Om robotbeskjutning i Ribnica

Ett vackert Bosnien vintern 1993/94

Mot bakgrund av de tragiska förluster som nyligen drabbat den svenska styrkan i Afghanistan passar det kanske bra med en historia för att påminna om de ständigt närvarande riskerna när man deltar i internationell tjänst. Historien har jag lagt till i listen längst upp på sidan under namnet ‘Robotbeskjutning i Ribnica, februari 1994’

Innan jag åkte till Bosnien 1993 förfasades det i media en hel del om att vi medförde liksäckar. Vi soldater förstod ingenting av debatten – för jag tror inte det var någon av oss som räknade med att alla skulle komma hem levande. Jag tror faktiskt vi soldater hade betydligt mer pessimistiska förväntningar än både media och beslutsfattare. Och den dag det otänkbara hände ville ingen av oss att vår omgivning skulle stå handfallna.

Bataljonchefen Ulf Henricsson sade så här till TT: ‘Jag har fått kritik för att jag har sagt att vi tar liksäckar med oss. Men det här är en mentalt förberedd bataljon som vi har skydlighet att prata klartext med. Vi kallar saker vid dess rätta namn.’

Vi stöttade Chefen fullt ut – men ingen av oss kunde tro att vi skulle ha sådan tur. Liksäckarna förblev outnyttjade.

‘Gud är svensk’, brukar man ofta säga i utlandsstyrkan, och visst ligger det mycket i uttrycket. Svenska soldater har haft närmast häpnadsväckande låga förlusttal om man ser till vad som faktiskt inträffat genom åren. Under den första Bosnienbataljonen BA01 gick t o m den svenska bataljonen allmänt under namnet ‘Lucky Battalion’ bland andra länders bataljoner.

Vi ansågs sticka ut hakan mer än de flesta, ständigt råka ut för att någon av parterna avfyrade allsköns dödligt elände mot oss – och ändå hade vi häpnadsväckande få förluster. Jag vill minnas att det under vår första bosnienbataljon landade på tiotalet sårade av stridsaktivitet – och överhuvudtaget inga dödsfall, med undantag för en norsk soldat i bataljonens norska fältsjukhuskompani NORMEDCOY som avled efter ett vådaskott från en kamrats Glockpistol.

Jag brukade ofta undra vad som skulle hända om man skickat drygt niohundra unga män huvudsakligen i åldern 20-25 år till Kanarieöarna på badsemester under sex-sju månader. Hade alla kommit hem levande ens då?

Nej, nog hade vi tur…

Men trots att ‘Gud är svensk’ är alla soldater medvetna om att man inte helt och hållet kan förlita sig på tur. Det gäller att förlita sig till den egna förmågan, utrustningen och framför allt – kamraterna. Men även om man gör allting rätt ingår det i jobbet att ta mycket stora risker då och då. Det finns gott om ögonblick när man rentav måste chansa – med livet som insats. Och även när man inte chansar kan den nyckfulla fru Fortuna slå både till ens fördel och till ens nackdel.

Den händelse jag idag lägger upp på en sida är nog ganska typisk för de flesta stridsliknande situationer. När den plötsligt inträffar har man svårt att få något som helst grepp om läget. Situationen präglas av förvirring och brist på beslutsunderlag, och är inte alls lika klar och tydlig som på film eller i övningssituationer. Man vet ofta inte vem som skjutit, var elden kommer ifrån eller ens vad man skall skjuta mot. I verkligheten syns t ex sällan mynningsflammor. I dagsljus syns de som regel inte överhuvudtaget. Inte ens spårljusammunition är särskilt lätt att se om man råkar stå i den ände av kulan där lyssatsen är skymd från insyn – d v s mottagaränden.

I internationella insatser begränsas man dessutom ofta av att man inte har absolut koll på exakt var civilbefolkningen eller parternas militära enheter befinner sig. Det är inte att rekommendera att man skjuter ihjäl den ena partens trupper för att den andra parten öppnat eld mot en.

‘Den plan finns inte som överlever den första kontakten med fienden’ gäller ända ned till soldatnivå, vill jag påstå.

Man gör oftast många fel och många rätt. Men om man behåller lugnet, gör som man blivit lärd, sköter sin egen uppgift, är beredd stötta sina medsoldater och arbetar någorlunda metodiskt löser det sig dock oftast hyfsat. Och inlärningskurvan är mycket snabb för den soldat som konfronteras med stridens villkor. Incitamenten är tydliga och omedelbara.

Nu till saken; Idag för exakt sexton år sedan – den 22 februari 1994 – begav jag mig ut på ett uppdrag som skulle visa sig bli mer vådligt än vi räknat med.

Vid tillfället hade vi just sänt ett kompani till Sarajevo. Jag minns fortfarande rubrikerna i svensk kvällspress – som nådde oss ungefär en vecka efter den svenska utgåvan; ‘Nu börjar allvaret för FN-svenskarna’.

Det om något visade väl hur dålig koll man i Sverige hade på situationen i Bosnien. Vi hade levt i ‘allvaret’ i princip sedan vi kom till Bosnien. Periodvis var delar av vårt ansvarsområde bland de tuffaste i hela Bosnien. Om man vetat det när man sände ned oss hade vi nog aldrig fått åka. Man trodde vi skickades till ett lugnt område – men anledningen att det var så lugnt var att ingen varit där och tittat. Om ingen rapporterar något så händer det heller statistiskt sett inte något särskilt.

I Sarajevo hände just den period vi hade ett kompani där ungefär… ingenting. Missförstå mig rätt; läget var allvarligt. Ett bräckligt eld upphör-avtal fanns, NATO hotade med bombningar, man samlade styrkorna, och det hade kunnat braka loss riktigt ordentligt. Dessutom var Sarajevo fortfarande en belägrad stad, situationen var fullkomligt vidrig och folket led svårt. Uppdraget löstes föredömligt av vårt kompani, men tillvaron i den gamla OS-hoppbacken på Igmanberget från vinter-OS 1984 blev med facit i hand trots det betydligt lugnare än befarat.

Och samtidigt som svensk media satt och väntade in liksäckarna från Sarajevo hade vi inte mindre fullt upp på vår ‘lugna hemmaplan’.

Den vackra vinterdagen 22 februari 1994 hamnade vi rätt i hetluften. Vi fick betala för vår envishet och envetna målsättning att öppna ytterligare en konvojväg med fem sårade och två utslagna pansarfordon. Den stillsamma morgonen var dessutom sista gången jag upplevde total tystnad i vacker tallskog, eftersom mitt vänstra öra kl 12:46 samma dag stämde upp en ton på 4000 Hz jag fortfarande lyssnar till.

Det kan låta märkligt, men jag tycker fortfarande det var värt det, och minns fortfarande den 22 februari 1994 med glädje som en riktigt bra dag. Rentav som en av mina bästa.

Bärgad Stripbv efter att ha träffats i fronten av en serbisk pansarvärnsrobot. Den skarpsynte kan se ingångshålet från RSV-laddningen i kanten av transmissionsluckan (under förvaringsboxen som nummerplåten sitter på. Boxen for förstås all världens väg, men hängdes tillbaka vid bärgningen).
.

Jag hade efter att händelsen inträffade förmånen att genomföra utredningen av densamma. Normalt sett bör man förvisso aldrig utreda händelser man själv är inblandad i – men i Bosnien fanns ofta varken resurser eller tid att göra saker och ting på processuellt och byråkratiskt perfekta sätt.

Själv är jag tacksam för det, eftersom jag fortfarande har utkast och originalhandlingar från denna händelse kvar, med skriftliga redogörelser från alla inblandade – nedtecknade dagarna efter händelsen. Således har jag ett rätt bra utgångsläge för att återge vad som egentligen inträffade.

Även om berättelsen är långt ifrån heltäckande och jag har tvingats utelämna många detaljer har jag fått med det mesta av händelseförloppet. Allt utspelades under kanske femton-tjugo minuter, även om det verkar som om det vore mycket längre när man läser historien. Jag tycker själv att jag fått till en rätt heltäckande och rättvisande bild av händelseförloppet. Det rapporterades en hel del om händelsen i tidningar och TV när den inträffade. Tyvärr var knappt en enda rad av rapporteringen ens i närheten av sanningen.

Det står faktiskt fel t o m i BA01 egen minnesbok.

Nåväl. Varje människas upplevelse är hennes egen. Det här är min.

Till historien (länk).