Katastrofen kring ‘Ship to Gaza’

Jag har just – som alla andra – med förfäran följt rapporteringen om bordningen av konvojen ‘Ship to Gaza’. Jag har ingen större åsikt om konflikten i Mellanöstern annat än att den på ett sätt uppvisar stora likheter med kriget i Bosnien; alla sidor tycks så upptagna av att ställa till det och göra allting fel hela tiden att den enda sida som känns rätt är civilbefolkningens. Oavsett sida i konflikten. Och de förtjänar onekligen ett bättre öde än det  makthavarna i denna del av världen tycks kapabla att erbjuda.

Hur som helst tänkte jag ägna mig åt något jag normalt sett försöker undvika; att spekulera.

Å ena sidan; Om det är så att Israel bordat fartygen på internationellt vatten har man redan från början intagit en mycket provokativ hållning och gjort bort sig på den internationella arenan. Rejält. Israel är en nation som borde ha klart för sig att det är inte så lätt i den internationella politiken som att själv utropa en utökad säkerhetszon och tro att man kan komma undan med vad som helst inom dess gränser.

Å andra sidan tänkte jag redan från början att det var naivt av ‘Ship to Gaza’ att helt förlita sig på att detta skulle bli en icke-våldsaktion – även om man säkerligen gjorde allt som stod i ens makt från den svenska sidan. Det finns trots allt strategiskt och taktiskt sett mer att tjäna på att provocera Israel lite lagom att använda våld för allt för många intressenter på den propalestinska sidan. Och Israel svarar ju onekligen rätt… förutsägbart, d v s våldsamt, mot den minsta provokation.

Det är dessutom oerhört lätt att som i vilken fredlig demonstration som helst skicka med några unga, engagerade hetsporrar som gärna är med och trissar upp stämningen lite i en aldrig så fridsam demonstration. Det skapar förutsägbart som ett brev på posten vad som politiskt sett alltid kommer att anses vara en överreaktion.

Dock; nu blev det nog kanske lite mer överreaktion från Israel än man tänkt sig. Hur kunde allt gå så handlöst överstyr att människor miste livet?

En fjärde spekulation från min sida – och ett möjligt svar på den frågan – är att man aldrig riktigt insåg att en bordningsstyrka inte reagerar som en kravallstyrka – utan som en militär bordningsstyrka. Man kanske helt enkelt förväntade sig en reaktion som brukligt i kravallsammanhang när man pucklar på motståndaren. Men; om man ger sig på en militär bordningsstyrka med slangbellor, yxor, järnrör och knölpåkar kommer de inte att ens ha någon realistisk möjlighet att bete sig som kravallpoliser – d v s retirera till ett gathörn och gömma sig bakom sköldar tills motståndaren slagit sig trött.

De kommer sannolikt att öppna verkanseld.

Och även om de knölpåksbeväpnade människorna på fartyget inte insåg detta riktigt så måste den som nu gav insatsordern på den israeliska sidan ha vetat det. Och trots allt givit ordern, vilket minst sagt får en att fundera på vad man egentligen grundade ordern på.

Jag kan för all del ha fel. Det kan trots allt visa sig att dödsfallen uppstått p g a tårgasammunition, gummikulor, trubbigt våld, drunkning eller vansinnigt felkastade ‘flash-bangs’ – men det tror jag inte. Det rör sig om allt för många dödsfall för att det skall kännas särskilt sannolikt.

Å fjärde sidan kan man diskutera huruvida inte ”Ship to Gaza”-konvojen faktiskt skulle kunna ha framgång med att hävda självförsvar mot ett fientligt och olagligt angrepp till sjöss, om bordningen som uppgifterna i media gör gällande skedde på internationellt vatten.

Å femte sidan tyder den vågade insatsen på att Israel som jag antytt måhända hade ett undermåligt underrättelseunderlag (Vilket inte på något sätt fråntar någon ansvaret). Eller så chansade man på att den tidiga räden skulle ge ett överraskningsmoment som i sin tur skulle ge dem övertaget i ett nafs. Vilket också det var fruktansvärt naivt att förvänta sig på ett fartyg som är överbefolkat av motståndare med nerverna utanpå. Överraskningsmoment kanske fungerar mot tio-tolv kapare som är i numerärt underläge och har fullt upp både med att hålla koll på den kapade besättningen, angriparna och egna kompisar. Det går dock knappast att överraska ett helt fartyg fullt av enbart motståndare. Om du tvivlar kan du fundera på varför man inte bordar krigsfartyg i stället för att sänka dem i krig…

Hur som helst är hela ärendet oerhört tragiskt från början till slut. Liksom allt för ofta i alla långdragna konflikter tycks alla sidor inställda på att göra allt för att blod skall flyta. Till varje pris och alltid. Det torde knappast förvåna någon att det då också gör det. Jag kan bara hoppas att man vänder på alla stenar i det här ärendet.

Av de rapporter man hört från båda sidor så här långt instämmer jag med utrikesminister Carl Bildt; det krävs en opartisk utredning för att få grepp om denna tragiska katastrof.

I den utredningen törs jag nog redan nu flagga för något som kommer att vålla debatt, hur man än gjort från den israeliska sidan: den ammunition man använt. Att skjuta skarpt på fartyg är nämligen lite… speciellt. Ni som inte är särdeles intresserade av ammunitionskonstruktion kan sluta läsa nu.

Antingen använder man traditionell mantlad ammunition av hel- halvmantel, eller hålspetstyp. Mantlad ammunition innebär en blykula överdragen av en tunn mantel i kopparlegering. Det är ett mycket farligt ammunitionsval vid en insats på ett fartyg, eftersom fartyg normalt sett tillverkas av stål. Mantlad ammunition rikoschetterar någonting alldeles fruktansvärt mot just stålplåt, och det finns inga som helst möjligheter att veta var en avlossad kula tar vägen. Kulan kan ändra riktning – som en studsboll – både en, två och tre gånger utan att tappa allt för mycket kraft innan den träffar något eller någon.

Eller så använder man – liksom de flesta professionella militära och polisiära styrkor numera – s k fragmenterande ammunition (frangible ammunition) vid insatser på fartyg. Fragmenterande ammunition har en kula som i regel är tillverkad av sintrat material eller komposit som innehåller t ex metaller eller keramiskt material. Den deformeras inte plastiskt, utan förintas om man träffar något hårt. Skjuter man i en stålvägg blir kulan till damm. Träffar man något mjukt är dock tanken att kulan skall bete sig som en traditionell kula.

Nu är dock fysiska lagar fortfarande fysiska lagar, och det finns möjligheter att allt inte går som det är tänkt. Människor kan ha hårda föremål både i kläder, på kroppen – och ibland t o m i kroppen. Kulan kan då rentav orsaka värre skador än konventionell ammunition.

Fragmenterande ammunition, denna från amerikanska SinterFire. Observera hur den inte går igenom metallplåtarna som mantlad ammunition skulle gjort – men precis som mantlad ammunition gör slarvsylta av gelatinblocket längre in i filmen.

Kort sagt går det inte att göra rätt om man börjar skjuta på ett fartyg. Antingen väljer man mantlad ammunition, träffar oskyldiga och kan anklagas för att skjuta vilt omkring sig. Eller så använder man fragmenterande ammunition och får kritik för att man använder dumdum-kulor som ‘strider mot Genevekonventionen’ (även om det är Haagkonventionen man menar och den endast gäller vid mellanstatliga konflikter).

Så långt en utvikning i ämnets utkanter. Helt enkelt skall man se till att man inte sätter sig i situationen att man måste öppna eld på ett fartyg. Men det har man nu gjort. Och om man gör det gäller det att man kan påvisa att man inte hade andra och bättre alternativ. Det återstår ännu att se.

Jag väntar med spänning på den förhoppningsvis kommande – och förhoppningsvis opartiska – utredningen…

–     –     –