Tjugotusen bortkastade poliser

I den offentliga debatten påtalas det ofta att det behövs fler poliser. Alternativet är fler civilanställda som ‘administrerar så att poliserna kan vara ute’.

Jag tänkte gå mot strömmen, så f d polis jag är. Jag hävdar att alla ‘poliser på våra gator’ vi önskar redan finns. Problemet är att de sitter inne på polisstationen och administrerar. Det är än värre; den administration de utför är av den sorten datorn gör själv på alla andra arbetsplatser i Sverige. Detta gör att det inte ens skulle behövas civilanställda som ersätter poliserna.

Det enda som behövs är moderna datasystem som faktiskt behandlar uppgifter och inte bara är vad polisens IT-stöd i mångt och mycket är idag – en ‘skrivmaskin med bildskärm’.

På den tid jag var polis roade jag mig under en period med att uppskatta tidsåtgången för avrapportering. Ett vanligt rattfylleri tog då (under nittiotalet) minst två, ofta upp till femton arbetstimmar bara att avrapportera.

Detta innan själva utredningen ens kommit igång.

En stökig rattfylla genererar oftast: primärrapport, anmälan, beslagsprotokoll, handfängselprotokoll, registerutdrag, blankett för omedelbart omhändertagande av körkort, begäran om analys, inskrivningsblankett för omhändertaget fordon, arrestantblad, förhörsblankett, försättsblad till förundersökning samt ytterligare några blanketter jag glömt i skrivande stund.

Då polisens datasystem av ”integritetsskäl” inte tillåter att någonting förs över från den ena blanketten till den andra skall samtliga nyss nämnda blanketter fyllas i manuellt med fullständiga personuppgifter samt en relativt lång beskrivning av händelsen. Orden ”Copy” och ”Paste” får en helt ny innebörd efter ett besök i polisens ”datoriserade” avrapporteringssystem.

Det förekommer t o m att man skriver ut lösa papper med uppgifter från datorn för att kunna skriva tillbaka dem in på samma skärm.

”Men det var på nittiotalet”, säger du då. Tillåt mig småle.

Visst har det kommit något enstaka nytt system för utredningssidan, men huvudprincipen gäller fortfarande; Ju fler brott det finns att beivra ute på gatorna – desto mer tid lägger polismän ned på avrapportering inne på station. En fredag- eller lördagkväll produceras omhändertagandeblad, beslagsprotokoll, fängselprotokoll, anmälningar, arrestantblad, primärrapporter, PM och liggaranteckningar i kopiösa mängder. Allt för att dokumentera vad som i sak ryms på en halv A4-sida.

All avrapportering måste av rättsäkerhetsskäl ske skyndsamt (vilket känns som en lustig paradox om man ser till verktygen för att utföra själva avrapporteringen). Alla ingripanden måste dock vara dokumenterade och klara innan passets slut. Eftersom ingen helst vare sig utför eller betalar för övertid för löpande verksamhet kan alla förstå var tiden tas ifrån för att hinna producera klart innan våra poliser hänger in uniformen för natten – från fältet.

Produktionen följer således en enkel men tragisk logik; Ju mer som finns att göra ute på våra gator – desto färre poliser finns där för att ingripa.

När ärendet sedan skall utredas tillbringar myndighetens personal ytterligare timmar och spaltmeter på diverse utredningsanteckningar och kallelser.

Eftersom det inte finns något straff för att högaktningsfullt strunta i ett polisförhör man blivit kallad till kommer hälften av de kallade inte alls. Dyrbar utredningspersonal sitter och fikar timme ut och timme in i väntan på kallade som utan minsta skam i kroppen låter skattebetalarna betala dyrt för deras lathet.

Om man mot förmodan hinner höra alla innan ärendet preskriberats har det gått så lång tid att alla glömt vad som hänt. Då inget går att bevisa p g a luddiga vittnesmål blir huvuddelen av alla brott nedlagda.

Nej, för rättssäkerhetens skull bör man se till att effektivisera avrapporteringsprocessen. Rättssäkerheten blir inte högre för att man upprepar samma grunduppgifter upp till trettio gånger i en simpel utredning. Att lösa detta problem skulle få ut tusentals fler poliser i samhället och ge snabbare, rättssäkrare utredningar med högre uppklarningsprocent.

Någon kanske undrar hur det kunde bli så här? Jag skall förklara:

När polisen förstatligades 1965 behövde man ett rationellt sätt att administrera de enorma mängder pappersinformation som hanterades. Det enda sättet att bibehålla rättssäkerheten och upprätthålla någon form av spårbarhet 1965 var att skapa olika diairesystem, där man kategoriserade snart sagt varje typ av händelse i en egen rapportserie. När polisen sedan skulle datoriseras datoriserade man sedan de gamla diarierna ett efter ett istället för att skaka ut allt på golvet och börja om.

Ovanstående kan göra det begripligt varför det är som det är, men förståelse gör dessvärre inte problemet mindre.

Märk väl att det inte är lagen det är fel på. Lagen styr bara vilka uppgifter som skall dokumenteras – inte hur de skall dokumenteras. Detta avgörs av polisens interna regelsystem FAP, och kan ändras när myndigheten själv så anser.

Jag ber nu en bön för att det från de miljarder som nu avsatts till polisen åtminstone skall gå någon del till en helt ny IT-strategi och bättre, samverkande datasystem för polisen. Det spelar nämligen ingen större roll om vi har 20 000 poliser om 18 000 årsarbetskrafter helt i onödan sitter inne och gör ett manuellt internt arbete som år 2009 är helt bortkastat, onödigt och dessutom försämrar kvaliteten.

Lösningen sitter RPS på själva. Möjligen kan man behöva hjälp från regeringen med att köra hut i Datainspektionen.

Tre tips från Morgonsur som ger bättre, billigare effekt än 20 000 poliser:

1. Se över Datainspektionens uppdrag och styrande lagstiftning

2. Datorisera polisen. På riktigt och ända ut på fältet.

3. Inför ett kännbart bötesstraff för den som uteblir från förhör utan giltig anledning.

Även Sveriges bästa försvarsblogg Wisemans Wisdoms tar upp denna fråga idag. Han kopplar även till besparingar i Försvarsmakten, och reflekterar ‘På något sätt ramlar jag alltid in på Försvarsmakten’. Det tycker jag inte är konstigt alls.

Båda myndigheterna har råkat ut för det föga avundsvärda ödet att utsättas för en genomgripande, medialt tilltalande reform om vilken det råder ‘bred politisk enighet’ men ingen enighet alls inom själva myndigheten.

Båda är också myndigheter som trots oerhört fin, kompetent och engagerad personal har en bisarrt låg verkningsgrad.

Undrar om ovanstående faktorer har något samband?