1 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.
2 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
3 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
4 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
5 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
6 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
7Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
8 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
(Predikaren, 3 Kap)
Fortsättning från detta inlägg.
Som avslutande del i min något dystra framtidsspaning tänkte jag se framtiden an i en försiktigt positiv anda. Jag tycker nämligen inte att läget är så nattsvart som många anser mig predika. Vi står inte inför domedagen – utan snarare inför möjligheten att skapa ett nytt, friare, bättre och mer hållbart samhälle.
Jag har i fyra tidigare framtidsspaningar påstått att
- vårt nuvarande samhällssystem går igenom en global kris som inte kommer att begränsa sig till ekonomin, utan kommer att få andra, mer vittgående konsekvenser (Framtidsspaning I (V): Om att slåss mot monster).
- ett av mänsklighetens stora teknikskiften pågår, vilket skapar nya hot och möjligheter – och kommer att ge verktygen för att omvälva samhället på gott och ont (Framtidsspaning II (V): Om att välja framtid).
- det största hotet för vår framtid är om vi inte överger vår fruktlösa men dessvärre genetiskt inbyggda drift att förbättra ett system som passerat ‘bäst före-datum’ tills vi förbättrat oss till katastrof (Framtidsspaning III (V): Om Matrix-samhället).
- finansieringsmodellen för dagens samhällssystem är ohållbar och kräver oberoende av punkterna ovan att vi gör nytt och annorlunda (Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus).
Så långt tidigare inlägg. Nu tänkte jag ge mig på konststycket att försöka knyta ihop säcken.
Vi kommer under det kommande decenniet att gå igenom en period av kriser och ett sannolikt internationellt paradigmskifte. De världsledande ekonomierna kommer efter detta sannolikt inte att ligga på andra sidan Atlanten – utan i Asien. Detta paradigmskifte kommer att få konsekvenser och kommer att kräva viktiga ställningstaganden från vår sida. Framtiden kommer inte att följa samma mönster vi vant oss vid.
Förändring skapar kris, liksom kris skapar förändring. Vi kan således inte påverka att vi måste förändra vårt samhälle. Just nu är det också för tidigt att säga hur vi måste förändra det.
Men det är hög tid att bestämma varför vi vill förändra samhället, och vilka grundläggande principer slutresultatet som en följd därav måste uppfylla.
Jag brukar ofta påpeka att det finns tre sätt att hantera en ofrånkomlig utveckling; att spjärna emot, att följa med eller att leda utvecklingen.
Störst chans att få som man vill får man om man väljer den sistnämnda inställningen.
Men om man bestämmer sig för att leda utvecklingen innebär det att man måste ge sig in i vitt område på kartan. Bryta ny mark. Och hur behåller man någon form av trygghet och förvissning om att man kommer att nå ett mål man kan känna sig nöjd med om man måste rita kartan själv allt eftersom man förflyttar sig ut i det okända?
Som jag ser det måste man ha en tydlig grundinställning klar för sig; vissa avgörande värderingar man aldrig tummar på och ett slutmål man aldrig överger. Sedan förbereder man sig så gott man kan, fokuserar på vad man i bästa fall vill ha ut av det hela, tar varandra i hand och vågar språnget.
Därefter improviserar man efter bästa förmåga utan att någonsin tappa fokus från huvudmålet.
Så vad är då våra grundläggande värderingar på vilka nationen Sverige skall vila? (Och nämn nu inte någon ‘nationell värdegrund’ eftersom det uttrycket så långt jag förstått inte handlar om absoluta personliga fri- eller rättigheter, utan snarare om personliga skyldigheter man gärna vill pådyvla oss.)
Jag tror personligen vi bör börja från grunden. Låt mig börja med att ifrågasätta t o m det till synes mest självklara; demokratin.
Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.
Winston Churchill
Demokrati innebär alltid majoritetens förtryck, ett slags institutionaliserad mobbing. Det kan innebära problem i det att en åsikt inte nödvändigtvis måste vara rätt bara för att den innehas av flertalet. Och det är just av den anledningen vi begränsat demokratins potentiella avigsidor genom att anta våra grundlagar – som är tänkta att hindra oss från att ändra vår lagstiftning utifrån illa underbyggda beslut framtagna i all hast för att tillgodose valfri populistisk strömning.
Men:
Luttrad av senare års demokratimissbruk i form av ‘tittningsförbud för tecknade Japanska serier’, den nya sexualbrottslagstiftningen, nya sjöfyllerilagen och ideliga kraftfulla politiska krav på cykelkörkort, fimpningsbrott, kvoteringar och civilkuragelagar har det åtminstone för mig blivit tydligt att våra grundlagar är allt för tama och egentligen inte garanterar en enda personlig fri- eller rättighet.
Det är illa nog som det är redan nu, men kommer att bli än värre i riktigt osäkra tider. Utan absoluta rättesnören och tydliga ramar inom vilka vi och våra valda ombud har att hålla oss kommer vi sannolikt att missa de stora framtidsfrågorna för att i stället gömma oss i kortsiktiga beslut om petitesser. Medan världen förändras runt oss reglerar vi ihjäl oss själva i strävan efter den trygghet vi ändå aldrig kan uppnå genom de beslut vi tar för dess främjande.
Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.
Benjamin Franklin
Värt att ha i minnet inför omvälvande tider är att det inte finns någonting i våra grundlagar som inte kan förändras, upphävas eller rentav ges motsatt innebörd i ett eller ett par riksdagsbeslut. Riksdag och regering har dessutom i praktiken ingen som kan slå dem på fingrarna om de missbrukar sina befogenheter. Det värsta som kan hända är att man blir bortröstad i nästa val.
Det räcker tyvärr inte för att hindra demokratin och hela det politiska systemet från att ta sig friheter det inte ens borde ha möjlighet att ta sig.
Vad vi därför borde göra inför framtiden är att fastställa ett antal okränkbara personliga fri- och rättigheter som för alltid skall skyddas från vår egen klåfingrighet. Skyddas från vår ack så mänskliga strävan att göra ‘Arga Lappen’ till i lag straffbelagd handling under rättssamhällets makt och kontroll.
Det första vi måste våga göra är att ifrågasätta det självmotiverande och ständigt mässade mantrat att demokrati är den ultimata definitionen av godhet, rättvisa och solidaritet.
Jag tror på demokratin som den minst sämsta modellen att styra ett land. Men demokrati är makt, precis som vilket annat styresskick som helst. Makt går ut över andra människor. Makt berusar. Och därför måste den alltid ges så lite inflytande över andra människors personliga livsval som möjligt.
Åtminstone för dem av oss som tror på frihet. ‘Frihet’ och ‘demokrati’ är inte samma sak. De är inte ens helt kompatibla, hur märkligt det än må låta.
Jag tycker att vi lite för lättvindigt har bestämt att demokrati alltid är någonting gott, och därför har låtit den få inflytande på allt fler områden där den inte har att göra. Än så länge innebär det knappast några större problem, men jag bävar inför framtiden om vi inte en gång för alla lyfter diskussionen om en absolut gräns mellan å ena sidan våra personliga fri- och rättigheter och å andra sidan den – tyvärr – ofta som motkraft verkande demokratin.
För att beskriva vad jag menar är det t ex inte – och skall heller aldrig bli – en demokratisk fråga hur ofta jag tvättar mina privata lakan, eller hur ofta och mycket jag andas. Det är förhållanden som aldrig skall underkastas demokratiska beslut. Så långt är de flesta överens. Men hur ställer vi oss egentligen till demokratiska beslut om vårt personliga alkohol- eller narkotikabruk, vårt användande av bilbälte, flytväst eller cykelhjälm? Hemskolning av våra barn? Rutinmässiga kroppsbesiktningar?
Just av anledningen att det är svåra frågor tycker jag att man bör börja i den grundläggande frågan: vilka absoluta och okränkbara fri- och rättigheter skall vi som vistas i Sverige ha? Vad kan vara viktigare?
Helst skall denna diskussion föras utan att man som brukligt i den svenska politiska debatten redan i första meningen tappat de djupare syftena och omedelbart fastnar i för stunden populära sakfrågor eller de alltid lika förföriska ‘plånboksfrågorna’.
Frihet? Rättighet?
Om man bottnar i de okränkbara personliga fri- och rättigheterna och följer en stringent och logisk process kommer man att förvånas över hur lätt slutsatserna ger sig själva vad gäller såväl sak- som plånboksfrågor. Men ibland kan det för all del bli så att saker och ting ställs på ända. Och då får man acceptera det. Oftast kan man acceptera att allt inte går ens väg, eftersom man lätt kan härleda ett någorlunda konsekvent varför.
Vad jag hävdar är att vi gemensamt behöver arbeta fram en konstitution – eller mer precist en svensk ‘Bill of Rights’ – som inte kan ändras efter lättflyktiga populistiska trender. Och jag vill att dess intentioner skall skyddas av en fristående, stark och oberoende författningsdomstol.
Allt i syfte att vi – oavsett hur framtiden ser ut – skall ha fastlagt de grundläggande principer samhället Sverige skall vila på, och vilka okränkbara personliga fri- och rättigheter den som lever här aldrig skall kunna fråntas. Även om någon aldrig så poppis stark ledare lyckas vinna politisk majoritet och driva igenom två mellanliggande riksdagsbeslut som leder oss snett på grund av tillfällig berusning i för tiden aktuell fråga.
Det ryktas att Island – visa av sin senaste nationella kris – just påbörjat ett arbete med att ta fram en ny konstitution. Det finns säkerligen en hel del att lära av deras arbete, som lär genomföras i en helt öppen och lyhörd process av särskilt förtroendevalda – utan kopplingar till den traditionella partipolitiken. Det låter som ljuv musik för mina öron, och det skall bli intressant att se vad man kommer fram till – och vilka svårigheter man stöter på. För det kommer man att göra.
Själv har jag några personliga gissningar och åsikter beträffande en hypotetisk framtida svensk Bill of Rights:
Om jag får tro något så har vi en uppväxande generation som i högre grad än tidigare generationer kommer att efterfråga personlig frihet. Det pratas mycket om ‘curling-generationen’, vilket skulle indikera att man då istället till varje pris och i alla lägen skulle eftersträva motsatsen; personlig trygghet.
Jag hoppas och tror det är en felaktig tanke. Så förvånade vi från de äldre generationerna skulle bli omdet visade sig att ‘ungdomarna’ inte alls är så intresserade av utstakade livsval, fastslagna karriärpaket och trygga servicepaket helt utan jobbiga valsituationer som vi i de äldre generationerna tror att alla är.
Det lär visa sig hur det ligger till med den saken. Oavsett vilket önskar jag skicka med några visdomsord till framtida lagstiftare. Finessen är att de gäller vare sig man mentalt befinner sig på denna eller andra sidan paradigmskifte. Precis som jag önskar av en eventuell framtida – tidlös – ‘Bill of Rights’:
1. Staten och kommunen är inte ‘samhället’. Värt att poängtera i ett land där man ofta blandar ihop begreppen och glömmer att samhället består av nyss nämnda serviceorganisationer, plus en mängd andra organisationer och organiseringar – och i första hand av fria, tänkande enskilda människor. Med olika åsikter, drömmar, behov och livsval.
Olika.
Människor.
2. Lag skapar aldrig rättvisa. Lag skapar grovt hållna spelregler som gör orättvisorna mer förutsägbara och hanterbara. Det är en begränsning man alltid måste acceptera som lagstiftare.
3. ‘Lagligt’ och ‘lämpligt’ är inte, och skall heller inte vara, samma sak. ‘Arga Lappen’ gör sig bäst som social konvention och inte som i lag straffbelagd handling.
4. Känslor och lagstiftning hör inte ihop. Livsviktiga men känslobaserade begrepp som lycka, glädje, kärlek, solidaritet, empati och civilkurage kan inte lagstiftas fram. Däremot kan de relativt lätt lagstiftas bort.
5. Se framtiden som en möjlighet – inte som ett hot. Det finns något gott i allt ont och något ont i allt gott. Välj själv hur Du vill se på omvärldens skeenden och vad i dem Du vill lägga Din energi på.
Med detta sagt har jag ingen aning om hur en framtida konstitution skulle kunna se ut i detalj. Men jag tänkte raljera en stund över vad jag personligen önskar mig att den skall förhindra:
Varje gång någon lägger ett politiskt förslag som inleds med orden ‘tiden är nu mogen för…’ innebär det oftast att någon makthavare sett en historisk chans att – för deras eget bästa – frånta medborgarna ytterligare någon personlig frihet och därigenom göra deras liv ännu lite tråkigare och sämre.
Om huvudsyftet med ett nytt lagförslag sedan motiveras med att ‘samhället behöver skicka signaler’ är det en solklar indikation på att förslaget är föga genomtänkt och per automatik hör hemma i sophinken. Och att förslagsställaren snarast borde skrivit en insändare istället för att uppta vårt demokratiska system med sin ”Arga Lappen”-idé.
Visar det sig dessutom att ett förslag som på det minsta sätt inskränker människors personliga frihet inte grundas i mer begripliga termer än att ‘forskning tyder på’, eller ‘forskning visar/har visat’ i glatt sällskap av statistiska beräkningar och klatschiga one-liners borde förslagsställaren snarast sättas i (åtminstone politisk) karantän.
Det finns fler varningssignaler för den framtida författningsdomstolen. Jag brukar ofta elakt påstå att uttrycket ‘i bred politisk enighet‘ i Sverige tyvärr oftast är direkt utbytbart mot ‘utan närmare eftertanke‘.
Hur som helst, härmed avslutar jag min framtidsspaning. Men oavsett vad framtiden bjuder hävdar jag att det är fullständigt nödvändigt att vi här och nu bestämmer på vilket sätt vi vill gå in i den:
Som stolta människor eller som lydigt folk?
– – –
Morgonsur 
Morgonsur om demokrati, frihet och framtid.
Som alltid, världsklass.
Stående ovationer.
Politiker som går omkring och har visioner borde söka läkare
Med all respekt är det naivt att tro att vi skall kunna komma överens om någon lista med absoluta och okränkbara rättigheter. Visst kan det finnas politiker som vill pracka på oss en sådan lista, men det blir inget som vi vanliga människor har varit med och beslutat om, utan det blir bara något som vi prackas på. Och som vi sedan skall tillbedja på samma sätt som amerikanerna förväntas tillbe den amerikanska konstitutionen och vara ”patriotiska” trots att det handlar om något som ett gäng politiker med måttligt god förståelse av verkligheten snodde ihop på artonhundratalet.
Inte går det heller att vetenskapligt bevisa några absoluta och okränkbara rättigheter. Det är bara mänskliga konventioner.
Just eftersom det handlar om mänskliga konventioner bör man försöka hitta ett fåtal viktiga självklarheter – som snarare förhindrar än utgör ”något slags lista”.
Den amerikanska konstitutionen är ett bra exempel eftersom den bromsat amerikanska politiker från allt för vidlyftigt ”förbättrande” i drygt 200 år. Utan den konstitutionen hade sannolikt USA för länge sedan varit en totalitär stat.
Den som söker vetenskapliga bevis för värdet av frihet är oftast ute efter något helt annat än nyss nämnda. Men som du säger finns inga universella absoluta rättigheter eller brott. Men jag brukar hävda att definitionen av visdom är tidlös och gångbar i alla samhällen, alltid och överallt.
Man skall inte överarbeta en konstitution, och det är svårt att hitta absoluta rättigheter helt utan undantag. Det viktiga är trots det att man hittar en anda av visdom, eftertanke, vett och sans som kan bromsa de värsta politiska klåfingrigheterna. Och ett juridiskt nödstopp som kan avstyra de värsta försöken att mästra oss.
Personlig frihet har som jag ser det ingenting med någon -ism att göra, utan kan i princip rymmas i vilket samhällssystem som helst.
Men tyvärr kanske det är naivt att tänka sig att vi klarar av att hantera det ansvaret inom ramen för våra system. Åtminstone inte förrän en allvarlig kris redan drabbat oss…
Absolut lysande inlägg! Den observerade nuvarande färdriktningen bekymrar mig, men ditt inlägg ger visst hopp om att det kanske finns en och annan som brinner för frihet. Men hur många i Sverige skulle aktivt och medvetet dra i denna riktning? De nu härskande eliterna verkar inte ha något som helst intresse av detta, och lär knappast släppa ifrån sig makten att ”skicka signaler” och definiera ”nationella värdegrunder”.
Så vad gör man då för att få en kursändring? Går det att organisera frihetsälskare i en ”Bill-of-rights movement” e. dyl? Eller är alla frihetsälskare så måna om sitt eget 100%-iga oberoende att de aldrig skulle gå att sammanfoga till en enad kraft 😉 ? I så fall är det väl kört, eller …?
Rent konkret, vad göra?
Jag tror och hoppas att våra befintliga system skulle kunna hantera frågan, och att det egentligen gäller att väcka tankarna inom ramarna för befintliga partistrukturer. Som jag ser det har personlig frihet egentligen inte ett dugg med höger-vänsterfrågan att göra.
Men tyvärr tror jag det krävs någon form av allvarlig kris för att vi skall komma oss för att ifrågasätta syfte, mål och mening med våra samhällsystem – och gränserna för vad vi skall använda vår demokratiska makt till.
Alla trender som går åt ett enda håll blir förr eller senare orimliga och det kommer någon form av motreaktion. Någon gång måste statsapparaten börja bli mindre och politikerna bestämma mindre när trenden att lösa problem med mera beskattning, tjänstemän och politiskt ansvar först har löst det som ger mycket nytta, sedan det som ger liten nytta och i kraft av sin framgång fortsätter lösa små problem och sedan gör mera skada än nytta.
En intressant iaktagelse är att vi i Sverige i viss mån har lyckats montera ner politisk styrning som har blivit överambitiös, det har skett som en reaktion på ekonomisk ohållbarhet, man har helt enkelt skurit för att balansera budgeten. Detta har skett parallellt med att politiken har fortsatt detaljregera människors liv och kanske är det så illa att politiker har övergått från dyra reformer till billig symbollagstiftning för att göra något som uppfattas som meningsfullt av allmänheten och även för att få utlopp för sin vilja att göra nytta. Jag vet att riksdagsledamöter vill väl samtidigt som de själva är systemets fångar och letar efter sätt att göra nytta och en del av dem lyckas med på det stora hela mindre bra projekt.
Vi har mera ekonomisk kris framför oss när oljan sinar, länder där folk arbetar hårdare för mindre lön fortsätter bli välorganiserade och konkurrenskraftiga, och skuldbubblor spricker och löften om pensioner osv sviks. Politiken kommer även under en sådan period att syssla med några projekt och förse människor med mål och visioner. I USA håller många på och bekymrar sig om ”Guns, gays and god” i stället för det som är svårt och jobbigt, här har vi feminism och integrationsångest, bögdebatten är gudskelov nästan slut, och det är fullt möjligt att vi kommer att sysselsätta oss med en knappologisk detaljreglering av hur vi får leva medan grundvalar för vår existens krymper ihop. Lyckas man köra en kontrolltrend in i den absoluta bottnen borde det sluta med någon variant på sovjetkollaps efter en mellanlandning i kontrollfascism.
På något sätt behöver det väljas andra projekt och trender. Min favorit för praktisk politik är att göra saker åt de kommande resursbristerna med påtagliga fysiska investeringar. Samtidigt behöver politiken och staten på något sätt bli enklare och morgonsurs förslag om att leta reda på det som är grundläggande och prioritera detta är ett mycket bra förslag, det behöver inte vara absoluta och okränkbara rättigheter, det räcker gott med självklara så de blir svåra att ifrågasätta.
Att lägga ett sådant pussel är ett väldigt stort projekt. Det handlar både om att söka efter de enklaste och viktigaste rättigheterna och friheterna och om att söka efter starka svenska traditioner att förvalta så de fortsätter att göra nytta under osäkra tider.
Politiska institutioner kan vara både på gott och ont och de kan överleva stora skiften i hur makten fungerar. T.ex. har kungens roll tagits över av en extremt stark statsminister och det ger handlingskraft men även ett oerhört beroende av att statsministern är en god person som vill folket väl. Än så länge har vi haft statsministrar som har pensionerat sig i landet men skulle vi få en plundrare som tillsätter sina kompisar och sedan drar till Dubai kan skadan bli oöverskådlig. Problemet att hantera en stark kung som precis som alla andra människor har begränsningar och ibland är ett riktigt stolpskott till person löstes med en stark tjänstemannaroll och ett ideal att myndigheter skall vara självständiga och hålla sig till sina syften. Det var ömsom bra och dåligt och det är ofta rationellt med stuprörsorganisationer men de klarar inte problem som finns tvärs över flera områden.
Om man lägger ett bra pussel med grundläggande friheter och rättigheter kan det ge vägledning för hur man kan utveckla förvaltningstraditionerna. Utan ideologi tappar politiken riktning och styr ingenstans utan blir bara ett kortsiktigt navelskådande.
En kommentar om en liten tankevurpa i ett annars mycket stringent blogginlägg:
”Samhället” är den arena där enskilda människors gemensamma beslut fattas. Enskilda människor är just enskilda och fattar just enskilda beslut – inte samhälleliga (dvs gemensamma) beslut.
Vi har byggt upp ett system med kommun, stat och frivilligorganisationer som fora och samtalspartners för gemensamma beslut – det har funkat väldigt bra under många år och har alla förutsättningar att fortsätta att göra det. Man kan förfina detta system, hitta nya arbetsformer, med teknikens hjälp minska det demokratiska underskottet, dra nya gränser för vilka beslut som ska fattas gemensamt (=samhälleliga) – men det ändrar inte sakfrågan: dessa tre former är ”samhället” – enskilda människor är just enskilda människor som fattar enskilda beslut – inte samhälleliga. Vill man påverka gemensamma beslut får man vara så god att lägga sin tid och kraft i ovanstående instutitioner.
Man kan alltid resonera kring definitioner, men som jag ser det är samhället mer än bara dess gemensamma beslut.
Jag instämmer i att vi absolut inte skall riva upp de fungerande ramverk och den samhälleliga ”beslutsinfrastruktur” vi skapat genom stor möda. Det vore verkligen att kasta ut barnet med badvattnet. Det räcker gott om vi tar ett litet omtag och funderar över vart vi egentligen är på väg – och varför…
Anders, ”samhälle” är summan av alla våra olika institutioner, samarbeten och individer, det som styrs via demokratin är staten och staten försöker styra samhället. Uttrycket samhälle är till sitt innehåll mycket nära uttrycket kultur. Politiker som har ambitionen att styra allt och alla brukar blanda ihop stat och samhälle.
Staten med sina kommuner, nationella makt och EU makt behöver rulla tillbaka delar av sin makt så de olika statsfunktionera håller sig till det de är bra på att sköta och som är möjligt att genomföra.
Andra frivilliga sammanslutningar behöver utvecklas på sina olika sätt. Något som har nått en gräns är den organisatoriska affärsidén att talesmän utropar sig själva för en svag grupp eller ett problem och lobbar allmänheten och politikerna och sedan får problemet hanterat med bidrag och ibland en ny myndighet vilket ger en synergi mellan att talesmännen får försörjning, politikerna en uppgift, byråkrater försörjs och ganska ofta blir ett problem hanterat så det är inte bara en belastning. Problemet är bara att det efter några generationer blir för mycket och de proffslobbade grupperna tränger undan övrigas behov och att lösa detta med ännu fler intresseorganisationer gör problemet värre.
”Politiker som har ambitionen att styra allt och alla brukar blanda ihop stat och samhälle.”
Det är en lite annan fråga än den jag lyfte – och en av nackdelarna med vårt (och även alla andra demokratiska system). Alternativen till dessa system verkar dock vara värre…
Vad gäller vilka beslut som ska fattas gemensamt (dvs genom diskussion och samspel mellan stat, kommuner, organisationer och enskilda) kan man ha väldigt olika åsikter och detta är ett spänningsfält som hela tiden måste diskuteras och revideras.
Jag vill i vilket fall inte säga att beslut som idag fattas efter långvarig beredning av alla inblandade i de gemensamma fora stat och kommun (som inte är kopplat till staten – det var en lite ful glidning där – medvetet?) och EU generellt ska flyttas till andra beslutsfora. I många fall krävs tvärtom ökat samarbete och mer av gemensamma beslut – ex organiserad brottslighet, miljöfrågor, jämlikhet etc. Däremot håller jag med dig om att besluten huruvida bananer ska vara raka eller krokiga knappast behöver tas gemensamt.
Anders, det är mycket medvetet att jag jämställer stat och kommun, de är delar av samma system. Den svenska staten med dess landstingskommuner och (primär)kommuner är EU:s verktyg för att genomföra EU politik. Landsting och kommuner är nationalstatens verktyg för att genomföra nationell politik. Utöver detta kan riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige bedriva en del egen lokalt anpassad politik.
Den lokala kommunala delen av den politiska makten är mycket intressant då den möjliggör en variation i hur olika saker styrs. Det finns även en dragkamp mellan de fyra nivåerna av statlig mer eller mindre demokratisk organisation där givetvis den översta, EU, hela tiden vinner mest.
Denna stora och komplicerade problemlösningsapparat behöver lösa problemet att göra sig själv mindre. För att det skall fungera behöver tillräckligt väl lösta problem läggas till handlingarna i stället för att malas ned i sina minsta atomer, beteendefrågor som homosexuellas rättigheter och jämlikhet är bra exempel på sådant som politiken inte behöver fortsätta lösa när det har tagit sig att människors lika värde gäller alla grupper, då borde politiken återgå till de grundläggande värderingarna i stället för att gräva ner sig i detaljerade kvoteringar osv. Anledningen till att det är bra att lösa sådana problem finns i de grundläggande värderingarna men politiken är inte det bästa verktyget för att lösa allt. Varje behjärtansvärt och viktigt problem är som ett träd i en skog och stirrar man på varje enskilt träd missar man att det finns en skog.
Visst – kommun och stat är delar av samma system – liksom också intresseorganisationerna – det är de instutitioner vi har tagit fram för att gemensamma beslut ska bli så allsidigt belysta som möjligt. Men kommunerna är mycket självständiga – i synnerhet i norden.
Jag håller inte med dig om att det finns ett självklart värde i att minska antalet gemensamma beslut.Tvärtom lever vi i en alltmer komplex värld där så gott som varje beslut påverkar andra människor – ofta långt borta ifrån den som tar själva beslutet – ofta t.o.m. i andra världsdelar. Då krävs MER av gemensamma beslut – inte att vi bollar över besluten till den enskilde som inte har möjlighet att skaffa sig hela beslutsunderlaget om konsekvenserna av sitt beslut.
Sen kan det precis som du säger, finnas problem som får anses tillfredsställande lösta och där det inte krävs fler gemensamma beslut (just dina exempel var kanske inte helt välvalda – precis som demokratin ständigt behöver återerövras, behöver principen om allas lika värde ständig uppbackning – men det går säkert att hitta bra exempel där gemensamma beslut numera är överflödiga – bananernas krökningsradie t.ex.).
Politiken i betydelsen den institutionaliserade diskussionen och det gemensamma beslutsfattandet är det system vi byggt upp för att lösa gemensamma problem. Det är ett mycket bra verktyg för att lösa gemensamma problem. Det har brister – men alternativen har fler brister. Vissa problem kräver förvisso inte en gemensam lösning (men som sagt – allt färre) och vissa problem kan istället lösas genom en väl fungerande marknad (men det verkar bara så oerhört svårt att få till en sådan utan stark politisk styrning) – så det är väl gränsdragningarna däremellan som vi bör diskutera, snarare än att slå fast att antalet gemensamma beslut måste minska per se.
P. S.
Det är fortfarande så att Länsstyrelser och statliga verk är verktygen för att genomföra det som gemensamt beslutats på nationell nivå. Kommuner och landstingskommuner är verktygen för att genomföra lokalt fattade, gemensamma beslut – de är inte statens verktyg.
Däremot har kommuner i flera fall frivilligt tagit över länsstyrelsernas uppgifter mot ersättning (t.ex. tillsyn). Staten sätter ibland en miniminivå för kommunernas lägsta-ambition – för att kommunerna själva misslyckats med att förhandla fram en sådan sinsemellan. T.ex. är det uppenbart att en sådan behövs vad gäller socialbidrag – annars skulle kommunerna bara bolla socialbidragstagarna mellan sig som Svarte Petter.
Regioner är ett mellanting som prövas på en del håll – och kan ev utvecklas till en egen regional nivå.
Anders, jag valde gränsen direkt och med EU även indirekt valda församlingar av representanter som skall besluta om lagar, myndighetsstyrning och skattemedelsanvändning då det är en tydlig gräns. Jag håller med om att hela det demokratiska systemet innehåller fler typer av institutioner än de beslutande.
Vi lever i en alltmer komplex värld och den har under flera hundra år blivit mera komplicerad och det har hanterats med vartefter flera och mera komplicerade institutioner. För mig är det självklart att ett sådant race mellan på ena sidan teknikutveckling, kulturell utveckling och utökade kontakter mellan kulturer och på andra sidan politiker och reglerande myndigheter aldrig kan vinnas av politiken och myndigheterna. För att hantera komplexiteten måste ambitioner någon gång sänkas och styrning lämnas över till andra mekanismer som fria marknader med människor individuella beslut. Det finns en anledning till att man på kommunal nivå ägnar mycket tid till översiktsplaner och nästan ingen tid alls för hantering av friggebodar, det hade gått att ha ett mera komplicerat system med detaljerad demokratisk kontroll av bodar och trädgårdar.
Både individer i enskildhet och individer som är tjänstemän och politiker har begränsad förmåga att överblicka följderna av olika beslut, de är bara människor. Dock finns det människor som har mera kunskap och drivkraft än andra och de behöver slipa sina förmågor mot andra för att bli duktiga och ha sätt att uppnå trovärdighet så det är bra med konkurrens mellan polititker och konkurrens inom t.ex. forskning.
Frågor runt homsexualitet och jämstäldhet är utmärkta exempel då det är levande debatter som kan göra folk förbannade så de förhoppningsvis börjar tänka.
Oavsett vad vi önskar är det i stort sett oundvikligt att någonting måste prioriteras bort.
Anders, apropå ditt PS. Det förekommer som sagt var en dragkamp om makt mellan de olika demokratiskt valda nivåerna, riksdagen beslutar om lagstiftningen som styr kommunernas möjligheter och det är extremt populärt att försöka styra dem med krav på olika funktioner och riktade bidrag och kommunerna strävar emot så gott de kan. Rikspolitikerna vill gärna lösa lokalpolitikernas problem då det är populära frågor som även de bryr sig om. Även EU styr delar av kommunernas funktion genom beslut som upphandlingsregler. Det direkta verktyget för regeringen är givetvis statliga myndigheter och länsstyrelser.
Regionerna ser jag inte som en ny demokratisk nivå utan som ett renoveringsjobb för landstingen. Det finns en mycket starkt tendens att deras form styrs av tidigare landstingssamarbeten inom deras traditionella huvudsyssla sjukvården.
Själv håller jag på att landstingsnivån borde läggas ner och funktionerna fördelas på (primär)kommuner och nationell nivå.
Magnus,
Vi börjar komma lite OT och ingen annan verkar intresserad av att hoppa på diskussionen.
Om du vill kan vi fortsätta mail-ledes. Om du skickar en mailadress till en-annan(snabel-a)hotmail(punkt)com så ska jag tänka ut ett matchande svar till dina senaste kommentarer. Vi förefaller göra liknande analyser men tillräckligt olika för att hamna i olika slutsatser om åtgärder.
Det måste vara besvärligt att vara politiker på riksnivå och inte få detaljbestämma på lokalnivå. Vad är alternativet till valda politiker? Kaos?
Lysande skrivet som alltid, Morgonsur. Och ett oerhört viktigt och angeläget ämne att diskutera dessutom. Det påminner faktiskt i förvånansvärt hög grad om något jag själv skrev förra året – vilket får mig att fundera över om jag kanske ändå var inne på rätt spår och borde återuppta mitt för stunden insomnade funderande och skrivande i de här banorna…
Tack för att du är så inspirerande!
Apropå texten ur Predikaren förresten så kan jag rekommendera Dolly Partons version av den gamla välkända Byrds-låten Turn Turn Turn som bygger på det bibelcitatet. Jag vet inte om jag vill säga att Dollys version är bättre än originalet, men kanske lika bra fast på ett helt annat sätt…
Att välja politiker som inte vill bestämma över lika mycket.
Tyvärr är det lite som att hitta en fotbollsspelare som vill dribbla utan att göra mål.
Utgångspunkterna vid debatt är olika för individer i allmänheten och författarna till grundlagsutredningar, och sådana finns det ju ett antal. Magnus Redin är ett mellanting…
Men det finns faktiskt absoluta sanningar. Allting är inte alls relativt vad än svensk Uppsaliensisk idétradition har påstått. Jag kan själv bidra med två absoluta sanningar som INTE fått vara styrande för svensk politik och därmed inte heller för lagars tillämpning.
Män är inte kvinnor. Alla människor ska förr eller senare dö.
Allt annat kanske kan påstås vara sociala konstruktioner. folkillhörighet, nationstillhörighet, medborgarskap och annat som definierar individer till samhörighet med grupper kan väl ändras om förändringarna spänner över flera generationer. En svensk som utvandrat till Amerika har svenskamerikanska ättlingar som kanske definierar sig som tillhörig ett folk och har ett annat medborgarskap? Eller också är den personen amerikan kort och gott.
Tyvärr tror jag fortfarande att samhället rör sig mot konfrontation inte minst mellan gammalt och nytt och om jag har rätt på den punkten är frågan om ett svenskt nationstillhörighetsbegrepp baserat på något annat än etnisk folktillhörighet lite för tidigt väckt. Och därvidlag går det att lägga skuld på de generationer av inte minst politiker som inte nämnt samhällsförändringar för att diskussionen verkat för svår att ta upp. Och nu är det sannolikt för sent för att få förståelse för nedskärningar och annat.
Men en annan aspekt på frågan är än så länge kanske viktigare, nämligen att Sverige och svenskarna inte är isolerade från omvärlden utan att svenskar tvärtom rör sig obehindrat över alla nationsgränser som turister eller arbetskraft. Nationalstaterna får ju egentligen helt omöjliga åtaganden i fråga om andra staters medborgare vilket till exempel syntes vid tsunamin i Asien. Vad kan svenskar ha för rättigheter under sådana förhållanden? Den debatt som fördes därefter handlade ju i hög utsträckning om att staten misslyckades efter katastrofen, men eftersom det kommer en stor ekonomisk kris snart är det naivt att tro att det ska finnas större resurser om några år än det gjorde då.
Om man ska beskriva den svenska demokratin före 1975 gällde ju den inom landet och den balanserades mot kungamakten – som också representerade resten av världen eftersom statschefen är jämbördig med alla andra statschefer i den internationella rättsordningen. Den delen av Torekovskompromissen försvann ju liksom i tomma intet. I dag kanske man kan hävda att EG-domstolen faställer absoluta rättigheter eftersom sveriges nationella folkvalda erkänner domstolens överhöghet. Hur som helst är det en stor brist i svensk debatt att man mörkar omvärldsberoendet i negativ bemärkelse men samtidigt tillåter alla den stora rörelsefriheten som ju givetvis upplevs positivt.
Ska man beskriva de svenska samhällsnivåerna kanske det inte längre bara finns kommun och stat, utan att det finns kommun och region/stat och nation/EU? Hela det där komplexet med överförd nationell kompetens är ju otroligt känslig, men det är ju ändå en realitet redan.
Om Sverige inte går ur EU då förstås.
Även om ett demokratiskt valt styre har goda ambitioner så får man på köpet en ´byråkratisk härdsmälta´där märkliga beslut fattas. Som att vi under åtta år gått genom ett maskinrum för hissar för att komma till ett av våra teknikrum. Nu behöver man ha ”hisscertifikat” för att få passera genom maskinrummet, istället är vi då hänvisade till att gå över taket 25 våningar upp, vilket knappast känns som en seger för demokratins utveckling.
Och i dessa tider av ekonomiska störningar förhandlar demokratiskt valda politiker om hur mycket olika länders medborgare ska öka sin skuldsättning för att klara ´nödvändiga åtgärder´. Men som sas i skrivningen, med vilket mandat? Bara för att man lever i en demokrati behöver man ju inte, som medborgare, tycka att det är ok att gå in med ebn blanco check, i vart fall inte utan bli tillfrågad.
Så en fråga är, vid vilken nivå kommer alla knasiga regler och bestämmelser att övertrskrida medborganas sunda förnuft och medborgana agera efter sin egen logik. Kommer då ´sammhället´ att behöva dra åt tumskruvarna för att få sina medborgare att fungera inom de demokratiska regler som ´samhället´defenierat.
siolle
Genomtänkt och välskrivet, men jag ser det som en brist, när demokrati kommer på tapeten, att inte nämna EU!
Människan är ett flockdjur. Hon måste alltså inordna sig i en grupp av andra människor. För att gruppen ska kunna verka och överleva i flera generationer måste människorna underkasta sig nödvändiga regler, sedvänjor, konventioner etc. Dessutom om man antar att människan i någon mån är religiös, så måste hon underkasta sig den rådande mytologin.
Varje människa är unik. Detta innebär också att olika människor har olika förmågor, talanger och fallenheter. För att optimera gruppens framgång är det eftersträvansvärt att en arbetsuppdelning görs inom gruppen utifrån människornas förmågor, talanger och fallenheter.
I människans barndom när det fanns gott om föda och få rivaliserande grupper av människor bestod människans huvudsakliga arbete av födoinsamlande och att skydda sig mot rovdjur. Allt eftersom jordens befolkningen växte minskade också tillgången på föda. Andra grupper av människor började eftertrakta den allt knappare tillgången på föda. Det uppstod kamp om födan. Därmed blev också behovet av människor som ägnade sig åt krigiska uppgifter inom gruppen. Dessa fick till uppgift att, dels lägga beslag på område där födan fanns, dels skydda de som var involverade i matproduktionen från andra gruppers krigare.
Eftersom människan ansåg att naturen stod under kontroll av gudarna, vilka ofta identifierades med olika himlakroppar, uppstod behovet av människor inom gruppen som kunde tolka gudarna och himlakropparnas rörelser. Ett prästerskap växte fram, som alltmer kom att bli garanten för gruppens välstånd då dessa antogs kunna blidka gudarna så att missväxt undveks, man fick god jaktlycka eller att man vann ett krig. Därmed kunde prästerskapet få mandat att styra och ställa över gruppen. Regler skapades av prästerskapet för att människorna inom gruppen skulle kunna samexistera och som på sikt skulle gynna gruppen som helhet. Skriftspråk utvecklades, dels utifrån himlakroppars rörelse, dels från behovet av handelstransaktioner, och kom tidigt att användas av prästerskapet.
I huvudsak kom en trefaldig arbetsuppdelning att uppstå inom gruppen fördelat på tre ständer:
* ett närande stånd svarar för matproduktionen
* ett värjande stånd som skyddar gruppen från yttre och inre fiender
* ett lärande stånd som leder gruppen och sätter gruppen i sitt rätta sammanhang både bakåt och framåt i tiden, genom tolkning av himlakroppars rörelser, offerriter, etc.
Dessa ständer levde i symbios med varandra. Detta krävde också att de som ingick i gruppen kände lojalitet till gruppen. Inget stånd kunde vara de andra förutan om gruppen skulle ses som självgående. Det krav som det närande ståndet ställde på de övriga två, för att avstå en del av sin föda till dem, var att de ska garantera att lag och ordning råder inom gruppen och att god årsväxt erhålls. Detta kan få exemplifieras av förhållandet i det hedniska Norden då man skulle blóta til árs og friðar , vilket (skrivet på normaliserad fornisländska) betyder att man skulle blota för att få god årsväxt och få/bibehålla en inre harmoni i gruppen.
Mot bakgrund av denna expose i civilisationers utveckling, tycker jag att man finner att det krav som en befolkning ställer på sina beslutsfattare/politiker är att de ska se till så att det råder lag och ordning i samhället och att välståndet ökar eller åtminstone inte minskar samt att de har sin lojalitet mot gruppen.
Det kan te sig naturligt att låta ett land vara synonymt med den i ovanstående text nämnda gruppen. Därmed blir landets medborgarna synonymt med människorna, det inre och yttre försvaret blir synonymt med det värjande ståndet och politikerna blir synonymt med det lärande ståndet.
Som ett svar på att säkerställa att den makt, som politikerna får, inte missbrukas, utvecklades demokratin. Dvs. medborgarnas förtroende för politikerna måste uppdateras med jämna mellanrum. Om politikerna misskötte sig skulle de kunna avsättas.
Vad som ter sig mindre naturligt är om EU skulle vara synonymt med gruppen, medborgarna inom EU skulle vara synonymt med människorna och Ministerrådet skulle vara synonymt med det lärande ståndet, av det enkla skälet att det inte finns någon samhörighet på det folkliga planet mellan EU:s alla nationaliteter, språkgrupper och kulturer.
Sverige är ju numera EU-medlem, vilket har medfört att våra politiker inte har sin odelade lojalitet mot Sverige och de svenska medborgarna utan måste även agera utifrån EU:s intressen. Vad som är bra för EU är inte med nödvändighet bra för Sverige, exempelvis glödlampsförbudet och Sveriges årliga höga nettoavgift till EU. Den inre harmonin i samhället håller på att luckras upp. Medborgarna börjar mer och mer tycka att politikerna inte tillvaratar deras intressen utan avskärmar sig från medborgarna. Det svenska territorialförsvaret nedrustas. I och med Lissabonfördraget kommer fler beslut på fler områden att fattas av EU med kvalificerad majoritet, dvs. ett demokratiunderskott från nationellt svensk synvinkel. Svenska medborgare har minimal påverkan när EU:s högsta beslutsfattare ska väljas.
Som svar på din fråga:
”Så vad är då våra grundläggande värderingar på vilka nationen Sverige skall vila?”
skulle jag vilja hänvisa till min ovanstående skrivning om treståndssamhället, fast med lite andra grupperingar anpassade för dagens samhälle. Lite tillspetsat har vi ett producerande stånd som producerar varor och tjänster, ett värjande stånd – polis- och försvarsmakt samt ett ledarskikt – beslutsfattarna/politikerna. Sverige bör vila på de värderingar som blir resultatet av att de olika grupperingar lever i en fruktsam symbios med varandra.
Värderingarna bör också reflektera att den enskilda människan känner sig accepterad i samhället utifrån ovan nämnda arbetsuppdelning, från sina anhöriga och medmänniskor. För att den enskilda människan lättare ska finna sin plats i samhället och känna samhörighet i ett större sammanhang är det eftersträvansvärt att hon känner sina rötter och därigenom är trygg i sig själv.
Varje gruppering måste sålunda känna att de övriga grupperingarnas existens och medverkan är nödvändiga för att Sverige ska utvecklas i positiv riktning när det gäller allmänt välstånd och samhällets inre harmoni. Detta kräver också att alla grupperingar känner lojalitet till Sverige. Denna lojalitet har dock naggats i kanten av EU-medlemskapet. Ett utträde vore önskvärt.
Lojalitet och respekt bör också upprätthållas gentemot föregående generationers arbeten och föreställningsvärld, eftersom dagens samhälle, med allt vad det innebär, är i hög grad en produkt av gångna generationers vedermödor, rättsmedvetande och värderingar. Traditioner måste därför bejakas eftersom de är viktiga budkavlar från det förgångna som ska överlämnas till kommande generationer.
Sedan är det tveksamt om det är bra för den allmänna välståndsutvecklingen och inre harmonin i samhället om Sverige ska ta emot invandrargrupper, som av olika skäl i hög grad kommer att ingå i ett tärande stånd och som inte känner lojalitet med Sverige och dess värderingar, utan hellre känner lojalitet till utvandrarlandet och dess kultur.
Vad Sverige måste sträva efter är att bli en inkluderande, suverän, demokratisk nationalstat.
Gruelse: Spännvidden mellan hur samhällsfrågor uppfattas av i Sverige boende vanliga etniska svenska infödingar och exempelvis utlandsstationerade svenskar i EU-organen är enorm. Dessutom är det inte ens speciellt hederligt att folkomrösta om ett utträde om premissen ska vara lika rösträtt. Till exempel kan ju då lätt föreställningen bli den som Du skriver ovan att politiker ska vara lojala mot folket (vilken del av det?) och att välståndet ska öka eller kvarstå (trots inledd serie av statskonkurser för alla välfärdsstater.).
I Sverige har man börjat ljuga om viktiga frågor för åtminstone 100 år sedan och den där desinformationen pågår fortfarande. Politiker kan trolla till exempel genom att hävda att protektionistiska tullmurar och ett skråväsende inte skapar den osynliga handen som håller uppe botten på en marknad trots att det är exakt vad de politiska besluten gör.
Efter 100 år funkar det liksom inte längre. USA:s konstitution binder staten till det läge som verkade vettigt när det infördes. På 1700-talet. Botten på den ekonomiska krisen tycker jag kan sägas vara ekonomins nivå vid mitten av 1800-talet när oljan kom och ledde till billiga transporter. Nu är det ju högaktuellt att hitta ersättningar innan samhället faller tillbaka till 1800-talet men vilken politiker har sagt något sådant? De säger ju vad Du begär, alltså att välståndet ska öka.
Det är ju inte ens tillåtet att använda olika tidsramar och säga att de länder som är framtida vinnare är de länder som kommer med lösningar på de nu aktuella behoven av ny teknik och annat. Folkets krav är i stället att de uttjänta medlen ska kunna leverera nya resultat, som inte är bubblor ens.
Ekvationen saknar ännu lösning eftersom krisinsikten är för låg.
Grymt inlägg! Jag har länge själv eftersökt ett politiskt parti som arbetat för den sanna friheten och minskning av statens inflytande över oss individer. Liberala partiet verkar vara ett sådant parti, men jag vet för lite om dem för att kunna uttala mig ännu. Vad jag vet är att ”folk” är inskränkta och har svårt att ta till sig begreppet frihet. Oftast blir det något i stil med
”Jag hör vad du säger, intressant, fast man kan ju inte tillåta prostitution och knark. Det måste väl ändå du hålla med om?”
Suck..
Nåväl. Du är en bättre talare än jag. Hoppas fler får upp ögonen för friheten
/Frihetsrevolutionen
@Tobias Wallin 10:55
Det verkar som att många av våra mest tongivande parlamentariker, statsråd och EU-politiker avskyr folkomröstningar – dvs. direkt demokrati. Jag förordar dessa i ”viktiga” frågor rörande styrelse- och statsskick, säkerhetspolitik etc.
Jag tycker som du att vårt fortsatta EU-medlemskap borde vara föremål för en folkomröstning. Men jag anser att alla röstberättigade, även svenska EU-politiker och svenska apparatjikar som beträder maktens korridorer i Bryssel, ska få rösta med samma röststyrka i denna folkomröstning. Vad jag önskar inför denna folkomröstning är en valrörelse som kännetecknas av att alla åsikter bereds plats i det offentliga rummet så att väljarna får ett så objektivt beslutsunderlag som möjligt. På köpet får vi då en gedigen lektion i demokratibegreppet. Viktig, inte minst för våra politiker!
Sedan tror jag att en hedervärd politiker kan säga till väljarna att vi under den närmaste tiden kommer att känna av en standardsänkning på grund av det rådande världsläget eller att vi har levt över våra tillgångar, och ändå bli accepterad av väljarna. Det krävs dock att det finns ett allmänt krismedvetande.
Det gäller då att standardsänkningen bärs av alla enligt en viss fördelning. Det får inte förekomma att vissa tjänar på den uppkomna situationen. Ransoneringskorten i Sverige under Andra världskriget är ett gott exempel på en sådan standardsänkning.
Här har vi en rungande bekräftelse av Morgonsurs tes om det fina med författningsdomstolar. Det är ordföranden för Tysklands dito som uttalar sig apropå diverse nya finansiella strukturer på EU-nivå för att tackla skuldkrisen:
Andreas Vosskuhle, head of the constitutional court, said politicians do not have the legal authority to sign away the birthright of the German people without their explicit consent.
”The sovereignty of the German state is inviolate and anchored in perpetuity by basic law. It may not be abandoned by the legislature (even with its powers to amend the constitution),” he said.
”There is little leeway left for giving up core powers to the EU. If one wants to go beyond this limit – which might be politically legitimate and desirable – then Germany must give itself a new constitution. A referendum would be necessary. This cannot be done without the people,” he told newspaper Frankfurter Allgemeine.
Har börjat läsa din blogg de senaste veckorna och häpnar över djupet i vilket du analyserar frågorna. Hoppas för allas skull att du fortsätter!
Jag kommer definitivt att fortsätta, men har fått sänka ambitionsnivån rejält vad gäller uppdateringar. Jag skulle vilja skriva varje dag – för det finns en hel del mönster och företeelser att analysera här i världen – men man har ju det där med jobb och familj att ta hänsyn till också…
Om huvudsyftet med ett nytt lagförslag sedan motiveras med att ‘samhället behöver skicka signaler’ är det en solklar indikation på att förslaget är föga genomtänkt och per automatik hör hemma i sophinken. Och att förslagsställaren snarast borde skrivit en insändare istället för att uppta vårt demokratiska system med sin ”Arga Lappen”-idé.
Klockrent