Ett tryggare Sverige, ja…

Photobucket

Alliansregeringens arbetsgrupp i rättsfrågor publicerar idag en debattartikel i DN.

Jag kan till att börja med bara inte låta bli att göra mig lustig över den inledande meningen i artikeln; ‘Alliansregeringens satsning på rättsväsendet har gjort polisen mer synlig i människors vardag.’

Varför tycks alla partier oavsett block tävla om just vem som kan göra polisen ‘mest synlig i människors vardag’? Själv är jag – trots att jag själv är f d polis – ungefär lika intresserad av att ha polisen ‘synlig i min vardag’ som att ha tandläkaren ‘synlig i min vardag’. Och jag är nog inte unik.

Jag har två saker att invända mot just ‘synliga poliser i min vardag’.

För det första har jag tjatat i tjugo år om att synlighet och närvaro är två helt olika saker där endast den ena är intressant att nämna i samband med polisens verksamhet.

För det andra är det inte i första hand i min vardag – utan i de kriminellas – det är viktigt att polisen är synlig… förlåt, närvarande.

Nåja, nog med raljerande. Det finns faktiskt flera förslag som skulle kunna bli riktigt bra, men som alltid är goda samhällspolitiska ambitioner inte alltid samma sak som att det blir bra i slutändan när samma ambitioner tvingats rinna genom polisens bisarra organisation ner till verkligheten.

Jag skall ge ett exempel genom att problematisera ett av de förvisso principiellt vällovliga initiativen; När det gäller att, som det står i debattartikeln, ‘möjliggöra tydligare återkoppling till brottsoffren om vad som händer med utredningarna’ förhåller jag mig som i andra teoretiskt ‘helrätta’ förslag i rättspolitiken sunt skeptisk tills jag sett vad de innebär i praktiken. 

Som polis drabbas man nämligen närmast dagligen av insikten om hur sant uttrycket ‘vägen till helvetet är kantad av goda föresatser’. Jag skall ge ett talande exempel:

Redan idag finns ett digert regelverk med rättigheter en polis är skyldig enligt lag att upplysa målsäganden (brottsoffret) om redan vid anmälningstillfället. Eftersom poliser – ni vet de där som är verksamhetens ‘viktigaste resurs och största tillgång’ – enligt såväl lagstiftare som polisledning varken kan eller bör tänka själva – någonsin – finns inga möjligheter för polisen på fältet att själv bedöma lämpligheten i att lämna denna information just där och då.

Det skall göras.

Men för den som nyss råkat ut för någonting omskakande ute på stan – eller rentav ligger lätt blödande på en bår – känns det välvilliga rättighetsupplysandet minst sagt svårt att ta till sig just då. Många tar rentav rättighetsrabblandet som ett försök av polisen att krångla till det för målsäganden så att de skall avstå från anmälan.

När man dessutom gick ut med direktiv om att polismannen redan vid anmälningstillfället skulle göra en bedömning huruvida det var sannolikt att anmälan skulle bli nedlagd och i sådant fall underrätta om detta omedelbart var katastrofen komplett (…och jag hoppas detta är upphävt sedan länge..?).

Först står poliser och bombarderar upprivna människor som just råkat ut för ett brott med ‘tjugo frågor’ om huruvida han/hon har ersättningsanspråk, önskar åklagarens hjälp att driva det eventuella anspråket, önskar målsägandebiträde, stödperson, rättshjälp, rådgivning, besöksförbud, kontakt med Brottsofferjouren, eller önskar bli underrättad om tidpunkt för…

Ja, ni förstår poängen. Hur än finkänsligt man lägger fram det blir situationen lätt… bisarr…

Varje fråga måste förstås åtföljas av en smärre föreläsning för den stackars okunnige medborgaren om vad begreppet innebär. Helst både juridiskt och i praktiken.

‘Grand Finale’ var sedan underrättandet om förundersökningens gång (och jag hoppas återigen, nej, förutsätter, att denna instruktion upphört sedan länge):

För när man med uppbådande av målsägandens sista uns av tålamod efter en halvtimmes dialog lyckats få den allt mer uppgivna stackaren att någorlunda förstå innebörden av alla dessa märkliga begrepp – som tagit justitiedepartementets främsta tänkare månader att fullända – kom kallduschen:

Den redan nämnda skyldigheten att redan vid anmälningstillfället underrätta målsäganden i det fall man som enskild polis bedömde att förundersökningen sannolikt skulle bli nedlagd.

Efter att ha pratat hypotetiska rättigheter motsvarande ett halvt högskoleprov med ett nu helt förvirrat brottsoffer avslutades undervisningen i lag och rätt med vad som – om än uttryckt på vacker byråkratprosa – fritt översatt betydde, och också tolkades som:

‘Det är kul att du efter en halvtimmes funderande och tjat till slut har förstått den mängd rättigheter du skulle ha haft nytta av om vi hypotetiskt skulle hitta en gärningsman – men jag vill slutligen bara meddela följande;

att utreda det brott du just utsatts för tänker vi förstås skita högaktningsfullt i!’

Ridå.

Det juridiskt sett mest märkliga med denna instruktion var att polismän skulle underrätta folk om ett beslut de inte själva hade rätt att fatta; nämligen att lägga ned den förundersökning som ännu inte är påbörjad, eftersom den enskilde polismannen inte ens är betrodd med att fatta beslutet om att inleda den.

‘Monument 22’, som ‘Christers Nummerguide’ sade i den gamla TV-reklamen...

Psykologiskt sett kan vem som helst inse att upplägget – hur lagstadgat det än är – bara kan betecknas som en total katastrof för brottsoffret.

De flesta gjorde som jag; informerade om att det förstås finns en stor mängd rättigheter man har som brottsoffer, att man gärna berättade om och när brottsoffret ville och kände sig mottaglig, men att det viktigaste just nu var att ta hand om sig själv i första hand, att se till att de inte är ensamma när de kommer hem, att de försöker ta det lugnt, om möjligt sova –  och i lugn och ro läsa igenom papperet med rättigheter och ta itu med formaliteterna nästa dag istället.

Jag brukade ge ett journummer dit de kunde vända sig direkt för stöd samt numret till vår telefon med en uppmaning att ringa om de hade den minsta fundering. Sedan erbjöd man sig att ringa upp nästa gång vi arbetade så skulle vi i lugn och ro förklara vad alla begrepp innebar.

Man kunde då förstås inte ljuga och kryssa i det automatiserade RAR-formuläret att man redan delgett målsäganden den i Förundersökningskungörelsens (1947:948) i paragraferna ’13 a’ hela alfabetet till ungefär… ’13q’… lagreglerade rättigheterna.

Då fick man istället kritik från ledningen för att man gav brottsoffren ett dåligt bemötande.

Detta eftersom allt inom polisen mäts i form av statistik – och  ‘bra bemötande’ i polisens värld innebär datasystemens summering över huruvida den lagreglerade informationsmängden lämnats vid anmälningstillfället.

Har man gjort det har man gett ett bra bemötande. Har man det inte har man gett ett dåligt bemötande. Om denna självklarhet råder rörande konsensus i forskarvärld, polisledning och totalt lurad media.

Intresset för varför man inte gett informationen vid anmälningstillfället, hur man betett sig mot brottsoffret eller huruvida brottsoffret ens förstått informationen är betydligt svalare än intresset för att utmåla poliskåren som okänsliga korkskallar som uppenbarligen behöver ännu fler och tydliga lagkrav på vad de skall säga och när.

Vem har sagt att det skall vara lätt att vara vare sig polis eller brottsoffer?

P.S. Läs även mina inlägg ‘Polisiära omorganisationer i all ära’ och ‘Därför kan man inte ändra på polisen’ om du fortfarande undrar varför polisen ser ut som den gör – och kommer att fortsätta göra det. D.S.

Annonser

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s