BA01 för tjugo år sedan: Vi får väl dö förbannade.

Lätt pansarskyttefordon (SISU) från Vakt/Eskortpluton på åttonde kompaniets camp efter ett eldöverfall inne i Vares stad. Träffar syns i fronten och höger framruta. 

(Lätt omarbetat utdrag ur tidigare inlägg på Morgonsur)

Den 25 oktober 1993: De fortfarande kraftigt underbemannade svenska soldaterna, nu med nödtorftigt lappade och lagade fordon och själar, tar sig tillbaka ut i Vares. Enheter framrycker växelvis till skolan, där 233 fångar spärrats in. Tecken tyder på att de finns kvar.

Ett TV-team från BBC tas med till skolan för att dokumentera, men situationen blir så hotfull att de drar sig tillbaka.

Vi hämtar med vår SISU under förmiddagen en soldat på en observationsplats som fått nog. Han har akut stridspsykos och har gått sönder inuti. Han orkar inte mer. Var skall man egentligen göra av honom? Campen är bara en marginellt tryggare eller lugnare plats.

Vi patrullerar. Att säga att vi inte känner oss uppskattade är en underdrift. Vi stirras ut av HVO-soldater överallt. Vi vet att de är ungefär femtio gånger så många. Vi blänger tillbaka. Hittills tycks alla ha vett om att inte lyfta något vapen, för alla på båda sidor vet att det smäller direkt och inte slutar förrän alla ligger ner. Även om ingen vågar konfrontera oss kan man förvänta sig ett skott i ryggen när som helst. Det har gjorts åtskilliga försök de senaste dygnen.

Vi står på torget i Vares när en kanadensisk pluton Cougar-pansarbilar elegant glider in och stannar. Jag ser dem komma och känner lättnad över att FN äntligen skickat förstärkning. Men det tar inte mer än några minuter innan de snabbt drar ifrån platsen med frasande däck. De hade blivit skickade som förstärkning med informationen att de skulle delta i en eskortuppgift. När de insåg var de hamnat förklarade de svenskarna galna, lämnade platsen och åkte hem, med något i stilen ”vill ni dö får ni göra det själva”.

Det sades en del svenska ord som inte lämpar sig för tryck när ”förstärkningen” plötsligt lämnade torget och drog sig ur.

Det blir allt mer tydligt att om någonting skall bli gjort får vi göra det ensamma. Varken HVO, FN eller, för den delen, svenska regeringen vill ha oss här. De enda som nog börjar uppskatta oss – även om de inte litar på oss på långa vägar – är bosniakerna, och enstaka bosnienkroater som saknar civilisationen och tycker hela situationen spårat ur.

Fler rykten och vittnesuppgifter om att någonting fruktansvärt inträffat i Stupni Do börjar komma från skrämda människor.

Vi tänker inte ge oss. Vi kanske inte är många, vi kanske är ensamma, vi kanske inte kommer att få någon mer förstärkning, vi kanske behöver flytta på en hel bosnienkroatisk brigad på femtusen man, och vi kommer antagligen att dö allihop. Men vi har överste Ulf Henricsson, världens bästa soldater och är vid det här laget så kollektivt, heligt och frustrerat  förbannade att det vida överskuggar både fruktan och självbevarelsedrift.

En flykting tar sig till Nordbats camp och berättar att människorna i Stupni Do har utsatts för fruktansvärda övergrepp. Ryktet går dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn har flytt och befinner sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försöker de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.

När det mörknat ger vi oss tillsammans med Bataljonchefen iväg i Ragnarök för att försöka hitta flyktingarna. Det är mörkt, hus brinner omkring oss, och vi ger oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlar vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO.

Vi söker med bildförstärkare, men hittar inte flyktingarna. Men vi tror att vi funnit platsen där de finns – en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi ser ingen och kan ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vänder hem till campen för ett par timmars sömn.

På campen ligger all tillgänglig personal i eldställningar. Åttonde pansarskyttekompaniets camp är belägen i en dal mellan höga berg och är rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev har under dagen överlämnats där man återigen hotade med att anfalla campen. Det är bitande kallt ute och det enda som inte fryser är leran, som når straxt över fotknölarna. Dimman ligger tjock och gör det omöjligt att se längre än femtiotalet meter. Jag har varit vaken i snart två dygn, men lyckas slumra i ett par timmar, som alla andra fullt påklädd, med mitt laddade vapen intill kroppen.

Jag börjar förstå hur James Bowie och Davy Crockett måste ha känt innan sista striden vid Alamo.

Hoppas flyktingarna på kyrkogården överlever natten. I Stupni Do finns nog ingen att rädda längre.

–     –     –