Vad vill vetenskapen med unga lagöverträdare?

Photobucket

Jerzy Sarnecki har redan gått ut och sågat förslaget att rättssystemet bör ha makt att kunna hantera även ungdomar.

Enligt honom räcker det oftast med att tala med föräldrarna, och ‘en formell reaktion är onödig’. Jag anser det vara ett absurt påstående som går totalt på tvärs med ett decenniums personlig och daglig empiri-insamling på området. Och jag kan lätt hitta mängder av poliser, socialassistenter, kuratorer och kriminella – ‘utövande’ och före detta – som håller med mig.

Jag minns särskilt ett tillfälle, som alls inte var unikt i sig, men som nog var den yngsta herre jag stött på med den mogna attityden:

Han hade snattat godis och gripits av butiksinnehavaren, som tillkallat polis. När vi kom till platsen vägrade han säga vem han var, men var noga med att påtala sin ålder, då han visste att vi då var maktlösa. Han satt i en stol med armarna i kors och tuggade tuggummi, demonstrativt tittande rakt fram. När kollegan resonerade med honom om hur allvarligt det var att börja snatta, och hur butiksägaren måste få affärerna att gå ihop tittade han upp, spände ögonen i kollegan och sade (jag minns det ordagrant):

‘Du, det där psykologiska snacket kan du skippa! Det biter inte på mig.’

Han var elva år. Och ett halvt.

Och lagen är skriven så att vi om vi agerat korrekt skulle ha påtalat för butiksägaren att han inte kunde gripa denne kille i fortsättningen eftersom han nu visste att han var under femton, bett pojken om ursäkt för att vi störde och omedelbart släppt ut honom på gatan. Sedan hade vi skrivit en rapport till socialen och hoppats de haft tid att kalla till ett möte med föräldrarna och barnet.

Men om de – eller pojken – sedan inte hade lust att dyka upp till detta möte skulle sannolikt ingenting hända.

Nu känner nog de flesta vuxna instinktivt att det inte är direkt sunt att släppa iväg en ung människa som just gripits för brott någon annan stans än till sina föräldrar, och vi kunde ju faktiskt inte veta säkert att han var under femton år då han vägrade säga vem han var.

Jag begav mig därför ut i de absoluta juridiska tassemarkerna och hävdade att vi skulle komma att behandla honom som straffmyndig tills motsatsen var bevisad. Vem som helst kan ju säga att man är under femton, ‘men för allt jag vet ser du ut att vara minst femton’ sade jag, vilket väl var tveksamt. Efter lite lirkande och en viss debatt berättade han till slut vem han var och var han bodde. Vi transporterade honom hem och kunde omedelbart prata med hans mamma och informera henne om vad som hänt.

Om han vägrat följa med hem till mamma hade vi inte kunnat tvinga honom. Men det talade vi inte om.

Och om vi någonsin stött på honom igen hade vi glatt i detta hypotetiska fall fått stå med mössan i hand när han stoppade godis munnen full. Vi hade fått bocka och buga – och han hade lugnt och med ett snett leende gott kunnat kosta på sig att ge två vuxna poliser fingret när han gick. Allt vi poliser kunnat göra är att i efterhand skriva en rad till socialen så de kunnat ta upp saken i förbigående vid nästa frivilliga samtal ingen kan tvinga grabben att komma till.

Sådan makt har man gett barn. Alla barns dröm. Att få den totala makten över vuxenvärlden, och t o m kunna mästra polisen. Många barn som avkodat och insett detta fastnar som i klister i denna förföriska maktställning och gör den till en livsstil som är etablerad redan innan femtonårsdagen. De är ju alla sina kamraters största idol, som fullkomligt regerar det lilla universum barn och ungdomar lever i.

Precis som ett slags verklighetens Pippi Långstrump jonglerar de med stora starka poliser och får dem att böja sig och be om ursäkt för att de finns. De går ohotade och orörbara, med en för oss vuxna fullkomligt ofattbar status genom sina små kungadömen tills de en dag ser sig omkring, inser att de sitter på kåken och börjar fundera över hur de hamnade där.

Är det att ’säga stopp’?

Är det ens att ta barnet på allvar?

Vad gör vi med våra stackars unga egentligen?

Tack och lov stötte jag i alla fall aldrig på grabben igen. Han verkade förvisso ha rätt okej hemförhållanden, och jag hoppas i alla fall att vårt sätt att ta saken på allvar – vilket väl balanserade på gränsen till vad tidningarna brukar kalla ‘övergrepp’ – gick fram och hjälpte honom och hans familj att ta itu med saken och gå vidare.

Det handlar inte om ‘hårdare tag’ mot barn. Det handlar om att överhuvudtaget bry sig och ta barn och deras liv och gärningar på allvar. Det gör vi inte idag, hävdar jag. Vi låter barn ta ansvar för den egna anpassningen eller rehabiliteringen helt på egen hand. Om de inte har lust så ‘är det inte så allvarligt’.

Bara vi inte ställer några hemska krav, och än värre hjälper dem att leva upp till kraven. Särskilt om det skulle innebära någon form av tvång.

Och så förvånas vi att många unga fastnar i kriminalitet…

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Vad vill vetenskapen med unga lagöverträdare?

  1. Frans skriver:

    Varför ska det behövas en särskild nämnd för detta? Det räcker med att avskaffa straffrihetsåldern. Sedan kan man införa nya påföljder för unga brottslingar, som tar hänsyn till skolundervisning och att föräldrarna ofta är en del av problemet, antingen för att de låter sina kriminella barn bete sig egoistiskt ostraffat eller för att de aktivt uppmanar till brott genom sin egen livsstil eller genom att t ex uttrycka sitt förakt mot landets urbefolkning.

    Snatteri och skadegörelse är dock knappast de första tecknen på asocialt beteende. Det börjar långt tidigare i skolan med konfliktsökeri, respektlöshet mot lärare och andra auktoriteter, störande av lektioner, kränkande beteende mot andra elever, startande av slagsmål osv. Allt detta är konsekvenser av otillräcklig social eller intellektuell förmåga i kombination med en grandios självbild, närd av otillräcklig bestraffning av egoistiska karaktärsyttringar.

    Med andra ord upplever störande elever att de får makt och respekt av sin omgivning genom att utöva våld, hot om våld och kränkande beteende mot skötsamma elever och i ibland även mot vuxen personal. Då detta beteende inte möts med omedelbart obehag, förstärks den störande elevens självkänsla och uppfattning av att ha makt genom kränknings- och våldsmonopol. De begränsade påföljder som existerar idag i form av kvarsittning och socialtantsamtal motsvarar inte de maktmedel de störande eleverna själva upplever att de har och blir därför verkningslösa.

    I takt med att det asociala beteendet ökar och kriminaliteten blir allt grövre krävs också allt hårdare straff för att avskräcka och disciplinera. En störande andraklassare kanske känner obehag inför ett rektorssamtal, men när samma elev stör i nionde klass så kommer rektorssamtalet att kännas mer som en rutin. Ju tidigare påföljderna kommer, desto mindre repressiva kan de därför vara.

    De asociala i de offentliga rummet blir allt färre när de når fängelsemyndighetsåldern, men brottsligheten slutar sällan där. Inte sällan är det istället mötet med andra asociala med samma förhöjda självbild som leder till ett slut på den kriminella livsstilen. Det är inte lika kul att vara kränkande och våldsam mot personer som inte tvekar att ge tillbaka tio gånger om. Detta visar på straffets betydelse för att ändra ett oönskat beteende.

    • Morgonsur skriver:

      Ja, det är en möjlighet jag själv föreslagit i många år, medan folk tittat på mig som om jag kom från en annan planet. Det är den enklaste lösningen. Om man sänker/avskaffar straffmyndighetsåldern går det nämligen att använda hela rättsväsendets verktygslåda. Och som du säger kan man anpassa alla åtgärder så att man tar hänsyn till att det faktiskt är barn man umgås med och inte vuxna kriminella (vilket det redan finns uttryck för i Lagen om unga lagöverträdare = femton till tjugoett år).

      Det går att införa särskilda vårdformer för barn, eftersom jag instämmer helt i uttycket ‘barn ska inte sitta i fängelse’. Det handlar inte om att ‘straffa’ barn eller införa ‘hårda tag mot barn’. Det viktiga är att man skall kunna göra någonting överhuvudtaget.

      Vad som helst är bättre än idag, när vi sviker ungarna helt. Gör sedan nämnder eller inte.

  2. G skriver:

    Personligen tycker jag att föräldrarna tar alldeles för litet ansvar i att särskilja rätt och fel för när deras barn springer runt på gatorna och ‘busar’.

    Jag kommer själv ihåg en specifik händelse när jag var lite och var ute och ‘busade’ med några kompisar (jag är uppväxt i en mindre ort). Kasta snöbollar på bilar och ringa på ringklockor var då väldigt meningsfulla aktiviteter för några ‘tuffa’ elvaåringar. Och en gång fick jag och mina vänner en ordentligt verbal tillrättavisade av en äldre väldigt auktoritär man eller ‘gubbe’ som vi kallade det. Efter den ambitiösa tillrättavisningen så gick vi hem med blickarna ner backen. ‘Gubben’ visste vilka våra föräldrar var så det var ingen ide att låtsats som något hade hänt. När jag kom hem visste självklart föräldrarna innan jag var hemma vad som hänt. Undertecknad försökte göra sitt bästa för att få lite sympati av föräldrarna. Genom att säga att ‘gubben’ var onödigt hårt mot oss och försöka få mina föräldrar att försvara mig men det hjälpte föga. Efter den händelsen vart det väldigt lugnt med bus aktiviteter. Nu börjar jag komma till min poäng.

    Jag vet inte om det är något nytt fenomen men föräldrar tenderar att alltid ta deras barn i försvar när man påtalar att deras barn har gjort fel. Och istället för att prata med deras barn och förklara att barnen har gjort fel så blir föräldrarna förbannad på personen som har sagt till barnet.

    -Du har ingen rätt att skälla ut min son!

    Och nu syftar jag inte på små bagateller utan allvarligare händelser (ur en relativ synvinkel såklart). Jag har stor förståelse att föräldrar inte gillar att någon skäller ut deras barn men vad sänder det för signaler till barnet om varje gång barnet gör fel så blir föräldrarna arga på den som har påtalat problemet?

    Där jag själv bodde förut var det ett gäng av väldigt självgoda och tuffa 13-14åringar som kontinuerlig ställde till med jävelskap. Ungdomarna blev ofta påtalade av seniorer att de skulle sluta med sina bedrifter. Det hjälpte mer eller mindre inte alls. Ungdomarna svarade att de skulle anmäla personen som ‘rörde mig’ och ‘hotade mig’ eller ‘-Rör du mig så spöar min pappa dig!’ Ungdomarna var också väldigt medvetna att de inte var straffmyndiga och duktiga på att förklara det.
    En kväll roade sig ungdomarna med att kasta ägg på olika fönster runt om i området. Så jag bestämde mig att dra mitt strå till stacken och en gång för alla att påtala för ungdomarna vad jag ansåg om deras olika bedrifter (det jag egentligen var arg över var att ungdomarna inte visade respekt för de äldre eller någon alls). Men med snabba steg och beväpnad med en pedagogik som inspirerades av en smått pennalistisk och extremt bitter fänrik som jag hade som instruktör under värnplikten. Så löper jag ifatt ungdomarna och börjar med ordentlig stämma argumentera förvåning var väldigt uppenbar efter några minuters argumenterade övertalning. Blev ungdomarna väldigt tysta och villiga att städa upp för att sedan gå hem väldigt fort, några argument ifrån ungdomarna var inte tal om . Så efter en acceptabel återställning av äggattacken så begav de sig väldigt snabbt hem. Efter den episoden har det inte vart frågan om några mer ‘bus’.

  3. elina skriver:

    Tackar för inlägget! Kontrar med en berättelse. Gjorde personundersökning för en kille som fyllde 18 på brottsdagen. Han försökte råna en gamling vid bankomaten men en polisbil råkade åka förbi. Nu i häktet var han spydig men när det inte bet på mig började han klaga på sitt bakgrund. Ånger? Nix. Han skulle ju festa på sin 18årsdag. Luntan över hans brott var digert och det var inte alla för han börjat vid 8 år att snatta. Åtgärder socialtjänst. Skolkat från skolan och skolpsykologen. Föräldrarna använde det han stal. I samråd med skyddet föreslog jag fängelse 3 månader + och skyddstillsyn, det påfölj som var möjligt. Han åkte in. Jag blev utskälld i TV (en skvinnlig socialsekreterare som dömde barn till fängelse)fast jag satt inte i rätten. Blev tom hotad. Hur gick det med grabben? Jag följe upp honom av ren nyfikenhet. Tre år senare var han än på den smala vägen med jobb i en affär. Jag för min del blev en efektiv personutredare som märkligt nog uppskattades av de unga jag utredde.

  4. D. Lund skriver:

    Allas inlägg är talande, det behövs tydliga insatser för att få urspårade ungdom på rätt spår igen. Exakt vad dessa insatser skulle bestå i finns det kunnigare människor än mig att fundera över. Men någon förm utav sanktion värre än ett strängt Fy! känns passande.

    Sen reagerar jag alltid över Jerzy sarneckis inlägg. Det är som om han gett sig fan på att irritera just mig. Det har hursom lett till att jag har fått ett tvärtom förhållande till 95% av det karln säger. Om Jerzy nu säger att detta inte är en bra idé med sanktioner mot ungdomar, så måste det således vara en mycket god idé.

  5. spectator skriver:

    Du har så rätt. Som polis i Sverige och f.d. MP på Cypern kan jag bara hålla med! Blev anmäld för jag tagit två 14-åriga busfrön till den gamla dam de trakasserat för medla. Anmäld av, jo ungarnas föräldrar!

  6. Savox skriver:

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16815669.ab

    En 15-åring och en 16-åring är nu åtalade efter Instagrambråken i Götet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s