Om att skydda, hjälpa och ställa tillrätta – del I(II)

En gammal vän ringde mig härom veckan och påtalade att ”allt du sagt om polisen sedan 1994 har äntligen nått löpsedlarna”.

Ja, sent ska syndarn vakna. Och han har nog dessvärre rätt. Jag har väl aldrig slitit så hårt på uttrycket ”vad var det jag sa!” så mycket och ofta som under mitt knappa decennium som polis. För min mentala hälsas skull var det rentav nödvändigt att lämna denna bisarra organisation. När jag rentav började känna att jag skämdes för den uniform jag bar var jag helt enkelt tvungen att ta mig därifrån…

Pinnjakten? Jodå, den har jag upplevt. Och jag minns hur märkligt jag tyckte det var att de mest trötta och lata ögontjänare till poliser kunde framhållas som föredömen. Vissa hade nämligen genomskådat pinnjaktens regler och hittat ett lysande sätt att göra karriär på att göra nästan ingenting. Flera av oss råkade ut för att dessa under aspiranttidens utredningspraktik i enrum skarpt manade unga, ivriga poliser att lugna ner sig, att ‘inte utreda så förbannat effektivt så att vi blir utan balanser’. Ofta framhölls dessa individer samtidigt av ledningen som ”oerhört bra utredare”. Detta förstås eftersom de slutredovisade så många ärenden.

Vi som jobbade som färska aspiranter genomskådade dem trots vår orutin rätt snart; det enklaste sättet att bli en ‘bra utredare’ var att själv leta igenom balanshögen, välja de enkla utredningar man lätt kunde få avskrivna med ett telefonsamtal, redovisa ett lagom flöde slutredovisade förundersökningar och tillbringa dagarna med att lösa korsord eller ‘åka ut och hålla en del förhör’ (= göra något helt annat än arbeta). För svensk polis är det ingen skillnad på enkla eller svåra utredningar. Det viktiga är att bli av med dem. En ‘bra utredare’ är inte den som producerar utredningar som håller för en fällande dom i rätten – det är en som får bort många ärenden ur balanshögarna.

Jag minns dessutom en gång under mitten av nittiotalet när vi i min lilla enhet fick skäll för att vi hade för få alkoholutandningsprov och låg dåligt till i statistiken. Det var nog sann och till viss del rättvis kritik.  Men vad man samtidigt missade att utläsa i samma statistik var något vi inte mättes på alls; att vi faktiskt var den enhet på hela myndigheten som tog flest rattfyllerister av alla enheter. Vilket var intressant eftersom vi nog samtidigt var den minsta enheten av alla med våra fyra man och inte ens åkte bil särskilt stor del av vår arbetstid. Vi brukade nämligen gå till fots i princip hela passen. Trafikavdelningen, som jag vill minnas var tvåa, vistades i trafiken hela tiden och var dryga tjugotalet.

Vi tog faktiskt t o m fler rattfyllerister än vi hade alkoholutandningsprov, vilket kan låta märkligt. Men om man ser till att vara ute på rätt tider, och dessutom ser sig omkring i trafiken istället för att stå och vinka in bilar är det faktiskt inte så svårt för ett tränat polisöga att avgöra vilka som beter sig märkligt och som bör stoppas för kontroll. Luktar det sedan sprit redan när de öppnar fönstret finns ingen anledning att ta sållningsprov överhuvudtaget.

Nu var det inga större problem att ”rätta till statistiken”, för det var inte så att det var särskilt betungande att göra de där ”pinnarna”. Det var bara att ställa sig i rusningstrafik någon timme så var saken klar och alla var nöjda. Om sållningsproven gjorde någon nytta? Ja, säg det. Av alla tusentals och åter tusentals sållningsprov jag genomfört under alla år, varav huvuddelen inte under rusningstrafik, kan de rattfyllerister jag kan påminna mig ha stött på med denna trubbiga metod nog räknas på ena handens fingrar. Och av dem kan jag knappt påminna mig att någon av dem varit riktigt full, utan det har oftast handlat om gränsfall som sannolikt klarat sig från att betraktas som rattfyllerister överhuvudtaget i resten av Europa – där de flesta har samma 0,5-promillegräns vi hade fram till början av 90-talet.

Osvenskt nog ifrågasätter jag faktiskt nyttan av slumpvisa alkoholutandningsprov. Principiellt sett känns det helt enkelt inte okej att som polis totalt godtyckligt utsätta helt oskyldiga och inte på något sätt misstänkta människor för annars så ingripande tvångsmedel som en kroppsbesiktning  bara för att de råkar vara förare av ett visst fordon. Detta sagt även om svensken tycks trivas oerhört bra med att under hot om våld lämna slumpvis medicinska prover till mörkklädda beväpnade myndighetspersoner. Eftersom alla tycks trivas med arrangemanget vore det väl kanske dumt att sluta med det. Alla har ändå glömt att slumpvis ”LA-kontroller” som det hette förr är en relativt ny och (då) juridiskt rätt kontroversiell rättighet som polisen bara haft i ca tjugo år.

Men här finns en märklig paradox; när det gäller alkoholutandningsprov kan en enskild polis glatt fatta egna beslut om att utsätta oskyldiga människor för tvångsmedel. Konstigt nog har det samtidigt blivit allt svårare för en enskild polis att själv fatta de mest självklara beslut om tvångsmedel för människor som faktiskt är misstänkta för brott.

Jag tjatar ofta om att jag fattade fler beslut om gripanden, husrannsakningar, medtagande till förhör och förstahandsåtgärder på brottsplats som färsk polisaspirant 1992 än som erfaren polisinspektör år 2000.

Det är så illa att om du idag ser mer än två poliser på bild eller i TV garanterar jag att minst en pratar i mobiltelefon. I andra luren sitter nämligen ett vakthavande befäl eller en åklagare och fattar formella beslut på distans om fullständigt självklara åtgärder – efter en förhoppningsvis målande berättelse från polisen på fältet.

Innan jag gav upp hoppet om polisen och bytte jobb kände jag mig närmast som en tafatt tonåring som ständigt ringer mamma om de mest självklara saker, och istället för att ta eget ansvar ringer mamma och förklarar ingående att jag är hungrig och undrar om jag kan plocka fram fil ur kylskåpet och äta av den…

Förutom det uppenbara – att man idiotförklarar sin egen personal – fråntar man den som a) sitter på all information, som b) framlägger ärendet – och som c) också skall genomföra de eventuella tvångsåtgärderna – ansvaret för desamma. Oftast går det förstås bra, eftersom det som sagt oftast är fullkomligt självklara beslut det handlar om.

Problemet är när beslut skall fattas efter lite knivigare bedömningar – och den som utsatts för ett polisingripande rentav anser sig vara utsatt för någon form av övergrepp:

Om någon är missnöjd med ingripandet är det vakthavande befäl eller åklagare som åker på att förklara varför de fattade beslutet om vad det nu vara må. Vilket brukar sluta med att vakthavande eller åklagare – oftast helt med verkligheten överensstämmande – berättar att de ‘ju inte var på plats så de kan inte svara för detaljer, men om det hypotetiskt gått till som målsäganden säger måste de i sådant fall antingen ha fått fel information till grund för beslutet, alternativt att polisen på fältet missuppfattat vad som gällde i ärendet’.

Polisen på fältet i sin tur kommer att två sina händer, förklara att han/hon bara ‘lytt order’, att han/hon ‘bara redogjort för de faktiska omständigheterna på platsen och att han/hon rimligen inte kan ansvara för vilka beslut vakthavande/åklagare fattat på grundval av det’. Han/hon har ‘endast genomfört åtgärden enligt de direktiv som getts’.

Även om alla inblandade handlat efter bästa förmåga och svarar ärligt är bara osäkerheten och den till synes förvirrade diskussionen – där ansvar och genomförande är skilt på två olika befattningshavare – ägnad att omedelbart döma alla poliser och eventuell åklagare för det mytomspunna ‘hållandet om ryggen’. Det gäller i såväl anmälarens som medias – och därmed även allmänhetens – ögon. Även om alla talar sanning och beslutet var aldrig så rätt.

Om ögon, öron, hjärna, mun och händer sitter på olika personer är det inte lätt att spåra vägen från tanke till handling. Och än värre – om det faktiskt begåtts fel kommer det sannolikt aldrig att gå att styrka ens vem i kedjan som felat, eller på vilket sätt.

När Rättegångsbalk, Polislag och Förundersökningskungörelse skrevs fanns inga mobiltelefoner. Då var det tänkt att poliser skulle fatta de omedelbara och nödvändiga besluten på fältet själva – och också stå för dem. Dagens knappt femton år gamla beslutskonstruktion med ständiga detaljerade ‘förmansprövningar på distans’ motverkar sitt eget syfte då den a) ökar risken för felbeslut och samtidigt b) närmast omintetgör chansen att utkräva ansvar.

Med den allt mer högutbildade poliskår vi har idag borde det inte bara vara en rättighet för poliser på fältet att fatta självständiga beslut – det borde banne mig också vara en skyldighet.

Ansvar, befogenhet och resurs skall följas åt, och besluten bör fattas så nära problemet som möjligt. Överallt och alltid.

Om inte annat av precis samma ‘rättssäkerhetsskäl’ som brukar åberopas som huvudanledning till att man måste ‘inhämta förmansprövning’, som detta vantolkade oskick så vackert kallas.

–     –     –