Om utbildningskrav för soldater

Debatten svallar hög huruvida Försvarsmakten skall sänka de formella utbildningskraven för soldater till ”endast grundskola”. Själv har jag tre omedelbara reflektioner i sammanhanget:

Den första är att jag inte riktigt ser problemet. Om man bara har en bra test- och rekryteringsprocess vore det synd att välja bort duktiga soldater bara för att de inte läst vad-det-nu-vara-må på gymnasiet. Alla soldatjobb är inte direkt raketforskning. All kunskap och alla färdigheter i världen har heller inte nödvändigtvis inhämtats genom skolans försorg.

Den andra är att jag förundras över att debatten tycks svalla högre än om man t ex skulle ha sänkt de fysiska kraven. Detta trots att soldatjobbet för de flesta normala människor oavsett utbildningsnivå är betydligt svårare att orka med fysiskt än vad det är att förstå och lära. Med det sagt vill jag också påminna om att det gissningsvis för de flesta nog är betydligt lättare att läsa in gymnasiekompetens än att skaffa sig en ny kropp.

Framför allt har ingen – någonsin – nämnt ett ord om den kompromisslöst oumbärliga och i särklass viktigaste grundkompetensen av alla för en soldat: att man klarar jobbet psykiskt. 

D v s att man har, och dessutom har förmågan att slå på och av en rejäl ”kamplust”, ”jävlar anamma”, ”sisu” – eller vad du nu vill kalla det.

Den tredje är att man – om man anser att soldat är ett jobb inte ”vem som helst” klarar av – nog bör bemöda sig att betala en lön som någon överhuvudtaget är beredd att ta en anställning för. Betalar man 16 300 kr/månaden för ett såpass krävande, farligt och speciellt arbete mot bindande kontrakt längre än Främlingslegionens har man definitivt inte råd att vara kräsen med vem man får. Lönen – som nominellt motsvarar en genomsnittlig lön år 1995 – är så låg att den ligger på gränsen till att utgöra en indikator modell ”Moment 22”; om du söker det här jobbet med allt det innebär för den lönen uppvisar du ett bristande omdöme som gör dig direkt olämplig för anställning.

Försvarsminister Tolgfors säger på sin blogg att ”Det skall vara utmanande att söka sig till Försvarsmakten”. Det är det verkligen. Utmanande på gränsen till förolämpande.

Än kan nog Försvarsmakten surfa på att välmotiverade, målinriktade och äventyrssökande unga söker sig till soldatjobbet i något år till. Men i längden får man vad man betalar för. Att betala långt under genomsnittet för ett yrke som kräver långt över detsamma håller inte i längden.

Nå. Jag har måhända inte med saken att skaffa. Själv unnar jag mig ju lyxen att njuta av det ”civila mörkret” sedan länge. Men jag tycker Sveriges soldater och alla de välmotiverade, duktiga ungdomar som överväger en anställning i Försvaret är värda mer respekt än så.

Så långt Försvarsmakten. Tyvärr är man inte ensam om att ha drabbats av HR-hybris i den offentliga sektorn. Om vi lyfter blicken är det ur samhällsperspektiv knappast konstigt att Sverige har en bisarrt hög ungdomsarbetslöshet. Det finns snart inte ett enda jobb som den som inte har högskoleexamen, körkort, arbetslivserfarenhet och fyra-fem olika specialutbildningar och certifikat ens är behörig att söka. I den man skaffar sig den kartan behörigheter är det väl bli möjligt att skicka de första ansökningarna någon gång i trettioårsåldern.

Cornucopia nämnde det i ett inlägg igår, och har så också gjort tidigare.

Och i anknytning till just det ämnet tänkte jag inom kort fyra av en riktig bredsida på samma tema i ett slags… brandtal för en revolution inom kompetensförsörjnings- och utbildningssystemet…

–     –     –