Varför poliser slår fler kvinnor än begår trafikbrott

Jag tänkte för ovanlighetens skull lyda en uppmaning från inte helt okända ROKS som presenterades i gårdagens Aftonbladet:

‘Det vanligaste brottet bland svenska män är trafikbrott. Inom poliskåren är det kvinnofridsbrott som utgör den vanligast förekommande lagöverträdelsen. Detta faktum är något som måste diskuteras, inte sopas under mattan som rikspolischef Bengt Svensson gjorde i en intervju i P1 morgon i veckan.’

Innan man diskuterar skulle jag dock vilja diskutera vad det egentligen är man diskuterar.

Jag skulle för all del vilja hålla med ROKS om att polisen liksom på de flesta andra uppgifter säkert kan bli bättre på att hantera kvinnovåld, även om jag fortfarande inte känner igen mig i att dessa brott inte skulle tas på allvar. Antingen har jag haft tur och arbetat med duktiga poliser, eller så säger det mer om hur litet allvar polisen generellt tar alla andra brott på. Det finns säkert anledning att återkomma till frågan.

Den ‘fakta’ man hänvisar till i artikeln, och som dykt upp i flera sammanhang i debatten på senare tid måste jag allvarligt ifrågasätta var den kommer ifrån. Det underlag jag har lyckats gräva fram om denna ‘fakta’ är att den troligen inte direkt består av någon djuplodande forskningsrapport eller ingående vetenskapliga analyser – utan är slutsatser som dragits av tidningen Dagens Nyheter efter en egen ‘granskning’ av polisers brottslighet.

Det låter ju vetenskapligt och betryggande.

Själv tror jag tills annat bevisats att poliser ägnar sig åt alkoholism, svartsjuka, sjukliga kontrollbehov samt begår klassiska psykiskt labilitetsbetingade brott inom familjen ungefär som ‘folk gör mest’. Konstigt vore det annars, eftersom det sedan 70-talet varit en uttalad målsättning i rekryteringen till polisen att polisen skall ‘spegla samhället’.

Anställer man ‘vanligt folk’ får man förhoppningsvis ‘vanligt folk’. Och tyvärr är dessa typer av ofta fruktansvärda brott sådant som även förekommer flitigt bland ‘vanligt folk’.

Eftersom vi i Sverige bestämt att många av dessa brott inom familjen orsakats av tillfällig psykisk ohälsa att jämställa med sjukdom händer det dessutom tämligen ofta att poliser mot löfte om att genomgå terapi får behålla jobbet trots att de begått just denna typ av brott. Rätt eller fel, men så är det. Samma möjlighet är svårare att motivera för den polis som t ex rånar en bank eller begår en grov stöld – men jag tror och hoppas trots detta att poliser begår betydligt färre kvinnofridsbrott än genomsnittet.

Den ‘sanning’ som trumpetas ut och som ROKS nu också sprider vidare – att poliser skulle vara mer gemena mot kvinnor än folk i gemen – misstänker jag således är en spirande faktoid skapad av att någon på DN av ren okunnighet fastnat i ett klassiskt argumentationsfel som får det att låta som om poliser slår sina fruar betydligt oftare och mer innerligt än Svensson på gatan:

– Vanligt folk begår fler trafikbrott än de slår kvinnor

– Poliser slår fler kvinnor än de begår trafikbrott.

– Alltså slår poliser fler kvinnor än vanligt folk gör.

Om kvinnofridsbrott verkligen är vanligare bland poliser än andra måste jag tillstå att det är mycket märkligt. Men att kvinnofridsbrott ‘märkligt nog’ är vanligare än trafikbrott bland poliser är däremot inte märkligt alls.

Poliser begår nog för all del vanliga trafikförseelser lika ofta som annat ‘vanligt folk’. Dessutom betydligt oftare än de slår kvinnor.

I den redovisade statistiken är det dock inte bilbälten, fortkörning och felparkering eller annat för vilket man åläggs böter som åsyftas. De brott som redovisas i statistiken är nämligen de brott som hör under Trafikbrottslagen. Det rör sig om ett fåtal brott, nämligen dessa:

– Vårdslöshet i trafik (inkl grov sådan)
– Hinder i trafik (vilket är ett sällsynt brott överhuvudtaget)
– Rattfylleri (inkl grovt)
– Olovlig körning (inkl grov)
– Olovligt avvikande från trafikolycksplats

Och här kommer poängen; De två brott folk enligt min erfarenhet döms mest för under trafikbrottslagen – Olovlig körning och Rattfylleri – är faktiskt betydligt svårare för en polis att berika statistiken med än för annat ‘vanligt folk’.

För det första är det ett grundkrav att man har körkort för att överhuvudtaget kunna anställas som polis. Mig veterligen finns inget krav på körkort för att ramla in under definitionen ‘vanligt folk’, vilket gör att betydligt fler ‘vanligt folk’ än ‘poliser’ kommer att begå brottet Olovlig körning när de sätter sig bakom en ratt. Våra missbrukare och yrkeskriminella står gissningsvis dessutom för en mycket stor andel av landets redovisade olovliga körningar. Det är nog det brott jag personligen fått i särklass flest människor dömda för i hela min poliskarriär. Oftast kända missbrukare och yrkeskriminella.

För det andra har vi brottet Rattfylleri. Det är som jag sagt tidigare säkerligen lika vanligt med alkoholism inom polisen som hos ‘vanligt folk’, och det förekommer titt som tätt att poliser åker fast för att ha kört på fyllan. Men efter första eller andra gången, beroende på omständigheterna är man per definition inte polis längre – utan förpassas av Personalansvarsnämnden PAN raskt till att berika kategorin ‘vanligt folk’ istället. Härav följer att det torde vara omöjligt för urvalet poliser att statistiskt sett innehålla lika många rattfyllerister som resten av befolkningen.

Det sistnämnda torde dock även gälla kvinnofridsbrott, varför jag faktiskt skulle bli fundersam om det visade sig att poliser inte hade en lägre representation än genomsnittsmannen i statistiken. Om någon verkligen kan få fram sådan statistik är jag utan tvekan beredd att stämma in i kören av förfasanden.

Så långt mina högst amatörmässiga funderingar om statistik. Förutom det retar jag mig fortfarande på ett visst efterhängset uttryck som tydligen inte behöver förklaras:

‘En machokultur är inget som växer bort bara för att en generation byts mot en annan, som ofta har hävdats inom polisväsendet. Det är något som bara kan arbetas bort genom systematiskt och enträget arbete, på alla nivåer.’

Jag undrar fortfarande exakt vad det är som definierar en machokultur, och exakt hur man menar att denna manifesterar sig inom svensk polis?