BA01 för tjugo år sedan: Kanske inte alla kommer hem…

 photo bakvagn_zpsc8707fa5.jpg

Bakvagnen i en SISU pansarbil. I detta fall vår 13005/UNPF 16128 ”Ragnarök”

Under natten och morgonen den 24 oktober 1993 – den FN-dag ingen har en tanke på att den existerar, än mindre en tanke på att fira där och då – gör svenska patruller nya försök att ta sig in i Stupni Do. Byn tycks brinna, och eldskenet syns mot himlen.

Men de svenska styrkorna är i hopplöst underläge, och kroatiska HVO möter varje försök med att förstärka med trupper och pansarvärnsvapen. Om att de inte tvekar att använda dem mot FN och de svenska trupperna i Vares råder inte längre några tvivel.

Det finns samtidigt tillräckligt att bita i även utanför Stupni Do. Moralen tycks i upplösning i hela Varesområdet. De knappa svenska resurserna försöker täcka hela området, och åker fram och tillbaka, upprättar observationsplatser och försöker hindra övergrepp så gott det går. Men vi är för få, alldeles för få.

Under dagen försöker man kringgå de kroatiska trupperna med mindre patruller för att nå Stupni Do, men lyckas inte. Samtidigt försöker kompaniledningen förhandla för att få de kroatiska styrkorna att släppa in FN i byn.

Kompanichefen Håkan Birger och två militärpoliser träffar en kvinna som säger att hennes son tillfångatagits av HVO och nu finns tillsammans med 200 muslimska män, inspärrade i en skola i staden Vares. Skolan sätts under bevakning av svenska trupper, vilket irriterar de bosnienkroatiska styrkorna än mer.

Åttonde vakt och eskortgrupp utsätts för ett eldöverfall inne i staden, och hinner besvara elden. En kula passerar mellan fingrarna på skytten vid den tunga kulsprutan, medan en annan fastnar i vindrutan.

Enheter från HVO kastar handgranater och skjuter mot två SISU-pansarbilar vid torget. De röda korsen på sjukvårds-SISUN har flera träffar av finkalibrig ammunition.

En pansarbandvagn utsätts för beskjutning och skjuter varningsskott med automatkanonen. Beksjutningen fortsätter, och en kula slår in genom en glipa i en av skytteluckorna bak, rikoschetterar, slår in i bröstet på en av de svenska soldaterna men fastnar i ficklampan i bröstfickan.

Kroatiska HVO försöker blockera Vares centrum genom att ställa ut en buss. Den flyttas bryskt av en svensk pansarbandvagn.

All personal dras tillbaka till campen för att lappa, laga, hämta andan, byta sönderskjutna SISU-däck. Reservdäcken tar slut och ersätts med standard lastbilsdäck, vilket gör att mindre prioriterade lastbilar blir utan och står uppallade på trätravar på campen.

Högsta stridsberedskap intas, och svenskarna tillbringar natten i leriga eldställningar i den bitande kylan. Förband ur HVO har officiellt hotat anfalla. Skottlossning hörs hela tiden i närheten, och någon eldskur visslar över campen. Få svenskar har nog någonsin känt sig så utlämnade och ensamma.

Men civilbefolkningen har det ännu värre. Fortfarande pågår kaos i hela området, och vad som hänt i Stupni Do är en gåta.

I Tuzla, åtta mil och en helt annan värld norrut, går jag och mina fyra kamrater i andra vakt och eskortgrupp av ett vaktpass vid midnatt. Men istället för att få några få timmars välbehövlig sömn får vi en snabb dragning av plutonchefen att det brakat loss ordentligt i Vares. Flera enheter är beskjutna, däribland våra plutonskamrater i åttonde vakt och eskortgrupp, men det finns inga uppgifter om sårade eller stupade. Det är inte lätt att komma i kontakt med Vares överhuvudtaget, och läget verkar oerhört allvarligt. Framför allt tycks man ha fullt upp med sitt eget, och det är svårt att få bra information om vad som händer till högkvarteret i Tuzla – men att man behöver förstärkning är solklart. Vi är de enda som går att få loss, och ska omedelbart ansluta till 1. pluton ur 10. pansarskyttekompaniet, som skickar ner tre pansarbandvagnar.

Vi vet knappt vart vi ska, men att vi måste förbereda oss för strid har tydligt framgått. Vi skämtar och busar som unga grabbar gör medan vi på några minuter lastar i vad vi behöver i vår SISU Ragnarök, men buset är lite mer dämpat än vanligt. Ingen säger så mycket, skratten blir lite krystade. Allvaret lyser igenom, även om ingen vill erkänna det, men samtidigt är vi hedrade av uppdraget och ivriga att komma iväg. Våra kamrater behöver hjälp, och begreppet vi tycks stärkas ju värre läget är. Och nu är det allvar. Det är på riktigt.

Jag går fram till min plats och förbereder mig på att gå upp och ställa mig vid den tunga kulsprutan. Jag vänder mig om och ropar till mina unga kamrater när de skall kliva upp i bakvagnen på Ragnarök.

”Titta hit!”

Jag håller upp kameran för att ta en bild.  Alla munnar ler brett när blixten löser ut. En av de unga killarna spexar till det genom att låtsas bita i pipan på den kulspruta 58 vi just lastat in där bak.

Men ögonen ler inte. I dem syns att alla innerst inne undrar om bilden kommer att minnas som den sista bilden av någon eller några av dem i livet. Jag vet att de ser samma tanke i mina.

Men ingen säger något.

–     –     –

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till BA01 för tjugo år sedan: Kanske inte alla kommer hem…

  1. TBG skriver:

    Välbehövlig läsning för de som levt i illusionen om att hela balkanmissionen var som en semester.

    Själv var jag aldrig iväg till balkan men väl Afghanistan. När jag läste det här inlägget kastas jag tillbaka och känner igen det där med att ögonen inte ler och att alla tänker samma sak. Kommer vi alla att komma hem, och om inte, vem är det vi kommer att sakna?

    Det är en märklig vetskap att veta att man faktiskt är död, bara det att kroppen inte riktigt hunnit uppdatera sig på läget. Det tog ett tag att släppa den känslan efter att jag kom hem.

  2. Dolk skriver:

    Att vi alla kom tillbaka är ett under, med tanke på vad vi gick igenom under dessa månader av våra unga liv!

  3. Patrick Sellman skriver:

    Det här kommer att bli en mycket bra bok. Personligt, autentiskt och generöst. Dessutom med den något mognare mannens distans till upplevelserna och den unge mannens tankar och reaktioner.

  4. Gusbyn skriver:

    Det var en lång kall natt i leran på campen. Man hann reflektera på många och fundamentala saker i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s