Svenska soldater i Bosnien 1993
Jag skrev ursprungligen den här texten (länk) som ett inlägg på forumet Soldf.com i september 2003, efter att en vän en kväll påminde mig om att det var exakt 10 år sedan händelserna inträffade. När debatten nu flammar hög om nyttan att ”kriga utomlands” kände jag att berättelsen om massakern i Stupni Do i Bosnien 1993 – som länken går till – för mig, personligen, motiverar varför Sverige skall ha ett internationellt militärt engagemang.
Trots att jag är starkt emot ”Afghanistandoktrinen”, d v s tron att Sverige försvaras bäst utomlands, och trots att Afghanistan inte är Bosnien ställer jag mig bakom principen att finnas på plats med militär styrka där det behövs. Det behövs både där det råder fred och krig, och det behövs i syfte att skydda civilbefolkningen.
Att Sveriges säkerhetsläge på något sätt skulle förbättras av ingripanden utomlands må låta tilltalande, men är i praktiken både naivt och långsökt. Försvaret av det egna landet måste alltid komma i första hand för att vi skall ha någon som helst internationell trovärdighet. Att ”försvara Sverige utomlands” är som att bygga tak på ett hus utan vare sig väggar eller grund.
Vi skall vara medvetna om att allt internationellt deltagande ökar – inte minskar – riskerna för Sverige på kort och medellång sikt.
Att ta ställning gör nämligen att man skaffar sig ovänner.
Att ta ställning och agera gör att man skaffar sig än fler och mer aggressiva ovänner.
Men ibland måste man våga trampa på några tår och riskera sin egen bekvämlighet helt enkelt för att det är ett anständighetskrav.
Den där kvällen 2003 hämtade och sammanställde jag gamla anteckningar och dokument, och satt uppe halva natten och skrev. Syftet var kanske att göra någon form av bokslut, samtidigt som jag ville informera yngre och äldre försvarsintresserade om vad internationella insatser egentligen handlade om.
Texten har dykt upp här och där nätet runt, och jag är glad att så många är intresserade av att ta del av min upplevelse av internationell tjänst.
Som bataljon var vi långt ifrån fulltaliga när händelsen inträffade. Främst från serbisk sida förhandlade och försvårade man så gott det gick för att vi helst inte skulle komma på plats i Bosnien, och när denna första av flera allvarliga händelser skedde fanns knappt hälften av bataljonen fanns på plats. Resten väntade i kaserner i Pancevo utanför Belgrad i Serbien.
Den svenska bataljonen Nordbat 2 var spridda på fyra förläggningsorter i norra Bosnien. I Vares, som texten gäller, fanns ett kompani svenskar, och staden i sig behärskades av bosnienkoratiska HVO. Medan kampen i Tuzlaområdet stod mellan Bosnier och bosnienkroater i allians mot bosnienserber, stod kampen i Vares mellan HVO och bosniska BiH.
Vi var alla relativt nyanlända, och togs lite grand på sängen av fräckheten och brutaliteten i Stupni Do, där bosnienkroatiska styrkor – närmast mitt framför näsan på oss – förintat en hel bosnisk by.
Vi misslyckades med att förhindra själva massakern och rädda alla – den gången. Men Stupni Do blev en väckarklocka, som fick oss att bli betydligt mer offensiva – tvärt emot instruktionerna och FN:s och EU:s handlingsförlamade hållning.
Trots att FN-insatsen i Bosnien i stort var ett fiasko, som inte fick sin lösning förrän USA hotade med att bomba parterna till stenåldern, lyckades vi göra skillnad i den lilla del av universum vi hade ansvar över.
Vi skapade inget problemfritt paradis fritt från konflikter, förtryck, förföljelser, etnisk rensning, plundringar och ond bråd död – men vi hindrade många av de förstnämnda. Och vi gjorde faktiskt världen, i det helvete vi verkade i, till en lite bättre plats.
Svenska utlandsstyrkor genomför nämligen inte sitt uppdrag genom att gå omkring i blå basker och diskutera demokratifrågor och mänskliga rättigheter Man hindrar tyvärr inte våldsamheter från att blossa upp med sin blotta uppenbarelse. Om Du trodde det kan jag tala om att Du har fel.
Vi använde vapen för att nå våra mål. Vi hotade, besköts och vi sköt tillbaka. Med automatkarbiner, kulsprutor, automatkanoner och stridsvagnseld. Vi t o m dödade för att nå våra mål. Jag kan tyvärr heller inte utesluta att även någon helt oskyldig människa kan ha skadats eller dödats.
Vi hade naturligtvis kunnat demonstrera i Vares centrum med plakat som fördömde den etniska rensningen och bildat ”mänskliga kedjor”. Vi hade dessutom kunnat använda ett av våra fria fältpostbrev till att skriva en arg insändare om mänskliga rättigheter i DN. Någonting säger mig dock att nyss nämnda inte imponerat nämnvärt på Ivica Rajic, som utan tvekan beordrade att fyraåriga flickor skulle brännas levande med bensin i byn Stupni Do.
Var det då värt det? Jag tycker det. Jag förväntar mig förstås varken förståelse eller tack från svenska proffstyckare som följt vårt arbete från kontorsstolen och TV-soffan. Proffstyckare som inte tycks medvetna att även deras filosofi – att vara mot allt våld oavsett förutsättning – även det betingar ett högt pris i människoliv.
Klyschan att det inte går att bomba fram demokrati må låta tilltalande, men tyvärr är den fel. Den är lika sann som osann, eftersom det avgörande är det sammanhang bombningarna sker i, och vem de riktas mot. Och jag hävdar att skyddet av civilbefolkningen alltid är ‘rätt skäl’.
Folkmord stoppas nämligen inte av artiklar och tyckande i media. Många tycks tro det, men det enda medialt tyckande kan göra är att påverka opinionen så att någon till slut fattar ett politiskt beslut om att det får vara nog.
Och när det får vara nog skickar man soldater som får åka någonstans i världen och avbryta folkmorden med hot, kulor, bomber eller sitt eget blod. Det spelar i sammanhanget ingen roll att politiken skickar soldater främst för att vinna internationellt inflytande, och att de flesta soldater åker av äventyrslystnad och inte av ideologiska skäl. Det viktiga är vad man kan göra för andra människor där de har det som svårast.
Fortfarande dyker det via personliga meddelanden och olika forum upp inlägg och meddelanden från människor som tackar mig som enkel vanlig soldat i Nordbat 2, Bosnien-Hercegovina 1993-94 för att de eller deras anhöriga lever. Och jag har ändå bara varit en liten del av ett arbete och har inte gjort mer än mina kamrater.
När de berättar om hur deras liv och vardag ser ut idag inser man att man varit med om något stort.
Det känns i hjärtat.
Därför är vi i Afghanistan. Inte för att ”kriga”, försvara Sverige eller vinna internationellt inflytande.
Utan för att kunna se oss själva i spegeln varje morgon.
– – – – – – – –
Om Afghanistan i Aftonbladet, SvD , DN.
Morgonsur 
Precis som du skriver så är det kontexten som avgör huruvida ett internationell ingripande är rätt eller inte. I Bosnien, som du tar upp, hade dåvarande EG först utverkat en till synes historisk kopromiss i och med den så kallade Lissabonövernskommelsen mellan de tre bosniska ledarna våren 1992 (varmed bosnienserberna, som hade vetorätt enligt Bosnien-Hercegovinas och Jugoslaviens konstitutioner, accepterade republikens utbrytning från moderstaten Jugoslavien samtidigt som bosnienmuslimerna accepterade en federalisering av Bosnien-Hercegovina enligt samma principer som gällde för den jugoslaviska federationen vilket också var helt i linje med bosnienkroaternas strävanden). Detta kallar jag ett positivt internationellt ingripande. Bläcket hade dock knappt hunnit torka på överenskommelsepapperet när bosnienmuslimernas ledare, den uttalade islamisten Alija Izetbegovic (som vissa högljudda debattörer i Sverige velat framställa som företrädare för ett mutlietniskt Bosnien där etnicitet eller religion egentligen inte spelar någon roll) drar tillbaka sin underskrift och igångsätter en folkomröstningsprocess. En hel del kommentatorer påstår att detta skett efter samtal med dåvarande USA:s Belgradambassadör Warren Zimmerman som ska ha uppmuntrat Izetbegovic att riva ner Lissabonöverenskommelsen och kanske sagt något som kunde tolkats att USA skulle intervenera på muslimernas sida (vilket ju för tankarna till Georgienkriget förra året..). I vart fall startade Izetbegovic därefter en folkomröstningsprocess i koalition med bosnienkroaterna som agerade taktiskt och ville först bryta sig loss från Jugoslavien. Man struntade totalt i bosnienserbernas legitima krav och dessutom till det faktum att de var i stånd att värna om sina rättigheter på marken. Det fanns på den tiden massor av EG-observatörer på plats i Sarajevo och i övriga Bosnien-Hercegovina. Alla visste vad som skulle komma om man körde över bosnienserberna. Ändå bestämde sig EG-länderna att den 6 april (samma dag som Hitler anföll serberna 1941) erkänna Bosnien-Hercegovina som inte uppfyllde några folkrättsliga kriterier för att kallas stat. Man kom att kalla det för ”konstituerande erkännande”, dvs. att man först erkänner ett land och därmed skapar detta. Men i stället för att skapa någon stat skapade man största blodbadet i Europa efter andra världskriget. Det var mycket lätt att räkna ut hur detta krig skulle se ut, med tanke på konfliktens kärna och vad som hände under andra världskriget. Detta kallar jag ett negativt ingripande.
På tioårsdagen av Daytonavtalet, år 2005, ställde nuvarande svenske utrikesminister Carl Bildt frågan om vari skillnaden ligger mellan Lissabonöverenskommelsen från 1992 och Daytonavtalet, utom i de 100 000 som dödats efter att överenskommelsen rivits ner. Han påpekade samtidigt att det politiska klimatet ännu inte är moget för att till fullo beakta den frågan.
För övrigt rekommenderar jag också att du googlar fram vad Bildt skrivit om påståendet att bomber ledde fram till (Dayton-)freden i Bosnien-Hercegovina. Detta hade redan innan förberetts genom en del förhandlingar bakom kulisserna och utbyte av territorier. Bomberna spelade nog roll bara för att få till frontlinjen att överensstämma med den redan överenskomna proportionen 49-51 % som skulle gälla i Dayton. Mer humant hade det varit med öppet utbyte av territorier (utan Blixt, Srebrenica, Oluja).
Jag är ingen pacifist men kan konstatera att övertron på bomberna som konfliktlösande medel brukar stå i direkt proportion till avsaknad av kunskaper av en viss konflikt.
Till sist måste jag fråga dig varför det var serber som blockerade tillträdet till platsen för massakern i Stupni Do när det rörde sig om en strid mellan kroater och bosnienmuslimer eller rättare sagt om HVO:s massaker över muslimer? Hade de något särskilt intresse där eller?
Några serber fanns inte på plats i Vares överhuvudtaget. Vad jag menade var att serberna blockerade införseln av utrustning till själva Bosnien (Vilket man kan förstå, eftersom de hade allt att förlora och inget att vinna på att göra annorledes).
När jag läste igenom meningen du hänvisar till hittade jag anledningen till att serberna ”kom vilse” – ett grovt syftningsfel. Jag har korrigerat och fyllt ut texten, och hoppas det blev mer begripligt.
Jag instämmer helt och fullt i din analys att icke pålästa ofta har en övertro på antingen enbart förhandling eller enbart bomber. Själv tror jag på båda, men den sistnämnda bör användas synnerligen försiktigt och endast i yttersta nödfall. I Afghanistan och Kosovo har man förmodligen använt just flygbombning för mycket och mot fel mål. I Bosnien gjordes det för sällan.
Tyvärr måste förhandlingar så gott som uteslutande ha ett mothåll i militär makt för att lyckas. Förhandlingsvägen måste dessvärre för att lyckas vara ett alternativ till något annat. Morot och piska.
Carl Bildt utförde ett i delar storartat arbete i forna Jugoslavien, som nog inte många insett i Sverige.
Många märkliga vändningar, pakter och konspirationer frodades i Balkankrigen. Jag kommer möjligen att återkomma till några av dem.
Min uppfattning är dessutom att Serbien fått en orättmätigt stor del av skulden i den offentliga debatten. Skulden för att det blev som det blev måste delas mellan alla parter, utan att gå in på någon ”fördelning” av densamma – vilken vore oväsentlig.
Alla sidor hade problem med mer eller mindre okontrollerbara rövarband som åkte runt och begick övergrepp. Alla sidor hade också tack och lov fler soldater som var rejäla människor.
Ingen sida var således rakt igenom någon dununge, och jag sitter på många historier om märkliga samförstånd, övergrepp och fruktansvärt inhumana propagandaåtgärder från alla sidor i konflikten. Och även från länder och organisationer utanför konflikten. Mycket finns att förtälja som skulle ge en helt ny syn på den gängse mediebilden av Balkankrigen. Och det kanske behövs.
Jag tycker att du träffar spikens huvud i princip rakt igenom hela ditt inlägg…
Bra jobbat då och nu! Fortsätt!
Även om de som i realiteten styr Bosnien-Hercegovina hela tiden blockerat genomförande av en folkräkning (det senaste genomfördes 1991), vilket inte bara är nödvändigt för en framgångsrik förvaltning av landet utan även skulle hjälpa till att få klarhet i vissa fortfarande ouppklarade incidenter med stort symboliskt värde, finns det tämligen tillförlitlig statistik på döda i under det tragiska kriget i Bosnien-Hercegovina. Och den visar att bosnienmuslimerna drabbades hårdast, därnäst kommmer serberna och till slut kroaterna. Därvid är det viktigt att hålla i minnet att bosnienmuslimerna enligt den nämnda folkräkningen var i relativ majoritet (nu spekuleras det att de redan har en absolut majoritet, återstår att se) och att de förde TRE krig: mot serberna (tillsammans med kroaterna i början av kriget), mot kroaterna (då hade serbisk-kroatiska strider i stort sett upphört) och mot muslimerna i den så kallade Väst-Bosnien (med Fikret Abdic som president). Bortsett från detta är det fastställt att bl.a. serberna gjort mycket grymma saker i Bosnienkriget, särskilt de rörvarband som verkade innan den bosnienserbiska armén VRS och andra myndighter i den då självproklamerade republiken upprättade kontroll över det territorium som bosnienserberna kontrollerade. Det leder till en tydlig slutsats: Kriget ledde till kollaps av statsapparaten vilket igångsatte KAOS, eller som Hobbes skulle säga allas krig mot alla. Människonatruens värsta drag (och ibland ädlaste) uppenbarades. Följaktligen är den viktigaste frågan vem som bär skulden för kriget i Bosnien-Hercegovina.
Jag menar att det INTE är serberna som först gett ett tämligen generöst erbjudande till bosnienmuslimerna, med Bosnien-Hercegovina kvar i den jugoslaviska federationen (oavsett hur det skulle ha gått med Kroatien), där delrepublikens inre struktur inte skulle ändras och där Alija Izetbegovic skulle ha varit det nya Jugoslaviens första statschef. I likhet med senare Lissabonöverenskommelse accepterade Izetbegovic först Belgradöverenskommelsen (som den kom att kallas) för att efter en kort tid förkasta den. Sedan kom den redan beskrivna överenskommelsen i Lissabon, som både hade kunnat rädda Bosnien som stat (det här som pågått sedan Daytonavtalet är groteskt – man bygger INTE stater ovanifrån utan någon inre konsensus) men framför allt besparat alla oss andra kriget. När Alija Izetbegovic bestämde sig för att överge Lissabonöverenskommelsen och för att köra över serberna i Bosnien varnade honom den retoriskt obegåvade Karadzic i Bosnien-Hercegovinas parlement med vilka följder det skulle kunna (de var ju inte så svåra att räkna ut). Detta har visats i västs medier och använts mot Karadzic som bevis på att hans våldsamhet och extremism. Aldrig har man visat Izetbegovics replik, som är själva kärnan till kriget i Bosnien-Hercegovina: ”Jag är beredd att offra freden för suveränitetens skull”. Läs och begrunda den tämligen akademiska formuleringen. Min övertygelse är att Izetbegovic rimligtvis aldrig skulle ha drivit en sådan linje utan yttre uppmuntran. Vem eller vilka som har gjort det kan vi bara spekulera. Faktum är att EG och USA kom att stödja honom vilket gör de direkt medskydiga för krigets utbrott. Det finns för tillfället inga juridiska strukturer och framför allt inga geopolitiska förutsättningar för att pröva alla involverade parters skuld till detta masslakt och lidande. Historien kommer att ge sin dom.
Jag har en hel del saker att säga beträffande Kosovokonflikten, i vilken du verkar utgå från en ansenlig mängd krigspropaganda (det är den enda rimliga slutsats som jag kan dra utifrån dina reflektioner om bombningar utan några som helst frågom om deras legitimiet och nytta, för att inte tala om legaliteten), men hinner inte just nu. Jag rekommenderar dig att läsa en debattartikel av överste Bo Pellnäs i Dn från februari 2004. Pellnäs, som också varit i Bosnien som Lord David OWens militära rådgivare och som var på plats i Kosovo hösten 1998, har en del intressanta observationer om de svenska mediernas beteende samt om William Walkers verksamhet (dock dementeras Pellnäs syn på Rackak av den finske rättsläkaren Helene Rantas senare avslöjanden om hur Walker kastat sin brutna penna mot henne…). DN-artikeln jag pratar om heter ”Naiv tro på USA-myt om folkmord” går numera läsa på denna adress:
http://www.fredsrorelsen-pa-orust.se/usa_myt_om_folkmord.html
Ja, det är ett roligt sammanträffande att en fredsrörelse, förmodligen bestående av inbitna pacifister, hänvisar till en höguppsatt militär med lång erfarenhet av internationella insatser. Men tanken har slagit mig att det är betydligt lättare att hitta folk som tänker odogmatist inom de svenska militära kretsarna än i den politiska eller för den delen journalistiska världen.
Jag har en gång lärt mig att det bästa sättet att skapa en konflikt med någon är att tillskriva sin motpart en åsikt eller känsla.
Jag ber dig således inte läsa in mer än vad som står i mitt inlägg. I likhet med Carl Bildt och Bo Pellnäs var – och är – jag bestämt emot bombkriget och hela hanteringen av Kosovokonflikten överhuvudtaget. Jag anser fortfarande att man aldrig lyckades presentera några som helst hållbara bevis som höll för en sådan drakonisk åtgärd. Beträffande Racak var det en händelse som fick fullständigt orimliga proportioner. Några bevis för att de döda verkligen var ”oskyldiga civila” presenterades åtminstone aldrig i den offentliga debatten.
Av vad jag sett i media (vilket man skall ta med en nypa salt – men det går att läsa mycket mellan raderna) och av folk på plats fattade man helt enkelt ett beslut om att förändra Serbiens gränser helt utan underlag. Man genomförde dessutom denna åtgärd ”i förebyggande syfte”, och inte p g a ett pågående övergrepp mot civilbefolkningen.
Inför Kosovo lovade man dessutom från internationellt håll att detta aldrig skulle innebära att Kosovo skulle beviljas självständighet. Det skrattade jag åt då, och det visade sig heller inte dröja länge förrän man svek detta löfte gentemot Serbien.
Nationers interna problem, eller gränsdragningar mellan nationer finns som jag ser det enbart en förhandlingslösning på. Det finns ingen anledning att lägga sig i den situationen som man gjorde i Kosovo. Militärt våld – även mycket offensivt sådant – skall man tillgripa i syfte att skydda civilbefolkningen. Problemet med Kosovo, och till viss del Afghanistan, är att man bedriver ett reguljärt krig. Och sådant bör vi svenskar hålla oss ifrån. Av den anledningen bör vi hålla oss ifrån de offensiva delarna av Operation Enduring Freedom i Afghanistan, men delta i att säkra situationen för människor som lever i krigets skugga via ISAF.
De förtjänar mer än att bli utlämnade till lokala rövarband, krigsherrar och andra irreguljära styrkor.
Tyvärr är det så orättvist att man bara har möjlighet att agera på detta vis när förhållandevis svaga militära krafter drabbar samman.
Så sant, så sant. Sveriges agerande i Bosnien gjorde mig på den tiden stolt över att vara svensk officer. Hade andra FN förband agerat så resolut vid andra tillfällen hade kanske t.ex. Rwanda inte blivit den katastrof det blev.
Jag tycker också att det är värt att belysa en av de aspekter du tog upp. Det var svenska värnpliktiga som deltog och som satte sig i repekt. Något att ha i åtanke i dagens debatt om värnpliktens vara eller icke vara.
Att stå vid sidan om och titta på när ett folk lider kräver ett hårt hjärta, men det är kanske det som tyckare som Jan Guillou med flera har. Själv så gråter jag när jag hör om liknande berättelser.
Respekt!
Alldeles förbannat bra skrivet. Och du har all heder av den insats du gjort.
Jag hoppas att de svenskar som försöker bevara freden och upprätta demokratin i Afghanistan någon gång får uppleva att befolkningen där tackar dem för det arbete de gjort.
Oerhört starkt och oerhört bra skrivet.
Texten fick mig att göra en kort resa 15 år tillbaks i tiden 🙂
Bra jobbat!
Morgonsur, min avsikt var inte att tillskriva dig någon åsikt eller känsla, ännu mindre att skapa konflikter. Jag utgick helt enkelt ifrån det du hade skrivit angående bombningar från 1999, nämligen att man (bl.a.) i Kosovo ”använt flygbombning för mycket och mot fel mål”. Du är en smart människa och kan själv räkna ut vad är den logiska slutsatsen av den premissen… Eftersom jag inte under något ögonblick misstänkte att du är en blodtörstig människa som tycker om att kasta bomber eller att du är en simpel serbhatare (hade jag trott något av detta så hade jag inte brytt mig om att kommentera din blogg) drog jag slutsaten om att du, i likhet med en stor del av Sverige, måste ha påverkats av medierapporteringen som legitimerade bombningarna med påstått pågående folkmord (i och för sig rättfärdigade man först med att FR Jugoslavien avböjt att underteckna det så kallade Rambouilettavtalet med dess oaceptabla Annex B, se boken ”Rambouilletavtalet” av Uppsalaforskaren Kjell Magnusson). Jag är självklart mycket glad över att läsa att du inte låtit dig manipuleras av propagandakriget, det är hoppingivande.
Nu kan Kosovokonflikten verka vara överspelad (det finns ju snart inga serber där och om ingen drastisk geopolitisk förändring inträffar så kommer en dag tillräckligt antal FN-medlemmar att ha erkänt denna Nato-skapelse), men faktum är att många fortfarande åberopar denna ”lyckade” operation när de vill legitimera andra ingripanden i världen. Med facit i hand kan man konstatera att Rysslands hot om vetorätt i säkerhetsrådet våren 1999 var befogad. Men oavsett om en viss permanent medlem av FN:s säkerhetsråd råkar ha rätt eller fel i sak är meningen med vetorätten att undvika konflikter mellan stormakter dvs. att undvika ett tredje världskrig. FN-stadgan antogs 1945 i San Francisco och mycket vatten har runnit sedan dess, nya realiteter har etablerats på marken, men det är viktigt att hålla i minnet vissa nyckelbestämmelsers mening. I och med den icke-auktoriserade våldsanvändningen 1999 rubbade man en viktig pelare i den fortfarande gällande ordningen vilket är MYCKET farligt i en situation då ingen stat eller grupp av stater besitter tillräckligt mycket makt (annat var ju på 90-talet) för att kunna hävda en hegemonisk ordning (där den som innehar makten per definition inte underordnar sig någon lag utan skapar den). Så Kosovokonflikten är kanske överspelad (återstår att se) men man kommer nog att återvända till logiken som legitimerade Operation Allied Force, förhoppningsvis INNAN det är för sent.
Ja, både Kosovo och Afghanistan är kontroversiella historier. Om jag spetsar till det:
Afghanistan är ett principiellt folkrättsligt godkännande att ett land har rätt att invadera ett annat land som inte på något sätt är ett hot. Som grund räcker att brottslig verksamhet som kan drabba den invaderande nationen planeras från det invaderade landets territorium.
I Kosovo har i princip NATO invaderat en suverän nation, styckat av en provins och gett den till någon annan. Som skäl anges några döda män i vapenför ålder i ett dike, som möjligen avlidit efter att själva inlett en eldstrid mot den berörda nationens säkerhetsstyrkor. Det är fullständigt unikt under det senaste halvseklet.
Nu gäller det att lära av det inträffade och hantera den situation som uppstått, men nog kan man hitta märkliga drivkrafter bakom det mesta i den internationella storpolitiken.
Vi måste nog på allvar börja ifrågasätta inställningen att FN-resolution = rätt.
Naturligtvis skall vi fortsätta följa FN-resolutioner, eftersom vi annars får ett totalt haveri av internationell rätt och helt plötsligt står utan någonting alls att bygga på.
Förhoppningsvis går det dock samtidigt att på ett tydligare sätt erkänna vad som inte blivit bra. I dag nöjer vi oss ofta med att ”det finns en FN-resolution”, och då räcker det helt plötsligt som argument för att både beslutet och genomförandet var rätt och riktigt.
Om vi ärligt tillåter en påläst och saklig debatt (vilket är svårt, eftersom allt för få journalister är tillräckligt pålästa, medan folk i gemen är ointresserade av komplexa, långsiktiga frågor) kan vi ta med oss lärdomar så att framtidens FN-resolutioner förhoppningsvis kan bli både mer stabiliserande, mer förutsägbara, mer rättvisa och mer kraftfulla.
Än så länge får vi trösta oss med att det i alla fall kunde vara värre – mycket värre. Det är måhända en klen tröst, men är inte så illa, trots allt…
Tycker att ditt inlägg är helt perfekt – jag var inte på plats 93-94 men har hört från andra vilken oerhörd insats ni gjorde. Året efter var jag själv som FN-soldat i Bosnien och ni hade verkligen berett vägen.
Roligt att du nämner Bo Pellnäs – han tillsammans med ett ex. antal andra svenskar, gjort mycket för svensk ”peacekeeping”.
Här finns en bosniak som överlevde, en som har sett alt som har hänt,det var ett drama,jag förstår inte vad har ni gort i Bosnien och Hercegovina.Vi Bosniaker var inte förberedda för det kriget,det var ett spel mellan croater och serber mot Bosniaker.