Bataljonen Nordbat 2 i sin helhet uppställd på skjutfältet, Oksbøllejren, Danmark.
I listen ovanför textrutan har jag nu lagt till en ny sida – Saraci, december 1993 – som beskriver ett smått dramatiskt försök att åka hem på ledighet för exakt sexton år sedan just idag.
Sexton år sedan, sade jag, och insåg just att jag inte är tjugofem längre…
Det finns viktig bakgrundsinformation från förr som är viktig att känna till för att förstå poängen med historien:
I texten omnämns ‘Lätta Attacken’ som fortfarande fanns kvar i Sverige vid den här tiden, och som många av oss minns med ett nostalgiskt leende. ‘Lätta Attacken’ bestod av små Sk60-flygplan beväpnade med påhängda automatkanonboxar eller attackraketer under vingarna, och var ett stående inslag på alla artilleriförevisningar (på den tiden vi fortfarande hade artilleri att förevisa).
Det var en typiskt finurlig idé som är talande för det gamla invasionsförsvaret. Varenda befattningshavare i hela samhället skulle förutom sin fredstida mission (även om den fredstida uppgiften var att utbilda krigsmän) ha en krigsuppgift. Syftet med ‘Lätta Attacken’ var att använda vad som ärligt talat var skolflygplan avsedda för utbildningsändamål i en krigsuppgift för att understödja markförbanden.
Även om flygplanen flögs av många av Flygvapnets mest erfarna och skickliga äldre flygförare som definitivt inte var att leka med måste jag väl tillstå att det bland markförbanden rådde en rätt utbredd konsensus om att vapensystemet som sådant… ähm, hur skall jag säga… inte var direkt… imponerande.
Så. Nu är det sagt.
Förlåt, om nu någon gammal stolt förare från ‘Lätta Attacken’ läser detta. Det är ingen kritik mot er skicklighet som flygförare, för det var ofta oerhört imponerande att se när ni flög så tallkvistar fastnade i balkarna…
Nog om detta, och nog med överslätande ursäkter – men det kan vara bra att få denna bakgrund för att bättre uppskatta min historia.
Lata människor kan klicka här (länk) för att läsa berättelsen.
Morgonsur 
Ah, lätt attack. Vi övade med/mot dem på slutövningen nere på Revingehed. Det var kul. Sedan när hela pansarbataljonen (detta var på den tiden man faktiskt kallade in andra halvan av utbildningsbataljonen på repövning) övade skarpskjutningsanfall, tillsammans med artilleriet 105mm och anfall med lätt attack, ja då dog kaninerna på skjutfältet av skräck.
Men det slog mig att lätt attack var jävligt dåliga på att träffa rätt… Funktionen var nog mest att få fienden att bli lite småorolig och ta skydd.
Under övningen, inte skarpskjutningen, fick vi inte en enda pbv bortskjuten av vare sig lätt attack eller ens pv-helikoptrarna som också var med och övade. Var bara att hålla sig i skydd av skogen där på Revinge.
Hmmm, som gammal Lätt Attack pilot så känner jag att handsken är kastad och utmaningen är antagen…
Syftet med Lätta attacken var inte att träffa enskilda ställningar i ett skogsbryn utan att på att angripa ryska fordonskolonner i övre Norrland. Finsk Motti taktik användes. Första och sista fordonet sköts sönder och sedan var det bara att mata av fordonen en efter en. Tänk flykten från Kuwait city för ett resultatfoto…
För övrigt flyger planen i filmen för högt… 🙂
Som sagt var det inte illa ment, men för en lertrampare på marken hade det varit lättare att förklara denna taktik att ‘ta första och sista fordonet’ om man någon gång under de mängder av förevisningar jag själv bevittnat sett åtminstone ett enda fordon träffas överhuvudtaget (slut på orättvist retande, för det var alltid snyggt fluget).
Jag vet att det är orättvist och att barlastade övningsraketer ger en felaktig bild av vad verkan skulle vara ‘på riktigt’ – men onekligen trodde många (huvuddelen) att syftet var att sätta direktträffar med raketerna.
Och, ärligt talat, nog hade ni kunnat göra mer med andra vapensystem…;-)
Vi hade förresten ett fall med fyra plan av Sk60-liknande konfiguration från bosnienserbisk sida (Jastreb?) som skulle genomföra ett attackföretag när jag befann mig i Bosnien. Det gick inte särdeles bra. Ingen kom ens halvvägs till målet, men med lite tur tog sig en eller två i alla fall hem till bas.
NATO:s ‘Flight Denial Zone’ åt upp dem innan de hunnit säga ‘hej’, och de sköts blixtsnabbt ned som vore det en övning med bogserade mål.
Det var nog lite optimistiskt av bosnienserberna att skicka ut ´lätt attack’ när någon annan har luftherravälde…
Lätta attacken är väl själva definitionen av lågflygning. Ni flög lågt över Revinge iaf. Trädtopparna vajade. Noll förvarning, men å andra sidan så lär ni ju passerat över så fort att ni inte såg oss nere i leran heller…
Jag kan förstå att Living on my own bet sig fast i minnet. Man har en förunderlig förmåga att relatera musik, smaker och ljud till starka upplevelser.
Det närmaste CAS vi varit i Sverige var Lätta Attacken. Som framgår här ovan bemannades den med äldre och väl luttrade förare, många av dem flyglärare från Ljungbyhed som kände Sk 60 egenskaper så väl att ryggmärgskunnande inte räcker som beskrivning. Till systemet hörde ett navigeringssystem som var nära oslagbart (så länge man flög med marksikt – och det gjorde man i alla väder). Detta superba navigeringssystem var en livs levande flygnavigatör.
Det som saknades i systemet var en modern beväpning. 30 mm Adenakan var en andravärldskrigs-konstruktion och mynningshastigheten var låg med medföljande stor bansänkning. Närmar man sig ett mål med 200 m/sek så blir upphållningen betydligt svårare att beräkna än om man ligger stilla bakom en kulle en halvtimma innan målet rullar ut framför mynningen. Arak sköts nog oftast under förevisningar i salvor om en eller två (pengar, ni vet) varför en fullsalvas yttäckande verkan blev dåligt illustrerad. Något bra vapen för att träffa enskilda fordon var det dock aldrig om vi inte talar om landstigningsfartyg som fordon.
I medvetande om att vapenarsenalen behövde förnyas planerade FV och FMV att införa Rb05 (utvecklad som bev på AJ37) även på Sk60. Ett stort antal Sk60 var redan modifierade när FMV tvingades avbeställa större delen av serien därför att Rb 05 blivit väldigt mycket dyrare än vad som utlovats. Detta var i praktiken dödsstöten för den lätta attacken.
Om alla drar sitt strå till stacken så blir det samlade resultatet enormt.
Den skicklighet, det kunnande och den djärvhet som lätta attacken visade borde egentligen genomsyra hela samhället.
Med en sådan inställning är det omöjligt att förlora.