Om att ta ställning

My beautiful picture

Flera utlandsveteraner har hört av sig till mig och frågat om inte även jag ska skriva under det veteranupprop mot att rösta på främlingsfientliga partier som hyllats både på Facebook och i gammelmedia de senaste dagarna. Jag hade inte tänkt kommentera det hela alls, men de vitt skilda reaktioner jag fått när jag meddelade mitt ställningstagande var för mig ett symptom på något viktigt. Något jag inser att jag vill blogga om.

Lars, som dragit igång uppropet, är en kollega från BA01 med stort hjärta och engagemang. En bra karl, men som jag också måste väga in i mitt beslut både är aktiv socialdemokrat och tydlig med syfte och mål bakom sitt upprop – att minska antalet röster som läggs på ett annat riksdagsparti. Min åsikt är att det är rätt självklart att han – utifrån sin övertygelse – dragit igång uppropet. Dock gör de partipolitiska kopplingarna att jag personligen inte deltar.

Jag vill inte på något sätt ge mig in i något där jag på ett eller annat sätt dras in i partipolitik. Mitt val att avstå ska inte tolkas som att jag tycker ni som stöttar uppropet gör det minsta fel, eller att jag istället tar någon som helst ställning för något annat.

Jag tar inte ställning till vad jag tycker du ska rösta på överhuvudtaget, helt enkelt. Det jag tar ställning för är att det är ett val du har att göra – och ett ansvar du måste bära – själv. Helt själv. 

Det är en gammal och viktig princip för mig personligen att aldrig uppmana någon att rösta vare sig för eller mot något eller några partier överhuvudtaget. Alldeles oavsett vad jag själv må tycka eller tänka. Jag gör det inte ens i privata sammanhang mellan fyra ögon med mina allra närmaste.

Denna princip värnar jag så fast om att redan den är utslagsgivande för att jag inte ska känna mig bekväm med att sätta mitt namn under uppropet.

Men jag har samtidigt all respekt för att andra människor inte delar mina personliga principer, har andra som de anser vara viktigare, eller är politiskt engagerade för eller emot olika politiska partier. Tack och lov har vi alla en mångfald olika syften och roller att fylla här i livet som kan komplettera varandra, eller fälla krokben för varandra. Allt beroende på hur vi hanterar våra olikheter.

Något jag skulle vilja komplettera frågeställningen om nationalism som orsak till krig är att jag – tyvärr – tror att verkligheten är betydligt värre, mer allvarlig och svårhanterbar än att orsaken till motsättningar kan förklaras så enkelt som med någon som helst -ism.

Min övertygelse är att fokuset på enskilda sådana kan vara en i bästa fall meningslös, men i värsta fall potentiellt farlig, förenkling av mötet mellan människans natur och vår allt mer komplexa verklighet.

Liksom vi veteraner har det gemensamt att vi alla delat uppgift och inte åsikt anser jag att vi människor dömas för våra gärningar – inte för våra tankar. Var vem du vill, tyck vad du vill, tro vad du vill – men bete dig på ett sätt som uppnår miniminivån av vad som går att leva tillsammans med i ett samhälle större än dig själv.

Hellre än värdegrund borde vi tala uppförandekod. Jag tror det är betydligt enklare att enas om.

För mig är orsaken till krig och folkmord flockinstinkten – att man med någon mer eller mindre olämplig anledning medvetet lyckas piska upp människans djupt nedärvda flockbeteende. Denna övertygelse har jag återkommit till både i denna blogg och i min bok om min väg genom bosnienkriget; Ett halvt år, ett helt liv. 

Att hata, förtycka och mörda är tyvärr något som historien visat att vi människor gärna skyller på precis vilken ideologi eller religion som helst för att ägna oss åt, även om vissa -ismer för all del är mer lämpade för ändamålet än andra.

Utan en uppriktig strävan efter medmänsklighet, upplysning och karaktär – en resa som börjar i dig själv – är vi människor gemensamt dömda att fortsätta göra om samma historiska misstag om och om igen. Där gårdagens förtryckta allt för ofta slutar som morgondagens förtryckare.

Historien är överfull av exempel där aldrig så vackra religiösa eller ideologiska grundprinciper parats med flockinstinkten och förirrat sig till flockbeteendets livsfarliga slutstadium – stämningen av den som inte är med oss är emot oss.

Flockinstinkten behöver ingen särskild ideologi, religion, ursprung, släktskap, kön eller hudfärg för att skapa grupptänk, hat, hot, rädsla och våld. Den är orubblig när vi ger oss hän till den. Den stänger all möjlighet till samtal, gör det omöjligt att hitta gemensamma lösningar, byter dialog mot låsta positioner och gör det sammanhang du finns i närmast predestinerat att urarta i polarisering, hat och våld.

Om du finner dig i en omgivning där flockinstinkten slagit klorna i människorna omkring dig finns det bara tre alternativ kvar: att snabbt fly, att tydligt visa lojalitet med din flock – oavsett hur grym och brutal den må vara, eller att bli den som ses som opålitlig – den som flocken ger sig på först av alla.

Precis som läget var på Balkan när jag var där för 25 år sedan.

Om vi kan lära oss att se och begränsa flockens makt över människan finns en liten chans att okunskap, rädsla, hat och polarisering kan mötas med lyhördhet, förståelse, kunskapssökande, dialog och upplysning. En chans att lägga ideologier och religiösa övertygelser åt sidan, ta utgångspunkt i det som förenar och lägga fakta och sakfrågor på bordet. En chans att respektera andras övertygelser, rädslor och visioner, lyssna, tänka och pröva idéer – för att tillsammans försöka hitta gemensamma ramverk, möjliga svar, hållbara förhållningssätt – och en gemensam väg framåt. Nyss sagda gäller oavsett vilken tro, vilket parti, eller vilken etikett du sorterar under.

Jag har all respekt för dig, veterankamrat, som engagerar sig i uppropet, för jag vet att du strävat hårt efter medmänsklighet, upplysning och karaktär, att du kanske har ett starkt politiska engagemang, och att du tar ställning med öppet och ärligt sinne. Gott så.

Min möjlighet att delta faller dock redan vid den för mig personligen överordnade principen att aldrig uppmana någon hur de bör rösta i allmänna val. Vare sig för eller emot något specifikt parti – hur fantastiska eller förkastliga jag än i min privata ensamhet må anse dem vara. 

Något jag däremot tar ställning för är att jag hoppas du som läser detta – veteran eller inte – alltid gör allt som står i din makt för att frigöra dig från flockinstinkten. Att du vågar fatta ett ärligt beslut utifrån egen kunskap och egna erfarenheter. Att du vågar ta ställning för eller emot vad du vill.

Rösta på vad du vill, eller rösta inte alls. Så länge det är ett medvetet val du gör själv, efter bästa förmåga och ärligt kan rättfärdiga för dig själv.

Grunda dina beslut på förnuft, och addera gärna lite känsla – men fatta aldrig beslut grundade på känsla utan åtminstone en liten gnutta förnuft.

Anslut dig gärna av egen vilja till en grupp, nation, armé, ett parti, en folksamling för att bygga gemensam styrka – men tappa aldrig bort dig själv, förminska aldrig dig själv, och glöm aldrig att det ansvar du bär för ditt val aldrig kan delas med andra – oavsett hur många du upplever dig ha bakom ryggen. Ansvaret är alltid ditt eget.

Och – om det rimmar med dina principer och känns rätt för dig ska du givetvis delta i veteranuppropet. Om det inte gör det ska du låta bli.

Att jag inte gör det ska definitivt inte tolkas som att jag är för vare sig rasism eller främlingsfientlighet. Och vad du nu må tycka om mitt ”ställningstagande att inte ta ställning” i just denna form – frigör tanken från att mitt val på något sätt innebär ett avståndstagande från ett ”vi. Gör mig inte till en ”dom”. För det är jag inte.

Jag tänkte slutligen komma med ett generellt råd till alla som engagerar sig i partier, ideologiska grupperingar, trosinriktningar, fotbollsmatcher, demonstrationer eller bara spontana folksamlingar:

Vakta noga på den varma, berusande känslan att tillhöra flocken. Hämta styrka i den, men fall aldrig i fällan att förutsätta att de som inte okritiskt håller med har fel, är korkade eller rentav onda människor. De är inte nödvändigtvis din fiende. Världen är komplex, och det kan finnas fullt resonabla anledningar till att andra tror, tycker, tänker eller handlar på ett sätt som för dig vid första anblicken kan verka korkat, ologiskt eller rentav ondskefullt. Den du ser misstänksamt på kan rentav vara din vän.

Döm inte utan att söka kunskap först. Tillskriv aldrig andra människor åsikter och känslor de inte har. Var nyfiken, fråga, lyssna, tolka din motståndare välvilligt. Tänk, värdera, ifrågasätt, argumentera. Om du kan – för mer dialog än debatt.

När vi glömmer att söka kunskap, glömmer tänka själva och glömmer att stå för våra beslut själva, det är vi bjuder in ondskan, vansinnet och oordningen – kriget – till vår egen bakgård.

 –     –     –

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande. Bokmärk permalänken.

43 kommentarer till Om att ta ställning

  1. utbyhus skriver:

    Tack

    Hälsningar Pierre

  2. Nisse Johnsson skriver:

    Tack för ett tänkvärt inlägg!
    Nationalism är ett vidsynt begrepp som såväl brukas som missbrukas. Tror att de flesta av oss
    drogs med i den nationalistiska yran under VM i Ryssland. Vi var alla nationalister – då!
    Under värnplikten och senare hälsade vi vår flagga med en honnör. Nyligen läste jag en insändare av en numera pensionerad Överste. Han hatade nationalismen, inte minst mot bakgrund av
    sina erfarenheter från Kosovo/Serbien. Denna typ av nationalism är snarare en fanatism, som
    har kantrat och förorsakar stort lidande för alla involverade.

    Som militär är man självfallet alltid nationalist – men sett ur ett konstruktivt perspektiv. Vi är stolta
    över Sverige och den svenska fanan. Så långt i från fanatism man kan komma!

    Nisse J

  3. Peter, Bosnienveteran skriver:

    En förståndig inställning, håller med i stort. Var dock en av dom som skrev under.

    Att Lars är S gick inte att missa, trots att jag inte känner honom. Det fina med den skrivelse jag skrev under är att den ingenstans nämner partier med namn. Även om Lars hade SD i åtanke när han skrev den, handlade den för mig snarare om partier som AfS och NMR.

    Den lät på något sätt tolkningen av vilka man anser vara främlingsfientliga och rasistiska ligga i betraktarens öga. Och det är bra. Att SD-svansen i många sociala medier gick igång på den utan att de nämndes kan ju sägas bero på 2 saker: 1. Man är van att hängas ut och/eller 2. Man kände sig faktiskt träffad på riktigt.

    Först senare nämndes SD av Lars i DN och DÅ blir det hans åsikt. Jag håller inte riktigt med honom i att han sa vad han sa, men det är hans sätt att se på det, ingen av oss andra som skrev på.

    Jag respekterar att SD har den demokratiska position de har getts av svenska folket, på samma sätt som jag respekterar övriga partiers position efter våra demokratiska val, trots att jag bara lagt min röst på ett och inte heller med dem i många frågor.

    Summa summarum, texten i sin originalversion är inget uthängande av något enskilt parti, ingen kan nånsin tillskriva en enda av dom som skrev under vad den personen avsåg med sin underskrift.

    • Morgonsur skriver:

      Det är absolut inget fel i att ställa sig bakom uppropet. Jag har det största förtroende för Lars – vi gjorde båda BA01 – och ifrågasätter inte på något sätt hans motiv. Inte heller någon annans som skrivit på uppropet. Det går alldeles utmärkt att vara veteran och socialdemokrat, likväl som det går alldeles utmärkt att delta i ett upprop som råkar anordnas av någon som är socialdemokrat. Mitt filosoferande handlar mer om frågan hur lätt det är att missuppfattas.

      Lars har inte på något sätt agerat fel, och har heller inte tillfrågat mig om att delta i uppropet. Vad som fick mig att filosofera lite var att jag fick olika meddelanden och något telefonsamtal med så olika syn på saken – och även antydningar att den som inte skriver på måste vara främlingsfientlig. Det var vad som fick mig att fundera över att även de mest behjärtansvärda ställningstaganden kan missuppfattas och skapa ett ”vi och dom” som inte finns. (Det ligger väl på sätt och vis i uttrycket ”ta ställning” – att gräva ner sig i en skyttegrav).

      Vad jag är mest orolig för är att någon nu ska ta mina funderingar som en uppmaning att INTE delta i uppropet – för det är inte alls min avsikt. Jag vill på förekommen anledning bara försvara rätten att INTE ta offentlig ställning i aldrig så behjärtansvärda frågor.

  4. Björn Borgvall skriver:

    Tycker att morgonsur skrivit ett förträffligt inlägg och delar hans uppfattning till 100%

  5. Per skriver:

    Morgonsur!

    Ett bra inlägg igen! Det gäller att ta sig tiden att läsa dina långa alster.

    Jag gillar uppförandekod. Värdegrund får jag spader av, för den följs inte, särskilt inte av de högt uppe.

    Att inte följa flocken blint, en viktig uppmaning. Jag har varit med på en kurs där människans flockkänsla utnyttjade på ett positivt sätt.

    Per

  6. SkåneDave skriver:

    Mycket tänkvärt. Tack!

  7. Johan skriver:

    Tack, inlägget visar på en grad av integritet som är väldigt ovanlig i dagens samhälle, samtidigt är det tråkigt att det behöver skrivas mer än som en allmän reflektion.

    Jag kan inte säga att det i mitt fall är så solklart var gränserna går eller så genomtänkt varför och inlägget väcker en del tankar om mina egna ställningstaganden som nog kommer att ta tid att smälta. Jag undviker redan att ställa mig bakom upprop som organiseras av partipolitiskt eller ideologiskt bundna individer, oavsett sakfrågan eller vilket parti/ideologi det råkar handla om. För min del har det handlat lika mycket om en motvilja mot enkelriktade/ensidiga resonemang och att jag ser en risk i när man slutar diskutera eller försöker hindra andra att uttrycka sina åsikter, det eskalerar bara en konflikt och driver de inblandade mot att ta till våld istället. Jag vill inte heller tala om för andra hur de ska rösta eller ens påverka dem genom att tala om vad jag röstar på, det är ett ansvar varje individ själv måste ta i en demokrati och inte något som ska lämpas över på andra.

    Uppförandekod är långt bättre än värdegrund, men även där måste man vara uppmärksam så att koderna inte bara konstrueras för att utesluta utan fyller en rationell/förnuftig funktion samt undviker påverkan utöver denna.

    Diskussionen om flockinstinkten tror jag dock är något förenklad och riskerar att leda fel. Att det handlar om flocken är nog rätt, men att tillskriva beteendena till en instinkt som väcks missar att det finns många fördelar både personligt och socialt och att valet att följa flocken kan vara högst medvetet. Makt och social status är nog så viktiga drivkrafter och lika förförande som tillhörigheten till flocken. Flockbeteendena är bara till en del blind instinkt och fokus på instinkten riskerar att dölja de medvetna valen och den kanske obehagliga slutsatsen att för ganska många så är den egna statusen och makten viktigare än andras hälsa och välbefinnande. I flocken samlas både de som tjänar på det och de som inte vågar något annat än att följa efter. Fördelningen mellan dem är oklar, men det är för mig uppenbart att den första gruppen är mindre, men driver flocken och dess riktning och inte slumpartat. I den första gruppen så är konsekvenserna mer eller mindre redan kända och att förklara för dem att de är onda gör ingen skillnad, i den senare gruppen är steget till den funktionella dumheten litet så länge individen sedan inte direkt konfronteras med det obehagliga eller kan bortförklara/bortrationalisera det.

    • Morgonsur skriver:

      Att slå sig samman som en flock betonar jag i inlägget kan vara bra, nödvändigt och stärkande. Man behöver inte väcka flockinstinkten för det. Man brukar märka när den tar över – och det är en stigande skala som nog börjar med mindre skaldiga yttringar som ”funktionell dumhet” och som kan finnas i olika grader ända upp till ”folkmord”. Riktigt farlig blir som sagt flockinstinkten när den piskas på av någon som just inser att vederbörande kan utnyttja flocken för att själv vinna makt, pengar och/eller social status. Jag hävdar fortfarande att det inte spelar någon roll vilken -ism man skyller på. Det viktiga är att den är tillräckligt ”het” för att få tillräckligt många att haka på. Har man flera flockar som valt egna -ismer som utgör motpoler och tar ställning mot varandra är det svårt att se att det hela kommer att sluta väl.

      • Per skriver:

        Jag hatar modeord: ”Det här att ett modernt sätt att jobb.” ”Nu måste vi tänka på hållbarhet.”

      • Johan skriver:

        Jag håller nog i stort sett med dig, förutom just när det handlar om att tala om processen i termer av instinkt. Risken med det är att man förstärker känslan av att inte behöva ta ansvar för sitt beteende i grupp att man kan skylla på att det är en instinkt och att det är något omedvetet. Visst finns det instinkter bakom som gör att vi samlar oss i grupper, men inte så tydligt i när gruppen/flocken utvecklas till en -ism, där ser jag det mer som en aktiv och medveten process (åtminstone medveten i form av att man aktivt undviker att tänka på konsekvenser utanför gruppen).

      • Morgonsur skriver:

        Jag tror det börjar i en -ism. Flockinstinkten kan aldrig utlösa något utan att hämta kraft ur en gemenskap – som innan det spårar ur kan vara av godo. Det är som en eld, det räcker inte med en gnista – man måste ha brännbart material, tillräckligt hög temperatur… Men utan flockbeteende blir det aldrig våldsamt – oavsett vilken sjuk -ism man ägnar sig åt.

      • Johan skriver:

        Ur min synvinkel finns det gott om våldsamma personer även utan -ismer. Inom -ismerna så har de våldsamma personerna ofta varit våldsamma innan de drogs till -ismen, även om deras mammor fortfarande ser dem som små änglar. ”Flockinstinkten” eller flockbeteendet är mer som alkohol, den sänker barriärerna. Flockinstinkten kan kanske inte åstadkomma något utan att hämta kraft ur en gemenskap, men det finns mycket annat som kan locka fram samma beteende utan gemenskap, inte minst alkohol.

      • Morgonsur skriver:

        Ja, det är en bra liknelse, för flockinstinkten har samma effekt som en drog. En drogad människa ensam kan vara våldsam, men kan inte tippa ett helt samhälle i fördärvet. En flock kan flytta berg – och det är sällan i positiv bemärkelse…

        En stark ideologi, flockinstinkt och alkohol ihop – hjälp!

  8. Per Ivarsson Palm skriver:

    Feghet är feghet om än mångordig. Att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet är inte partipolitik utan medmänsklighet. Demokrati och frihet var det jag tog risker för. Ibland skäms jag över de jag tjänstgjorde med. Detta är ett sådant tillfälle.

    • Morgonsur skriver:

      Det lättaste hade varit att bara haka på drevet. Det hade gett aldrig så mycket beröm och klappar på axeln. Men det hade varit allt annat än modigt, och allt annat än rätt ur det perspektiv jag ser saken i. Jag är offentlig tjänsteman, och som sådan är min första lojalitet att värna det system som gör det möjligt för andra att bedriva politiska kampanjer för eller emot vilka partier de vill. Och att göra det är per definition att bedriva partipolitik. Det är inte min roll – men du är varmt välkommen att axla den, på det sätt du vill. Jag väljer att tolka dig välvilligt, men ett tips: att kliva ner från de höga hästarna och hålla en civiliserad ton klär de flesta.

    • Johan skriver:

      Det finns flera kraftiga brister i det resonemanget.

      Om nu ”att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet” inte är partipolitik så finns inte heller någon anledning att uppmana någon att inte rösta på partier. Det har även funnits gott om tillfällen att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet innan valkampanjerna om detta nu var det viktigaste och inte partikopplingen.

      Det finns fler sätt att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet än symbolhandlingen att skriva på ett upprop, resonemanget ovan bygger på att det inte finns några andra sätt som räknas än att skriva på uppropet. Skriver man inte på så är det alltså skit samma vad man gjort eller åstadkommit i övrigt mot rasism och främlingsfientlighet, det är då inte värt något längre.

      Demokrati och frihet innebär också sådant som fria val och yttrandefrihet och kan man inte respektera andras val och yttrandefrihet när de råkar gå emot den egna övertygelsen så är frågan vad denna demokrati och frihet egentligen betyder.

      När ”att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet” samt liknande uttryck blandas med partipolitik så leder det till en censur av vilken rasism och främlingsfientlighet som får kritiseras under uppropets flagg, dvs när det gynnar partipolitiken. Det kan alltså vara direkt kontraproduktivt om syftet är just att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet i alla dess former.

      Det är inte feghet att välja att inte hoppa på någon annans kommando, tvärtom.

  9. Veteran skriver:

    Oj. En lång och uttömmande utläggning som utmynnar i ett icke-ställningstagande som förvånar. De flesta människor har en åsikt, att vädra denna med andra skapar en gemenskap som i förlängningen påverkar hur vårt samhälle (vår grupp) agerar och tänker i olika situationer. Hur vill vi att vårt samhälle ska vara? Jag pratar inte partipolitik, jag syftar på etik och moral. Hoppas att de flesta av oss tycker att alla människor har samma värde, det omvända skrämmer. I dagens Sverige behöver vi tala om hur det ska vara.

    • Morgonsur skriver:

      Tala gärna om vad du vill – men långt ifrån alla vill eller bör blanda sig i partipolitik. Att driva kampanj för eller emot riksdagspartier är just partipolitik – även om det inte drivs inom ramen för ett annat parti.

  10. Morgonsur skriver:

    Det lättaste hade varit att bara haka på. Men det hade varit allt annat än modigt, och allt annat än rätt ur det perspektiv jag ser saken i. Jag är offentlig tjänsteman, och som sådan är min första lojalitet att värna det system som gör det möjligt för andra att bedriva politiska kampanjer för eller emot vilka partier de vill. Och att göra det är per definition partipolitik. Kliv förresten gärna ner från dina höga hästar och håll en civiliserad ton.

  11. Eric skriver:

    Din artikel är något av det bästa jag någonsin läst! Innehållet borde spridas till hela befolkningen – speciellt det om det personliga ansvaret.
    Ser fram emot flera liknande artiklar.

  12. LT skriver:

    Varför kommer det en annons om Liberalerna på slutet?

    • Morgonsur skriver:

      Jag misstänker Google-annons. Jag ser den inte själv, men en vän tog en skärmdump och retade mig för den. Kan garantera att jag inte har ett dyft med den att göra. Jag säger konsekvent nej till all reklam på min sida, och min uppfattning är att jag betalat WordPress tillräckligt för att slippa sådan.

    • Morgonsur skriver:

      Har undersökt saken, och tydligen kan vissa läsare se en annons som slumpas av Google Ads. Extra retfullt att det blir just reklam för ett politiskt parti just till detta inlägg. Jag kan tydligen få bort dem helt för runt 600 spänn per år. Det är lite väl mycket pengar för en hobby då jag inte har någon intänkt på bloggen. Mitt val att försöka skriva icke-kommersiellt gör således att det paradoxalt nog kan dyka upp reklam här ibland som jag inte kontrollerar – och förstås heller inte får betalt för.

  13. BA01-veteran skriver:

    Bra inlägg!
    Veteranuppropet är pinsamt. Att dessutom ta Ulf som gisslan är skandalöst.

    mvh Veteran BA01
    – som gjort en insats för att hjälpa flyktingar på plats, så att de sedan kan återgå och bygga upp sitt land. Att fly till Sverige och bo i en illa skött betongförort är inte lösningen. BA01 bidrog till den bästa lösningen, att hjälpa till på plats. Dagens 60 miljoner flyktingar kan inta alla komma till Sverige. De måste stanna kvar i närområdet och återuppbygga sina länder efter krig. Varför kan inte alla godhetsknarkande politiker från de flesta partier inse detta? Har de någon gång frågat oss som varit i ett krig?

    • BA01-veteran skriver:

      Lars beskriver sig själv på sitt Twitter-konto:
      ”Självgod, PK, fäktare, trebarnspappa, Mac-Taliban, grön och hållbar socialdemokrat”.

      Självinsikt saknas inte. Det är bra.

  14. Fredrik skriver:

    Hej Magnus
    Stort tack för att du formulerat ett svar så väl på en rätt märklig publicering.
    Jag har delat din text på FB, hoppas det var ok:), med följande kommentar:

    ”Med anledning av den politiserade åsikt från dryga (nu) 800 svenska krigsveteraner som publicerades i DN nyligen så vill jag posta denna som en nyansering.I de fall man använder sig av något så respektfullt som en genomförd utlandstjänst som referens, så tar man även på sig att ansvara för, i detta fallet den svenska försvarsmaktens inställning.”

    Min poäng är att om man i kraft och egenskap av veteran uttryckligen uppmanar landsmän hur de ska rösta i allmänna val så är man farligt nära att associera sin tidigare (eller nuvarande) uppdragsgivare med sin åsikt. Underskriven åsikt är ytterst oklar med vem som avses att man inte ska rösta på, vilket gör hela skrivelsen till ett godtyckligt vapen, för den som så önskar att svinga. Det tycker jag är synd och rätt beklagligt att man förbisett i tankearbetet.

    Mvh /Fredrik

  15. Lars Thorén, L106, L110, L116 samt ett år som conctrator på Balkan 1994-95 skriver:

    Fast det finns ju en ”sanning” som säger att ”den som tiger samtycker”. Det är ju just den tysta massan som inte säger ifrån som möjliggör att nationalism och andra radikala rörelser, politiska, religiösa etc. kan växa sig starka och ta makten. Nazi-tyskland är ett exempel (Hitler hade bara 23 % av väljarna) och IS kan väl sägas vara ett modernt exempel. Jag har skrivit under veteranuppropet men jag har aldrig, och kommer förmodligen aldrig att rösta på S eller något annat vänsterparti.

    • Fredrik skriver:

      Eller såhär: ”The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.” Men frågan är då, vilket du kanske kan ge din syn på, vilka är extremisterna som uppropet åsyftar?

      • Morgonsur skriver:

        Min analys: Eftersom jag känner initiativtagaren något och vet att han är aktiv socialdemokrat var min förmodan att han avsåg NMR, AfS och Sverigedemokraterna, eftersom de enligt (s)-definition är ”rasistiska partier”. Oklart hur man ser på MED. Partierna till höger om (s) är inte lika pigga på att peka ut SD som ”rasistiskt parti”, även om alla är eniga om deras rasistiska rötter. någon vetenskaplig enighet om huruvida SD eller deras politik är rasistisk finns inte.

        Redan genom denna otydlighet har man skapat grogrund för oenighet – även bland dem som för allt i världen inte för allt i världen skulle rösta SD, som gör allt för att motarbeta dem som parti – men som inte vill göra det genom att använda en omtvistad etikett.

        Två andra uttryck som skapar osäkerhet är begreppet ”främlingsfientlighet”, som inte är närmare preciserat. I grunden finns det gott om forskning som visar att människan är lojal med det som är lika, och det som är nära. I så måtto är i princip alla människor per definition i någon mån främlingsfientliga. Därmed inte sagt att någon mer än ett ytterligt fåtal anser det vara vare sig god hyfs eller normalt mänskligt att skrika ”åk hem” till svenskar ned invandrarbakgrund. Det finns som sagt ett rätt stort spann, och frågan är huruvida uppropet ens anser att SD är det enda riksdagspartiet som är främlingsfientligt. Många andra har ju tagit efter många av de förslag som från början var vad som definierade SD som just främlingsfientliga.

        Det tredje är begreppet nationalism. Det är också ett begrepp som saknar exakt definition och kan betyda allt från lebensraum till att heja på landslaget, även om det på senare tid har försökt etableras något slags skillnad mellan nationalism och patriotism, där det senare är samma sak, fast lite mindre dåligt. Att överhuvudtaget välja att ta anställning i ett lands försvarsmakt kan anses vara en icke helt o-nationalistisk handling. Liksom hela uppropet paradoxalt nog är skriven i en, i mitt tycke, synnerligen nationalistisk anda.

        Det är som bäddat för missförstånd.

        Personligen väljer jag en annan roll för att engagera mig för demokratin, än att ge mig in i den partipolitiska turneringen. Jag värnar systemen runt omkring. I fotboll kan inte alla spela boll eller heja på uppe på läktaren. Någon måste klippa gräset, sälja korv, tömma sopkorgar och vara domare också. Och när linjedomaren börjar heja för högljutt på ett av lagen blir det inte så bra. Jag är inte orolig för enskilda extremparti. Jag vet hur det politiska systemet fungerar – jag arbetar i det varje dag – och vet att det kommer att hantera aldrig så radikala förslag. Men om det är något som oroar mig så är det sammanblandningen av tjänstemanna- och politikerrollerna. Utvecklingen bådar inte gott på längre sikt, och här finns åtskilliga sakfrågor att lyfta.

        Att bli misstänkliggjord när man väljer en annan roll än att driva partipolitik – som i detta kommentarsfält ovan – tyder på att vissa tycks ha missat att balansera känslor och förnuft, och inte har förstått ett vitten av vare sig mina livsval, min roll som offentlig tjänsteman – eller ens textens innehåll.

      • Morgonsur skriver:

        Jo, och jag har aldrig påstått att man ska vara tyst när folk beter sig illa eller gör idiotiska saker. I vilket partis namn de än gör det. Däremot vill jag inte prata ideologi i flock. Det blir oprecist, fungerar inte, och motverkar oftast sitt eget syfte.

  16. Fredrik skriver:

    Tack för utrymme och diskussion. Kanske jag då kan få hjälp med ett par frågeställningar som jag inte reder ut själv:
    a. Man kan prata om normalfördelning och givet situationen idag så innebär det att cirka 20% av sveriges veteraner röstar på SD – innebär detta då att en ganska betydande del av veteranerna står så vitt isär som uppropet verkar göra gällande? Om det nu var (vilket jag tolkar det som) SD som avsågs vara det parti man inte ska rösta på?
    b. När man arbetar inom en mission, tar man ensidig politisk ställning för endera konfliktpart? Jag frågar för att den oro som just nu blommar upp är inte bara potentiellt valresultat med följande ganska svåra parlamentarisk situation utan de reaktioner och gödande av extremism som kan komma efter, på båda sidor. I en sådan situation har man redan valt sida vilket jag vill tro är precis det som skapar rätt svåra låsningar med eskalering av konflikt som följd, eller?
    c. Har man inom försvarsmakten definierat nationalism?

    • Morgonsur skriver:

      a) De allra flesta veteraner är överens om hur man förhåller sig till, och beter sig mot, andra i praktiken – att man inte diskriminerar o s v. Men alla gör inte samma analys över varför världen ser ut som den gör och vad man ska göra åt saken. Själv tror jag världen är så komplex – att flera faktorer samspelar när det spårar ur, att även goda föresatser kan förvärra, samt att mycket här i världen tycks följa svårstyrda cykliska förlopp som kan mildras men sällan hindras – d v s att alla kanske har lite rätt samtidigt. Även om jag skulle önska att det finns enkla lösningar som ”om bara SD inte satt i Riksdagen skulle allt vara bra”.

      b) Det beror på missionens syfte. Vissa uppdrag går ut på att hjälpa en part – t ex Korea, Kongo på 60-talet, Kuwait – medan andra ska vara neutrala. Vi tog ingen ställning i Bosnien. Ofta finns dock mer eller mindre dolda ställningstaganden ovanför soldaternas huvuden…

      c) Känner inte till om någon gjort det.

  17. Mats Olsson skriver:

    Hej
    Tillåter Du att jag citerar dig på sociala medier beträffande din beskrivning av flockinstinkten. Suveränt bra formuleringar. Mina tankar går till Hans Rosling.
    Mvh / Mats

  18. Lars Peterstrand skriver:

    Hej Magnus!

    Jag har läst din blogg och har några frågor som jag hoppas få ditt svar på.

    Jag beskrivs i bloggen som ”aktiv socialdemokrat”. Jag har sedan slutet av 80-talet röstat på Folkpartiet/Liberalerna, så även i det senaste valet. Sedan något år tillbaka har jag kallat mig för ”politiskt singel” då jag varit osäker på var mina sympatier ligger. I somras bestämde jag mig dock för att den socialdemokratiska ideologin låg närmast mig. Jag valde så sent som juli också att gå med i den lokalförening som Socialdemokraterna har i förorten där jag bor. Jag har inga förtroendeuppdrag och ställer inte heller upp som kandidat. Mina ”aktiva” politik inom partiet består av ett möte där vi planerade en familjedag i Blackeberg i vilken jag också deltog under två timmar (grillade korv och samtalade med några besökare). När jag senare spontant tog initiativet till uppropet genom att skriva första utkastet till den text som nu finns i DN var jag noga med en sak: Detta upprop hade ingen koppling till mitt medlemskap i Socialdemokraterna. Jag har därför inte på något sätt nämnt Socialdemokraterna i varken uppropet eller i någon av de inlägg jag gjort i sociala medier om uppropet. Upproret består av veteraner av vitt skilda politiska åsikter, något som är en styrka. PERSONLIGEN bryr jag mig inte om vad undertecknarna röstar på så länge de inte röstar på SD. Sedan arbetet med uppropet börjat har jag valt att inte delta i något politiskt arbete (typ dela ut material vid Blackebergs tunnelbanestation) just för att inte sammanblanda uppropet med mina egna politiska åsikter. Jag har också valt att inte lägga ut socialdemokratiska inlägg en på min privata fb-sida. Jag har dock inte heller dolt att jag är socialdemokrat då det står i min fb-profil (”Fäktare, pappa, Mac-Taliban, vego-prospect, hållbar sosse, bosnienveteran och Bajare av guds nåde…). Får passa på att säga även veteraner som är handbollsspelare, mammor, PC-användare, köttätare, kristdemokrater eller AIK-fans har varit och är välkomna i uppropet. Jag kan också meddela att jag har goda vänner som är aktiva politiker (då menar jag verkligen ”aktiva”) i princip alla riksdagspartierna utom SD.

    Även om du, Magnus, har en förmåga att skriva bra tycker jag att du är lite otydlig, varför jag ställer några frågor för tydlighetens skull:
    – Tycker du att ”aktiv socialdemokrat” är ett bra sätt att beskriva mig?
    – Tycker du att min politiska hemhörighet på något sätt gör mig olämplig som initiativtagare till uppropet.
    – Har du sett någon sammankoppling med socialdemokraterna i uppropet eller de följande aktiviteterna på sociala medier?

    Synpunkterna på min politiska tillhörighet tycker jag är sekundärt. Blogginlägget tar upp en lång text om ”flockbeteende”. Kontexten gör att det lätt att tolka som att du anser att de som skrivit under debattartikeln har gjort det utan eftertanke i någon form av flockbeteende. Flera undertecknare har i varje fall kontaktat mig och utryckt denna tolkning. Detta gör mig förbannad då det är en skymf mot de veteraner som skrivit på uppropet. De som gjort utlandstjänst är mycket kompetenta vuxna män och kvinnor som är kapabla att själv avgöra om de vill stå under ett upprop.

    Så mina frågor kring flockbeteende:
    – Hur vill du att läsaren ska tolka din text kring flockbeteende?
    – Vad vill du säga till de veteraner som känner sig omyndigförklarade av dig?

    Det finns flera saker jag gärna tar upp med dig, men det får bli nästa gång vi springer på varandra.

    Jag vill för tydlighetens skull klargöra. Alla veteraner har all rätt att välja om de ska underteckna ett upprop. Jag ser inte på något sätt att de som valt att inte underteckna det nu aktuella uppropet skulle vara främlingsfientliga.

    Lasse Peterstrand

    • Johan Wiberg skriver:

      Veteran men känner mig verkligen inte omyndigförklarad. Det är väl en av veteranernas starka sida, att inte va så jäkla lättkränkta..

    • Morgonsur skriver:

      Ja, min tolkning är att du är både ”aktiv” och ”socialdemokrat”. Både var och en för sig och tillsammans. Jag tycker du har varit tydlig med det, det spelar ingen roll i sak vad gäller uppropet, och det är definitivt inget som helst negativt i att vara engagerad Socialdemokrat.

      Nej, jag tycker inte på det minsta sätt att du är olämplig, vilket jag har förklarat både här och på andra ställen där frågan kommit upp

      Nej, det finns ingen som helst koppling till Socialdemokraterna i något kring uppropet, även om det hävdats på sina håll. Jag har påtalat att det inte finns någon sådan koppling där jag haft möjlighet.

      Jag vill att läsaren ska inse att inte bara nationalism (vilket är ett uttryck som borde definieras, då det är väldigt diffust) kan urarta – utan i princip vilken ideologi som helst. Jag tycker det är bra om man engagerar sig och skriver under uppropet om man känner att man vill ta ställning mot SD – vilket jag anade utifrån din partitillhörighet (det är bara här den är relevant) var syftet med uppropet.

      Att ta ställning mot ett riksdagsparti är partipolitik, även om det läses mellan raderna. Och jag sysslar inte med partipolitik.

      Jag vet att du inte har det minsta onda syfte, och att du inte på något sätt tvingat någon att skriva under. Jag vet också att du är en respektfull människa som aldrig skulle kräva det heller.

      Vad som är lite synd är att allt detta börjat urarta i två sidor där enstaka – på båda sidor – faktiskt börjar uppvisa flockbeteende. Som t ex den bataljonskamrat här ovan som helt i onödan gör mig till fiende och kallar mig feg för att jag inte skriver på.

      Självfallet bär du inget ansvar för det. Fortsätt vara engagerad för vad du tror på, det har jag inga problem med.

      Inga veteraner ska känna sig omyndigförklarade av mig eller någon annan. Jag har det största förtroende att de som undertecknat gjort det för att de står bakom både budskap och analys, och på goda skäl vill ta avstånd från SD. Det har jag absolut inga som helst problem med.

      Varför jag personligen inte skriver under har jag förklarat i inlägget.

      • Lars Peterstrand skriver:

        Tack för bra och klargörande svar Magnus.

        /Lasse

      • Morgonsur skriver:

        Kämpa på, Lasse. Att ta ställning och vädra känslor skapar välbehövlig debatt vi alla kan ta med oss något av inför framtiden. Det är någonting gott.

        Sveriges konsensus-kultur gör dock att vi som bor i Sverige ibland hamnar i fällan att vi ser en motsättning om vi bara tycker nästan lika…

        (Och det sistnämnda är generellt menat – även om det kan appliceras på delar av den livliga debatt som förts här och där kring både upprop och min artikel)

  19. Morgonsur skriver:

    …och i övrigt anser jag att begreppet ”nationalism” behöver definieras. Det säger idag ingenting, eftersom ett totalt avståndstagande från all nationalism förmodligen skulle kräva nedläggning av alla landslag i idrott, rivning av Skansen och upplösning av (nationalstaten) Sverige. Allt fler tycks överens om att ”ta ställning mot nationalism”, men vad innebär det, då? Vad menas med ”nationalism”, eftersom det är ett icke-exakt, synnerligen svepande begrepp som omfattar allt från sådant de flesta av oss tycker är självklart gott – till sådant som är lika självklart ont?

    Nationalism och flockbeteende i kombination tar jag personligen gärna ställning mot när som helst.

  20. Johan Molin skriver:

    Jag tror faktiskt det var Churchill som en gång hävdade att en patriot älskade sitt land, medan en nationalist tyckte att ens eget land var överlägset alla andra länder.
    Exempel: Att man älskar landet Italien eller Storbritannien hindrar inte att man är en god svensk patriot!
    Då måste det rimligen innebära att det är ett snäpp värre ändå att vara rasist än nationalist; då talar vi inte längre om andra länder utan om MÄNNISKOR.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s