstår i mina ögon som trovärdiga.

        Att ordningsmakten bör ha tillgång till vapen torde omfattas av konsensus i de flesta länder (till och med i Norge, även om man där komplicerat tillgången på ett – för att uttrycka det diplomatiskt – säreget sätt).

        Min oro handlar snarare om (bl.a.) poliskårens generella kompetens avseende vapenanvändning, vilken i mitt tycke genomgått en stadig försämring under de senaste decennierna. Det senaste, ganska spektakulära exemplet på detta är det s.k. Södertäljerånet, vilket enligt min mening närmast är en provkarta på hur det inte får gå till.

        Än mer anmärkningsvärt är att man från myndighetshåll anser det vara helt i linje regelverket för polisiär vapenanvändning. Det hade varit intressant att se om åklagarens bedömning varit densamma om någon annan än en gärningsman kommit till skada.

        Ovanstående tyder på att en ganska obehaglig förenkling av de olika myndigheternas tolkningsföreträde är under uppsegling, vilket i sin tur lämnar utrymme för populistiska ingripanden åt båda hållen. Vilket naturligtvis inte på något sätt underlättar för den enskilde polismannen i varje given situation.

        Som alltid måste jag naturligtvis reservera mig för att mitt bedömningsunderlag i egenskap av utomstående betraktare är ofullständigt, men jag har svårt att se de omständigheter som skulle rättfärdiga att civilklädda polismän inleder skottväxling i ett köpcentrum.

      • Morgonsur skriver:

        Det finns onekligen två relativt färska exempel – dels polisen som sköt in i gymmet, dels Södertäljerånet. Av de två har jag störst tveksamheter inför gym-skjutningen. Omständigheterna uppstår oftast i konflikten mellan att polisen är skyldig att omedelbart bege sig till platsen för att ta reda på vad som händer och om möjligt förhindra brott, men att man i den processen plötsligt ställs inför ett plötsligt uppdykande hot.

        Det blir ofta farliga situationer av sådana lägen.

      • Anonym skriver:

        Träffade några norska kollegor under ett arbete. De visade var vapnen fanns i bilarna osv. Fördelen för dem var att de hade sina förstärkningsvapen med sig i bilarna. De sa att de fick beslut om förstärkningsvapen relativt ofta i sin tjänstgöring. I fall där svensk polis inte får beslut utan måste gå in med tjänstevapnet hade norsk polis ofta möjlighet att ha sitt förstärkningsvapen. Det var vad de sa. Ganska intressant om det stämmer.

  20. Triari skriver:

    Det verkar som att en del här är något förvånade över att polisen inte får tillgång att alla fina verktyg som finns för att lösa polisiära problem. Är man förvånad över detta så är man antagligen väldigt verklighetsfrånvarande, eller så gör man antagande att polisen är en entitet helt separerad från resten av samhället.

    Polisen är en del av samhället, och det är samhället som bestämmer hur stora befogenheter polisen skall ha, samt vilka verktyg de skall få för att lösa de uppgifter de getts. Polisen kan liknas vid en hund, och hunden själv bestämmer inte hur långt kopplet skall vara. Mer tillit = längre koppel, och i förlängningen kanske t o m tillåtas springa fritt. Det är enskilda polisers uppförande som styr tilliten till myndigheten, det är alltså endast poliser själv som kan skapa det förtroende som behövs.

    Några antaganden. Det är troligtvis ofrånkomligt att det alltid kommer att finnas personer inom poliskåren som: som gillar att tillfoga andra smärta, vill hämnas, lära någon en läxa osv. Att skriva att: ”Polisen skjuter inte folk som ett straff – utan som en sista utväg för att rädda eget liv eller hälsa.” är, om inte helt felaktigt, ett orimligt antagande. Tar man en titt på hur bojningen av Arklöv gick till så behöver man inte sträcka fantasin allt för långt för att se att meningen: ”Polisen skjuter inte folk som ett straff…” sannolikt inte håller vatten.

    När det gäller ändamålsglidning har jag vid mer än ett tillfälle varit närvarande när medborgare sprayats helt utanför det menade användningsområdet för kryddsprayen. Ett något sadohumoristiskt tillfälle var när en bojad invånare satt på ett golv och rörde sig lite för mycket för att det skulle falla en relativt ung uniformerad kvinna i smaken. Hennes lösning på problemet var att spraya rikliga mängder krydda i ansiktet på sagda invånare, använda sina behandskade händer till att gnida in örten ordentligt i ögonen samt tillägga: ”NU HÅLLER DU DIG LUGN!” Resultatet blev inte helt oväntat det motsatta. Att golvet tillhörde en Max-restaurang samt att detta skedde vid lunchtid säger en del om omdömet hos just den representanten ordningsmakten. Vilket förtroende det skapade för myndigheten hos det fyrtiotalet medborgare som bevittnade händelsen kan man ju gissa sig till. Och nej! Jag tror inte hennes kön har med saken att göra, men det visar att problemet inte enbart är avhängigt av enorma mängder testosteron.

    Att förneka att poliser blir irriterade, förbannande, rädda, irrationella och agerar därefter är kontraproduktivt. Det för inte diskussionen framåt, och ger inte polisen som myndighet ett större förtroende. Det är bara att konstatera att avarter finns (och i en icke negligerbar mängd). Det betyder inte att man skall konstruera regler efter undantag. Det betyder dock att det ligger i polisers intresse att göra sig av med dessa avarter, eller som en tidigare kommentatorn utryckte det: ”beivra det ända in i kaklet.” Hur obekvämt det än må vara.

    Det är en självklarhet att poliser skall ha tillgång till alla verktyg de behöver för att kunna göra ett bra jobb. Det gäller allt från el, gummikulor och beanbags ända upp till till AD-system. Begränsningar i de verktyg som finns i verktygslådan likt ”för mycket ammunition i magasinet” ter sig bara larviga. Man ger inte en snickare en hammare med inbyggda defekter för att det finns en möjlighet att han skulle vilja slå någon i skallen med den.

    Dock ligger förutsättningen till att få alla fina verktyg som sagt hos polisen själv. Det måste skapas ett förtroende för polisen hos resten av samhället och det kan bara myndigheten själv göra. Att poliser i missriktad lojalitet håller varandra om ryggen när fel begås raserar alla möjligheter till ett sådant förtroende. Poliser som begår brott (inkl s k tjänstefel) skall konsekvent och utan undantag ha en stor spark i arslet ut ur organisationen.

    Poliser skall hållas till en högre standard av laglydighet och uppförande än den genomsnittliga medborgaren. Eftersom resten av samhället ger polisen vissa befogenheter att verka våld på detsamma är det inte för mycket begärt. Alltså nåt i stil med: om jag ger dig tillstånd att slå mig på käften när jag är dum, vill jag vara säker på att du enbart gör det när jag förtjänar det. Gör du det när jag inte gjort något fel förbehåller jag mig rätten att slå tillbaks, och jag bryr mig inte ett dugg om vad du t r o d d e att jag gjorde. Du skall vara säker innan du slår! Slår du mig för ditt eget nöje, skall det bli ett nöje att slå dig.

    • Morgonsur skriver:

      Hej Triari, och tack för ditt engagerade inlägg. Jag kan inte annat än hålla med dig om nästan allt du skriver.

      Däremot skulle jag hävda att det mytomspunna ”hållandet om ryggen” är överdrivet, även om man kan tvista om definitioner. Allt som formellt kunde anmälas gör det förstås inte – varken det som poliser eller allmänhet gör fel. Det betyder inte att det sopas under mattan eller uppmuntras, eller ens betraktas som okej. Åtskilliga poliser har befunnit sig i tassemarkerna, fått sig en avhyvling av sina kollegor (utan anmälan), förstått budskapet och skärpt till sig. Man kan förstås förfasa sig över att inte varje tveksamhet som görs av poliser alltid slutar som en formell rättssak – men att det skulle existera någon kultur där det är okej med tjyvnyp, någon form av ”uppfostringsstryk” eller annat betraktar jag som rent… kanske önsketänkande.

      Där det görs fel beror det oftast på oförmåga, inkompetens, missuppfattningar eller ren klantighet. Konsekvenserna kan för all del bli lika allvarliga, men som f d tjänsteman i rättsapparaten är man kanske mer besmittad av begreppet ”uppsåt” än gemene man. Ditt exempel från MAX förvånar mig inte, men är sannolikt lagligt. Däremot mässar jag ideligen om att lagligt och lämpligt inte är samma sak – och inte skall vara det heller. Poliser gör ibland riktigt usla jobb. Ibland p g a för mycket våld och ibland p g a för lite. Ett av problemen är att polisen egentligen inte vill erkänna för sig själv att våldsanvändning är en vardaglig arbetsuppgift och inte ett slumpvis misslyckande, och därigenom en arbetsuppgift man (precis som du påpekar) måste inse allvaret i och kunna axla. Man måste vara så bra – stark på våldsanvändning att man liksom Bamse kan vara ”riktigt snäll”. Min uppfattning (som vidimerats av åtskilliga äldre kollegor som fortfarande är poliser är att många yngre poliser invaggats så i att våld alltid är fel, ett misslyckande, rentav en skamlig belastning för karriären att man helt enkelt inte är beredd på att det skall inträffa. Till skillnad från 70-talets poliser där, om jag raljerar ”muskler var viktigare än hjärna” är fysisk status tämligen ointressant för poliser numera – ”det finns ju pepparspray”. När man möts av våld blir man trots dagens betydligt bättre taktikutbildning ändå tagen på sängen och agerar allt för ofta i affekt eller panik. Även om dagens poliser är mer belästa, bredare och mker kompetenta på i princip alla områden har de inte samma förmåga att hantera våld som dåtidens ordningspoliser.

      För att sätta saker i perspektiv; När jag kom ut på ordningsavdelningen som aspirant 1992 – 85 kg tung och 189 cm lång – betraktades jag som en klen räka.

      Det mesta har blivit bättre inom polisen – men man har någonstans lyckats förtränga det faktum att två meter långa människor som tar 130 kg i bänkpress generellt sett inte behöver pepparspray för att få som de vill. Och det närmast kryllade av tyngdlyftare och brottare på ordningsavdelningarna förr. Det var t o m ett rekryteringskriterium. ”För polistjänsten lämplig kroppskonstitution”, kallades det.

      Hur som helst: att poliskåren i gemen skulle tycke det kändes okej att ha tickande bomber som uppståligen skipade lite egen ”rättvisa” vandrandes runt i organisationen är helt enkelt inte sant. Ingen vill arbeta med en idiot eller sadist. Man drabbas liksom själv av det, då man onekligen får stå som delansvarig för kollegans brottsliga gärningar i sådant fall.

      Arklöv sköts inte som straff, utan av ren klantighet. Jag har tidigare nämnt på denna blogg att just frikännandet för detta är en av de mest märkliga juridiska resonemang jag har sett. Särskilt ställt mot andra, betydligt mer förståeliga missgrepp beroende på oaktsamhet eller oförmåga.

      Poliser skall definitivt hålla en högre standard. Trots det kommer poliser att göra fel. När man använder vapen blir konsekvenserna alltid allvarliga. Åtskilliga – även poliser, och f d som jag själv – har reagerat över den låga tröskel när pepparspray tillåts. Den kommer i våldstrappan t o m tidigare än handfängsel, vilket för mig känns märkligt. Nu är det dock som det är, och istället för att ifrågasätta den som levererar det beställda kan det vara av intresse att ifrågasätta hur beställaren egentligen tänker. Detta gäller även det s k REVA-projektet och kontroller i tunnelbanan. Läs gärna https://morgonsur.wordpress.com/2010/07/29/det-markliga-medieintresset-for-arizona/ på det nu uppblossade temat ”ID-kontroller i T-banan”. Personligen tycker jag det är märkligt hur Riksdagens ledamöter och uppenbarligen en majoritet av de politiska partierna lyckas med konststycket att gå i opposition mot sina egna beslut – och medialt komma undan med det.

  21. Triari skriver:

    Tackar för det uttömmande svaret, och precis som du håller jag med om nästan allt du skriver.
    För att göra det överskådligt tar jag dina svar ett i taget, och endast där jag har någon kritik.

    När det gäller ”hållandet om ryggen” så kan det säkert variera över landet och i vilken tjänst man är. Men efter att haft en del att göra med poliser yrkesmässigt så får man höra en del saker som inte är ok. Jag pratar inte om ”tveksamheter”, jag pratar om klara övergrepp. Jag påstår inte heller att det finns en ”kultur” där det är ok med ”uppfostringsstryk”, men jag är villig att påstå att överträdelser tillåts i högre grad än vad samhället skulle medge om omfattningen var känd. Med det sagt så är jag inte oförstående till problematiken. Jobbet är inte enkelt. Men det är ett fritt val att bli polis, och att ta på sig de bördor jobbet innebär är inget tvång. Som sagt tidigare: jag anser att poliser skall hållas till en högra standard än Nisse i Hökarängen.

    Varför jag skulle ha ett önsketänkande om ”uppfostringsstryk” gör mig till limbodansare (det går alltså över mitt huvud).

    När det gäller ”MAX-incidenten” är det med största sannolikhet INTE laglig. Kan inte hitta en enda FAP som säger att det är ok att spraya någon som är bojad, än mindre gnida in i ögonen. Rätta mig gärna om jag har fel.

    Kunde inte hålla med dig mer än vad jag gör när det gäller våldsanvändning. Nu kommer jag från den militära sidan där vi inte har några funderingar om vad vår uppgift är så jag kanske är lite färgad av det, men att våld kan minimera skador har jag all förståelse för. Hur illa det än kan låta. Poliser måste förstå våld, att det ingår i deras vardag, vad det kan användas till och framförallt när det skall användas/inte användas. När man skjuter en stenkastande tonåring ”från höften” är man en nolla och har ingen aning om hur crowd control/ riot control funkar och har inget på platsen att göra. Ännu en som borde åtalas och sparkas. Men även här förstår jag problemet, när man rekryterar folk som ”blev valda sist på gymnastiken” så får man inte de som kan ta tag i de verkliga problemen, resultatet blir därefter.

    Sen håller jag inte med dig i att storleken är allt. Med mina 180/80 skulle jag alltså varit ett plankton i på den ordningsavdelning du tjänade. Ändå har jag i 20+ år klarat mig på i stort sett alla scener i världen där konflikter förekommit. Men ok, det är skillnad på polisiär och militär verksamhet. Jag tycker mig dock se att versamheterna smälter samman mer o mer och det oroar mig.

    Att poliser inte skulle vilja jobba med ”en idiot eller sadist” är helt enkelt inte sant. Jag har träffat en hel del av båda sorter inom polisen (för att vara ärlig fler idioter än sadister). Vad jag vet jobbar de flesta fortfarande kvar och en del är respekterade av sina kollegor.

    Vad som hände med Arklöv har varken du eller jag en aning om, det vet bara en människa. Håller däremot med när det gäller juridiken. Men hey, den killen ”had it coming”. Om han någonsin visar sig in i en konfliktzon igen så finns det tillräckligt med folk som väntar på att säga upp hans kontrakt så han är nog säkrast där han är.

    Vet inte om du medvetet skriver fel, jag skrev ”hållas till en högre standard” du skriver: ”hålla en…”. Det är en skillnad. Vill du inte erkänna att det är samhället som sätter måttstocken, och är det i så fall din åsikt att polisen själv skall sätta skall reglera sin egen organisation?

    Reva vill jag knappt prata om, hela saken är larvig och visar bara att politiker inte tycker ett enda dugg offentligt. De är som tiggare som går omkring med en bössa de hela tiden byter klistermärke på för att maximera intäkterna. Allt hänger på hur vinden blåser. Ryggrad verkar inte vara något en politiker är betjänt av. Min åsikt är att polisen gör vad de skall göra: beivrar brott. Vi har inte fri invandring, är du i landet olagligt skall du utvisas å det snaraste. Vi har bevisligen än högre invandring från länder där de flesta inte ser ut som nämnda Nisse från Hökarängen. Ergo, man granskar folk som är de mest troliga. Jag ser inte problemet.

    Att det sen finns de som känner sig kränkta stör mig inte ett enda dugg. Människor som känner sig kränkta av det ena eller andra verkar vara det nya svart. Alla är kränkta av något eller någon. Själv har jag aldrig känt mig kränkt av någon eller något (sanning med modifikation, men för långt för att gå in på). Alla har rätt att tänka, tycka och säga vad de vill. Så länge de ger mig samma rättigheter

    • Morgonsur skriver:

      Min kommentar om önsketänkande syftade inte på dig, utan samhällsdebatten i stort. Ibland känns det som många engagerade aktivister (och även politiker och journalister) i Sverige blir nästan lite avundsjuka på de länder som har riktigt allvarliga problem att engagera sig i. Jag menar, de har ju verkligen någonting att kämpa för. Och så vill man så gärna ta ställning själv och önskar någonstans innerst inne att problemen i vår relativt sett snälla lilla sandlåda skall vara lika allvarliga som utse i ”stora världen”. Man pratar ”allvarliga trafikproblem” i Stockholm på ett sätt som skulle få en Moskva-bor att tro vi hallucinerar, man pratar ”utbredd rasism” och jämför REVA med Adolf Eichmann (!), man pratar ”polisövervåld” som om svensk polis liksom i Rios 70-tal på fritiden skickade ut dödspatruller för att mörda gatubarn…

      Ja, du förstår säkert vad jag menar. Det finns gott om problem att jobba med, och som inte skall mörkas, men ibland tappar vi lite proportioner i den svenska debatten känns det som.

      Jag sade inte att storleken är allt, men fysiken – storlek, fysiska förutsättningar, träning – är långt ifrån oväsentlig. Små människor med klen fysik får jobbigare än stora vältränade, generellt. Men det går förstås att träna bort en del av skillnaderna.

      Liksom du oroas jag av att polis och militär blir allt mer lika. Jag tror spontant militären har mest att förlora på det.

      När det gäller stenkastande demonstranter tycker vi olika. Jag ser det inte som ett försök till crowd control, utan som en förståelig om än olämplig handling i ett trängt läge där ”control” och ”crowd” sedan länge lämnat samma mening. Anledningarna till att det gick snett tycks vara många, och jag skulle inte döma allt för hårt. Det finns en hel del annat kring den händelsen jag i sådant fall ställer mig mer frågande till än just det skottet.

      Jag undrar var du jobbat om du träffat så många idioter och sadister? Fördomsfull och subjektiv anekdotisk evidens; när jag gick polisskolan för 100 år sedan (och man blev anställd i sitt ”hemdistrikt” dag 1 på skolan) visste man att i den mån man träffade på en ”märklig rekrytering” man undrade hur i hela friden vederbörande kunnat komma in var sannolikheten närmare 1 att den polisen var rekryterad av Stockholm. I de undantagsfall man hade fel; Malmö, men märkligt nog aldrig Göteborg.

      Den förkrossande majoriteten även från Stockholm och Malmö var förstås jättebra folk, men de stora mängderna samt den bristande sociala kontrollen gjorde att det var lättare att slinka in i Stockholm. Det märkligaste var hur Göteborgarna gjorde för att lyckas så bra som de gjorde trots samma utmaning…?

      Sedan många år tillbaka går rekryteringen å andra sidan inte till på samma sätt längre. Det där med social kontroll av polissökande är ute.

      (Ta nu min kommentar med en klackspark, den som läser den och blir kränkt! Den är inte illa ment, utan en föga underbyggd raljant halvskröna skriven halvt på skämt, halvt på allvar. Men det fanns stora fördelar med det ”gamla” rekryteringssättet – men som man slängde ut med badvattnet)

      • Triari skriver:

        Kan nog tycka att media gör rätt i att bevaka de (förhållandevis) små problem vi har. Att man sen lägger på ett crescendo av brösttoner för att sälja tidningar, och därtill använder epitet som minskar deras förtroende lider de mest själva av vilket samtliga undersökningar om journalisters förtroende visar. Men att vårt land skulle vara helt befriande från övertramp i skala grövre stämmer ju inte. Händelserna inom VD1 och tidigare nämnda skjutningar visar ju att en oberoende bevakning inte är helt onödig.

        Blir lite nyfiken, hur ställer du dig till ett oberoende organ som granskar polisers arbete?

        För att rätta dig lite när det gäller Brasilien. Det var inte bara under diktaturen man rensande exekutivt. Det finns fall som sträcker sig långt in på 2000-talet, och ryktesvis har jag hört att det fortfarande inte är helt ovanligt.

        När det gäller storlekens betydelse så tror jag enbart att det är en fråga om uppfattning och bedömning av sannolikheten att du råkar riktigt illa ut. Om alla var klara med att a l l a poliser skulle bruka a l l a verktyg i verktygslådan för att genomföra en uppgift så hade storleken inte varit ett problem. Jag har varit som mest rädd och mest benägen att lyssna när jag stått mot en tolvåring med en 47:a, än när jag mött nåt köttberg med en halv kanon över axeln. Allt handlar om förmågan att projiciera våld, bedömningen av motståndarens vilja att bruka våld och möjligtvis också lite av din egen förmåga att besvara våldet.

        Delar din åsikt att militären har mest att förlora när gränserna suddas ut. Risken är betydligt större att militären blir förminskad i sin roll som ”bepansrad näve” än att polisen blir för ”militariserad”. För mig överträddes gränsen för länge sen när vi i landet inte längre skulle tillåtas sjunga sånger om att döda fiender. Vilket är precis vad militärer gör, de tar livet av folk, och det är vad de skall göra. Militärer skall inte vara ”fredsbevarande” mer än i funktionen att vara så j-liga att hotet om väpnad konflikt avskräcker. Att skicka folk som är tränade för en sak att göra nåt annat är att be om problem. Med all respekt för dina erfarenheter har jag allt för många gånger sett på när FN-personal låter de mest hemska saker som sker på vår jord fortgå utan att lyfta ett finger. Vilket gör att jag inte tror på att be halvmilitära styrkor försöka lösa uppdrag med polisiära mandat. Ber om ursäkt för utvikningen, men ämnet berör.

        När det gäller min tjänstgöring så har jag ingen lust att gå in på detaljer, risken att outa mig själv blir lite för stor. Men mina beröringspunkter har varit i det gränsland vi pratar om, där polisiär verksamhet möter militär. I det flesta fall har jag då varit anställd av ett p m c.

        Min inställning till rekrytering är en annan. Om vi nu bortser från risken att rekrytera konstaterade psykfall så är människor är formbara, och de formas av sin omgivning. Snacket mellan kollegor och uppträdandet av de som instruerar och ger exempel formar dig i den organisationen du verkar. Nu har jag som tidigare nämnts mer erfarenhet av militär verksamhet än polisiär, men jag kan inte tro att saker fungerar så annorlunda. Om den grupp du verkar med gillar att kapa huvuden och bränna barn kommer du att formas efter det. Om gruppen o andra sidan kör hearts & minds kommer det att vara din grej. Det spelar, som jag ser det, ingen roll vem du är från början (igen: förutsatt att din mentala status är ok och du inte har nåt tidigare hämndbehov) du kommer att formas av dina kollegor och de du ser upp till. Med det sagt, det finns en chans att du senare kan förändra ditt beteende efter egna erfarenheter.

  22. Adrian skriver:

    ”Åtskilliga – även poliser, och f d som jag själv – har reagerat över den låga tröskel när pepparspray tillåts. Den kommer i våldstrappan t o m tidigare än handfängsel, vilket för mig känns märkligt.”

    Först och främst – stort tack för all bra läsning. Är yrkesverksam polis och följer din blogg med stort intresse… Ovanstående är emellertid inte helt riktigt, i vart fall inte enligt det uttalande JO gjorde 2009 i samband med en större granskning gällande polisens användning av OC-spray:

    ”Min uppfattning är att pepparsprayen vid en rangordning kan inordnas i
    just det tomrum som den ursprungligen var tänkt att fylla, nämligen som mera ingripande
    än närkampstekniker, som grepp och användande av batong, men självklart som
    betydligt mindre ingripande än användning av skjutvapen.”

    (http://www.jo.se/PageFiles/900/5928-2006.pdf)

    Vidare används den s.k. våldstrappan inte som pedagogiskt instrument längre så vitt jag vet, i vart fall inte inom ramen för polisutbildningen. Sedan jag själv skrivit examensarbete på PHS om juridiken som omgärdar handfängselanvändning tycker jag personligen att handfängsel över huvudtaget inte låter sig inordnas in den gamla våldstrappan på ett bra sätt eftersom användning av handfängsel grundar sig på helt andra – och mer generösa bedömningskriterier – än övriga instrument. Sammanfattningsvis är rätten att använda handfängsel mer vidsträckt än rätten att använda sig av våld i övrigt.

    • Morgonsur skriver:

      Det kanske börjar reka till sig…

      Tack själv för din kommentar, som gör bloggen än bättre;-)

    • Triari skriver:

      Som kommentar till det sista stycket, så är det bara att säga att det är som sig borde.
      Handfängsel skall ses som ett skydd både för den som omhändertar och den som blir omhändertagen.

      Är däremot lite fundersam till vilken typ man skall använda. Militärt använder vi ofta ”stripes” sk ”DR” (disposable restraints). Har dock uppmärksammat att det börjar bli vanligare att man sätter dem på ställen där de inte är avsedda att sitta: hals, penis, överarm och lår vid ljumske. Det händer inte allt för sällan att avlidna personer hittas med stripes runt halsen, inte heller helt ovanligt att man vid fältförhör använder dem för att stänga av blod från div kroppsdelar.

      Vad jag vet så använder svensk polis stripes väldigt begränsat (rätta mig gärna om jag har fel). Ser du, som skrivt ett examensarbete i frågan, dels någon ökning av användningen av stripes hos svensk polis, och ser du i så fall någon risk för ändamålsglidning?

      • Morgonsur skriver:

        ”På min tid” var stripes generellt inte tillåtna alls, vilket gjorde att de inte användes överhuvudtaget. Det fanns en del försök, men jag känner faktiskt inte till om de blivit tillåtna i dagens läge. Någon bloggläsare kan kanske upplysa oss i frågan.

  23. Thommy Johansson skriver:

    Mycket bra skrivet.
    Håller med om att polisen får ”ta skit” oavsett hur dom hanterar en situation.

    Ena sekunden gnälls det på att polisen inte sköt ner helikoptern vid rånet mot G4S (vilket inte är det lättaste med en 9×19 trots ”mördar kulor”)
    Andra sekunden klagar man över att polisen råkat träffa en guldbutiksrånare mitt i Merkurius då han riktar en AK47 (Replikera må så vara men som du skrev,jäkligt svårt att se skillnaden speciellt i skarpt läge)mot dem.

    Den här diskussionen har jag ofta med min kära mor,och trots att jag haft min beskärda del av trassel med lagen i unga dagar stödjer jag idag ordningsmakten till 99%.

    Mvh / T. Johansson

  24. Joel skriver:

    Hej, angående polisens våldsanvänding. Anser du att den kvinnliga polis som DN.se nu skriver om, har gjort sig skyldig till övervåld/misshandel? Personligen ser jag inte hur hon skulle kunna ha gjort det? Hennes uppgift på plats bör väl ha varit att gripa mannen och hon slutar ju slå/beodrar hunden att släppa/ligga ner när man väl är på marken? Att hon slår 13 slag beror väl mer på att det var den mängden slag hon behövde för att få mannen att ligga ner?

  25. Johan Säfström skriver:

    Hej

    Välskriven och saklig. Vi hoppas att du inte misstyckte att vi lagt ut den på twitter?

    Vänligen
    Johan Säfström

  26. Välskrivet och grundligen beskrivet av Magnus.E.
    Kort kan jag själv säga att jag själv varit i liknande situationer ett flertal gånger utan att behöva avlossa mitt tjänstevapen, har dock varit oerhört nära eller så har jag eller ibland vi lyckats klara upp situationen med annan våldsanvändning. I de fall det gått bra då jag varit ensam har det varit mycket nära till skott, men av någon, för mej okänd anledning har den psykotiska personen plötsligt lyssnat till mej och gett upp och kastat kniv, yxa innan jag hunnit skjuta. Jag ser dock detta mer som en bonus än något annat då jag av erfarenhet vid ganska många kontakter med psykotiska personer tidigare kommit till insikten att man aldrig vet vad de gör från en tiondel till nästa. Vid ett tillfälle vid snedtändning/psykotiskt upptädande med flertal köksknivar fick några kollegor skjuta varningsskott innan vi gick in med hund för avledning i kombination med en svärm av batongslag som avväpnade mannen. I detta fallet hade vi dock lyckan att han föll ner mot en vägg och inte hann resa sig upp innan vi fick stopp på honom. Denne man hade även börjat skära sig själv så det hela påminde om ett slakteri med blod överallt. Nej man vet aldrig vad som händer och i vissa fall går det illa oavsett vilket, människan är ingen maskin och en psykotisk person med vanföretällningar och tillgång till vapen kan bete sig på de mest orationella sätt utan att göra skillnad på vän eller ovän, polis eller läkare.

  27. Johannes Ek skriver:

    Jaja. När jag läser detta gör jag det med färskt minne av filmsnutten från DN då en poliskvinna plötsligt bussar hunden på och öser batongslag över ett fyllo som var verbalt tjafsig och då tänker jag som så – polisen tycks ha svårt att hantera de vapen och möjligheter att ta till våld som de har. Jag tycker det är bra att hon inte hade vare sig sabel eller TASER så som diskuteras i kommentarerna här ovanför. Från något som såg väldigt lugnt ut blev det plötsligt väldigt våldsamt. Tyder, tycker jag, på ett tappat humör.

    Men ok, alla kan tappa humöret och det var verkligen ett oerhört tjafsigt fyllo. Det tycker förtjänar att upprepas – Alla kan tappa humöret. Även poliser i aktiv tjänst. Så hur hjälper man poliser som kvinnan i exemplet att låta bli att spöa upp fyllon? Helst utan alltför dramatiska förändringar i lagstiftningen.

    Det stora problemet ser jag i hennes civilklädde kollega som inte går in och stoppar henne när hon tappar tålamodet. Och där finns kanske utrymme för förbättring.

    Hur ska övriga poliser agera när en kollega tappar kontrollen, inte nödvändigtvis över situationen men över sitt eget humör? Själva situationen tycks ju ha löst sig ganska bra om man finner det oväsentligt att fyllot fick stryk och man kan inte påstå att hon tappade kontrollen över den. Fyllot blev vederbörligen omhändertaget och ingen polis blev skadad. Succé?

    Det bör ju finnas utrymme att prestigelöst medge och stötta varandra när självkontrollen håller på att krackelera.

    • Märk väl så rör det sig om en filmssnutt taget ur ett större sammanhang och inget annat. Den som var på plats och såg och hörde hela händelseförloppet från ruta ett kan ha rätt att uttala sig, i övrigt är det bara spekulationer och ont förtal av en individ med rättigheter. Jo poliser i tjänst är både individer och har också rättigheter och vad många glömmer också ibland tom skydlighet att bruka våld för att tex gripa någon. Min erfarenhet av medias rapportering efter över 20 år som polis är den att man tar saker ur sitt sammanhang, man klipper, klistrar och visar den ”sanning” som passar för dagen. När man ber dem lämna över sitt material för att användas under pågående förundersökning tystnar kritiken och helt plötsligt visar sig deras helgjutna story, helt sakna både djup och bakgrund. Det står fritt för vem som helst att söka jobb som polis, det konstiga är att de som skriker högst, inte sällan också är de som inte ens klarar grundkraven.

      • Johannes Ek skriver:

        Visst, media manipulerar, klipper och klistrar för att skapa en så spännande story som möjligt och här är det ju förstås väldigt spännande att se en polis bli våldsam. Men är det så att DN förvanskat filmen så att den visar något annat än det som hände bör hon givetvis polisanmäla.

        Jag påstår inte att polisen har gjort något brottsligt. Om det är så eller inte är jag fullt nöjd med att låta utredningen visa trots att jag inte tror att åklagaren kommer att göra något av det. Om inte utredningen redan är nedlagd så blir den det snart, det är min övertygelse. Men jag är inte intresserad av att straffa någon. Vad vore poängen med det? En enskild polis som råkat fastna på film, hängas ut i DN och göras ansvarig för ett systemfel? Det här är inte hennes ansvar, det är någon som lärt henne när man ska prygla fyllon och när man ska låta bli. Det är denne någon som måste bättra sig och det uppnår man inte genom att offra någon enskild syndabock på juristernas altare.

        Däremot skulle jag gärna vilja höra hennes (och din?) förklaring av vad som kan ha hänt före filmens början som motiverar att skicka hunden och dela ut 13 batongslag mot en man som inte försvarar sig eller kämpar emot. Jag skulle också vilja höra hennes tankar om tidsperspektivet och huruvida hon tror att fyllot hann förstå ”lägg dig ned!” innan han hade hunden på sig och slagen regnade. Det är alltid värdefullt att tvingas motivera sina handlingar även om svaret bara blir ett enkelt ‘jag ville gripa honom och tyckte inte det räckte med mindre våld än så’.

        När jag läser denna sida ser jag kommentar efter kommentar som förespråkar allt från grövre ammunition till sablar och TASER. Jag tycker att man hellre ska fundera över hur polisen använder de verktyg de redan har tillgång till idag och hur man följer upp sagda våldsanvändande än utvidga möjligheterna att ta till våld. Vad tycker du?

      • Morgonsur skriver:

        Har nu sett videon och kan konstatera att den knappast visar ett skolexempel på ”bra ingripande”. Den kan visa allt ifrån ett rått övergrepp till ett möjligen korrekt ingripande i – i sådant fall – allra yttersta änden av vad som är tillåtet.

        Polisen är ensam, vilket begränsar hennes handlingsmöjligheter. Hade hon inte varit ensam på plats skulle våldet som jag ser det aldrig gå att motivera. En ensam polis är normalt sett förhindrad att ge sig in i brottningsmatcher såvida motståndaren inte är oerhört liten och klen, möjligen. Det som våld som finns kvar är då ett grövre sådant – att slå eller skjuta. För att det skall vara okej måste ingripandet av någon anledning vara nödvändigt just då. Av det filmen visar kan man inte se vad det skulle vara.

        För att avgöra om våldet ryms inom lagens råmärken behöver man veta vad som föregått det hela och varför polisen plötsligt beslutade sig för att det var nödvändigt att få ner mannen på marken. Det kan ju hända att det finns någon förståelig motivering, men vi kan vara helt överens om att någon sådan anledning i alla fall inte framgår av filmen. Om det finns en bra anledning – vilket det kan göra, allt fastnar inte på film – lär vi i alla fall inte få läsa om den i tidningarna, annat än möjligen i raljerande ordalag om det är en riktigt bra anledning. Begripliga och mänskliga poliser säljer helt enkelt inte.

  28. Michael Zand skriver:

    Ett tips till dig är att nästa gång du tar dig tid(massa) och skriver en artikel som ovan som sakkunnig är att du försöker vara objektiv(även om du inte är det egentligen;fd polis). Redan i första paragrafen avslöjar du din ståndpunkt.
    Vad du egentligen menar är: ”Polisiär vapenanvändning för dummies som inte har samma åsikt som mig”

    Jag hade sett fram emot att lära mig mer om ämnet men fick tyvärr sluta vid ”en stackars psykiskt sjuk yngling”.

    • Morgonsur skriver:

      Hej, och välkommen till min blogg!

      Texten är ett blogginlägg och redovisar som sådant en åsikt, även om det jag skrivit om de juridiska förutsättningarna råkar vara rättsväsendets åsikt. Polisen är inte losskopplad från rättsväsendet, vilket man kan tro om man tar del av ”gammelmedias” rapportering, utan allt våld man utövar inom lagens ram är en beställning ifrån politiken och därmed väljarna. Dessa ramar är betydligt vidare än vad gemene man har klart för sig, vilket är anledningen att jag skrev detta subjektivt objektiva inlägg. Om man vill ändra det hjälper det inte att skälla på utförandet, utan man måste förändra ramarna, själva beställningen. Å andra sidan, om en polis struntar i ramarna och begår ett övergrepp är det nödvändigtvis inte reglerna det är fel på.

      En eventuell subjektiv vinkel från min sida kan knappast uppväga den synnerligen subjektiva vinkel som präglar den massiva medierapporteringen i ”gammelmedia” där poliser begår övergrepp i parti och minut även när vem som helst med någon förförståelse kan se att ingripandet är en korrekt genomförd skyldighet för polisen. Om polisvåld skall debatteras – vilket det skall – bör man debattera själva ”beställningen” från politik och i förkängningen väljarna istället för att som nu ofta hänga utförarna för att dom levererar exakt vad som beställts.

      Mitt blogginlägg är ett blogginlägg och inte ”facit”. Det är en objektiv återgivning med subjektiv kryddning här och där. Som jag ser det kan det behövas som motpol till den naiva debatt som ständigt tycks tro att man kan utbilda bort våldet helt ur polisens verktygslåda. Det går inte, och det är knappast en åsikt, utan ett biologiskt och psykologiskt faktum. Och den bör man ha med sig in i debatten innan man kräver lagstiftning och att ”polisen måste ingripa mot…”

      Hela polisens affärsidé bottnar i ett outtalat hot om våld. Ett våld som är betydligt trubbigare och mindre sofistikerat än folk nog förstått av den offentliga debatten. Det innebär att verktyget ”polisen” i mitt tycke – och tvärt emot rådande politiska kultur – bör användas så lite som möjligt på så få områden som möjligt.

      Läs inte texten i betydelsen ”poliser gör aldrig fel”, för det är inte vad jag säger. Men om du läst in någon form av ironi eller sarkasm i meningen ”en stackars psyksjuk yngling” kanske du själv inte läst texten med helt objektiva glasögon. Det finns ingen som helst underton i det uttrycket, utan är precis vad jag menar. Varje sådant fall är en fruktansvärd tragedi. Främst för den skjutne och hans/hennes (det är i princip alltid en ”han”) familj, men också för den inblandade polisen (som dock vet vad han/hon gett sig in på). Att det är fruktansvärt betyder inte att det inte kommer att hända igen.

      Taser fungerar inte alltid, men i de nämnda 25-30 000 handräckningsärendena vore det ett lysande verktyg att medföra. Dessa ärenden uppstår ju i och med att någon i vården gjort en kvalificerad medicinsk bedömning att det kan komma att bli oberäkneligt och väldigt våldsamt. Det är s a s inte helt långsökt at det dyker upp en kniv eller något. Den hypotetiska kniven kan idag realistiskt sett bara mötas med en pistolkula av den ingripande polisen. Om det är vad väljare och Riksdag beställer är det vad väljare och Riksdag får. Vill man beställa något annat måste det vara något som överhuvudtaget är genomförbart för en människa av kött och blod.

    • Vem är objektiv? Det är en subjektiv bedömning som många tror sig ha patent på. Vill man ha objektivitet får man läsa torr lagstiftning och sedan väga in sina subjektiva åsikter för att få detta in i ett sammanhang. Magnus beskrivning slår huvudet på spiken om än med vissa värderingar utefter egna erfarnheter och annat som påverkar ens syn på hur vår värld ser ut. Tyvärr finns det ingen manual för hur vår värld ser ut, man får helt enkelt läsa på och försöka tolka lagstiftningen utefter verkligheten. Vår lagstiftare har på olika sätt tydliggjort detta då man tillåter ett visst spelrum å den mänskliga faktorn och det faktum att ingen alltid agerar 100% rätt utan helt enkelt tar vissa förödande felbeslut. Att göra fel vid beslutsfattande är mer normalt än att aldrig fatta fel beslut under stressade former. Allt agerande och alla beslut fattas utefter min syn på verkligheten och hur jag just under denna 1000-del ser på världen och vad som sker just nu. Det kan bli rätt men det kan också bli fel, men jag har fattat ett beslut utan uppsåt att onödivis skada eller döda någon och detta beslut kan från läktaren dagen efter uppfattas av utomstående som helt oföklarligt, men kan ändå ha varit inom lagens råmärken för vad lagstiftaren anser är en felmarginal. Ingen ska kunna dömas på tex kan misstänkas nvån utan det krävs att det står utom allt rimligt tvivel.

  29. Ping: De ”hemska” poliserna,… | Häxanmexan

  30. Lynwood skriver:

    If you want to get much from this paragraph then you have to apply such methods to your won
    web site.

  31. Ping: Fem år med Morgonsur | Morgonsur

  32. Johan skriver:

    Här va det ett antal faktafel. Ta reda på saker du inte begriper innan du skriver om dom.

    • Anonym skriver:

      Men lilla vännen då. Ditt inlägg är ju inte ens betydelsebärande. Innan du styrkt förekomsten av faktafel blir ju både din kommentar, och dess avslutande uppmaning, komplett meningslös.

      Gör om och gör rätt, är väl en tänkbar uppmaning till dig. Antingen det eller att du fortsättningsvis håller dig till en enklare typ av textunderlag.. 😉

    • Morgonsur skriver:

      Hej och välkommen till min blogg. Jag korrigerar gärna eventuella faktafel, men det förutsätter förstås att Du som eventuellt mer påläst än jag redogör för korrekta fakta och påtalar vari mina missuppfattningar består.

  33. Ulf Erlingsson skriver:

    Nu lärde jag mig nåt. I USA har man minsann inte rätt att skjuta i självförsvar av egendom, bara egnas och andras liv. Men å andra sidan så har man ju rätt att bära vapen vilket man inte har i Sverige, och utan vapen är det allt rätt svårt att skjuta någon över huvud taget.

  34. Ping: De "hemska" poliserna,… | hexanmexan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s