Som f d polis vet jag hur farligt det kan vara att dra för långtgående slutsatser av indicier – men nog måste man anse att indiciekedjan som tyder på att Jan Guillou avslöjat IB på sovjetiskt uppdrag börjar se riktigt komprometterande ut.
Sedan tror jag å andra sidan inte Jan Guillou själv – ärligt och uppriktigt – anser sig vara spion. Fastän han t o m dömdes för spioneri. Han anser sig förmodligen enbart ha gjort sitt jobb när han lanserade scoopet om IB – oavsett vem som satte honom på spåret.
Om jag personligen skall tillåta mig tro något så anser jag det högst sannolikt att han fick uppdraget att avslöja IB från KGB.
Om jag skall fortsätta tro förstod han kanske inte ens själv att han fick ett uppdrag, utan trodde snarare att han fick ett uppslag. Med tanke på Jan Guillous uppenbart höga tankar om sig själv är det nog dessvärre så illa att han inte uppfattade att han stod till KGB:s förfogande – utan snarare att KGB stod till hans.
Men visst ser hela soppan illa ut för Jan Guillou; KGB har bevisligen odlat kontakten med honom i fem år. Det kan vi anse vara med sanningen överensstämmande eftersom t o m Jan Guillou själv erkänner detta. Han erkänner t o m att han fått betalt för att skriva artiklar på deras uppdrag.
Han har således enligt egen utsago ingått i vad man kan säga är KGB:s aktiva ‘stall’ av inflytelseagenter eller ‘nyttiga idioter’ – välj själv, jag vet inte vilket som är värst. Enligt hans egen uppfattning var det dock inte ‘på allvar’, även fast han genomförde uppdrag mot betalning.
Så snubblar han då av en slump över möjligheten att skjuta en av de största motståndarna till sovjetisk underrättelsetjänst på svensk mark totalt i sank. Då anser KGB helt plötsligt inte att Jan Guillou längre är intressant att hålla kontakt med, utan avbryter samarbetet och låter honom löpa.
Tillåt mig att tycka att det låter lite väl långsökt.
”Ja, vi höll ju på med den där Guillou i fem års tid och betalade honom för att skriva lite insändare och så. Men vi släppte honom som kontakt, eftersom vi tyckte att hans idé om att med artikel eliminera vår störste motståndare blev bara för mycket. Vi hade ju i och för sig kontakt med honom för att han skulle skriva artiklar för att gynna våra intressen – men i det här fallet tyckte vi en artikel skulle göra alldeles för stor nytta för oss, så vi avbröt samarbetet med Jan Guillou omedelbart…”
Särskilt märkligt blir det att Jan Guillou hållit tyst om sin KGB-hobby när han som SvD:s Per Gudmundson påtalar gjorde artiklar av betydligt harmlösare värvningsförsök från CIA.
Åtskilliga av våra offentliga mediepersonligheter tycks oavsett vad Jan Guillou gjort sig skyldig till eller ej gärna vilja släta över hans ‘ungdomliga oförstånd’. Förmodligen beror detta på att det alltid är svårt att tala illa om en vän, men samtidigt kan man inte annat än undra om det inte i vissa fall kan ligga mer bakom beteendet.
Med tanke på en stor del av våra mediegiganters politiska bakgrund är det måhända fler som dels a) tycker att Guillous agerande i att ta ställning för Sovjetunionen var helt normalt samt att det måhända b) finns fler som känner marken börja gunga under fötterna.
Att media för en gångs skull utför grävande journalistik, och dessutom granskar någon i den egna kåren är i sig unikt och ger i alla fall mig ett spirande hopp om en bättre framtid. Viljan att granska någon ur medieeliten stärker onekligen mitt hårt stukade förtroende för journalistiken. Låt det nu bara inte bli en engångsföreteelse.
Morgonsur 
Undrar hur en journalist som över en 5 års tid hade regelbundna samtal med CIA skulle behandlas av 68:orna som sitter på tidningsredaktionerna. Då hade journalisten knappast klassats som ‘ungdomligt naiv’. Även om det endast indicier som antyder att KGB skulle planterat ett frö om IB i Guillous öra. Så är det rätt intressant om man ser ur KGB perspektiv.
Lite konspiratorisk:
KGB känner till (kanske genom Bergling) att Sverige har en olaglig underrättelsetjänst som genom sin existens bryter mot Sveriges grundlag. Det uppenbarar sig ett guldläge för KGB, Sveriges kanske kompetentaste underrättelsetjänst bryter mot sitt eget lands grundlag. Eftersom Sverige inte är en diktatur så skulle sådan information kunna leda folkstorm, nedläggning av IB eller omval då IB på regeringens uppdrag har olagligt kartlagt egna medborgare. Varför då inte plantera ett ‘frö’ hos en ung, motiverad journalist med ‘rätt’ politiska åsikter. Journalisten behöver naturligtvis inte känna till att det är en främmande underrättelsetjänst som är källan till informationen. Men med minimalt arbete har KGB förblindat en stor del av Sveriges underrättelseförmåga och satt igång den största politiska skandalerna i våran moderna historia.
Nog med konspirationer..
/G
Det är inte konspiratoriskt. Den enklaste förklaringen är troligen den rätta.
Dessa samtal med KGB avslutades strax innan IB-avslöjandet. Guillou påstår sig ha varit ute efter att ”avslöja” hur KGB arbetar i Sverige. Plötsligt snubblade han över IB istället, varför avslöjandet, som av en slump, kom att handla om IB istället för KGB. Det är alltså vad han själv har påstått. Ungefär som om det inte hade någon betydelse om han saboterade för Sverige eller Sovjet. Då bör vi också ha i minne att det här inträffade under brinnande kallt krig, när en sovjetisk invasion var ett tänkbart framtidsscenario.
Guillous val att spionera för Sovjet istället för Sverige gjordes därför i bästa fall med likgiltighet inför konsekvenserna. I värsta fall existerade aldrig några planer på att avslöja KGB.
JG kanske mest kan klassas som ”nyttig idiot” av de/oss som har djupare insyn i det han kolumnerar om.
Nästa rejäla ”fall” att granskas torde vara Liza Marklund och hennes affärer med Mia Eriksson och hur de drabbade och lade linjer för hur svensk fiminism och politik sett ut de senaste 2 decennierna.
Men en sådan granskning skull för många drabbas av, så det lär väl inte hända…
Pingback: Om Edward Snowden och begreppet risk | Morgonsur