Framtidsspaning IV (V): Om rasande korthus

 

I am a most unhappy man. I have unwittingly ruined my country. A great industrial nation is controlled by its system of credit. Our system of credit is concentrated. The growth of the nation, therefore, and all our activities are in the hands of a few men. We have come to be one of the worst ruled, one of the most completely controlled and dominated governments in the civilized world. No longer a government by free opinion, no longer a government by conviction and the vote of the majority, but a government by the opinion and duress of a small group of dominant men.

~ USA:s tidigare president Woodrow Wilson minns skapandet av privatägda centralbanken Federal Reserve Bank 1913.

 

Fortsättning från detta inlägg.

Dr Joseph Tainter, Utah State University, om komplexa samhällen. Se hela föreläsningsserien!

Komplexitet är ett sätt att lösa problem. Vårt samhälle blir allt mer komplext, och samtidigt allt mer känsligt för störningar. Komplexitet har dock ett pris; förr eller senare blir kostnaden för att ens upprätthålla status quo allt för hög för att samhället skall kunna bära den. Transaktionskostnaderna blir för höga och nyttan av de i systemet ingående delarna allt mer svårbegripliga. Tills slut tappar t o m de styrande greppet om hur allt egentligen hänger ihop. Och det är inte lätt att styra ett system man inte ens förstår. Kostnaden för utveckling och innovation blir allt för stor för att systemet att hantera. Hela systemet knakar under sin egen tyngd.

Politiken svarar med åtgärder – oftast ”mer av samma”, d v s samma åtgärder som byggt systemet och erfarenhetsmässigt varit framgångsrika tidigare. Ofta innebär detta att man bygger in ännu fler transaktionskostnader och belastningar i det redan ansträngda systemet. Man kan ibland tycka sig se att åtgärderna fungerar.  Oftast p g a psykologiska orsaker; att ”man vidtar kraftfulla och kostsamma åtgärder” har ju fungerat tidigare, känns bra och gör att man kan gå vidare på önsketänkande och fromma förhoppningar ytterligare en stund.

Frågan är om det kommer att fungera i den fas av ekonomin vi nu befinner oss.

I denna vår Keynesianska era strävar vi efter att möta den senaste krisen som vi alltid mött de tidigare; vi parerar lågkonjunkturen med stora offentliga satsningar och ökade offentliga utgifter.

John Maynard Keynes var en klok man, och hans teorier har för all del tjänat oss rätt väl inom ramarna för det samhällssystem vars slutskede vi nu befinner oss i. Men jag tror personligen inte Keynes cykliska 1900-talsstrategi kommer att bli applicerbar på samma sätt om det grundantagande cyklerna utgår ifrån helt plötsligt blir ett annat. Ett paradigmskifte. Vilket jag tror vi befinner oss i – om det inte redan har inträffat. Personligen ser jag det senaste decenniets ekonomiska utveckling som ett facit på detta, och av den anledningen tror jag heller inte att den Keynesianska universalmedicinen kommer att fungera denna gång. Om något kommer den att göra saken värre.

Att ”gasa sig ur uppförsbackar” på Keynesianskt manér har så länge vi minns varit en bra idé.

Men det vill förstås till att man är någorlunda säker på att vägen inte tar slut bakom krönet.

Jag tror vi i hög fart närmar oss just det krön bakom vilket vi måste bryta ny väg. Eller åtminstone svänga tvärt i en helt ny riktning. Om det är så lönar det sig föga att försöka trampa gaspedalen genom golvet.

De politiska ansatserna att med stora och dyra ”paket” och satsningar reglera bort den oundvikliga kollapsen kan förskjuta den något år, men ökar egentligen bara tyngden i det redan kollapsande systemet – vilket bara kommer att göra det slutgiltiga fallet hårdare. Som jag ser det kommer det finansiella systemet oundvikligen att kollapsa i princip när som helst. Allra senast inom några få år.

Och det politiska systemet kommer att följa det i graven om man inte uttolkar de nya förutsättningarna på rätt sätt – och anpassar sig därefter.

Hela vårt samhällssystem har slagit huvudet i komplexitetstaket, och vi behöver nu i grunden ompröva de flesta sanningar över hur världen hänger ihop – och varför.

Kris är förvisso en förutsättning för förändring, sägs det. Vad jag fruktar är att man i sitt ivriga trampande på gaspedalen skapar en kris som när den kollapsar kommer att vara så kännbar och omfattande att förändringen som följer därav blir okontrollerad – eller rentav våldsam.

Vad kommer att hända i det lilla? Ja, den som är intresserad av detaljer kan se att kreditdopade marknader kommer att rasa, att förtroendet för alla tillgångar grundade på en motpartsskuld kommer att minska, att inflationen förr eller senare kommer att bli okontrollerad och att desperationen att hitta värdebevarande övervintringsmöjligheter kommer att bli stor.

På ren svenska: George Washington får se sig ersättas av Benjamin Franklin på amerikanens fickpengar, Euron är i bästa fall en levande död, bostadsmarknaden havererar, mat blir dyr, börsen blir en långvarig kapitalförstöringsmaskin för småsparare och fonder, guldpriset blir hysteriskt under en omställningsperiod. EU kanske överlever som konstruktion.

Den kommande kollapsen har länge varit så förutsägbar t o m för en högst obildad f d poliskonstapel att jag aldrig förstått varför politiken inte skött sitt jobb och varnat för den fullständigt vansinniga skuldsättningen. Istället har man gasat allt värre genom att gynna belåning samtidigt som man knuffat på finansmarknaden genom att privatisera vinster och socialisera förluster.

Gold is the money of kings

silver is the money of gentlemen

barter is the money of peasants

but debt is the money of slaves

-Norm Franz

Hela länder och alla dess invånare har lockats att sälja sin långsiktiga lycka i morgon för att kunna köpa kortsiktig njutning i dag.

Och man har gjort det frivilligt. Inte bara det; man har stått på kö, bönat och bett om att få bli skuldsatt.

Inte den mest djävulska globala plan att förslava mänskligheten hade lyckats bättre.

Efter att så sent som för bara några månader sedan ha fnyst åt det lilla ”hack i kurvan” som utgjorts av finanskrisen 2008 verkar allt fler till slut komma till insikt; det internationella ekonomiska system vi hittills förlitat oss på har sprungit ifrån sig självt och håller inte längre. Svåra tider ligger framför oss.

Jag gissar att i princip alla bland finansfamiljer, högre politik och påläst media länge vetat att kejsaren är naken – men ingen har vågat säga det högt. Ingen vill bli anklagad för att skapa en självuppfyllande masshysteri. Alla vet att budbäraren inte bara kommer att bli skjuten – utan totalt förintad – och paria för all framtid.

Men alldeles oavsett kan vi knappast förneka att vi nu har intecknat så mycket framtida arbete, och så många framtida tillgångar att sannolikt flera generationers liv och arbeten redan är diskonterade. Med detta sagt är det helt enkelt inte rimligt att ens i fantasin se att vi skulle kunna klara oss ifrån en rejäl finansiell sättning, eller kollaps.

Alla som påpekar detta fullkomligt självklara faktum brukar kallas ”domedagsprofeter”. Men om vi lever i en värld där ”domedagen” definieras av att behöva vänta ett halvår extra på att köpa den nya platt-TV:n, eller att hoppa över Thailandsresan det här året – ja, då säger det allt om hur bräckligt och ohållbart vårt samhällssystem de facto är.

Det sägs att ett av människans stora tillkortakommanden är en monumentala oförmågan att förstå exponentialfunktionen. Vi har helt enkelt svårt att ta till oss att en årlig tillväxt om tre ynka procent innebär en fördubblad ekonomi innan din nyfödda knappt gått ut grundskolan. Och med detta sagt kan dessutom inte skuldsättningen rimligen öka mer än BNP hur länge som helst.

Den som inser detta inser också att vi förvisso kan ha perioder med hög tillväxt p g a stora omvälvande världshändelser eller tekniksprång, men att en evig och obruten ”linjär” tillväxt inte är möjlig. Saken blir definitivt inte lättare av att man egentligen menar ”exponentiell” när man av någon anledning tar ordet ”linjär” i sin mun.

I en värld där allt mer av ”E” i börsbolagens P/E-tal i grunden baseras på kundernas krediter – d v s någon annans utfästelse om en möjlig framtida motprestation – är det inte konstigt om marknaden börjar tvivla på sig själv. Den senaste tidens personalneddragningar i förebyggande syfte är ett solklart facit på detta.

Min personliga övertygelse är att skuldkrisen kommer att innebära ett tydligt avslut på dagens finansiella, och – i förlängningen – kanske rentav dagens samhälleliga, system. Det smärtar i hela världens finansiella system just nu. Det gör ungefär lika ont, men skillnaden är möjligen att västvärldens smärta utgör dödsryckningar, medan Asiens och Afrikas utgör födslovåndor.

Vad vi upplever är inte ”tidens och historiens slut”, eller ”slutet på världen som vi känner den”. Argentina är t ex inte ödemark invaderat av motorcykelgäng på jakt efter diesel som i filmen Mad Max trots total ekonomisk kollaps så nyligen som 2001. Moderna samhällen ”går inte under” i svält, död och ödelandskap som på film.

Men vare sig vi vill eller ej måste samhället genomgå en omfattande avbelåning. Och denna avbelåning måste sannolikt och jobbigt nog i sin tur ske under en period av – förhoppningsvis måttlig – avkomplexifiering. D v s sammantaget kommer de produkter och tjänster som produceras i genomsnitt att vara färre och av lägre förädlingsgrad än vi vant oss vid.

Den som är satt i skuld är icke fri.
 

-Göran Persson minns ett evigt sant ordspråk

Omställningen till ”det nya” behöver inte bli mer dramatisk eller kännbar än t ex jämförbara skiften som industrialiseringen eller urbaniseringen varit. Allt kommer att ske gradvis och under många år – men vi kommer att sannolikt att tvingas igenom en jobbig period av avbelåning och avkomplexifiering av samhället medan vi skapar grunden för någonting nytt. Troligen kommer vi inte heller att kunna identifiera något ”plötsligt skifte” ett givet datum, utan processen blir så utdragen att den blir tydlig först i historiskt perspektiv. Men ju längre vi håller kvar vid det gamla systemet, desto längre och jobbigare blir omställningen.

En avkomplexifiering behöver inte vara värre än att arbetslösheten, disponibel inkomst och konsumtion sänker varandra i en självförstärkande spiral. Men det kommer inte att sluta med att alla i Europa svälter ihjäl. Låt mig istället sia om att vi får en period på något decennium där yrken som derivatmäklare, hundfrisör, nagelskulptör, eventmakare och personlig tränare generellt får hårdare tider, medan arbeten med mer direkt identifierbar nytta som bonde, skogsarbetare, mekaniker, lokförare, sjöman, läkare och enklare tillverkningsindustri återtar en större andel av den totala mängden arbetstillfällen.

Den totala mängden arbetstillfällen kommer dock att sjunka något, men skall dessvärre samtidigt bära fler – vilket gör att våra välfärdssystem inte kommer att klara trycket på långa vägar. Det i kombination med allmänt dåliga tider gör tyvärr att de o-komplexa, klassiska arbetena ”tiggare”, ”tjuv” och ”prostituerad” också kommer att sysselsätta fler än idag.

Vi riskerar också att se allt större slitningar orsakade av inkomstklyftor. Jag tror personligen inte inkomstklyftor i sig nödvändigtvis alltid utgör ett problem. Åtminstone inte så länge samhället som helhet är en någorlunda fri marknadsekonomi i en positiv trend; om alla i samhället ökar sin disponibla inkomst skapar klyftor mellan rik och fattig sällan större irritation. Klyftor kan istället rentav ses som en positiv sporre att det faktiskt finns en möjlighet att skapa sin egen rikedom.

Stora eller ökande klyftor i ett samhälle i nedgång är dock något helt annat och utgör en otvetydig grogrund för oro, våldsamheter, misär och elände.

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, vilka val vi kommer att göra, hur nästa stora samhälleliga era kommer att se ut, eller vart vi kommer att ta vägen i historiskt perspektiv. Min förhoppning är dock att vi inte okritiskt väljer de enklaste och snabbaste lösningarna för att bygga det mest logiska, rationella, moderna och vetenskapliga framtida samhället. Det kommer obönhörligen att resultera i att vi en dag vaknar och finner oss själva förslavade i något misstänkt likt filmen ”Matrix”.

Vad kan vi då göra för att skapa oss en bra framtid, om nu en ekonomisk kollaps är så oundviklig? Personligen hävdar jag att vi har ett enda avgörande val vi måste göra innan vi kliver över tröskeln in i framtidens samhällssystem:

Vill vi gå in i en nya tiden som slavar eller som fria människor?

Vad vill Du?

 

Nästa inlägg: Framtidsspaning V (V): Om att göra rätt och fokusera.

 

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i vår samhällsekonomi och bli detaljerat skrämd rekommenderas varmt osannolikt kunnige och påläste bloggrannen Cornucopia? – Sveriges största (och bästa) oberoende ekonomiblogg.

TILLÄGG 2: Jag lyfter bloggen Morgonsurs i sammanhanget intressanta allra första inlägg från 9 augusti 2009.