Om ‘värdegrunder’ II – Försvaret och Bikupan

Jag har tidigare skrivit om min kritik mot värdegrundsarbetet i våra myndigheter mer generellt. I detta långa inlägg kommer jag att skärskåda det omskrivna arbete som företaget ‘Bikupan’ genomförde för Försvarsmaktens räkning för den nätta summan av 101,5 miljoner kronor av skattebetalarnas medel. Det är nämligen ett talande exempel på hur värdegrundsarbete bedrivs i våra myndigheter numera; Dyrt, tendetiöst och synnerligen hämmande för den interna debatthöjden.

Jag tycker mig se en tydlig tendens att man i det moderna värdegrundsarbetet allt mer lägger sig till med ett fördomsfullt beteende som liknar vad man anser sig vilja bekämpa. Fast man förstås riktar pennalismen mot nya grupper av människor – de s k ‘värdegrundsmotståndarna’.

På senare tid ser man allt fler kärnfulla och innerliga offentliga deklarationer och manifestationer över hur olämplig man är för anställning i Försvarsmakten eller polisen om man inte okritiskt och oförblommerat ‘ställer upp’ på en mängd värderingar. Det vore kanske inget strörre problem om det inte vore så att dessa ‘grundläggande värderingar’ i en märklig transformeringsprocess ofta tycks ha vidaretolkats och översatts till något som mer liknar ‘åsikter i sakfrågor’ än ‘grundläggande värderingar’.

Jag tycker det är synnerligen olyckligt.

Om man verkligen tror på det rättfärdiga i det man gör bör det väl kunna diskuteras? Alla behöver enligt min fasta åsikt inte tycka likadant så länge man följer spelreglerna. Personligen har jag tidigare uttryckt att jag anser det betydligt mer effektivt, smakligt och respektfullt för människans okränkbarhet om man talade om ‘uppförandekod’ istället för ‘värdegrund’, eftersom det förra drar en tydlig gräns för den personliga integriteten – men ställer krav på det personliga beteendet.

Vad jag har för värderingar har per definition ingen med att göra överhuvudtaget, i den mån de inte misstänks medföra stor risk för allvarlig brottslighet.

Och man skall dessutom vara oerhört försiktig innan man drar några som helst fördomsfulla slutsatser beträffande en människas värdegrund och människosyn utifrån nämnd persons åsikt i en sakfråga.

Att påstå att man måste dela en viss värdering eller åsikt för att utföra ett visst jobb väl kan väl stämma till viss del – men jag tror man överskattar sin egen betydelse om man tror att man måste vara en ideologiskt övertygad vad-som-helst för att lösa ett uppdrag som polis, officer, eller som soldat i internationell tjänst. Några av de soldater jag tjänstgjort med internationellt och rentav betraktar som hjältar har värderingar jag själv föraktar. Detta till trots har de kanske gjort mer för jämlikheten, jämställdheten, människovärdet och världsfreden än du, jag eller en hel pluton likformigt ideologiskt övertygade framtida 2000-talssoldater.

Jag exemplifierar min synpunkt genom att analysera Försvarsmaktens värdegrundsarbete. Personligen har jag inga problem med ‘försvarets värdegrund’ som sådan, i den översiktliga formen. Jag ställer helt och hållet upp på innehållet. Vad jag ifrågasätter är en hel del av yttringarna för värdegrunden samt metoderna i bekämpandet av ‘felbeteenden’. Jag säger inte att jag har rätt i mina ifrågasättanden – men jag hävdar att jag har rätten att ifrågasätta. Åtminstone i mitt eget huvud.

Den rätten anser åtminstone jag även skall tillkomma anställda inom Försvarsmakten.

Själv ifrågasätter jag – läs och förfasas – såväl huvudduk till uniform som uniformerat deltagande i Prideparaden. Detta kvalificerar mig förmodligen mer till innerliga fördömanden än till diskussion, respekt för min åsikt eller ens nyfikenhet på varför jag är högst tveksam till nyss nämnda. Anledningen att jag ifrågasätter nyss nämnda skulle kunna vara att jag ser ned på andra människor – men det kan också bero på helt andra och högst logiska orsaker.

För att få reda på vad min tvekan i just de sakfrågorna grundar sig på måste man kunna, vilja och få fråga. Och jag måste kunna, vilja och få svara.

Det förfarande jag nyss beskrivit kallades förr dialog och byggde på något som hette respekt, men båda de två begreppen tycks idag ha en helt annan innebörd jag inte längre känner igen.

Blev jag förr i världen av dialogen övertygad om att mina farhågor var överdrivna kanske jag hade ändrat mig och utvecklats. Eller så hade min meningsmotståndare upptäckt att det faktiskt kan finnas helt andra – och logiska – anledningar att ifrågasätta ‘självklarheter’ än att man är en i själen ond människa.

Låt oss så komma till saken och se på vilka fakta som ligger till grund för slutsatserna om värdegrunden hos Försvarsmaktens personal – och därmed också åtgärderna mot de ‘missförhållanden’ man ådagalagt. All Försvarsmaktspersonal har besvarat en enkät, som omdiskuterats för sin kostnad, men dessvärre inte för sitt innehåll. Det senare är nämligen minst lika intressant att kritisera som det förstnämnda:

Broschyren som beskriver värdegrundsarbetet finns här (länk).

Vi börjar med att titta på ett av avsnitten – ‘Tolerans’, på sidan 6 i broschyren

Här kan man läsa att man bedömt personalens människosyn utifrån fyra frågeställningar:

1. Ta emot färre flyktingar i Sverige
2. Satsa på ett samhälle med ökad jämställdhet mellan könen
3. Försöka förstå hur människor i andra religioner och kulturer tänker
4. Stödja FN och andra globala krafter som vill ha fred

Jag ser flera problem med att försöka kartlägga andras människosyn utifrån dessa kriterier. Förvisso, om man tar ställning till ovan nämnda frågor genom att svara:

1. Jag vill ta emot färre flyktingar för att jag anser att alla utlänningar är lägre stående.
2. Jag vill inte ha jämställdhet av princip, eftersom jag hatar kvinnor av princip.
3. Jag vill inte veta hur andra tänker eftersom alla andra än vi svenskar är patrask och därför ointressanta.
4. Jag avskyr fred av princip och skulle helst vilja ha krig jämt så jag får döda någon.

…så kan man nog dra rätt säkra slutsatser om just den individens värdegrund och förmåga att interagera med andra människor och kulturer. I övrigt tror jag det är svårt att dra några övertygande slutsatser om människors grundläggande värderingar utifrån deras inställning i de fyra sakfrågorna.

Vad ställer man egentligen för frågor, och vilka är de ‘rätta svaren’?

Jag hoppas någon som genomfört enkäterna kan räta ut följande frågetecken åt mig.

Punkten 1 belyser – oavsett hur man ställer frågan – ingen värdering alls, utan en åsikt.

Att ta emot flyktingar är en av många tänkbara sätt att mildra konsekvenserna av mycket svåra och ofta komplexa missförhållanden i ett annat land. Jag tror och hoppas att alla med någorlunda sunda värderingar anser att det i sig är ett problem att människor överhuvudtaget tvingas bli flyktingar. Dock; var och hur man engagerar sig för att lösa dessa problem, vilka politiska beslut, påtryckningar och uttalanden man bör ägna sig åt, vad det får kosta och hur dessa kostnader sedan skall fördelas är inte – och kan heller aldrig bli – annat än en åsikt.

Man använder dessutom i texten under frågeställningen en märklig definition, i det man talar om att ‘bejaka en människosyn som innebär tolerans gentemot flyktingar, enligt Genève-konventionen’ (min kursivering). Långt ifrån alla flyktingar i Sverige är ju flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Betyder det då att det är okej enligt Försvarsmaktens värdegrund att vara intolerant mot de facto-flyktingar?

Punkten 2 är väl den minst problematiska, men även här är jag nyfiken på vilka frågor man ställt. Vilken typ av jämställdhet utgår frågematerialet ifrån? Är det tillfyllest att ställa upp på jämställdhet i form av ‘alla skall konkurrera på lika villkor’, eller bör man dela inställningen att en så nära 50/50-fördelning av könen som möjligt är att eftersträva i alla lägen? Är det okej att inneha en herr- eller damtidning?

Vad som egentligen är jämställdhet ur just denna aspekt är nämligen inte helt okontroversiellt eller självklart ens bland genusvetarna själva.

På senaste tiden har vi ju t ex sett exempel på att ‘positiv särbehandling’ (Veterinärhögskole-debatten och psykologutbildningen vid Lunds universitet) ifrågasätts även av människor som åtminstone inte jag utan vidare skulle våga klassa som innehavare av en föraktfull människosyn.

Punkten 3 kan som jag ser det lika gärna handla om personlig läggning som om människosyn. Själv älskar jag att grotta i hur andra kulturer och religioner tänker, resonerar och beter sig. Någon annan kanske gärna sköter sitt, och är rätt ointresserad av andra än den närmaste kretsen. Jag kan tycka att det är ett snävt sätt att resonera, men vi är alla olika. Att man inte är intresserad av andra kulturer eller religioner behöver inte betyda att man är en dålig människa eller att man inte har något att tillföra i en stor organisation.

Det finns dessutom alltid några lysande undantag (varning för anekdotisk evidens):

Själv har jag arbetat med åtskilliga udda människor som uttrycker sig ungefär så här: ‘Jag skiter i vad folk tycker och tänker – jag behandlar alla lika och gör som jag alltid gjort. Om någon tycker det är fel får de väl säga till’.

Och behandlar alla lika gör de, på sitt eget, ofta lätt excentriska vis. De ‘naturbarn’ jag tänker på har jag träffat i olika organisationer och skulle lätt kunna namnge. De är lika respektfullt respektlösa mot alla oavsett ursprung, ställning, härkomst eller religion. Förmodligen skulle de inte få ett enda ‘rätt’ på ett frågebatteri om deras intresse för andra människors göranden och låtanden. Trots det betraktar jag dem ärligt talat som de mest fördomsfria människor jag vet. De behandlar alla lika hjärtligt buffligt och burdust – vare sig du är amerikansk president, Dalai Lama eller en fattig homosexuell invandrarkvinna från Långtbortistan.

De jag tänker på är häpnadsväckande ofta synnerligen respekterade och omtyckta, och tycks på något märkligt vis gå hem i alla läger – och bli du och bror med alla överallt och i alla kulturer. Trots att de säger saker och ställer frågor jag förmodligen skulle få en örfil om jag ens tänkte. I några fall jag upplevt har de utgjort själva ryggraden i verksamheten trots – eller kanske tack vare – sitt inåtvända fokus.

Punkten 4
Ja, vad menas? Att ‘stödja FN’ är inte heller så självklart och okomplicerat som det kan tyckas. Jag stödjer t ex personligen FN i brist på bättre eftersom det är den enda någorlunda fungerande mellanstatliga samarbetsorganisation vi har. Men jag anser trots det att vi behöver förbättra FN på många sätt. Alla med praktisk erfarenhet av FN vet att det oftast levereras betydligt mer snack än verkstad – där och när det verkligen behövs.

Även om jag själv inte ställer mig bakom slutsatsen kan jag förstå och respektera den som tycker verkningsgraden i FN är så låg och korruptionen så utbredd att vi måste hitta en annan, bättre lösning. Att jag personligen ser FN som en naturlig grund att bygga på gör inte att jag anser att man är intolerant och har taskiga värderingar och inhuman människosyn om man inte stödjer FN, Amnesty eller Läkare Utan Gränser. Folk kan ha mer eller mindre komplexa – men högst rationella – anledningar till sin inställning.

Om inte annat har nog invånarna i Srebrenica en minst sagt komplex inställning till ‘FN och andra globala krafter som vill ha fred’.

Om jag grottar i statistikmaterialet (länk)…

…så är det fullt med jättebra statistik, bra frågeställningar och kloka synpunkter. Dock finns även följande ‘Faktorpoäng’ som kartlagts på sidan 19 (mina ifrågasättanden med fetmarkering):

1. Skyldighet till utlandstjänst bland FM:s personal
2. Orolig inför FM:s framtida förväntningar
3. Viktigt att kunna försvara Sverige i framtiden
4. FM mer i civil samverkan
5. Har kännedom om FM:s framtida organisation
6. Kan tänka sig bo utomlands
7. Negativt inställd till invandring
8. Vill minska u-hjälpen
9. Viktigt med en fast anställning
10. Skulle valt FM även om anställningen varit tidsbegränsad
11. Allmän och könsneutral värnplikt bör införas
12. Arbetet är centralt i livet
13. Tillfredsställd med livet och hushållets ekonomi”

Punkterna 7, 8 och 11 är som tidigare sagts inga värderingar – utan åsikter. De har mer med Riksdagsarbete än med soldatyrket eller dess arbetsmiljö att göra. Åsikterna kan förvisso ha att göra med taskig människosyn, men kan också bero på mängder av andra anledningar. Det kan förvisso finnas ett vetenskapligt eller samhälleligt intresse att kartlägga militärers inställning i dessa frågor jämfört med populationen i övrigt – men jag anser fortfarande att det är ett rent övergrepp om de ligger till grund för några som helst riktlinjer eller åtgärder från arbetsgivarens sida – till dess man i individuella fall kan påvisa att de legat till grund för dåligt uppförande eller säkerhetsrisker.

Punkten 11 (och i viss mån även punkten 3) kan jag förvisso anse att det finns ett intresse att diskutera ur professionell synpunkt, d v s vad införandet av en allmän, könsneutral värnplikt skulle innebära, med för- och nackdelar. Dels värnplikt kontra kontrakts- eller yrkesförsvar, men även själva ‘könsneutralitetens’ konsekvenser i form av mönstringsupplägg, utrustningsbehov, ombyggnationer, förändrad personalpolitik, finansiering, nya frågeställningar och liknande (punkten 3 är likaledes en i relativt hög grad politisk fråga). Jag hoppas dock även här att Försvarsmakten inte ser svaren på denna punkt som något man har ett ansvar att övertyga personalen om som arbetsgivare.

Sammanfattningsvis anser jag att ingen genom att ställa frågor om hur jag ställer mig till socialbidragsnormen, abortfrågan, u-hjälpen, försvarsanslagets nivå eller min inställning till bältestvång i baksätet äger rätten att döma – eller ens dra några som helst slutsatser om – min inställning till mina medbröders och -systrars människovärde.

Fundera om inte annat på följande frågeställning:

Om jag vill höja u-hjälpen till 2% av BNP – betyder det att jag har en bättre värdegrund och är en finare människa än alla ni andra som anser det vara tillfyllest med dagens knappa 1%?

Vad HAR ni andra för taskig människosyn egentligen?