BA01 för tjugo år sedan: Alla hatar svenskar.

Den 22 oktober 1993 var jag långt ifrån Vares. Vi eskorterade en lastbil med en skvätt diesel till ett vägarbete utanför Tuzla, bjöds på god korv och Slivovica. Om vansinnet i Vares anade jag föga.

Jag hade idag tänkt lägga ut något jag skrev i samma anda som gårdagens inlägg  – men det blev… lite för starkt just nu. Jag har bestämt mig för att lite av känslan av ond, bråd död får vänta tills min bok kommer ut efter årsskiftet, så ni får ge er till tåls med de djupaste dykningarna i frågan om livet och döden.

Jag håller mig därför till en redigerad och mindre känslomässig återblick till en plats långt bort för tjugo år sedan (Jag ber dessutom att få tacka åttonde kompaniets krigsdagbok för all fakta):

På morgonen den 22 oktober 1993 börjar enheter ur bosniska armén driva ut den kvarvarande civilbefolkningen och plundra husen i Kopjari. Den svenska observationsplatsen Romeo Zero Four begär förstärkning. Någon sådan är inte lätt att skicka i det läge som råder.

Två pansarbandvagnar ur första pansarskyttepluton avdelas trots det för uppgiften, och sätter fart mot Kopjari. Vagnchefen beskjuts med ett par skott från en prickskytt. Ett av dem träffar pansarplåten ett par decimeter ifrån hans huvud. Han ger order om att öppna eld med pansarbandvagnens automatkanon mot skytten, men ingen hinner i farten se varifrån skotten kommer.

Förstärkningen åker istället till Romeo Zero Four där man skickar ut fotpatruller för att ta reda på vad som hänt med civilbefolkningen, och stoppa plundring. Spridd skottlossning hörs hela tiden i närheten av byn.

Svenskarna driver ut plundrande bosniska soldater från husen. Efter att ha övertalat bosnisk militärpolis att hjälpa till lämnar de plundrande soldaterna till slut byn.

Andra pansarskyttepluton anländer slutligen till Vares, tre motorhaverier och en punktering senare.

Svenskarna beskylls av båda sidor i konflikten för att gynna den andra. I går anklagade bosniska armén svenskarna för att utsätta dem för beskjutning. I dag beskylls man av bosnienkroatiska HVO:s Bobovacbrigads ledning för att genom sin blotta närvaro ha hjälpt bosniska armén att ta Kopjari.

HVO, som håller Vares och området där den svenska campen finns, blir allt mer hotfulla. Ingen av parterna vill ha svenskarna här. Och det blir allt mer tydligt att man inte kommer att dra sig för att döda för att få sin vilja fram. Att inte ta ställning för någon innebär istället att man blir hatad av alla. Båda sidor har ungefär femtio gånger så många soldater som svenskarna på plats vardera, så det torde inte utgöra något större problem att göra processen kort med de få svenska soldaterna.

Men i överste Ulf Henricssons anda är svenskarna inte helt neutrala. BA01 har tagit tydlig ställning. För civilbefolkningen, oavsett vilket etniskt ursprung de må ha. Och deras plåga har just börjat.

Även för den svenska bataljonen är det motigt, och inte bara i Vares. Så sent som för tre dagar sedan råkade bataljonchefens pansarbandvagn och sjätte vakt och eskortgrupp i strid i Ribnica, något västerut, ungefär mitt mellan Tuzla och Vares. Tanken var att rekognoscera för att öppna den s k Mario Road för hjälpsändningar, ett av bataljonens huvudmål, som alla andra FN-kontingenter närmast skrattar åt bakom vår rygg för att vi ens tagit på oss. Alla vet att ingen av parterna är intresserade av att öppna vägen, även om ingen riktigt förstår varför. Man är bevisligen beredd att avge verkanseld för att få FN att inte ens komma i närheten av Ribnica.

Det sägs vara fullständigt omöjligt att öppna vägen, även med fulltalig bataljon. Men:

Fortfarande är mer än halva bataljonen fast i Pancevo utanför Belgrad, och däribland de så kraftfulla danska stridsvagnarna. Som läget är får Mario Road vänta. I Vares den 22 oktober 1993 finns mer akuta problem.

Döden slipar sin lie, ler och blickar ut över den gamla gruvstaden. Civilisationen håller på att gå sönder. Respekten för FN är icke-existerande. Respekten för människoliv är i rasande takt på väg mot fullständigt obefintlig.

–     –     –