Några robotlärdomar…

Jag fick en del berättigade frågor från Skövde apropå min historia om robotbekjutningen i Ribnica 1994. Man bör förstås inte lägga ut en sådan historia utan att analysera och dra några slutsatser av den. Och det tänkte jag göra nu.

 Hur kunde det egentligen gå så tokigt att inte bara ett – utan två fordon slogs ut?

.

Träff i den ‘tredje vagnen’ (Golf Delta).
.

Den första frågan någon med den minsta militära erfarenhet kan ställa sig är varför vi inte på ett bättre sätt tog del av underrättelser, spaningsfotografier, satellitfoton och annat innan vi gav oss ut på rekognosceringstur?

Svaret är enkelt – det fanns inga.

Det fanns faktiskt mig veterligen inte några fungerande rutiner, eller ens formella möjligheter att begära t ex stöd från spaningsflyg för egna insatser. Detta hade dock sina förklaringar; Vi var inte i Bosnien för att bedriva strid mot en relativt välutrustad fiendes större förband – utan för att med parternas goda minne iaktta, observera, stödja humanitär hjälp och förhindra övergrepp mot civilbefolkningen. Enskilda ställningar och installationer vid fronten var som regel av högst akademiskt intresse för att vi på marken skulle kunna fullfölja denna uppgift.

I normalfallet låg det helt enkelt inte i uppgiften att kunna strida (eller ens planera och förbereda en strid) mot en fientlig arméstyrka. Vi hade t ex inget som helst understöd i form av indirekt eld. I de fall man behövde fick man situationsanpassa upplägget helt och hållet.

Den s k ’Operation Böllebank’, när det danska stridsvagnskompaniet gick till attack mot serbiska stridsvagnsställningar på Vis-höjden (den s k ’Sockertoppen’) var ett talande exempel på när man tillfälligt anpassade sig till strid mot större förband. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till denna händelse i framtiden.

Vad som dessutom komplicerade läget för oss på marken var att mark och luft var skilda åt.

Markinsatserna var helt och hållet en angelägenhet för FN. Syftet var i huvudsak att finnas på plats, observera och i värsta fall ingripa militärt i syfte att skydda civilbefolkningen – vilket i teorin torde göra behovet av spaningsfoton högst ointressant. Något spaningsflyg hade ’vi på marken’ således inte att tillgå i någon form alls, eftersom vi ju var där för att observera och rapportera uppåt – inte för att föra krig.

Det fanns förstås spaningsflyg, men det behöll NATO huvudsakligen för sig själva och för högre FN-tjänstemän, som vid något möte i Geneve då kunde protestera kraftfullt mot att någon kanon fastnat på bild i valfri demilitariserad zon.

Luftherraväldet var NATOs huvudsakliga angelägenhet, och man upprätthöll på FN:s uppdrag en flygförbudszon över Bosnien. NATO levde således sitt eget liv högt över våra huvuden, men passade på att samöva lite med NATO-enheter som råkade bära FN-flagg på marken då och då. Som det danska FTACP (Forward Tactical Air Control Party) i form av en M113-pansarbandvagn som följde med det danska stridsvagnskompaniet (som i sin tur ingick i den nordiska bataljonen).

NATO bistod för all del då och då med flyginsatser även mot marken. Då i form av överflygningar, eftersom eldtillstånd mot markinsatser endast gavs av antingen Yasushi Akashi eller Boutros Boutros Ghali personligen. Och vem som helst kan ju tänka sig hur lång kedjan är från en menig svensk soldat under beskjutning i leran någonstans i den bosniska vildmarken (med dess högst… intressanta… sändningsförhållanden) till en av världens högsta politiska dignitärer på champagnebjudning någonstans i världen.

Flygunderstöd blev således aldrig aktuellt ’på riktigt’, utan var mest en hypotes. Den betraktades också som sådan av oss på fältet. Vi var ensamma. Ingen spaning – inget flygunderstöd.

Men vi hade på andra sidan inget flyg mot oss heller, vilket inte var helt oviktigt.

När det gäller satellitbilder var det t o m ännu mer avlägset eftersom någon sådan resurs inte ens existerade. Inte ens i fantasin. Det foto som till vår stora förvåning damp ner i faxen en stund efter robotbeskjutningen var en överraskande gåva från en nation som officiellt överhuvudtaget inte hade något att göra med insatsen i Bosnien alls, annat än att de placerat ut totalt en handfull ensamma specialförbandsofficerare här och där som observatörer.

Enda sättet att få reda på något om fiendens ställningar i det fåtal fall det spelade någon roll var således att åka ut, smyga fram, titta själv i kikare och gissa. Precis som våra trupper gjorde före luftballongen uppfanns.

Varför blev det en träff till?

För det första borde det inte ens ha blivit en första träff, eftersom vi aldrig skulle ha befunnit oss på den plats vi faktiskt befann oss. Kompanichefen var nämligen mycket tydlig med sina önskemål beträffande vår uppställnings- och samlingsplats.

Trots det kan jag ändå inte se att vi kunnat undvika att hamna där vi hamnade.

Vi befann oss nämligen i ett område där vi själva saknade observationsplatser, vi hade som tidigare sagts ingen som helst tillgång till spaningsmaterial och heller inte tillgång till några som helst former av underrättelser annat än de vi fick från de bosniska officerarna.

Kort sagt var vi helt utlämnade till parternas uppgifter om vad som var en plats tillräckligt långt från fronten. Och det var långt ifrån alltid de hade koll på det själva.

Så såg läget för övrigt ut på flera platser i vårt vidsträckta ansvarsområde. Vi var väl medvetna om att det inte är det bästa utgångsläget, men kunde inte göra så mycket åt det. Och oftast fungerade det trots allt utan problem. Man bör ha i minnet att parterna undertecknat avtal som innebar att ingen av dem hade någon som helst rätt att avfyra ens en nyårsraket mot ett FN-fordon. Detta om det så hade parkerats mitt på frontlinjen och utgjort podium för en bouzouki-trubadur med en måltavla på ryggen.

Att FN- fordon trots detta blev beskjutna och t o m träffade var dessvärre inte direkt ovanligt i Bosnien. När detta händer drar man sig – om möjligt under rök och/eller eldgivning – ur situationen och i skydd. Om fordonet slås ut utrymmer man det och drar sig tillbaka.

Så långt fungerade ju faktiskt vår plan B även i detta fall – men när vi aldrig dök upp och heller inte hördes av måste någon förstås försöka undsätta oss.

Jag tycker således fortfarande det var rätt av den ’tredje vagnen’ att åka upp till platsen för att bistå. Jag tycker också det var helt rätt mot bakgrund av den knapphändiga information som förelåg att vara offensiv och gå i eldställning för att skydda vår urdragning.

Det största fel vi gjorde var som jag ser det att vagnen borde ha stannat i den eldställning där jag anvisade plats – i någorlunda skydd och skyl. Jag och vagnchefen på den ’tredje vagnen’ missförstod dock bevisligen varandra kapitalt, vilket förstås är något att dra lärdom av; Jag trodde han skulle glida fram någon enstaka meter, medan han hade uppfattat situationen och mitt budskap på ett helt annat sätt. Jag ser dock ingen anledning att klandra hans beslut.

Ingen av oss hade f ö i det läget en aning om att vi träffats av just en pansarvärnsrobot, eller var den i sådant fall fanns. Eftersom vi i efterhand fått reda på detta misstänker jag dock att den ’tredje vagnen’ hade träffats i alla fall – även om han stannat på den plats jag tyckte var lämplig.

Vem har sagt att det skall vara riskfritt att vara internationell soldat?

Officiella slutsatser

I polisiära utredningar av brittisk modell är det till skillnad från svenska sådana inte bara tillåtet utan ett krav att man som tjänsteman drar slutsatser. FN:s utredningar i forna Jugoslavien följde detta brittiska upplägg, vilket var annorlunda som svensk polis där det är strängeligen förbjudet att blanda in eget tyckande i utredningen. De slutsatser vi drog var föga revolutionerande, men de var:

a) Det är inte att rekommendera att lita på underrättelser från någon av parterna i konflikten

b) Att tillse att radiokommunikation för nödsituationer alltid finns upprättad innan man inträder i högriskområden är avgörande.

c) Robotarna avfyrades av BSA i otvivelaktigt syfte att träffa de svenska pansarbandvagnarna.

d) BSA inväntade att samtlig personal skulle ilasta innan man avfyrade roboten. Syftet kan vara att orsaka så stor skada som möjligt.

e) En tänkbar anledning till avfyrandet kan vara vedergällning för ett tidigare tillfälle när Nordbat 2 besvarade eldgivning från samma område. En spaningsgrupp från Nordbat 2 besköts i samma omrdåe i mitten av januari och besvarade elden med ca 200 patroner explosiv 12,7 mm-ammunition.

f) Säkerhetssystemet för rökkastarna bör ses över. Systemet för att stänga aktre luckorna bör också ses över. Det är inte tillfredsställande att de endast kan stängas av en besättningsmedlem (Vagnchef)

g) Det faktum att ingen personal skadades allvarligt eller stupade var ren tur.

.

Ett urval av utredningsmaterialet…
.
 

Personliga slutsatser

Min absolut största lärdom av denna händelse är vikten av att aldrig anta att folk verkligen har uppfattat vad man säger:

’Assumption is the mother of all fuckups’

Jag kom från en grupp där vi hade ett sätt att kommunicera och hamnade som tillfällig besökare i en relativt nyanländ grupp med ett helt annat sätt att kommunicera. När jag började utreda saken efteråt upptäckte jag att åtminstone två viktiga saker jag själv trott mig förmedla a) inte hade uppfattats alls samt b) hade misstolkats.

Sådant manar till självrannsakan eftersom den som har information också måste ta ansvar för att förmedla den på ett sätt som går fram. Det misslyckades åtminstone jag med, vilket jag inte kommer att göra igen i motsvarande situation.

a) Jag påtalade i lugn ton för hela gruppen att vi låg under beskjutning – ingen uppfattade det.

b) Jag sade till vagnchefen i ’den tredje vagnen’ att stanna i någorlunda skydd och skyl då vi låg under beskjutning – och han missuppfattade vad jag menade.

I just det här fallet tror jag inte att någondera egentligen påverkade utfallet – men det hade lika gärna kunnat utgöra skillnad mellan liv och död.

Jag föreläste under 90-talet någon enstaka gång för värnpliktiga om internationell tjänst. Jag tog alltid upp Ribnica-händelsen och betonade starkt min viktigaste lärdom för enskilda soldater:

1. Om du vill ha något sagt:

– Fånga folks uppmärksamhet! Om möjligt genom att ta tag i dem fysiskt.

– Skrik! Högt och med tydlig röst

– Ge dig inte förrän du fått en kvittens av mottagaren i form av repeterad information.

2. Om någon säger något till dig:

– Lyssna och uppfatta vad som faktiskt sägs till dig.

– Förstå vad du skall göra med informationen

– Repetera vad de sagt – högt som attan.

En personlig lärdom till är att det ofta är hälsosamt att åka omkring med öppna luckor på pansarfordon. Det minskar verkan av RSV-laddningar radikalt.

Med det sistnämnda i bakhuvudet har jag sedan ytterligare en viktig slutsats att tillföra: Jag är synnerligen kritisk mot alla former av säkringar avsedda att skydda soldater från sig själva. Det finns tyvärr en mängd sådana; jag har nämnt spärren mot att kunna skjuta närskyddsrök med öppna luckor och spärrar på andra fordon som gör det omöjligt att avfyra huvudvapnet framåt om luckorna är öppna. Chefsingenjören har nämnt andra begränsande exempel i en kommentar till huvudinlägget.

Sådana funktioner är bra att ha i fredstid – men om man i strid är mer bekymrad över risken för vådabekämpning än för fienden är min fasta övertygelse att man bör hålla sina soldater hemma.

–     –     –

UPPDATERING: Jag kan bara inte låta bli att lyfta detta gamla inlägg om konsekvenserna när kriget möter Försäkringskassan