Att komma hem

I en dialog på ett webforum med en hemkommen veteran som var lite i otakt med sina känslor efter hemkomsten skrev jag lite om mina egna personliga reflektioner kring att komma hem – och att bli en del av samhället igen. Jag har bestämt mig för att sprida mina tankar här – i omarbetad version – då jag vet att det finns åtskilliga veteraner från internationell tjänst som läser min blogg.

Min förhoppning är att någon kan ha nytta av mina tankar i det egna arbetet med att komma hem. För det är inte lätt att kliva tillbaka in i samhället efter att ha levt med nerverna utanpå kroppen dygnet runt – med en konstant närvarande inre aggressionsnivå som knappast lämpar sig för det civila samhället.

Många nyblivna veteraner som kommer hem efter en slitsam mission i internationell tjänst upplever att det är svårt att sluta vara soldat.

Jag påstår att det inte ens är möjligt.

Den akuta adrenalinabstinensen brukar för all del gå över med tiden – om man inte låter den ta över ens liv helt och hållet.

Många bär jobbiga upplevelser eller aggressivitet man inte fått utlopp för. Det är bara att erkänna att det är jobbigt att bli beskjuten. Det är bara att erkänna att det är extra jobbigt om man hela tiden måste svälja och ta emot, och det är bara att erkänna att det känns förlösande att skjuta tillbaka, förutsatt att man gör det när det är befogat.

Att skjuta tillbaka utgör skillnaden mellan att vara ett offer – och att vara soldat. Och det är alltid oerhört mycket tuffare att beordras vara ett offer än att beordras vara soldat. Men inget av alternativen lämnar någon oberörd.

Oavsett vad du upplevt som gjort dig till soldat kommer du alltid att förbli en sådan. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna om igen.

Det går dock alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Men det tar lite tid, det kräver vilja – och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Många soldater väljer istället att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt. Det går alldeles utmärkt att ändra sig. Flera gånger i livet, rentav.

Det viktiga är vad du själv vill i olika perioder av livet. Du själv. Egentligen.

Men – vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du innerst inne, under all fernissa och alla lager av karriärval och social kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

Det är en titel man förtjänar. Som sådan är den inget du vare sig kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Jag tror personligen  inte det är möjligt att vara likgiltig inför denna dolda identitet. De flesta är- livet ut – innerst inne stolta över sin ”riktiga” identitet. Även om de flesta också behåller den för sig själv, och aldrig mer visar den för andra än sig själva – och andra soldater.

Om du istället för att känna stolthet skäms för din slumrande soldatidentitet har du ett problem du nog bör ta itu med. Blanda inte ihop detta med att skämmas för något du sagt eller gjort. Alla soldater har åtskilliga gärningar de skäms över – men få skäms över själva soldatidentiteten.

Förfasa dig heller inte över att du för resten av livet kommer att vara begåvad med en synnerligen effektiv ”på-knapp” som på en mikrosekund triggar soldaten i ditt inre vid plötsliga höga ljud. Det är inte hela världen om du råkar vara lättskrämd.

Eller, lättstartad, skulle jag vilja kalla det.

Oavsett man är soldat eller ej händer det oss alla ibland att man hamnar i obalans mellan sina livsval och sina känslor för dem. Den klassiska konflikten mellan hjärta och hjärna. Det mest självklara och logiska val kan få en att känna sig tom, och det mest dumdristiga kan utgöra en nära nog oemotståndlig lockelse.

Det viktiga är att reda ut om det är ens livsval eller känslorna för dem man behöver ändra på. För jag är fullt övertygad om att man själv kan göra valet att påverka sina egna känslor. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Världen är föränderlig. Så också våra känslor för den.

Hur som helst väljer var och en hur man uppfattar sitt eget liv. I varje situation – hur fången man än må känna sig – finns ett val. Har du inget annat att välja på så kan du ändå alltid välja ditt sätt att uppfatta och reagera på din omvärld.

Vad man än ställs inför här i livet finns det oftast ett oändligt antal sätt att välja rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att välja fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vilka de är. De brukar gå under samlingsnamnet självdestruktivitet. En bra indikator för ”fel lösning” på livsleda, olust, depression eller missnöje är om du börjar leta efter lösningen på andra ställen än i dig själv och ditt eget jag.

Var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om du själv alltid är den som ytterst äger lösningen är det inte alltid du hittar den utan hjälp utifrån. Om du känner dig osäker bör du söka hjälp – professionell sådan, eller bara ett djupare snack hos någon medmänniska du har förtroende för.

Ett gott råd till alla som läser detta är att eftersöka den hjälpen på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt och inte via antydningar eller att försöka signalera behovet genom destruktivt beteende.

Oavsett man själv tycker sig behöva assistans eller inte är det för övrigt alltid livgivande med att någon man känner förtroende för ger en sina perspektiv på ens egna situation. Det gäller vare sig man är soldat eller inte. Och det gäller livet ut.

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är bra om man hittar ett jobb där man får odla och nyttja ens bästa egenskaper och drivkrafter. Se det dessutom som en gåva att för alltid vara distansierad från den förbannelse många andra bär – att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om firman du jobbar på går i konkurs och du får kicken.

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket mer som en ”kul hobby” än som livets mening och min identitet. Det gör att man faktiskt vågar göra jobbet bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden.

Och alldeles oavsett; Jag är soldat. Och kommer alltid att vara. Även om jag sannolikt kommer att glida runt på kontor resten av livet.

Jag har dessutom valt att vara en djupt lycklig människa – och har lärt mig vara det också. Det måste man lära sig själv. Men man behöver inte göra hela jobbet ensam.

–     –     –