Om sak och person

Photobucket

Jag har flera gånger kommenterat den kvävande likriktning vi lider av här i Sverige. Ingen vill sticka ut, trots att hela det publika Sverige är rörande överens om att vi ‘gillar olika’.

Problemet är nog att alla vet att vi bara ‘gillar olika’ så länge alla tycker lika i vissa avgörande frågor. Olikhet är tyvärr bara riktigt okej om den handlar om yta och utseende.

Ett begrepp som slungas omkring allt mer i den offentliga debatten är ‘politisk korrekthet’. Om vi på sant bloggmanér rådfrågar Oraklets bok – Wikipedia – finns där bl a denna definition av begreppet, som påstås hämtad från Nyordsboken (Norstedts Ordbok):

”Politiskt korrekt: som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Här ses begreppet mera som en strävan att ligga rätt i tiden och vara åsiktsmässigt nära de grupper som sätter agendan i samhällsdebatten. Exempel på politisk korrekthet enligt denna definition skulle kunna vara att uttrycka åsikter som ligger nära etablerade opinionsbildares syn på feminism eller mångkultur, för att ta några frågor som varit aktuella de senaste åren.”

Så långt en av många tänkbara definitioner av detta slitna begrepp. Stämmer då definitionen? Ja, det tycks i alla fall finnas vissa tydliga indikationer, vilket blir tydligt om man lyssnar på klippet nedan – tack för tipset, Tanja Bergkvist - där Paolo Roberto i förmodat opolitiska Sveriges Radios P3 är politiskt inkorrekt så det sjunger om det.

Vad som är riktigt, riktigt intressant i detta klipp är egentligen inte vad Paolo Roberto säger eller tycker – utan journalistens sätt att hantera vad han säger. Alla som umgås med breda lager människor vet att Paolo Robertos åsikt mellan skål och vägg inte är direkt ovanlig. Den är dessutom inte helt ogrundad eller märklig på något sätt. Kort sagt är det något som många i ‘verklighetens folk’ tycker – och måste få tycka. Det står envar fritt. Paolo Roberto framför inte denna åsikt på ett särskilt aggressivt eller otrevligt sätt. Trots detta kommer hans åsiktsförseelse så oväntat att programledaren närmast tappar fattningen. Så till den milda grad att hon blir upprörd och omedelbart vill byta samtalsämne.

Varför?

Jo, Paolo Roberto framför en ‘otillåten’ åsikt utifrån den politiska korrekthetens kvävande konsensus. Det är ju – fråga mig inte hur och av vem dessa beslut fattas – bestämt vad man skall tycka offentligt i den här frågan, och att vi alla är överens om den saken. Och när vi är överens om något i Sverige är vi ju uppväxta och fostrade i att alla som avviker från konsensus obönhörligen måste lida av något man kan ställa en medicinsk diagnos på.

I det hänseendet uppvisar vi  vissa likheter med saligt insomnade Sovjetunionen, som gärna skickade politiska oliktänkare till mentalsjukhus för vård. För deras eget bästa.

Programledarens reaktion är för mig en oerhört tydlig indikator på hur kvävande denna samtyckes-konsensus är för den allmänna debatten. Min tolkning är att Paolo Roberto nog har fullständigt rätt i att hon sällan eller aldrig någonsin umgås med någon enda människa som faktiskt tyckt annat än påbjuden åsikt. Hade hon gjort det hade hon sannolikt vetat hur hon skulle hantera Paolo Robertos påståenden och sluppit bli tagen på sängen. Då hade hon lugnt kunnat bemöta Paolo Roberto med milt överseende – eller helst genom sansade och välgrundade sakargument.

Allt annat än reagera som om hon just fått en rungande örfil. Paolo Roberto tycks ha träffat spikens huvud, så att säga. Riktigt ordentligt. Och precis som han säger är det aldrig bra när en organisation drabbas av group-think. Särskilt inte när den är ett medborgarfinansierat, rikstäckande public-service-medium med uppdrag att opartiskt och allsidigt belysa vårt samhälle.

Förutom att existensen av den politiska korrektheten tycks bevisa sig själv i radioinslaget är jag fast övertygad om att programledarens reaktion är en konsekvens av det kanske mest äktsvenska nationella särdraget av alla; den fullständigt monumentala oförmågan att skilja på sak och person.

För är det någonting vi är dåliga på här i Sverige är det just det. Vilket tyvärr ofta visar sig i den offentliga debatten. Även professionella debattörer har ofta svårt att hålla sig ifrån motståndarens person – vilket jag måste erkänna kanske trots allt spelar mindre roll när det nu är som det är här i Sverige. För om någon sakligt kritiserar ett beteende, din åsikt, tro eller övertygelse är oförmågan att hantera sak/personfrågan så total att det i alla fall kommer att tolkas som ett personangrepp.

Vilket i sin tur gör att man förstås bör känna sig kränkt.

Ja, vad gör man?

Personligen tror jag vi kan bättre.

Det går faktiskt att lära sig att skilja på sak och person. Många brukar fråga mig om jag har någon nytta av min bakgrund som polis i det jobb jag har idag. Jag svarade länge att jag inte hade det. Men det slog mig plötsligt för ett tag sedan att det faktiskt finns en oerhört viktig lärdom jag tagit med mig från polistiden – en hyfsad förmåga att skilja på just sak och person.

Det är nämligen omöjligt att arbeta som polis om man inte lär sig det.

För som polis arbetar man inte alls med vad som är rätt eller fel, för den som nu trodde det. Polisen arbetar – eller borde i alla fall uteslutande arbeta – med vad som med lagligt eller olagligt. Det är en väsentlig skillnad. Som polisman bör man följaktligen vara ytterst försiktig med åsikter om rätt eller fel för att helt och hållet fokusera sitt tjänstemannaskap på vad som är lagligt eller inte. I den mån man behöver arbeta förebyggande räcker det gott att prata beteenden och konsekvenser. Man behöver faktiskt inte fördjupa sig särskilt mycket i värdegrunder eller ideologiska ställningstaganden.

Moralbesmittade ord som ‘rätt’, ‘fel’ – eller ens ‘rättvisa’ – bör man enligt mitt tycke inte ta i sin mun förrän man etablerat en så bra kontakt att man kan föra ett förtroligt och personligt samtal enskilda människor emellan. Och då skall man vara tydlig med att man pratar utifrån sig själv som individ, och inte som statlig tjänsteman.

Att så många offentliga verksamheter – och då i synnerhet rättsväsende eller försvar – med nyss nämnda i minnet börjar vinnlägga sig om att deras personal har rätt ‘värdegrund’ gör mig rentav förskräckt. Vad man ägnar sig åt är nämligen att föra in människors person i vad som är rena sakfrågor. Och som överhuvudtaget inte har i sakfrågan att göra.

Det finns ett gammalt talesätt hur en offentlig tjänsteman bör vara i sin yrkesmässiga kontakt med omgivningen; ‘Alltid professionell, gärna personlig, aldrig privat.’

Som jag ser det är en människas värdegrund ungefär så privat man kan bli.

- – -

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Allmänt tyckande, Rättssamhälle och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Om sak och person

  1. Chefsingenjören skriver:

    He, he,

    Den här intervjun med Paolo Roberto är mycket upplyftande, då han är en av få svenskar som vågar säga vad han tycker offentligt. Journalistens reaktion är klockren för hur en svensk förväntas uppträda. Jag tog själv upp denna intervju i ett tidigare inlägg då jag var frustrerad över hur vi inom statliga verk försöker ha en polerad yta.

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2009/08/forsvarsmaktens-vardegrund-har-gatt-pa.html

  2. And skriver:

    Instämmer…

    Sitter just nu och lyssnar på P3 med samma programledare och kan inte låta bli att dra på smilbanden. Även jag tillhör den lyckliga skara som hörde detta live när det sändes första gången för nåt år sedan. Skrattade så att jag grät…

    Likriktningen gäller ju faktiskt inte bara åsikter utan även kunskap. (Även om det förstås går lite hand i hand) Inte någon på P3 Nyheter visste skillnaden på Pansarskott och Granatgevär när man publicerade ett fantastiskt scoop om Irak för några veckor sedan…

    Man skrattar faktiskt inte hela vägen till banken när man betalar sin TV-licens för att ytterligare spä på likriktningen…

  3. M skriver:

    Kommer ihåg när jag hörde intervjun live, det var tur det var lite trafik just då. Gillar speciellt två delar, dels ”Jag diskuterar det med dig när du vill, för att jag har rätt”, dels ”Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall?”.

    Jag har svårt att se hur man kan argumentera sakligt mot Paolo i den här frågan och komma nånvart…

  4. magnus skriver:

    m,

    Det är nog inga problem att prata med Paolo. Han verkar vara en trevlig prick. En invändning man kan ha är ju just det att ibland har vi genomfört reformer som en majoritet av befolkningen har varit tvärt emot, men som vi efteråt har tyckt varit rätt bra ändå. Barnaga comes to mind. Det går aldrig att förutsäga vilken samhällelig påpuffning som blir bra, så den debatten måste nog vara levande.

    Men Paolos poäng att han inte behöver Schyman till hjälp för att prata om sitt förhållande är väl ganska klockren tycker jag. För vad är det egentligen feministiska politiker är rädda ska hända om föräldrar får bestämma själva över ledigheten? Att dom löser det själva, utan att känna en ekande längtan efter lite ideologisk vägledning?

  5. Sumatra skriver:

    Ett annat område där det bara finns utrymme för en åsikt är klimatområdet. Den som skriver på ett bra och underhållande sätt om detta är bloggen Andas Lugnt, som jag skannar av regelbundet.

    http://andaslugnt.blogspot.com/

    Precis som du skriver är och förblir värdegrunden en privatsak och ingår alls inte som en del i ett anställningsförhållande.

  6. M skriver:

    Jag tror att det går jättebra att prata med Paolo. Men i den här frågan, har jag svårt att hitta något som helst sakligt argument som är i närheten av att få mig att inte hålla med honom.

    Visst kan det vara bra om staten kan premiera jämlikhet i viss mån, men om det är att bägge föräldrarna ska vara hemma exakt 50% var är inte helt säkert, och det får inte gå till överdrift.

  7. Sumatra skriver:

    En tanke slog mig. Sverige är landet där man kan räknas som avvikare, fast man är och tycker som de flesta. Det är väl baksidan på hyckleriet med PK och gemensamma värdegrunder.

  8. Messo Z skriver:

    Fanstastiskt uppfriskande med en person som vågar säga vad han tycker trots att det är ”fel” svar. PK-journalistens reaktion är ju stor humor!

    Paolo Roberto har ju visat sig talför även tidigare: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=paolo_roberto_vagrar_sluta_prata&videoid=754764

  9. michaeleriksson skriver:

    Som en detalj har betydelsen av ”politisk korrekthet” förskjutits genom åren. Den långsamt (i Sverige) respektive sedan länge (på engelska) övervägande betydelsen handlar specifikt om det perspektivlöst anti-rasistiska, feministiska, osv. tänkande som tex fört till förbjudandet av ord som ”negerbollar” och som visar intolerans mot dem som har ”icke-rättroende” åsikter om frågor som omfattningen av ras-/könsförtryck, m.m.

  10. Fundersam skriver:

    Paolo Roberto har en klar poäng: Att det är skillnad på att vara lika och att ha samma rättigheter. Se på gymnasieskolan. Där ska alla ha en högskoleförberedande utbildning, alltså strävan är att alla ska ha lika utbildning och inte att alla ska ha rätt och möjlighet till en universitetsutbilning.

    Morgonsur, bra att du skiljer mellan tänkande och agerande och mellan lagligt och rätt.

  11. Born skriver:

    Aha så journalister intervjuar helst de som tycker som den arbetande journalisten själv tycker, märkligt, jag trodde att journalister var länken som visar oss att olika människor tycker olika, en förmedlare av information,
    nu blir det hela plötsligt mycket mer komplicerat, för mig i alla fall.

    Paolo tycker som jag, inte vill jag att feminister ska tala om för mig vad jag ska tycka, de kan nämligen ha fel, och som den naturvetare jag är så Vet jag att könet inte är en konstruktion.

  12. Conny skriver:

    Förde vidare detta briljanta inlägg. Angav källan. Hoppas innerligt att det är okej, det är en debatt jag hemskt gärna vill föra ut till så många som möjligt.

    http://www.familjeliv.se/Forum-5-175/m56863676.html

  13. G skriver:

    Jag tycker definitionen är en aning oklar ”som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.”

    vad avses med ledande kulturskikt? Jag skulle hellre skriva ‘det kulturskikt man för närvarande befinner sig i. Om man till exempel läser kommentarerna på bloggen ‘politiskt inkorrekt’ så kommer man att upptäcka att de har sin egen, precis lika snäva politiska korrekthet. Det verkar inte i detta land vara möjligt att frigöra sig från politisk korrekthet, blott att byta en politisk korrekthet mot en annan, dvs, en tvångströja mot en annan, vilket den ‘politiskt inkorrekta’ bloggosfären visar med all önskvärd tydlighet.

    • michaeleriksson skriver:

      Jag håller med om att i den ”gamla” betydelsen måste man titta på sammanhanget, inte bara hur samhället som helhet ser ut. Här har man dock ur min sikt två underfall, beroende på exakt hur man definerar begreppet:

      1.Man håller sig till en viss åsikt därför att den dominerar eller har föreskrivits från ovan, tex för att man vill gälla som ”rättrogen”. Här är nu frågan vilka fall av konformitet och åsiktslikhet som går tillbaka på vad. Det kan ju även vara så att många människor råkar har liknande åsikter. (Framförallt i en grupp där en viss för-filtrering har gjorts. Den som tex kommenterar på en blogg med en viss politisk inriktning har i regel tillstämmande åsikter med en sannolikhet som är mycket högre än hos en individ som valts av slumpen. Att det här uppstår en viss konformitet vore bara naturligt.)

      2. Man gäller som politisk korrekt om man har eller förespråkar ”rätt” åsikter. Här gäller ett liknande resonemang åtminstone delvis. Viktigare är dock att man då inte kan tala om tex en tvångströja: Om man gör det blir din kommentar tautologisk och innehållslös, då en dominerande åsikt automatiskt, utan att betrakta andra faktorer, betraktas som en tvångströja.

  14. Klas2k skriver:

    Briljant intervju !
    Jag undrar om inte jag blev lite mer ett fan av Paulo nu ! :)

    Jag har också – i olika sammanhang haft ståndpunkten: ”jag är inte feminist, jag är för jämlikhet” – funkar ibland :)

    /K

  15. Arne Strand. skriver:

    Jämlikhet och jämställdhet !.

    Jämlikar är något man ÄR inte något man gör.
    Mannen och Kvinnan har alltså olika Uppgifter.

    Jämställdhet är alltså något felande enligt definitionen ovan.
    Dock är ju Ett mynts båda sidor Jämställda men har olika uppgifter.

    Man och Kvinna kan alltså inte Jämföras,
    då varken Man eller Kvinna var för sig är Människan,
    utan båda tillsammans.

    Mannen är Kung men kvinnan är Drottning,
    och varandras Uppgifter kan inte tas över av den andre.

    Äkta och sann Kvinnlighet – ? –

    – Visst är det något Stort och Vackert med den,
    Visst är den Drottning-lik och en Drottning

    Kan detta vara något – Konung och Drottning – Staten och Nationen –
    Svensk Patriotism och Nationalism.

    Den Svenska Patriotismen –
    http://www.youtube.com/watch?v=s2vGBY7nXx8&feature=rela ted
    http://www.youtube.com/watch?v=VQhFwSD0o1U&feature=rela ted

    Den Svenska Nationalismen –

    De synes gå in i varandra !.

    Kan man kalla Svensk Patriotism för Pappa Sven,
    och Svensk Nationalism för Moder Svea ?
    Konung och Drottning.

    Patriotismen skulle då vara Staten som tjänare åt Nationen.

    Arn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s