Om sak och person

Jag har flera gånger kommenterat den kvävande likriktning vi lider av här i Sverige. Ingen vill sticka ut, trots att hela det publika Sverige är rörande överens om att vi ‘gillar olika’.

Problemet är nog att alla vet att vi bara ‘gillar olika’ så länge alla tycker lika i vissa avgörande frågor. Olikhet är tyvärr bara riktigt okej om den handlar om yta och utseende.

Ett begrepp som slungas omkring allt mer i den offentliga debatten är ‘politisk korrekthet’. Om vi på sant bloggmanér rådfrågar Oraklets bok – Wikipedia – finns där bl a denna definition av begreppet, som påstås hämtad från Nyordsboken (Norstedts Ordbok):

”Politiskt korrekt: som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Här ses begreppet mera som en strävan att ligga rätt i tiden och vara åsiktsmässigt nära de grupper som sätter agendan i samhällsdebatten. Exempel på politisk korrekthet enligt denna definition skulle kunna vara att uttrycka åsikter som ligger nära etablerade opinionsbildares syn på feminism eller mångkultur, för att ta några frågor som varit aktuella de senaste åren.”

Så långt en av många tänkbara definitioner av detta slitna begrepp. Stämmer då definitionen? Ja, det tycks i alla fall finnas vissa tydliga indikationer, vilket blir tydligt om man lyssnar på klippet nedan – tack för tipset, Tanja Bergkvist – där Paolo Roberto i förmodat opolitiska Sveriges Radios P3 är politiskt inkorrekt så det sjunger om det.

Vad som är riktigt, riktigt intressant i detta klipp är egentligen inte vad Paolo Roberto säger eller tycker – utan journalistens sätt att hantera vad han säger. Alla som umgås med breda lager människor vet att Paolo Robertos åsikt mellan skål och vägg inte är direkt ovanlig. Den är dessutom inte helt ogrundad eller märklig på något sätt. Kort sagt är det något som många i ‘verklighetens folk’ tycker – och måste få tycka. Det står envar fritt. Paolo Roberto framför inte denna åsikt på ett särskilt aggressivt eller otrevligt sätt. Trots detta kommer hans åsiktsförseelse så oväntat att programledaren närmast tappar fattningen. Så till den milda grad att hon blir upprörd och omedelbart vill byta samtalsämne.

Varför?

Jo, Paolo Roberto framför en ‘otillåten’ åsikt utifrån den politiska korrekthetens kvävande konsensus. Det är ju – fråga mig inte hur och av vem dessa beslut fattas – bestämt vad man skall tycka offentligt i den här frågan, och att vi alla är överens om den saken. Och när vi är överens om något i Sverige är vi ju uppväxta och fostrade i att alla som avviker från konsensus obönhörligen måste lida av något man kan ställa en medicinsk diagnos på.

I det hänseendet uppvisar vi  vissa likheter med saligt insomnade Sovjetunionen, som gärna skickade politiska oliktänkare till mentalsjukhus för vård. För deras eget bästa.

Programledarens reaktion är för mig en oerhört tydlig indikator på hur kvävande denna samtyckes-konsensus är för den allmänna debatten. Min tolkning är att Paolo Roberto nog har fullständigt rätt i att hon sällan eller aldrig någonsin umgås med någon enda människa som faktiskt tyckt annat än påbjuden åsikt. Hade hon gjort det hade hon sannolikt vetat hur hon skulle hantera Paolo Robertos påståenden och sluppit bli tagen på sängen. Då hade hon lugnt kunnat bemöta Paolo Roberto med milt överseende – eller helst genom sansade och välgrundade sakargument.

Allt annat än reagera som om hon just fått en rungande örfil. Paolo Roberto tycks ha träffat spikens huvud, så att säga. Riktigt ordentligt. Och precis som han säger är det aldrig bra när en organisation drabbas av group-think. Särskilt inte när den är ett medborgarfinansierat, rikstäckande public-service-medium med uppdrag att opartiskt och allsidigt belysa vårt samhälle.

Förutom att existensen av den politiska korrektheten tycks bevisa sig själv i radioinslaget är jag fast övertygad om att programledarens reaktion är en konsekvens av det kanske mest äktsvenska nationella särdraget av alla; den fullständigt monumentala oförmågan att skilja på sak och person.

För är det någonting vi är dåliga på här i Sverige är det just det. Vilket tyvärr ofta visar sig i den offentliga debatten. Även professionella debattörer har ofta svårt att hålla sig ifrån motståndarens person – vilket jag måste erkänna kanske trots allt spelar mindre roll när det nu är som det är här i Sverige. För om någon sakligt kritiserar ett beteende, din åsikt, tro eller övertygelse är oförmågan att hantera sak/personfrågan så total att det i alla fall kommer att tolkas som ett personangrepp.

Vilket i sin tur gör att man förstås bör känna sig kränkt.

Ja, vad gör man?

Personligen tror jag vi kan bättre.

Det går faktiskt att lära sig att skilja på sak och person. Många brukar fråga mig om jag har någon nytta av min bakgrund som polis i det jobb jag har idag. Jag svarade länge att jag inte hade det. Men det slog mig plötsligt för ett tag sedan att det faktiskt finns en oerhört viktig lärdom jag tagit med mig från polistiden – en hyfsad förmåga att skilja på just sak och person.

Det är nämligen omöjligt att arbeta som polis om man inte lär sig det.

För som polis arbetar man inte alls med vad som är rätt eller fel, för den som nu trodde det. Polisen arbetar – eller borde i alla fall uteslutande arbeta – med vad som med lagligt eller olagligt. Det är en väsentlig skillnad. Som polisman bör man följaktligen vara ytterst försiktig med åsikter om rätt eller fel för att helt och hållet fokusera sitt tjänstemannaskap på vad som är lagligt eller inte. I den mån man behöver arbeta förebyggande räcker det gott att prata beteenden och konsekvenser. Man behöver faktiskt inte fördjupa sig särskilt mycket i värdegrunder eller ideologiska ställningstaganden.

Moralbesmittade ord som ‘rätt’, ‘fel’ – eller ens ‘rättvisa’ – bör man enligt mitt tycke inte ta i sin mun förrän man etablerat en så bra kontakt att man kan föra ett förtroligt och personligt samtal enskilda människor emellan. Och då skall man vara tydlig med att man pratar utifrån sig själv som individ, och inte som statlig tjänsteman.

Att så många offentliga verksamheter – och då i synnerhet rättsväsende eller försvar – med nyss nämnda i minnet börjar vinnlägga sig om att deras personal har rätt ‘värdegrund’ gör mig rentav förskräckt. Vad man ägnar sig åt är nämligen att föra in människors person i vad som är rena sakfrågor. Och som överhuvudtaget inte har i sakfrågan att göra.

Det finns ett gammalt talesätt hur en offentlig tjänsteman bör vara i sin yrkesmässiga kontakt med omgivningen; ‘Alltid professionell, gärna personlig, aldrig privat.’

Som jag ser det är en människas värdegrund ungefär så privat man kan bli.

– – –