I tjock dimma gick bosniska armén kl 0530 på morgonen till anfall mot kroatiska HVO. Man anföll på två avsnitt – mot byn Borovica, samt från Dragovici mot Kopjari, där den svenska bataljonens observationspost Romeo Zero Four finns belägen. Anfallet mot Borovica slogs tillbaka, medan byn Kopjari var intagen av bosniska armén kl 0930.
Kompanichef Håkan Birger tillsammans med en pansarbandvagn och pansarskyttegrupp ur första pluton samt en SISU-pansarbil med åttonde grupp (fem man) ur Vakt och eskortpluton. Man mötte en svensk pansarbandvagn utanför Dragovici vid 1140-tiden. Pansarbandvagnens besättning anmälde att man stoppats av bosniska soldater i en vägspärr ungefär 200 meter längre fram längs vägen. Vägspärren låg i en dal mellan branta, skogbevuxna bergssidor.
Man åkte fram och stannade en bit innan vägspärren. Kompanichef Håkan Birger, två MP som livvakter, en tolk och en signalist klev ur SISU:n och gick fram till vägspärren. En bosnisk soldat förklarade sig vara chef för vägspärren och ställde sig mitt emot Håkan Birger.
Håkan Birger förklarade att man hade för avsikt att bereda sig tillträde för att observera och skydda civilbefolkningen. Chefen för vägspärren ville dock inte släppa igenom FN-trupperna. Förhandlingsspelet kunde börja. Mitt i samtalet hörs plötsligt en skarp, snärtig bogvågsknall samtidigt som den bosniske vägspärrschefen tar sig för sidan och sjunker ihop skrikande framför Håkan Birgers fötter. En prickskytt har skjutit honom. MP sliter blixtsnabbt tag i Håkan Birgers jacka, drar honom bakåt och springer mot SISU:n.
Ett skott till slår i grusvägen, snuddande vid svenskarna. Ytterligare ett. Fortfarande vet ingen var skotten kommer ifrån. Totalt fyra skott avlossas mot svenskarna under tillbakaryckningen. Nära, men ingen träff.
Kl 1235 forceras spärren och patrullen fortsätter fram till Dragovici. I samtal med den lokale chefen beskylls de svenska trupperna för att ha beskjutit bosniska armén under anfallet. Han visar upp en kula som bevis. Kalibern är dock en helt annan än något som finns i den svenska arsenalen, och med det låter han sig nöja.
Några stupade HVO-soldater besiktas av MP för att se om krigets lagar följts. Två av de stupade – unga män i 25-årsåldern – är skjutna i bröstet, oklart om det skett i strid eller ej. En tredje stupad HVO-soldat återfinns i ett hus, där han dött efter att ha fått första hjälpen av bosniska armén.
En svensk pansarbandvagn eskorterar 14 flyktingar ut ur byn Kopjari. Flyktingarna hämtas av en civilförsvarslastbil och transporteras till Vares. När patrullen lämnat byn kan man på avstånd se bosniska styrkor driva boskap ut ur byn medan man – berusade på Slivovica – skjuter i luften.
Under dagen anländer starkt efterlängtade tredje pansarskyttepluton till Varesområdet och sitt kompani. Varje soldat behövs, men än så länge finns bara två pansarskytteplutoner om ungefär trettio man per pluton på plats, förstärkta av mindre enheter från Stab och trosskompaniet i Tuzla. Situationen börjar bli ohållbar, och man kan riktigt känna laddningen i luften. Den vibrerar av annalkande ond bråd död. Ondskan, Vansinnet, Oordningen drar sig alla allt närmare och gör sig redo att ta över rädda, förvirrade och trasiga själar och sinnen. Det finns inga skyddsnät, ingen hjälp att få – för någon – när det hela går överstyr. Ingen ser, ingen hör, ingen hjälper.
Ingen.
Det är precis så det känns när civilisationen ger upp.
Ett knappt hundratal unga svenska soldater som nyss satt och läste serietidningar på kasern i Belgrad står nu och håller hårt i sina skarpladdade automatkarbiner i en livsfarlig, avlägsen bergsbygd i centrala Bosnien-Hercegovina. Ansvaret kommer att falla tungt på dessa unga svenskar; ansvaret att fylla rollen som medmänsklighetens sista utpost när vansinnet tar över tid och rum. I denna kaotiska omvärld av främmande soldater, hänsynslösa prickskyttar och oberäkneliga granater spanar du nu ut i dimman, medan du undrar om den redan avlossats, och just nu är mitt i sin bana:
Kulan med ditt namn på. Den som kommer att släcka ditt liv. Avlossad av en ansiktslös prickskytt kan den slå in någonstans i din kropp. Just nu, eller om en tiondels sekund.
När du först hamnar i skarpt läge blir du uppriktigt förvånad för varje sekund du får leva vidare. Trots att hjärnan säger att det är statistiskt osannolikt att just du ska bli skjuten, säger magkänslan något annat. Du kommer att dö. Nu.
Eller nu.
Eller nu.
Efter några timmar orkar du inte förvänta dig omedelbar död längre. Du blir van. Döden är så nära, alltid, och det onormala börjar bli normalt. Men varje morgon i den där sekunden när du i ditt sömndruckna tillstånd drabbas av insikt var du är och vad du är, då är den där igen för bara ett ögonblick; känslan av sårbarhet och dödlighet.
Du väljer att göra upp med dödligheten. Acceptera den. Bli vän med den. Det som sker, det sker. Alla ska vi dö, och du undrar, nästan nyfiket, om slutet kommer att komma till dig fort när det väl kommer. Du inser att det viktiga inte är döden överhuvudtaget – utan vad du fyller din tid med fram till den kommer för att hämta dig. Du lär dig fungera, hämta styrka i dina kamrater och göra ditt även när det är mot all vett, sans och självbevarelsedrift.
Du har blivit soldat. Och har du en gång väckt soldaten inom dig kan du aldrig få honom att somna igen.
– – –
Morgonsur 
Fruktansvärt bra beskrivet.
Tack:-)
Mycket intressant och berörande. Hälsningar, Niklas Berglind BA05.
Tackar:-)
Starkt skrivet.
Tack för det!
Brukar läsa din blogg och gillar det mesta, men har dock aldrig känt ett behov av att kommentera förut, men nu går det inte att låta bli: Du skriver OTROLIGT bra. Det finns liksom inga superlativ som kan sätta ord på den känsla du förmedlar genom dina texter. Jag är född -90 och har därmed vuxit upp med ett självförstörande Balkan på TV, i tidningar och i radio – men det är först genom dina texter som det blir påtagligt. Tack för att du skriver så bra som du skriver, kommer garanterat köpa boken när den kommer ut!
Tack. Det är svårt att våga vika ut sig och sina känslor i text, men det är uppmuntran och stöd som gör att man vågar. Ska försöka ge allt i boken, utan att det slår över och blir pekoral:-)
Bästa blogginlägget jag läst på länge, man minns tillbaka , lukten av kol , disiga dagar på OP´t , barn tiggandes godis i Tuzla , Pbvns härliga motorljud , spänningen, kamraterna. I mitt fall var det BA05. Tack John Lantz Visby http://goo.gl/pCym2W
Dina skilldringar väcker minnen med god smak p.g.a. ditt sätt att framställa det vi var med om.
”Du har blivit soldat. Och har du en gång väckt soldaten inom dig kan du aldrig få honom att somna igen.” En mycket bra fras som stämmer på många av oss. Jonasson som kom ner morgonen efter i FC.
Ja, alla soldater brukar veta exakt vad frasen innebär och få något konstigt bitterljuvt i blicken.
Visst är det konstigt hur vi fungerar! När vi åkte dit för 20 år sedan var man kaxig efter värnplikt på K4 . Ja faktisk även efter BA 01 – 03 . Men när man fick barn så kom även rädslan . Först nu förstår jag vilken fruktansvärd vanmakt dom måste ha känt. Även hatet emot oss . Vi kunde göra mera för vissa ? Eller ? Vi gjorde mycket bra saker . Men minnena är ofta dom som vi inte räckte till för. Intressant med Ba 01 nu 20 år senare .
Vi gjorde vårt bästa. Det räckte inte för alla, men alternativet förskräcker verkligen.
”In war more than in other life you really don’t know what you’re doing most of the time, you’re just behaving, and afterwards you can make up any kind of bullshit you want about it, say you felt good or bad, loved it or hated it, did this or did that, the right thing or the wrong thing; still, what happened happened.”
Michael Herr: Dispatches
Ja, det är nog ofta så…
Mins händelsen i vägspärren, som du beskriver i tredje stycket, som i går!
Det finns åtskilligt mer att beskriva om händelsen än denna andefattiga mening, men låt mig sammanfatta det så här:
Respekt!
Magnus jag tycker du har en fantastiskt förmåga att skildra det vi var med om, visserligen är det nog så att vi som var med, relaterar snabbare och mer konkret till dina skildringar för att vi faktiskt var på plats. Men jag är övertygad om att dina skildringar på ett jäkligt beskrivande och eftertänksamt sätt även får ”andra” att reflektera och bitvis förstå vad vi faktiskt gjorde, åstadkom och upplevde för 20 år sedan. Jag läser dina inlägg och känner hur den redan solida stoltheten för oss på BA01 blir än starkare för varje inlägg.Jag rekommenderar gärna bloggen för dom i min omgivning jag anser borde ”läsa på lite” 🙂
Jag hoppas du fortsätter dina skildringar, dom är de bästa i sitt slag!
Tack! / Johan Jonsson 10:e psk BA:01
Tackar för komplimangen!
Har du skrivit en bok om dessa upplevelser?
Håller på. Bör bli klar under första kvartalet 2014.
Händelsen vid vägspärrar som du beskriver på ett bra sätt har faktiskt ett roligt efterspel. Några månader senare stoppades vi av en man inne i Vares. Han berättade att det var han som blev skjuten vid vägspärren. Han hade blivit träffad i ena lungan och till följd av det hamnat på sjukhus i Vares. På sjukhuset hade han träffat en sjuksköterska som han sedan gift sig med. Roligt att höra att det gick brakförlust honom.
/MP Håkan Alselind (en av två MP’n som sprang för livet och släpade med oss mj Håkan Birger)
Håkan Birger träffade också den mannen på Vares första öppnade disco, där vi avlade en artighetsvisit i februari 94. Ni finns ju alla med i boken, förstås;-) Så även ”solskenshistorien”…
Berättelsen väcker minnen som 8 årig flykting när man fick fly för livet ifrån byn Poljani ca 10 km ifrån Kopjari över berg till Vares sommaren 1993.
Min mor och morföräldrar är från byn Ratanj vid Kopjari och vart med om hemskheter liknande det du beskriver. De var tillfångatagna i sina hem i Ratanj p.g.a. att dem inte ville fly. Avkläda nakna, bestulna på sina värdesaker av bosniska muslimer med fast knytna händer och redo att bli avrättade. Vapen och gäver intryckta i huvvet vart dem tillsagd ni har tur att vi släpper er men ni får fly mot Vares, titta inte tillbaka och vänder ni tillbaka skjuter vår prickskytt er. Flyandes nakna för sitt liv mot skogen och Vares såg dem hur trädet framför dem vart beskjuten och spliitrad av prickskyten.
De är mina morföräldrars berättelser om grymheter. Har en kusin som i Vares och Kakanj område stred för hvo och vart tillfågna tagen av Armija Bh soldater. Efter kroatiska Hvo återtog förlorat mark så hittade dem en av sina soldater kortsfäst på kors med skurna öron, tunga och ögon! Mujahedin terrorister från mellanöster fanns i Armija bh som införde och begick sånna hemskheter helt fritt.
De finns mer att skriva men bäst att inte fundera över det.
Nu lever man 21 år i Sverige med lugn och ro och vägen hit känns som ett film och overkligt.
Från det onda det till det goda.
Angående byn Kopjari så årdnas det årligen en återträff varje sommar av forna bybor. Sök på Novi Kopjari på fb så finns datum och en hel del bilder från varje återträff att se.
Ni som bidrog med hjälp att köra dem 14 med lastbil mot Vares skulle särkligen uppskata er närvaro. Dessutom finns en del på varje återträff som tog sin slutliga tillflykt till Sverige och pratar svenska idag.
Mvh Jole
Stort tack för din kommentar, Jole, och beklagar mitt sena svar. Det är gripande öden du fångar på några rader.
/Magnus