För exakt tjugo år sedan ryckte den svenska FN-bataljonen BA01 i sin helhet in för skarp insats i Bosnien.
Sverige hade redan i månadsskiftet mars-april 1992 sänt ett högkvarterskompani till Bosnien. Med små medel och ålderstigen utrustning stationerades det svenska kompaniet, kallat JK01, i Sarajevo för att övervaka konflikten Kroatien/Jugoslavien. Kriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut i princip i samma stund JK01 kom på plats.
Efter ca två månaders fullt krig i Sarajevo – något kompaniet varken var avsett eller utrustat för – drogs hela FN:s högkvarter för UNPROFOR, och därmed även JK01, under svåra förhållanden ut ur Sarajevo, assisterade av franska trupper. Man valde istället att förlägga högkvarteret till Beograd i Serbien. Men efter några månader i ett land – Jugoslavien (Serbien) – som stod under sanktioner från FN, där hela omgivningen närde ett kraftigt och ständigt växande hat mot FN flyttade man så UNPROFORS högkvarter till Pleso-basen i Zagreb i Kroatien, som blev huvudbas för FN:s verksamhet i det sönderfallande Jugoslavien under hela Jugoslavienkriget.
Sverige skickade i januari 1993 även en stab och ett skyttekompani till Makedonien. Enheterna ingick i en nordisk bataljon, som fick namnet NORDBAT 1. Syftet med insatsen i Makedonien var att FN skall vara på plats med trupper innan oroligheter uppstod för att förhindra att branden på Balkan spreds. Så blev också fallet, och Makedonien räddades från att dras in krig.
Under 1993 hade Sverige också en underhållsbataljon på plats i Libanon, samt ett fältsjukhus i Mogadishu i Somalia.
Planeringen för en svensk pansarskyttebataljon till FN:s förfogande började tidigt våren 1993, under livlig debatt om Sverige verkligen skulle skicka en bataljon med en utrustning, inriktning, ansvar och mandat som kunde innebära stridande uppgifter. Den typen av uppgifter hade Sverige aktivt undvikit alltsedan FN-insatsen i Kongo på sextiotalet.
Åtskillig debatt behandlade vid den här tiden två olika begrepp i FN-stadgan; fredsbevarande mandat under stadgans kapitel VI kontra fredsframtvingande mandat under FN-stadgans kapitel VII.
Fredsbevarande insatser betyder i princip att man efter ett fredsavtal sätter in FN-trupp för att övervaka stilleståndet – ungefär som de svenska FN-insatserna på Cypern, medan fredsskapande eller fredsframtvingande innebär att man sätter press på en eller flera parter genom militära insatser – ungefär som kriget i Kuwait.
Någonstans mellan dess två ytterligheter befann sig den tänkta svenska Bosnienbataljonen. Man skulle lösa uppgifter som hörde hemma i kapitel VI med metoder som hörde hemma i kapitel VII. En gråzon som av bataljonchefen Ulf Henricsson brukade beskrivas som ett ”mandat enligt kapitel sex-och-en-halv”.
Med facit i hand var nog insatsen i Makedonien faktiskt den enda som lyckades riktigt väl i vad som en gång var Jugoslavien. Den var fredsbevarande, i sin rätta mening.
Det gick undan med att få bataljonen på plats. 1993 hade ännu ingen hört talas om Internet, och i den gröna broschyren ”FN Aktuellt om bataljoner” som släpptes i februari 1993 fanns den tänkta ”bataljonen till FN:s förfogande” inte ens med. Istället fick försvaret förlita sig på annonser i media, medieuppgifter, telefon till försvarets nyinrättade internationella enhet SWEDINT – och djungeltelegrafen.
Frågan om svenskt deltagande snabb-behandlades av regeringskansliet under månadsskiftet maj-juni, och riksdagen fattade beslut om att Sverige om en begäran kom skulle skicka en pansarskyttebataljon till Bosnien. Till bataljonchef utsågs överste Ulf Henricsson från Södermanlandsbrigaden.
Den svenska delen av bataljonen skulle omfatta 870 man fördelade på en stab, tre pansarskyttekompanier och ett stab- och trosskompani. Bataljonen omfattade 52 st pansarbandvagnar Pbv 302, 20 st pansarbilar SISU XA-180 och 10 st danska stridsvagnar Leopard 1A5. Bataljonen förfogade också över en stor mängd lastbilar och specialfordon. Till bataljonen knöts också 4 st norska sjukvårdshelikoptrar av modell Bell 412.
PBV302
Bataljonen ryckte i sin helhet in redan omedelbart efter midsommar, och inledde tre veckors intensiv övningsverksamhet. Efter några veckors sommarledighet gick så telefonkedjan varm; beslut hade fattats, och den skarpa ordern om insats hade kommit. Bataljon BA01 inställde sig för tjänstgöring vid regementena i Strängnäs (Stab och trosskomp, 10. Pskkomp), Hässleholm (8. Pskkomp) och Skövde (9. Pskkomp) den 1 september 1993.
(Jag kommer med jämna mellanrum att återkomma med inlägg om ”händelser under BA01 för tjugo år sedan”. I sammanhanget kan nämnas att den bok jag skriver börjar arta sig riktigt bra. Själva ”innehållet” är nu i det närmaste klart, så nu återstår bara halva jobbet – att arbeta igenom texten, komplettera med en del intervjuer och information m m. Uppdatering om läget kommer under hösten.)
– – –
Morgonsur 
Kul att du kommit så långt med boken. Väntar och ser framemot att få läsa den 🙂
Ja snart är det 20år jubileum på de där tråkiga sakerna som när jag satt fånge och när jag gick in i Stupni-do =( MEN det är 20år sedan jag började en resa i att bli en bättre människa pga att man så hur bra man igentligen har det och vad ett gäng unga svenska killar och tjejer kan åstadkomma i ett härjat land som Bosnien =)
Fredsframtvingande. Jo, jag kommer också ihåg nyspråket, men faktum är, alla sidor i ett krig har som syfte att tvinga fram fred med vapenmakt, de fredsframtvingande blir bara ytterligare en sida i kriget. Dessutom tenderar de flesta att spela med i krigsretoriken som mycket sällan avspeglar den geopolitik som oftast är den egentliga grunden i nästan alla krig, vilket innebär att ingen sida kan vara neutral, inte de fredsframtvingande heller. Nazisterna är väl nästan de enda som var någetsånär öppna med sina geopolitiska ambitioner, lebensraum. Genom att underliggande syften oftast är dolda så riskerar sådana operationer att hamna i en mycket underlig sits som likaväl kan göra dem till måltavla för alla parter. Att deltaga i en fredsframtvingande operation är alltså kort o gott att deltaga i krig, med allt vad det innebär.
Just balkan är också en stor nyckel i geopolitiken genom hur vår värld ser ut, i kombination med vår tekniska utveckling, det är inte utan orsak som skotten i Sarajevo skedde just där. Vi kan se genom hela den mänskliga historien hur maktcentran förskjutits genom spänningar som nya tekniska landvinningar och disruptiv teknik fört med sig. Från Babylon och kamelkaravaner till medelhavets kust och Biblos när båtar bättre, senare lite upp mot bergen med access till både karavanerna och båtarna, Jerusalem. Babylons mysterium. Maktcentran måste ha access till de vägar där människor, varor och information passerar. Det är där det transaktionerna sker och maktsfärer bildas. Allt eftersom utvecklingen gick blev det Rhodos, Rom, Malta, Lissabon, London och nu när mäsnkligheten verkligenbehärskade haven togs steget över atlanten till Nantucket (intel) och Chicago (banking). Vilket senare med genom ännu mer teknik flyttade till Norfolk och NewYork.
Före den industriella revolutionen var balkan tämligen ointressant, imperiella makter byggde på herravälde över haven. Men så kom järnvägen och oljan. Tyskland fattade galoppen först och deras ingenjörer var inte hämmade av något monopoliserande patentsystem. Tyskland byggde båtar som körde skjortan av britterna och fransosernas rykande kolskorvar med rökpelare som syntes milsvida omkring. När britterna närmast i panik konverterade handels och krigsfartyg till olja, så fällde en hyggligt ung first lord of the admirality vid namn Winston Churhill orden:
”We must become the owners or at any rate the controllers at the source of at least a proportion of the oil which we require.”
I den vevan byggde tyskarna dessutom järväg till fjärran östern och oljan, givetvis via balkan. Sedan dess har energitillgångar och kontrollen över transportvägar och mineraler varit en del av den nationella säkerheten för alla länder med ambition att vara moderna. Efter det stora kriget skrev Mackinder:
”Who rules East Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World-Island; Who rules the World-Island commands the world.”
Det är geopolitikens kärna, då som nu.
Idag har vi också ett världsomspännande imperium av aldrig tidigare skådad styrka, dessutom med unipolära ambitioner ”Full spectrum dominance — Either you are with us, or you are with the terrorists” Det är inte utan orsak som Camp Bondsteel är den största militärbasen, vi kan också se hur ryssland och kina sedan murens fall allt mer omringas av ”weapons of mass destruction”. Idag har dock ett nytt element tillkommit, Internet. Informationsinhämtning är inte längre platsbundet. Hur detta kommer att påverka den geopolitiska spelplanen står ännu skrivet i stjärnorna, men kampen har börjat.
Har du möjlighet att lägga fram en tidslinje med både politiska och militära beslut i frågan?
Det här med tillgängligheten är en intressant nöt att debattera och jag är lite irriterad över folk som hävdar att bataljonen inte kom på plats mycket fort.
Jag gav dig tummen upp Steelneck. Jag vill bara poängtera att järnvägen som gick genom centrala Turkiet inte blev färdig under kriget. Dessutom så har du en tydlig anglosaxisk vinkling på storstrategi. Har du läst dig till det och upprepar vad någon annan har skrivit? Ett enklare sätt att säga det som du säger i kommentaren på är att kuststater och deltastater från Medelhavet via Gibraltar, Portugal och Storbritannien har ett övertag mot stater som Tyskland med små och inneslutna kustområden. Tyskland kan bara motverka effekten av Storbritanniens och USA:s ekonomiska och sjöstrategiska fördelar i krig. Det har de gjort genom att Luftwaffe inköpt 600 kryssningsmissiler av typen Taurus KEPD 350 , som kan verka mot sjömål. Taurus kan bäras av JAS 39 Gripen för övrigt. Men idag så är väg och järnvägsnäten bättre utbyggda i de flesta länder jämfört med under vk2 och lastflygplan kan bära betydligt tyngre och mer skrymmande last. Problemet för Tyskland vad gäller försörjningen av olja och andra varor t.ex. från Östasien är att de måste tävla med Atlantmakterna om relationer med Västasiatiska länder och Mellanösternländer. Därmed så kan världen anses vara åtminstone något vaxinerad mot ett nytt Hitlertyskland. Varför tror du att tyskarna är så måna om sina relationer med Ryssland och Iran?
Italien och Spanien är inte fattiga jordbruksländer med en fascistdiktator längre. Närmsta realistiska vägen till oljeländerna i Nordafrika går genom Grekland. Under andra världskriget så hade Nordafrika ingen oljeextrahering.
Roger Klang
Naturligtvis så är Constanta i Rumänien fortsatt viktig som hamnstad, och Ungern, Bulgarien och Turkiet (särskilt sunden vid Bosporen) samt Österrike fyller sin funktion för Tyskland.
@Klang: Javisst är det så. Det jag ville peka på är geopolitiken som det så sällan talas om och hur den påverkas/förändras av bla. ny distruptiv teknik som gör nya saker begärliga för nationella ambitioner. Religion och liknande är sällan den egentliga orsaken, snarare maktens medel att driva opinion för att få folk med sig. Alltsedan den industriella revolutionen har energitillgång varit en av de viktigaste frågorna. Också hur förändringar i kommunikationsvägar påverkar var maktcentran uppstår rent geografiskt, en aspekt där dagens elektroniska kommunikation påverkar på sätt som vi ännu inte varken förstår eller ser vidden av.
På det stora hela anser jag egentligen att vi bara haft ett världskrig, där nazityskland bara var en konsekvens och fortsättning av kriget, med mellankrigsåren mest som en andningspaus. Detta krig, alltså det första, hade sin grund i geopolitiken där tyskland hotade de imperiella makterna på rent ekonomisk grund när de så stort tog den industriella ledningen. Hade det inte varit för versaillesfreden som lade grunden för Hitler, när det tyska folket led svårt och ropade efter en stark ledare att ta dem ur misären, så hade det tekniska världsspråket troligen fortfarande varit tyska, inte engelska. Det är sorgligt att politiken är väsen utan minne, vilket är en anledning till talespråket att varje generation måste återerövra demokratin, för redan de gamla grekerna och Platon förstod att tyrannen lätt uppstår med folkets vilja ur demokratin som en beskyddare.
Kartor ritades om med nya gränser dikterade av starka krafter ofta långt bort från dessa gränser. Konsekvenser av detta kan spåras än i denna dag i dagens konflikter, i kombination med geopolitiska begär. Gränser som mejslats ut under millenien där kultur har en stor del, har en naturlig tendens att självläka, där läkeprocessen kan vara göra minst lika ont beroende på starka krafters underliggande viljor och geopolitik. Med balkan som ett exempel. Tänk på det i dagens konflikter. Argument som trumpetas ut av olika makter handlar oftast om att få folk med sig på sådant de aldrig annars hade ställt upp på. Tex i fallet Afganistan så blev saken närmast löjlig när de talade om kvinnors rättigheter samtidigt som de inte har
Den anglosaxiska vinklingen beror givetvis på att vi idag lever under ett i grunden anglosaxiskt imperium. Idag finns det bara två länder som kan sätta emot, Ryssland och Kina, alla andra har bara en röst i de ytterst få fall de kan tala med enad röst, vilket är väldigt svårt när en makt så totalt kan övervaka kommunikationerna och har kontrollen över de flesta länders betalsystem. Geopolitiken är anglosaxiskt vinklad ända sedan det brittiska imperiets dagar. Ett imperium som togs över efter WWII av USA från dess ursprungliga ärkefiende (folk glömmer lätt bort att USA uppstod ur askan av brittisk-imperiellt styre).
Du avslutar 12:25 kommentaren med- Samtidigt som de inte har… har inte vaddå?
Steelneck. Jag har skrivit två böcker på nätet som jag tror passar din världsbild. Dettyskakriget.com där hittar du bägge böckerna. Jag vill inte självhävda mig, jag har för länge sedan vant mig vid tanken på att ingen är intresserad av att läsa dem. Men jag tror att du kan vara ett undantag.
Roger
@Klang: ”… några problem med Saudiarabien.” Var det som föll bort i /dev/null på någe vis.
Din bok skall jag ta mig en titt på, kan vara intressant. Du frågade tidigare om var jag fått allt ifrån. Som de flesta andra, från öppna källor. Men i min ungdom har jag levt nära folk som var politiskt aktiva under båda krigen. Dock så handlar det mesta om att jag ifrågasätter och aldrig köper något rakt av bara för att det kommer från någon sk. auktoritet. Utbildning betraktar jag påfallande ofta som indoktrinering.
Hoppas inte Morgonsur tar illa upp av denna ämnesurspårning.
@Klang
Har snabbläst din bok Det Tyska Kriget 1939-1945. Du har verkligen läst på och gjort ett mycket digert arbete, du är också mycket insatt i geopolitiken. Det är dock några saker som jag tycker fattas som kan vara viktiga.
När det gäller Narvik och den svenska exporten av järnmalm så tenderar alla att missa en mycket viktig ”detalj”, nämligen att den svenska järnmalmen också var mycket viktig för britterna. Som en gammal släkting, som var med på den tiden sade till mig, det sänktes lika många båtar med svensk malm i atlanten som i östersjön.
Den tidiga uppbyggnaden av expoateringen av malfälten finansierades och utfördes av brittiska intressen. Järnvägen till Malmberget byggdes i stora drag av brittiska intressen. Men turerna med olika bolag, konkurser, storpolitik osv.. var mycket snåriga fram till KA Wallenberg, Grängesberg och den svenska staten fick kontroll över det hela. När väl järnvägarna stod klara och exploateringen började komma igång på allvar så började man inse hur enorma fyndigheterna var. Av det man förstod då var att man hittat malm nog för att förse hela världens samlade stålbehov i ett hundra år. Läs den meningen igen och fundera på magnituden av det. Idag är LKAB inte den jätte det var då, snarare en tämligen nishad högkvalitativ spelare, som dock fortfarande står för 90% av europas järnmalmsproduktion. Dock inte alls den världsdominerande spelare det var gammalt tillbaks.
Åren -38-40 skeppades årligen ca. 1 Mton till storbrittanien och ca. 4 Mton till Tyskland från Narvik. 38 och 39 gick ca. 2 Mton årligen till Tyskland från Luleå, 1940 ökade den siffran till 4,5 Mton och låg kvar på en hög nivå till -43. 1940 när Narvik intogs av Tyskland så sprängde _tyskarna_ Narviks malmhamn. Åren -41 till -44 skeppades knappt 1 Mton årligen till Tyskland och ingenting till storbrittanien. Alltså, båda sidor hade behov av svensk järnmalm före och under kriget, och båda sidor insåg det enorma behovet som väntade efter. Ett oskadat sverige, både relations och infrastrukturmässigt låg i båda sidors intresse. Kom här ihåg malmfälten som en fortfarande ganska dominerade aktör på världsmarknaden. För sverige var malmen en nyckelvara mot båda sidor för egen import av kol, salter och kemikalier.
När man talar om Luleå och isläget vintertid, så har folk idag också en tendens att förbise att den tidens logistik så annorlunda ut. Då var det inte samma ur-hand-i-mun produktion, då var lagren i gruva, hamn och hos kunder en betydligt större del av årsproduktionen. Att inte kunna få leveranser under vintern var ingen katastrof, lagren var tidsmässigt betydligt större än idag.
En annan sak jag saknar i din bok rörande de tidigare åren som din bok berör är Ivar Kreuger, Kreugerplanen och dennes enorma lån till olika stater. Kreuger var ju sas. en föregångare till dagens globala storkapital, hur han skaffade sig mycket mäktiga fiender som t ex. både Stalin och Wall street bankirer som JP Morgan. Världen kan ha utvecklats annorlunda om det inte vorde för hans död. Tyvärr är en del material kring detta hemligstämplat än i denna dag. Lånet till tyskland 1930 var på 125.000.000$ och till mycket lägre ränta än vad som erbjöds av Morgan i NY och dessutom ett av de största världen någonsin skådat. Stalin fick också ett ännu större erbjudande, men det var behäftat med allt för mycket garantier om privat företagsamhet för att passa kommunisterna. Frågan är om USA ens hade kunnat bli den ekonomiska stormakt det senare blev om det inte var för Kreugerkrashen. Kreugerplanen kan på många sätt liknas vid Marshallplanen, fast med andra intressenter och förmånstagare vid rodret, där kapital snarare knaliserades från USA till länder med lånebehov till låg ränta.
Allt kommer inte från mig, Steelneck. Men om det är som du säger om britternas behov av järnmalm så kan det förklara varför de rusade in i Belgien under den tyska invasionen av Frankrike. Det fanns nämligen järnmalm i Ardennerna. Känner du till hur invasionsförloppet fortskred fram till Dunkerque? Å andra sidan så fanns lend-lease mellan Amerika och GB.
RK
Sök lothringen minettmalm.
Här en länk som behandlar 1927 års malmavtal:
http://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/download/792/578
Ett citat (sid. 9):
Landavträdelserna i samband med Versabllesfreden innebar att Tyskland berövades ungefär 75% av sina malmtillgångar. Dessutom skadades det rent ekonomiska samspelet mellan Rhurområdets stenkol och Lothringens och Luxemburgs minettmalmer, genom att de senare uteslöts ur tyska tullområdet samt genom den franska handelspolitiken.
Minettmalmer, vilket är en tämligen lågvärdig malm (30%), fanns i ett område från nordöstra Frankrike, Belgien och Tyskland. Jag kan inget om invasionsförloppet, men det du säger är logiskt för mig på tekniska grunder. Den brittiska stålindustrin var i början på seklet optimerad för britternas egna fosforfattiga malmfyndigheter genom den sura bessermerprocessen. Från 30-talet använde europa den modernare thomasprocessen och till denna fungerade minettmalmerna bra, så även den svenska malmen som hade dubbelt så hög järnandel. (LKAB hade/har både högvärdig låg och högfosformalm) I storbrittanien hade man vid denna tid utvecklat och förbättrat talbotprocessen, genom denna kunde både minettmalmerna och den svenska användas som blandmalm, vilket britterna behövde eftersom deras egna gruvor inte kunde täcka de egna stålverkens behov.
Du kan möjligen finna den broshyr LKAB gjort över sin historia intressant, tyvärr verkar det som om den IT-entreprenör LKAB anlitar har slarvat bort de historiska dokumenten, men på archive.org kan en PDF av den från 2003 hittas:
Klicka för att komma åt lkab_historia_sv_03.pdf
Jag kände till att Tyskland förlorade sina koltillgångar efter Versaillefreden och måste importera kol för att värma sina bostäder. Jag kände också till att den svenska magnetiska malmen var kvalitativt bättre, men inte hur mycket bättre. Tack för informationen! Det blir plötsligt mycket mera detaljerat. Dessutom kan tilläggas att Storbritannien upprätthöll en blockad EFTER vk1, som resulterade i 1 000 000 ihjälsvultna tyskar, mest gamla och barn. Huruvida den blockaden var rättfärdigad måste därför besvaras med ett rungande Nej. Och glöm för all del inte Kikuyu eller Mau-Mau-upproret och Storbritanniens egna ”lilla” holocaust på 1950-talet. Tack igen!
Roger Klang