Om ett oväntat möte

 

Det är en blåsig sensommardag i augusti 2018. Det är mycket folk, för det var länge sedan Försvarsmakten anordnade flygdag i Uppsala. Jag navigerar genom folkhavet tillsammans med min familj.

Vi släntrar runt och tittar förstrött på markutställningar av lastbilar, pansarfordon, artilleripjäser, radaranläggningar, traktorer och kringutrustning. Och så ser jag dig stå där på gräset. En märklig känsla kommer över mig, och det är som om allt stannar upp. 

Jag känner igen dig.

Jag går närmare, och kväver ett litet glädjetjut när din registreringsskylt bekräftar min pirrande känsla. ”13005”. 

Ja, det är du. 

Du har fått ny färg, och en hel del har du fått ombyggt och renoverat. Men det är fortfarande du –  Ragnarök.

Du står där, helt anonym i folkvimlet.

Om ni bara visste, tänker jag.

Om ni visste hur många liv just den här anonyma, bortglömda pansarbilen har räddat.

Jag vet att du minns dem alla, Ragnarök.

En sommardag 1993 hämtade vi dig i Frihamnen i Stockholm. Du var skinande ny. Levererad direkt från fabriken i Finland till ett gäng ivriga Vakt- och Eskortsoldater vid BA01 – den första pansarskyttebataljonen som snart skulle till krigets Bosnien.

Jag och min gruppchef lånade dig för att handla godsaker till plutonen efter en tröttsam övningsdag på P10 i Strängnäs. Tilltaget imponerade visserligen på den lokala terrängbilsklubben där utanför kiosken, men inte på våra chefer. Det pojkstrecket fick mig sånär hemskickad innan vi ens kommit iväg till Bosnien.

Vi hade inte haft dig många dagar innan vi tyckte du behövde en kulspruta till. Vi hade ju ändå så många så vi inte visste var vi skulle göra av dem. Vi Vakt- och Eskortsoldater valde därför att inte lägga plutonens trivselpeng på pizza och en öl. Istället hyrde vi – svart – en mekanisk verkstad i Västerås. En kväll när vi alla borde ha sovit rullade du och de andra tre SISU-vagnarna i plutonen ut genom regementsgrindarna. I lönndom kapades det och svetsades, och när ni rullade tillbaka in genom grundarna tidigt på morgonen hade du fått en ny, fräsch och fin kulsprutelavett även i aktern. Det imponerade inte på regementets fordonsansvarige just då, men var ändå så lyckat att det i sinom tid blev standard på alla SISU-vagnar i Försvarsmakten.

Vi övade hårt där i Strängnäs. Så hårt att vi fick skäll av de stackars fordonsansvariga. Vi kastade handgranater lite för nära så de dyra, punkteringssäkra däcken fick bytas, och så prövade vi att skjuta ett jättestort granatgevär från taket från en av dina tre SISU-kompisar i plutonen. Det gick jättebra, förutom att antennerna blåste av och en lucka for upp av trycket. Och vi fick mer skäll.

Upptågen i Strängnäs byttes mot allvar. För trots all lekfullhet här hemma var det ett krig vi skulle till. Och du åkte först av alla. Redan i mitten av september 1993 flög du ensam i ett Herculesplan ner till Sarajevo. Du fick nästan inte plats, men med hjälp av en bågsåg kapade någon av en bit av räcket på taket, och då kunde du backas in i flygplanet. Tillsammans med bataljonchefen Ulf Henricsson var du det allra första av bataljonens fordon som beträdde bosnisk mark – ett par veckor innan vi i förstyrkan ens tagit oss över fronten.

My beautiful picture

My beautiful picture

Du var det första fordonet i bataljonen som besköts. På Tuzla Airbase redan första eller andra dan. Sen blev du det första av våra fordon som träffades av granatsplitter också. Det var i Olovo, redan ett par veckor efter vi kom på plats.

Sedan brakade allt loss på allvar. I Vares. Och du åkte förstås dit, fort som ögat.

Byn Stupni Do utsattes för en massaker, men du hann rädda de överlevande undan deras förföljare. Fast vi egentligen inte fick, för det var att ”ta ställning i konflikten”, tyckte nåt päron till FN-höjdare. Men det struntade vi i, och du fyllde hela din bakvagn med rädda, trasiga människor, som just fått sina liv krossade. Fler än som egentligen fick plats. Du minns väl den där flickan, Ragnarök. Hon med det långa håret. Hon som fått sina närmaste mördade inför sina ögon, och som utsatts för allt det där ofattbara, vidriga. Jag glömmer aldrig hennes historia, och jag glömmer aldrig henne.

Du var den första som forcerade en vägspärr i bataljonen också. I Vares. Minns du det, Ragnarök. Så rädda vi var, men vi gjorde det. Och du tog oss därifrån, tryggt och säkert. Du forcerade fem vägspärrar under BA01, Ragnarök. Jag tror inget annat fordon vi hade i bataljonen slår det.

Och när vi bestämde oss för att gå in i Stupni Do, trots att de försökte hindra oss med sina vapen. Då rullade du in, först av alla, med bataljonchefen Ulf Henricsson ombord. Vi avslöjade att det hon berättat, flickan med det långa håret, att det var sant. Det var fruktansvärt. Alla dessa döda. Unga, gamla, kvinnor, barn. Ja, inte ens barnen hade de skonat. Kommer du ihåg den där gula barnstöveln som låg övergiven i slänten, Ragnarök. Fy fan. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga annat än det. Fy fan.

Kommer du ihåg när vi skulle hjälpa UNHCR att leta flyktingar utanför Doboj i januari -94? När de plötsligt började skjuta granater på oss. Och hur många kulor som helst. Vi hade med oss en lokal guide som fick ett splitter i lungan där utanför ditt trygga pansar, men både han och våra soldatkollegor kom i säkerhet, och du skyddade mig. De där kulorna ramlade från dina sidor som om de bara var nävar av grus. Du klagade inte ens när en av granaterna träffade höger framhjul och gjorde skrot av backspegeln. Du tog oss därifrån oskadda, även om det gick lite långsamt med två hjul färre. Guiden klarade sig tydligen, han också.

När den där artillerigranaten dödade 68 människor och skadade 144 på marknaden i Sarajevo den 5 februari 1994 åkte du snabbt dit och hjälpte till. De som var trasigast åkte på bårar i sjukvårds-SISU, men de anhöriga, dem tog du med. Du skyddade dem mot granater och kulor från krypskyttarna. Och du hamnade i CNN. Kommer du ihåg det där barnet som satt i sin mammas knä på bänken i din bakvagn? Hans pappa åkte på en bår i sjukvårds-SISUn bakom. De var så oroliga, men den där lille pojken orkade inte längre vara rädd för smällarna utanför. Det blev för mycket. Han hade slutat känna. Du släppte dem på Sarajevos flygplats, och sen flögs de ut till något sjukhus i Europa. Jag undrar hur det gick för den där pojken, Ragnarök. Jag undrar vad han gör idag och hur han mår.

Och alla de där likutväxlingarna du skyddade. Herregud, allt det mänskliga vansinne du har sett, Ragnarök.

Du skulle ha varit i Gradacac för att hjälpa till att laga en bro, men då lånade gruppen för en gångs skull en annan SISU. Varför minns jag inte. Men hon hade inte samma tur med sig som du, Ragnarök. Hon fick motorstopp mitt i frontlinjen och blev sen beskjuten av allt möjligt. Hon for i bitar efter att ha träffats av två pansarvärnsrobotar. Gruppen hade tur och tog sig därifrån, men det borde ha varit du som stod där helt utbränd, Ragnarök.

Men det var det inte. För du har alltid haft turen med dig. Och den har smittat alla som åkt med dig.

Kommer du ihåg flickan vi räddade, Ragnarök? Hon med det långa håret. Under alla år visste jag inte om hon levde, men hon kontaktade mig via Facebook för tre år sen. Och jag träffade henne i våras. Hon är fantastisk. Hon bor kvar i Stupni Do och har skapat sig ett riktigt bra liv. Hon har gift sig och har två fina barn nu. Precis som jag, Ragnarök. En pojke och en flicka. Jag har träffat dem också. Jag följer dem på Facebook. Två fantastiska ungdomar som kämpar på med studier och arbete i Bosnien. Just idag är de på semester i Dubrovnik. Men de hade inte funnits alls om vi inte hade hunnit först och hittat deras mamma den där gången för tjugofem år sedan.

Härom året skrev jag till och med en bok om våra äventyr tillsammans. Den heter Ett halvt år, ett helt liv. Du är med i den. Den beskriver ditt första år på jorden. Tänk så mycket du måste ha hunnit med under de tjugofem år som gått sedan du och jag delade ett halvt år – och ett helt liv – tillsammans.

Här står du nu, mitt i folkhavet, och ingen av de nästan hundrafemtiotusen människor som är här just nu har en aning om hur unik du är. Men jag vet i alla fall, Ragnarök. Och jag vill härmed presentera dig för mina barn. En flicka på fjorton och en pojke på tio. De är det finaste jag vet, och de hade heller inte funnits utan dig, Ragnarök. Jag tänker berätta allt om vem du är för dem, vad vi upplevt tillsammans och vad du betytt för mig och så många andra.

Tack, Ragnarök.

 

 –     –     –