23 oktober 1993 i Vares: Kompaniledningen genomför ett morgonmöte med bosnienkroatiska HVO:s Bobovacbrigad. De säger att bosniska armén har anfallit Mir, och att HVO därför har tagit den bosniska byn Stupni Do, som ligger inom HVO-kontrollerat område.
En patrull skickas mot byn för att kontrollera, men stoppas under mycket hotfulla former redan i Vares stad. De tar sig inte vidare.
En patrull från andra pansarskyttepluton, med två pansarbandvagnar och en sjukvårdspansarbil genomför en patrull till Olovo. Längs vägen ovanför katolska kyrkan beskjuts de med flera eldskurar från en tjugomillimeterskanon. Granaterna passerar ovanför, mellan och bakom vagnarna när de passerar på vägen – men ingen av dem träffas, som genom ett mirakel.
Alla skjuter mot svenskarna. Och varken FN:s direktiv eller Stockholms är anpassade för det här. Det finns varken förstärkning eller ens goda råd att få. Alla i befälskedjan ovanför bataljonchefen överste Ulf Henricsson tycks lika användbara som de tre aporna; hör inget, ser inget, säger inget. Åttonde kompaniet och bataljon BA01 är ensamma och utlämnade i en situation som börjar gå överstyr i ett område där ingen kommer för att hjälpa. Om något tycks de egna uppdragsgivarna hellre vilja att svenskarna gör som många andra FN-trupper i Bosnien när det börjar bli farligt; blundar och åker härifrån – vilket är det sista som skulle falla vare sig Ulf Henricsson eller hans soldater in.
Men – detta börjar likna fullt krig, och situationen är en balansgång på slak lina.
Som lök på laxen vägrar HVO även när klockan börjar närma sig midnatt släppa svenska styrkor närmare byn Stupni Do.
Deras beteende verkar underligt, men inget tycks å andra sidan logiskt i svenskarnas tillvaro just nu. Men några danska stridsvagnar eller ett par pansarskyttekompanier till hade kommit väl till pass. Synd att de är kvar i frustrerande sysslolöst politiskt limbo i Pancevo, Serbien.
– – –
Morgonsur 
Ser vakt/escort märket 🙂 Ahlin ba 02 V/E