– Fortsättning från detta inlägg –
I princip har gårdsägaren i Rättviksfallet begått ett brott som ger böter eller max 6 månaders fängelse när han i förebyggande syfte använder sitt vapen för skyddsändamål – ett syfte jaktlicensen inte omfattar.
Att han tar med vapnet in i situationen skapar dock i sig en livshotande nivå på allt som följer. Hovrätten anser att den som för in ett vapen i ekvationen också måste ha tänkt sig hur man agerar om det inte räcker att hota med vapnet – vilket i sig är en rimlig slutsats i just det fall som är för handen.
Något som ligger gårdsägaren till last i sammanhanget, och som inte framkommit i media är nämligen att han inte blev helt överrumplad av att grannen kom åkande på sin motorcykel – vilket möjligen hade kunnat påverka utfallet i domen. Gårdsägaren och hans inneboende var väl medvetna om att den labile grannen kunde dyka upp i hemmet och hade av allt att döma också resonerat kring vad de skulle ta sig för om så skedde. Följande stycken ur domen ska därför läsas mot den bakgrunden:
Han har inte under något skede av konflikten tagit kontakt med polis eller någon annan som har kunnat hjälpa honom, han har inte låst in sig eller flytt eller försökt dra nytta av att han och [Vittnet] var två mot en. När han sedan har kommit upp ur källaren med det laddade vapnet och mött [Angriparen] har han inte hotat med lyft vapen, skjutit varningsskott eller på annat sätt tillsett att undvika närkontakt, trots det övertag som vapnet gav honom.
Han måste ha varit medveten om risken for att [Grannen] på något sätt skulle agera for att freda sig när han sedan på nära avstånd höjde vapnet mot denne. [Gårdsägaren] har även berättat att [Grannen] höll upp sina händer som i en kampsportsposition. I det skedet måste det ha stått klart för [Gårdsägaren] att [Grannen] var obeväpnad eller åtminstone inte höll någon kniv i händerna.
(Ur hovrättens dom)
För att komplicera saken är själva skottet ett vådaskott, som går av när grannen försöker ta av gårdsägaren geväret. Gårdsägaren har – till skillnad från vad en polis hade gjort i sammanhanget – inte säkrat vapnet, och har heller inte hållit fingrarna borta från avtryckaren.
Det bedöms av hovrätten som oaktsamt, och även en polis i tjänst – som man i mitt tycke kan ställa högre krav på än en privatperson under angrepp i sitt eget hem – hade sannolikt lastats för den oaktsamheten.
Som en god etikövning bör dock varje debattör bege sig ut på samma hypotetiska skuldbeläggande resonemangs-exkursion – som hovrätten ägnar gårdsägaren – kring vad den labile grannen borde ha gjort och inte. Det finns nämligen åtskilliga val vederbörande kunnat göra både före och under händelserna på gården för att situationen aldrig ens skulle uppstå.
Hela situationen är en fruktansvärt obehaglig sådan som gårdsägaren inte har valt eller orsakat. Det är en situation vars skeende hela tiden styrs av grannen – inte gårdsägaren. Grannen hade inte behövt komma dit överhuvudtaget, han hade inte behövt gå in, han hade inte behövt hota, han hade inte behövt rycka åt sig geväret – och han hade i varje givet ögonblick fram till skottet small kunnat lösa hela situationen genom att helt enkelt upphöra med sin brottslighet, vända på klacken och gå därifrån.
Det hade inte kostat honom någonting, och hade varit helt riskfritt.
Det valet hade aldrig gårdsägaren – som dessutom befann sig i sitt eget hem. Att den labile mannen är den som sätter gårdsägaren i en situation där han enbart har att sortera mellan usla eller ännu sämre alternativ torde utgöra en icke oväsentlig förmildrande omständighet.
Så här långt finns trots allt utrymme att finna argument både för att fria och fälla gårdsägaren för dennes oaktsamhet. Och nu kommer vi till den springande punkten jag anser är mest anmärkningsvärd i hovrättens dom; själva grunden för att bedöma brottet som grovt vållande till annans död istället för ett brott av normalgraden.
För att landa i brottsrubriceringen ”grovt” hänvisar såväl tingsrätt som hovrätt till förarbeten i form av Prop 2009/10:147, Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.
Vad hovrätten hänvisar till är denna mening, som i olika versioner sedan ett par decennier tillbaka ingår i en mängd styrande statliga dokument som ett typfall för vad som ska bedömas utgöra det ”medvetna risktagande av allvarligt slag” som gör brottet till just ett grovt vållande till annans död:
Ett ytterligare exempel är att någon siktat på annan med livsfarligt vapen och vapnet råkat gå av.
Ur Prop 2009/10:147 s 24
Jag tycker man borde utgå från en helt annan proposition än den som behandlar en skärpning av straffet för ett konstaterat grovt vållande, Man borde istället utgå från den proposition som ursprungligen fastställer själva gränsdragningen för vad som ska anses utgöra grovt brott och inte.
Alltså den proposition som fastställde typfallet, som meningen i Prop 2009/10:147 hämtats ifrån, och som innehåller ett mer utvecklat resonemnag kring typfallet i fråga – Prop 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m:
Ett sådant risktagande kan exempelvis anses föreligga om en gärningsman siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och vapnet därvid går av
(Ur Prop 2000/01:85 s 48, samt i liknande lydelse ett flertal sedan dess följande propositioner, departementsskrivelser, betänkanden o s v beträffande grovt vållande till annans död)
När man läser de ursprungliga och mer utvecklade resonemangen kring typfallet i den tidigare propositionen – som just avhandlar frågan när ett vållande ska betraktas som ”grovt” – kan man sluta sig till att just detta typfall avser ett läge där det helt och hållet saknas några som helst ens avlägset legitima skäl att rikta ett vapen mot någon.
I den proposition där gränsen för det grova brottet – inte det skärpta straffet för det fastslogs finns nämligen en avgörande brasklapp som föregår typfallen (Propositionen innehåller flera):
Detta gäller givetvis under förutsättning att förmildrande omständigheter kring gärningen inte har förelegat.
Ur Prop 2000/01:85, s 46
Det är som sagt en inte allt för långsökt slutsats att det förelegat förmildrande omständigheter i en situation där det även enligt hovrättens egen dom anses råda en ”omfattande nödvärnsrätt”.
Det förs i ”ursprungs-propositionen” även följande resonemang kring huruvida just brottet vållande till annans död ska anses som grovt eller inte:
Hänsyn måste därvid tas även till sådana omständigheter som har betydelse för brottsrubriceringen, t.ex. att brottet begåtts under provokation eller i självförsvar.
Ur Prop 2000/01:85, s 45
Jag kan efter att ha läst domen konstatera att fallet när man läser det innehåller en hel del för gårdsägaren försvårande omständigheter, och att såväl tingsrätt som hovrätt kunnat hitta starka argument för att såväl fria som fälla gårdsägaren.
Men om man nu väljer att fälla hade det varit rimligt att välja normalgraden av ”vållande till annans död” – med ett straff betydligt mildare än 18 månaders fängelse.
Ett så långt straff för detta (eventuella) brott är orimligt hårt, och mycket tyder på att domen rentav kan ha fel brottsrubricering.
Jag tror och hoppas även Högsta domstolen anser att ovanstående utgör skäl att pröva detta ärende…
– – –
Lite blandad fördjupningsläsning i frågan:
Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. Prop 2009/10:147
Morgonsur 
Pingback: Om ett nödvärnsfall i Rättvik II (III) | Morgonsur
Precis som vad man skriver i domen, så var grannen obeväpnad. Att då bemöta situationen med vapen, är då i stort sett alltid oförsvarligt. Jag tycker domen är helt rätt, hade velat se längre straff för idioten som blandar in vapen i en obeväpnad angreppssituation.
Jag förstår inte varför alla diskutioner om fallet kokar ner i att han kunde angripit med kniv, när han inte ens hade någon kniv med sig från första början. Skulle han då angripit med en kniv gjord utav luft eller hur tänker man? Svårt att angripa med ett vapen som man inte ens har med sig.
Grannen kunde visserligen upphört med angreppet, men situationen måste bedömas utifrån hur BÅDA kunde bidragit till att undvika att angreppet blir ett livshotande sådant för de båda. I det inkluderar t.ex. att låsa dörren, ringa polis, utnyttja övertaget de har båda två, säkra vapnet och inte ha fingret på avtryckaren.
I vissa situationer där angriparen är kraftigare beväpnad (så att våld med skjutvapen anses vara försvarligt i situationer där man inte kan fly) men där man inte har någon annan person än sig själv att skydda (i det här fallet hade han ju sin inneboende) – då förväntas man också fly från sitt eget hem, eftersom ett hem är bara pengar. Pengar och föremål går att ersätta. En angripares liv går inte att ersätta. Det är då rimligt att den som ensam i sitt hem, blir angripen av en angripare (se: Vallåkrafallet) förväntas avvika från sitt hem och sätta sig själv i säkerhet för liv går alltid före egendom, både eget liv och angriparens liv.
Om angriparen då förstör bostaden eller stjäl saker ur den – det är det man har försäkringsbolag till.
En kniv bärs oftast i ett hölster eller i en ficka. Kan av tränad person vara framme under en sekund. Är den väl framme så är dina odds inte bra och du hade troligen önskat att du vidtagit preventiva åtgärder tidigare.
Det är lätt i efterhand att vara efterklok.
Jag tycker även jag att domen sänder en del märkliga signaler.
Hej har morgonsur slutat?
//Gert
Man kan väl säga att jag har avslutat alla försök att påverka något i en svensk kontext, men håller tummarna för att allt går bra. >Utan st.rre förväntningar.
Herr Nielsen…
”Precis som vad man skriver i domen, så var grannen obeväpnad./…/Skulle han då angripit med en kniv gjord utav luft eller hur tänker man? Svårt att angripa med ett vapen som man inte ens har med sig.”
Så, om Grannen visar sig ha en kniv, t. ex. i en slida i bältet eller bakfickan, och tar fram den, är det då befogat för Husägaren att be Grannen att vänta medan han går och hämtar sitt lagligen innehavda gevär, eller bör Husägaren invänta ett angrepp först?
”Grannen kunde visserligen upphört med angreppet, men situationen måste bedömas utifrån hur BÅDA kunde bidragit till att undvika att angreppet blir ett livshotande sådant för de båda /…/ då förväntas man också fly från sitt eget hem, eftersom ett hem är bara pengar”
BrB 24kap 1 §
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Lagen är tämligen specifik i att det egna hemmet *i sig* har samma tyngd som ”ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person” (1. i samma paragraf). Affektionsvärden går inte att ersätta, och täcks uttryckligen inte av någon hemförsäkring. Om du häller bensin över dig har du inte någon laglig rätt att kräva att omkringstående ska se till att det inte finns någonting i omgivningen som kan antända dig, och tränger du in i mitt HEM kommer du att lämna det med de medel som krävs, och det är upp till dig själv att se till att det medlet inte med dödligt våld.
Morgonsur, jag kan bara beklaga att du slutat skriva, men efter domstolens snömos kan jag inte klandra dig.
Domstolen stödrer sig på ”Ett sådant risktagande kan exempelvis anses föreligga om en gärningsman siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och vapnet därvid går av” *samtidigt* som den åtalade klandras för att ”han inte hotat med lyft vapen”. Intelletuellt haveri.
”Han måste ha varit medveten om risken for att [Grannen] på något sätt skulle agera for att freda sig när han sedan på nära avstånd höjde vapnet mot denne. ”
Ytterligare en idioti, då det är väl etablerat att en gärningsman saknar nödvärnsrätt under pågående brott, t.ex. vid återtagande av egendom på bar gärning, alltså kan gärningsmannen per definition inte freda sig utan enbart eskalera angreppet.
Vad jag kan utläsa av resonemanget i domen handlar det återigen om lagar för att ”komma åt den organiserade brottsligheten” som fått samma oanade konsekvenser som Hen&Hyras genomgång av de åtal som väckts för brott mot folkbokföringslagen. Höga jurister utan verklighetsförankring söker tillfälle att pröva den nya verktygslådan, oavsett konsekvenser eller helhetssyn.