Sverige ett hot mot Ryssland

Låter det bakvänt? Ja, måhända. Men ibland kan det vara nyttigt att överväga möjligheten att framtiden kanske erbjuder säkerhetspolitiska utmaningar vi omöjligt kan se idag. Världen har förändrats snabbt tidigare, vilket Winston Churchill uttryckte på detta vis 1936:

”För fem år sedan kände sig all trygga. För fem år sedan sågo alla fram mot fred. Att för fem år sedan tala om krig skulle ha betraktats inte bara som en dårskap och ett brott utan nästan som ett vanvett. Och hur olika är inte ställningen nu!?”

Att ha ett land är ungefär som att hyra en lägenhet. Man får göra som man vill, men inte så att det går ut över grannarnas säkerhet, trivsel eller välbefinnande. När det gäller försvaret tycks vi dessvärre tro att vårt boende mest liknar en ljudisolerad madrasserad cell mitt i öknen, och att ingen annan påverkas eller har med det att göra – vad vi än tar oss för.

Någon kanske undrar varför jag tycks så intresserad av händelserna kring ‘Arctic Sea’, som snarast består av en svällande mängd rykten, bekräftelser och dementier i bl a Svd, DN och Aftonbladet? Jo, Arctic Sea-skandalen är nämligen mycket mer än ett brott. Det är en händelse som oavsett vad som hänt i förlängningen kan få betydligt större säkerhetspolitiska konsekvenser än vi kanske tänkt oss. Och den skadan är redan skedd i och med den undermåliga hanteringen av ärendet från början. Missförstå mig rätt, världen går inte under för detta, men trenden vad gäller vår förmåga, eller ens vilja att säkra vårt eget territorium verkar inte direkt positiv.

Det vill till att vi nu gör trovärdigt att vi faktiskt har förmåga att hantera liknande situationer i framtiden. Vi håller nämligen målmedvetet på att göra oss själva till en potentiell säkerhetsrisk för våra grannar.

Eftersom geografin ser ut som den gör är det, och kommer för överskådlig tid alltid att vara så att det är just Ryssland som är den granne som är mest beroende av Sveriges göranden och låtanden.

Eller – snarare – Sveriges brist på nyss nämnda.

Ryssland är till skillnad från oss en stormakt med allt större globala ambitioner. Som sådan skaffar man sig alltid fler fiender än vi småduvor gör. Dessutom ligger Ryssland där det ligger. Läget är förvisso gynnsamt när det gäller att stå emot yttre hot i form av landinvasioner (Napoleon och Hitler nickar instämmande från sina gravar), men gör landets vattenburna handelsvägar få och sårbara.

Rysslands stora problem är således inte ett hot om invasion på gammaldags manér. Den tid när krig handlade om att annektera landområden och erövra naturtillgångar är förbi. Numera används militär styrka främst för att påverka och/eller kontrollera diverse flöden i den globala ekonomin.

Rysslands akilleshäl är med detta som bakgrund att en eventuell fiende lätt kan störa deras export genom att hota trafiken i Östersjön. Både ovan och under ytan.

Dagens stora exportpipelines går genom Ukraina och Vitryssland, något som för att uttrycka sig milt inte är helt okomplicerat. Att skicka leveranser landvägen genom stater man inte alltid har de bästa förbindelser med, och som dessutom om de vill kan vrida av kranarna eller behålla gas själva är ingen önskvärd situation. Jag törs nog i alla fall påstå att Ryssland på goda grunder gärna vill bli av med denna beroendeställning.

I detta syfte byggs just nu för fullt i den ryska hamnen Primorsk, längst inne i Finska viken. När utbyggnaden av pipelines och hamn är klar är det tänkt att ungefär fyrtio procent (!) av Rysslands totala oljeexport skall skeppas från Primorsk.

För Rysslands del är således Östersjön en allt mer oumbärlig pulsåder för exporttrafik såväl ovan ytan i fartyg som under ytan i gasledningen ’Nord Stream’. En friktionsfri passage genom Östersjön är strategiskt avgörande för landets långsiktiga överlevnad.

Samtidigt kan vi nu genom att korttänkt och modernt nedmontera det nationella försvaret på sikt och i ett förändrat säkerhetsläge skapa en – för i synnerhet Ryssland – osäker och hotfull situation.

Jag påstår att Ryssland inte har det minsta intresse av att hota Sverige, vare sig nu eller på sikt, men att Ryssland däremot är starkt beroende av vår skyldighet och förmåga att skydda deras strategiskt allt viktigare försörjningsled. Skandalen med ’Arctic Sea’ är milt sagt inget gott tecken på vår vilja eller förmåga att skydda ryska intressen i Östersjön på ens det mest grundläggande, självklara vis.

Om vi nu spelar med en framtida konflikt mellan Ryssland och… ja, faktiskt vem som helst – nation, organisation eller nätverk, planeten runt – kan ett intressant scenario utveckla sig som får direkta återverkningar även på oss.

Med tämligen små insatser skulle Rysslands fiender – terrorister eller en fientligt sinnad nation – nämligen kunna slå mycket hårt mot Rysslands ekonomi.

Hur skulle Ryssland agera om t ex Tjetjenska terroristgrupper hotade att kapa, spränga eller sänka bara en enda oljetanker på väg från Primorsk? (Det tycks ju inte omöjligt, oavsett vad som hänt ‘Arctic Sea’…) Eller än värre – om Ryssland skulle komma i konflikt med en nation, vilken som helst världen över, som förfogade över en enda konventionell ubåt.

Enbart ryktet/hotet om att en fientligt sinnad makt förlagt en ubåt på svenskt territorialvatten skulle sätta Ryssland i en prekär sits.

Vem skulle försäkra en enda oljetransport?

Vem skulle garantera att ingen ’främmande över- eller undervattensverksamhet’ kommer att hota Rysslands intressen från svenskt vatten?

Vi själva är ofarliga att bråka med för den ‘främmande makten’ som vill Ryssland illa. Vi är inte medlemmar i någon allians. Vi tycks oförmögna att hantera ens småbåtsburna hot på vårt eget vatten – och kommer man i undervattensfarkost av vad slag det vara må har vi dessutom helt avskaffat förmågan att själva ens söka efter den. Än mindre ingripa.

Vi har i det hypotetiska exemplet – som tack vare ‘Arctic Sea’ inte längre är fullt så hypotetiskt – genom vår oförmåga att ta ansvar för våra grannar gjort oss själva till ett hot mot Ryssland.

Så till de på senare år allt mer intressanta internationellt juridiska förutsättningarna för detta scenario.

Sedan FN-resolution 1368 från den 12 september 2001 råder en ny praxis vad gäller tolkningen av rätten till självförsvar enligt FN:s Artikel 51. Ett enigt säkerhetsråd sanktionerade med formuleringen ‘Recognizing the inherent right of individual or collective self-defence in accordance with the Charter’ att Artikel 51 är tillämplig för att ingripa militärt mot en nation som förvisso inte angripit någon, men som liksom Afghanistan gjorde låter hot mot andra nationer pågå från dess territorium. (Låt mig gissa att denna tolkning kommer att dyka upp vid fler tillfällen än ett i framtiden).

Ryssland skulle således ha folkrättsligt stöd att gå in och ”säkra upp vårt territorium åt oss” om vi inte klarar det själva. Det försvar vi målmedvetet monterar ned skulle som en yttersta konsekvens kunna tvinga andra att fylla det tomrum som blir följden av vår oförmåga. Vi tycks ha väldigt svårt att ta till oss att ett militärt vakuum i Sverige inte bara påverkar oss själva – utan också i förlängningen kan innebära ett hot mot våra grannar.

Och kom ihåg att en sådan ’tvångsförvaltning’ av delar av vårt territorium i sådant fall i första hand är vårt eget fel och inte Rysslands, eller vilken nation det nu vara må som måste ingripa ‘å våra vägnar’.

Vad som dessutom blir riktigt intressant är nästa steg som blir en följd av Resolution 1368: Den nation som skulle komma till vår undsättning i en sådan situation begår sannolikt ett brott mot folkrätten.

Stormakterna kan nämligen, för den som glömt det, som ständiga medlem i FN:s säkerhetsråd blockera varje resolution mot sig själva.

Det kalla kriget är över, Sovjet finns inte längre och Ryssland är inget hot mot oss. Även om Ryssland har för avsikt att utöka sin internationella militära närvaro i syfte att skydda ryska intressen kan jag inte se något märkligt med det.

Jag är djupt övertygad om att Ryssland varken nu eller i framtiden har det minsta intresse av att tvingas bli vår militära förmyndare. Även om det militärt sett vore i princip riskfritt att ta kontroll över vårt territorialvatten (och möjligen Gotland) finns inget att vinna på det, och det skulle bli en dyrköpt historia både i pengar och internationell prestige. Så varför arbetar vi då så hårt på att skapa en situation där vi kanske en dag tvingar Ryssland att ta det ansvar som är vårt?

Låt oss vara en god, ansvarsfull granne och inte en slarver som skapar problem för sina närboende

P.S. Jag vill påpeka en ytterligare faktor avspänningen i vårt närområde medfört, som kanske inte alla insett:

Tiden är förbi när ett angrepp mot Sverige automatiskt innebar Tredje Världskriget.

Ovanstående kan vara värt att påminna sig ibland. D.S.