Kan vi inte komma överens om att kalla det nya ‘frivilligförsvaret’ för vad det är; ett yrkesförsvar. Om man nu inte vill göra det förslår jag att vi även börjar kalla t ex amerikanska marinkårens och franska främlingslegionens soldater för ‘frivilligsoldater’, då deras kontrakt trots allt är kortare än våra svenska ‘frivilligsoldaters’ engagemang är tänkt att bli.
Yrkesförsvar har några klara fördelar:
– De finns alltid tillhands och kan snabbt sättas in om det behövs.
– De kan upprätthålla en högre kunskaps- och färdighetsnivå i dagens allt mer teknologiunderstödda försvar.
– Det politiska priset vid eventuella förluster är mindre.
– Filosofiskt/ideologiskt sett är värnplikt inte okontroversiell. Värnplikt har alltid varit det enda undantaget i slaveriförbudet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Samtidigt finns det onekligen nackdelar med illa betalda yrkesarméer. Förr eller senare får man en annan profil på de anställda. Jag skall i sammanhanget berätta en anekdot från min egen FN-tjänst på Balkan under 90-talet:
En spansk TV-journalist som åkt med i en av våra pansarbilar under en konvoj i Bosnien berättade för mig att hon sett något som imponerat djupt på henne. Hon hade besökt krigsskådeplatser världen över i flera år, men hade nu sett något fullständigt unikt hon aldrig sett tidigare:
En menig svensk soldat bak i pansarbilen hade tagit fram en bok och börjat läsa!
När jag förklarade att flera av soldaterna i den pluton hon reste med läste på universitet eller hade bra, välbetalda jobb hemma i Sverige trodde hon inte sina öron.
Man blir naturligtvis inte automatiskt en bättre soldat för att man läser på universitet – däremot tror jag att man blir en bättre soldat om man har intellektuell potential, är intresserad av sin omvärld och sin roll i den samt odlar sitt kritiska tänkande. Även om detta samtidigt innebär att det ställs betydligt högre krav på befäl och ledning.
Jag tror att den snart saligt insomnade värnplikten gett en betydligt större mångfald i försvarets förband, och att man kommer att sakna den i framtiden. När jag säger ‘mångfald’ menar jag inte enbart utseende, vilket dagens mångfaldsarbete fokuserar på.
Om jag min vana trogen återigen skall fyra av en elakhet mot försvarets värdegrundsarbete betyder kombinationen mångfalds- och värdegrundsarbete numera att det finns två faktorer som är avgörande när det gäller personalförsörjning inom försvaret:
1. Alla skall se så olika ut som möjligt på utsidan, men
2. …helst vara stöpta i samma form på insidan.
Nu är det faktiskt möjligt att motverka att man i framtiden får en armé av ‘dem som blev över’ genom att betala en bra lön och samtidigt se till att man får bygga sin civila meriter under tjänstgöringen i försvaret. Här finns gott om inspiration att hämta i de länder som infört yrkesarméer. Kvalitet kostar. Jag hoppas man inser det.
Sverige kommer dessutom aldrig att ha råd med ett yrkesförsvar av en storlek som tillför det nationella försvaret tillräcklig kapacitet.
En del av mig gläds åt att värnplikten – detta otidsenliga slaveri – försvinner. Samtidigt varnar pragmatikern i mig för konsekvenserna. Jag skulle önska att världen var annorlunda – men vill man vara ett självständigt land får man faktiskt offra vad det kostar. Värnplikten blir svår att ersätta.
En möjlighet är att stärka frivilligförsvaret (det riktiga frivilligförsvaret). Hemvärnet av idag känns fortfarande som något slags kvarleva från kalla kriget. Hemvärnet är fortfarande ett komplement – men den armé man var ett komplement till existerar inte längre.
Och det medför att det känns rätt långsökt att de uppgifter man har anpassat Hemvärnet för att lösa någonsin skall uppstå. Jag har rätt god fantasi när det gäller att sno ihop scenarion – men jag har svårt att fantisera fram ett läge där Hemvärnet skulle kunna användas överhuvudtaget.
Jag tror det är dags att acceptera att Hemvärnet är vårt nationella försvar. Det ställer krav på att vi planerar för uppgifter och tillför krav och utrustning som motsvarar denna verklighet.
Utvecklingen tar förvisso redan små steg i den riktningen redan nu – men räcker det?
K-märkt nyhetsinslag med värnpliktiga soldater från ‘när det begav sig’…
Morgonsur 
Du ska ha en eloge för din förmåga att uttrycka det många känner och anar, men saknar förmåga att sätta på pränt.
Hur sant är inte ditt påstående:
”Om jag min vana trogen återigen skall avsluta med en elakhet mot försvarets värdegrundsarbete betyder kombinationen mångfalds- och värdegrundsarbete numera att det finns två faktorer som är avgörande när det gäller personalförsörjning inom försvaret:
1. Alla skall se så olika ut som möjligt på utsidan, men
2. …helst vara stöpta i samma form på insidan.”
Tack, tack. ”På min tid” var det nämligen precis tvärtom. Alla soldater skulle se exakt likadana ut, individualisering av utrustning var förbjuden, man bar knappt utbildningstecken eller utmärkelser och i fältutrustningen skulle t o m innehållet i byxfickorna packas enligt stående bataljonsorder.
Men det var helt okej att vara vem sjutton man vill bara man skötte sitt jobb och uppförde sig respektfullt mot omgivningen.
Lars Melin fyrar i senaste numret av Axess av en lysande bredsida mot begreppet och företeelsen värdegrund. Rekommenderar verkligen artikeln. Den avslutas enligt följande:
”Så, handen på hjärnan alla rättänkande människor! Är det inte frågan om en värdegarnering snarare än en värdegrund?
Enligt min mening på pricken vad det handlar om, passar helt och hållet in på de två punkter som nämns i Morgonsurs artikel. Och gissa vilket ord jag kommer att använda när ämnet diskuteras på min arbetsplats i framtiden.
Bra formulerat, Morgonsur!
Du tar upp värnpliktssystemets fördelar och nackdelar (låt vara kort). Jag träffade en som menade att i Storbritannien är det bara de dummaste som tjänstgör som soldater. Jag vet inte vad man anser om det i andra länder.
Till värnpliktssystemet hörde också det stora frivilligförsvaret (FBU med fler organisationer som Bilkåren, Lottorna).
Jag uppskattar att du värnar om språkets nyanser i allmänhet och att du nu motverkar dagens användning av termen ‘frivilligförsvar’.
Din definition av värdegrunds- och mångfaldsarbete är lysande. Den stämmer med hur värdegrunden bedrivs på en statlig myndighet. Alla ska ta ansvar för verksamheten, men flera chefer hutar åt de som ställer frågor om man verkligen gör rätt saker.
Kan bara hålla med om att vi gått från en ”fysisk” likriktning inom FM till en ”mental”. Dessvärre vågar eller vill ingen säga ifrån. Det skulle knappast gynna karriären.
Pingback: Till försvar för försvaret « Svenska visioner
Har under sommaren deltagit i en övning på andra sidan atlanten och sett hela skalan av yrkessoldater som jag föredrar att kalla dom, inte det missvisande epitetet” frivilligsoldater” som en del av mina kollegor använder. Soldater blir som man gör dom till och dom speglar också den kultur som de kommer ifrån, därför kan man inte måla fan på väggen och säga att vi snart bara kommer att ha ”bottenskrapet” som inte kan få tag i något annat jobb. Det som jag tycker man inom FM har gjort fel och kommer att leda till att vi inte kommer att få de specialister som man kan se i andra försvarsmakter är att man valde en för hög ingångsgrad för våra specialistofficerare. Efter den utbildning som dom har erhållit så skall dom inte ha en högre grad än korpral, och i undantagsfall sergeant. Ingångsgraden 1.e sergeant gör att det det inte finns mycket till karriär för spec-offarna. Vidare borde man från centralt håll trycka på för att snarast omgallonera de officerare som har eller kommer att ha en befattning som är en specialistofficersbefattning. Detta borde ge de unga specialistofficerarna bra förebilder och målbilder.
Vidare är det min naiva dröm att man inom FM kunde känna stolthet för sitt yrke, att man vågade visa det och inte likt en del kollegor inte vill åka till och ifrån jobbet i uniform och liknande.
Slutligen så måste jag berätta om något som i samband med ovan nämnda övning fick mig att tänka till på de vi är att satta att försvara, dvs svenska folket.
jag och ett par kollegor gick in på ett café på vägen hem efter dagens övningar. Naturligtvis bar vi M90 och vi talade svenska med varandra. Plötsligt kommer en äldre man(75-80 år) fram till oss och frågar försynt om han får tacka oss. Chockade säger vi jag. Han skakar våra händer och säger ”Thanks for serving, thanks for protecting us” varpå han går därifrån. Vi gick alla därifrån något tystare och kontaterade att det förmodligen aldrig skulle ske något liknande i Sverige.
Själv har ingen civil någonsin visat uppskattning för det jag gör eller har gjort, i alla fall inte i Sverige.
FC1: Varje gång jag varit i USA har samma sak hänt. Ibland har servitrisen kommit fram och sagt att någon annan i restaurangen tar notan eller att restaurangägaren bjuder.
Samtidigt bör vi ställa oss frågan som militärer i Sverige hur vi behandlar de civila. Hälsar vi ständigt på civila som vi hälsar våra kollegor på kaserngården? Skäms vi över uniformen och drar oss för att uppträda i uniform på stan?
@FC1, 8 Coy och Wiseman
Jag håller inte med er angående visad uppskattning. I mina ögon har svensken visat tillräcklig respekt sedan 1901 tills första juli i år. Man har ställt med söner och i viss mån döttrar till kungens förfogande år efter år i över etthundra år.
När systemet fungerade som det skulle, fanns det som jag ser det, ingen anledning att visa respekt eller uppskattning på det sätt som ni båda beskriver i era exempel.
För det första har vi ju som bekant inte varit krig på hemmaplan på mycket länge vilket borde påverka folkets medvetande, Gud och soldater och så vidare…
För det andra så var ju poängen med värnplikten att alla drog sitt strå till stacken. Då behöver man, enligt min uppfattning, inte visa någon ytterligare uppskattning. Man hade redan gett sin tid till Kronan eller skulle komma att göra det. Man var beredd att ställa sig axel mot axel med sin nästa för att försvara landet tillsammans.
Sedan handen på hjärtat, är man mellan 40 och 60 år idag och gjorde sin värnplikt som menig soldat i infanteriet vad har man då för bild av officerare och försvaret. Dålig utbildning, undermålig utrustning och i mångas ögon meningslösa övningar och repövningar där man knappt visste vilket län man befann sig i. Cykel och K-pist var faktiskt ett skämt mot T72 och MTLB. Som man med det i backspegeln och bagaet vad har man då att vara tacksam för och varför skall man sedan behöva visa ytterligare uppskattning? Kanske är det försvaret som skall börja med att bjuda tillbaka…?
Jag fattar att vi har ett nytt läge nu men en över hundraårig ”tradition” tvättar man inte bort så lätt även om det förstås är försvarsmaktens uppfattning (och förhoppning kanske). (Sedan är det väl också en tredje faktor till vårt kollektiva beteende också – vi visar ju inte uppskattning på liknande sätt, som generaliserade svenskar, i andra sammanhang heller.)
Jag håller med er i övrigt i inläggen men tror att det är viktigt som Wiseman skriver att luttrade officerare reflekterar över varför läget är som det är som. Ni som officerare har också ett ansvar att försöka förändra nuläget. Man kan faktiskt inte alltid gilla läget, ibland måste man faktiskt ändra läget. Jag hoppas att verkligen att riksdag och regering styr upp detta felsteg och återinstallerar värnplikten så fort som möjligt. På vilket sätt och hur detta ska gå till har ni övriga redan redogjort för på ett mer än förtjänstfullt sätt.
Kan ni som yrkesofficerare driva er linje ännu hårdare se till att ordningen återställs kommer i alla fall jag att visa min uppskattning nästa gång jag kan. Kanske till och med bjuder på en kaffe…
Jens Andersson
Vo/Lt KB P18 98/99