Om sjöfylleri

Så var det då dags att sticka ut hakan och säga något riktigt obekvämt:

Jag anser att en 0,2-promillegräns på sjön är en kraftfull lösning på ett problem som inte finns.

Såvida det inte idag är ett gigantiskt problem med människor som åker runt på sjön med 0,4 promille och orsakar stora skador och dödsfall har man skapat en lag som är till för kontrollmaktens bekvämlighet och inte för att tillvarata allmänhetens intressen. Och det tycker jag någonstans är grundläggande och kapitalt fel.

Att köra på dyngfyllan och utsätta andra för fara är nämligen redan förbjudet. Att man inte lyckas förhindra denna brottslighet bättre beror på resurser och inget annat. Jag är i likhet med förre chefen sjöpolisen Sthlm (det är väl därför han inte är kvar) inte helt övertygad att de knappa resurserna kommer att räcka bättre om vi skapar ytterligare något tusental brottslingar varje dag – tusen ‘nya’ brottslingar som inte ens utgör ett samhällsproblem.

Ryggmärgsreflexen i Sverige idag börjar tyvärr bli densamma som under 70-talet; ‘om ett befintligt förbud inte fungerar förbjuder vi något annat, liknande, som inte är ett problem för att visa beslutsamhet och vår principiella inställning’.

Att använda tvingande lagstiftning som inskränker alla människors frihet för att ‘signalera’ något till ett fåtal som utgör problemet är något man bör göra synnerligen restriktivt. Särskilt eftersom det ofta visar sig att de man vill komma åt ofta struntar högaktningsfullt i ‘signalerna’ då de ju redan nu bryter mot lagen trots sannolikt fängelsestraff.

Men visst funkar det att ‘skicka signaler’ via förbud. Om cykling blir totalförbjudet kan heller ingen cykla omkull eller bli ihjälkörd på cykel – full eller inte.

Jag bor hela sommaren i en av Sveriges mer glesbefolkade skärgårdar och vet vad en omröstning – hos dem som faktiskt berörs – om att behålla dagens sjöfyllerilagstiftning eller införa 0,2 promille skulle ge. För att inte tala om det larviga förslaget om båtkörkort. ‘Betala 3500 spänn och femton lediga kvällar för att lära dig något du kunnat och gjort dagligen i trettio-fyrtio år’.

Man vet närmast ‘allt om alla’ i skärgården, och sjöfylleri är överhuvudtaget inget problem där jag vistas.

Däremot vet jag ingen, säger det igen; ingen som inte varje sommar flera gånger åker ut, grillar, delar på en flaska vin (ca 2,5 glas/person) till lunch och åker hem efter en heldag på en ö. Utan att ha investerat i en särskild ‘grillbåt’ som inte kan gå fortare än 15 knop (vilket i princip alla båtar utom kanoter kan) eller tvinga någon att sitta på en sten och dricka Ramlösa.

God mat och gott vin tillsammans med den man vill dela sitt liv med ute på en öde skärgårdsö är för mig frihet och livskvalitet i sin renaste form. Ni må tycka att jag är en moraliskt förtappad individ som inte frivilligt vill avstå det bästa jag vet. Som inte med ett leende förkastar min största frihet och glädje i livet och gör den olaglig för att onelinern ‘alkohol och sjön hör inte ihop’ ligger bra i munnen.

Någon lär få bevisa att det föreligger ett stort problem med folk som åker runt med 0,4 promille i kroppen och av denna anledning utsätter folk för livsfara. Min definition av frihet och livskvalitet är idag helt laglig – och det tycker jag är utmärkt. Jag är en laglydig medborgare, och så länge jag visar gott omdöme, gott sjömanskap och följer svensk lag har ingen med att göra hur jag tillbringar min tid på sjön. Sedan står det var och en fritt att tycka att gott sjömanskap endast kan utövas av absolutister.

Om nu Sveriges befolkning anser att det finns ett stort samhällsproblem som enkelt löses av att jag offrar det allra bästa jag vet här i livet så rättar jag mig efter det. Men man bör ha starkare argument än ‘alkohol och sjön hör inte ihop’.

Säg förresten det som den offentliga debatten anser alkohol höra ihop med överhuvudtaget? Sex? Diskussioner?

Lagstiftning mot allt som är olämpligt, irriterande eller på annat sätt icke önskvärt må vara frestande – men det är en väg som förr eller senare går för långt. Visst får man tycka att det är olämpligt att köra båt efter ett glas rött – men det är lika tillåtet att tycka det är olämpligt att dricka alkohol överhuvudtaget. Om det är ett stort problem i Sthlms skärgård med 2 öl-i-kroppen-båtförare kanske det vore enklare att utlysa någon slags undantagstillstånd mellan Öregrund och Nynäshamn.

Själv tycker jag att samhället bör satsa på att hindra folk från att utsätta andra för fara – inte ställa hela skärgårdsbefolkningar inför valet att mot sin vilja hålla sig på land, bli nykterister eller bli brottslingar. Jag vet att detta är som att svära i kyrkan – och särskilt som f d polis skall man på något sätt tycka att världen alltid blir bättre om polisen får bestämma allt, överallt, alltid. Det tror inte jag. Polisen skall skydda, hjälpa och ställa tillrätta – inte curla människor eller styra deras privatliv. Även om det betyder att folk drattar på arslet ibland.

Jag vet dessutom att det är meningslöst att försöka hindra den pågående ivern att reglera allt, tills vi alla beter oss som politiskt pålästa, bildade, hänsynsfulla, omdömesgilla mönstermedborgare i varje detalj i livet – eller straffas som de brottslingar vi annars är.

Jag kommer att ge upp. Nästa sommar kommer de lagliga förutsättningarna att leva vårt liv som fria ansvarsfulla människor återigen att bli lite sämre. Jag vet att de flesta svenskar ser fram mot det med glädje och tycker världen blir en bättre plats. Jag tror på demokratin, så det kan jag ta, men jag hoppas verkligen det är värt det. Och jag förbehåller mig min demokratiska rätt att tycka vad jag vill.

Ett sista visdomsord till alla er goda och fina människor som besitter det omdöme ni anser jag och många med mig saknar:

Be careful what you wish for – it just might come true…