Om professionellt, personligt och privat

Jag trålar ofta omkring bland olika webforum, denna underbara innovation där man kan ställa en fråga om vad som helst från internationell storpolitik till hur man byter vevaxel på någon udda moped från trettiotalet och inom några minuter få expertsvar på Nobelpristagarnivå.

I fredags råkade jag tråla in på Polisman.se, där jag håller koll på vad som händer inom mitt tidigare jobb, och njuter av att både anställda och polisiärt intresserad allmänhet diskuterar allt från detaljerade juridiska spetsfundigheter till materialvalet i polisens regnkappor på 50-talet.

Jag skriver inte ofta i olika forum numera, men ibland kan jag bara inte låta bli. Så blev fallet i fredags, när signaturen LinnShawn ställde en fråga till de forumsmedlemmar som arbetar som poliser:

En lite filosofisk fråga. Vilken eller vilka insikter har ni gjort som poliser (och som ni kanske inte skulle ha gjort om ni hade valt ett annat yrke)?

Det var så lätt att svara att jag på studs skrev ned följande svar, direkt från ryggmärgen:

Den absolut viktigaste lärdom jag dragit av att ha arbetat som polis är att jag fick lära mig att skilja på sak och person. Jag använder fortfarande den lärdomen varje dag, med stor framgång, fast jag slutade som polis för snart femton år sedan.

Sverige är världens mest individualistiska samhälle, sägs det. Det gör att svenskar ofta är och lever sina åsikter och intressen, vilket i nästa led gör att svenskar i allmänhet har en total oförståelse för att å ena sidan vem människan är, och å andra sidan vad hon gör eller hur hon tillfälligtvis beter sig faktiskt oftast är olika saker,och ibland rentav ska vara olika saker.

I Sverige är privat, personlig och professionell inte längre olika begrepp, utan flyter ihop i en enda kökkemödding – ett enda jättestort Jag. På golvet manifesterar sig detta genom att det för åtskilliga i den offentliga debatten tycks legitimt att hålla varje polis personligt – rentav privat – ansvarig för varenda lag som klubbats i Riksdagen, samt att det för allt fler som ”lever polis” anses fullständigt självklart att även i tjänsten få visa vem man är privat i form av tatueringar, religiösa attribut, ställningstaganden för ”rätt och fel” eller annat.

Jag är i sammanhanget en dinosaurie, så jag säger inte att det ena förfarandet är mer rätt eller fel än det andra. Bara att värderingarna över vad som är rätt och fel alltid förändras med tiden. Idag är det rätt att ”ta ställning” som polis eller annan offentlig tjänsteman. ”På min tid” var det totalt otänkbart. En tjänsteman var skyldig att vara totalt blank, för att kunna representera alla samhällsmedborgare, oavsett hur skumt politiska, religiösa, kriminella, knäppa eller förkastliga föreställningar de må hysa i sitt inre.

I dag gäller paradoxalt nog att ju mer ”alla ska med”, desto fler människor är det nödvändigt att gruppera och visa att man tar avstånd ifrån och lämnar utanför. Jag har lite svårt för den logiken.

Det går i mitt tycke aldrig att bli en bra polis om man inte lär sig respektera människan, även om man avskyr hennes gärningar eller åsikter. Varje människas gärningar eller åsikter är hennes egna, men poliser ska som jag ser det enbartarbeta med ”lagligt och olagligt” när det gäller gärningar och åsikter, inte ”rätt och fel”. Det sistnämnda ändrar sig nämligen nästan lika snabbt som en Twitterstorm. Och sådant privat vindflöjlande ska offentliga tjänstemän hålla sig för goda för, och inte missbruka sin offentliga roll genom att understödja.

Så. Det var min egen högst subjektiva åsikt som människa, inte som offentlig tjänsteman. Som sådan har jag ingen åsikt i frågan.
_________________

Sverige har fått en ny Rikspolischef i Dan Eliasson, tidigare Migrationsverket och Försäkringskassan. Det kan säkert bli bra, men jag oroas något av att han tidigare haft lite svårt att skilja på spannet privat – professionell.  Jag tänker främst på bedriften att som sittande generaldirektör twittra privata åsikter om enskilda riksdagspartier på myndighetens hemsida.

Det är oförlåtligt omdömeslöst, och jag kan bara hoppas att det var sista gången något sådant inträffar i någon svensk myndighet.

Dock; jag väljer att fria hellre än fälla, och tolkar det hela som tillfälligt missriktad dådkraft i all välvilja. Dan Eliasson verkar vara en duglig och modig person, och är tillräckligt teflonbelagd för att fungera i kamikazeuppdraget Rikspolischef. Men något som är får mig att rynka pannan är den trend som tycks ha om inte satts, så i alla fall förvärrats, på Migrationsverket under hans tid som generaldirektör, och som jag hoppas inte drabbar polisen mer än den redan gjort:

Att tumma på vad som är lagligt för att allt mer göra som man anser vara lämpligt.

Polisen är helt enkelt ingen bra myndighet för att utöva den typen av logik. Trenden i Migrationsverket tycks dessvärre ha fortsatt och förvärrats under Anders Danielssons (som f ö är tidigare polischef) styre.

Personligen tror jag fenomenet när det gäller just Migrationsverket bara vara ett uttryck för beröringsskräcken när det gäller den svenska Utlänningslagen. Jag har aldrig förstått varför debatten i decennier gått ut på att välvilligt fördöma diverse myndigheter och tjänstemän som följer Utlänningslagen istället för att ifrågasätta själva lagens lydelse. Vore det inte enklare att bara skaka ut allt på golvet och göra om, när det tycks bli uppror varje gång någon myndighet försöker följa lagen som den faktiskt är skriven?

Att debattera Utlänningslagen är så känsligt att både Regering och Riksdag avsvär sig allt ansvar för att istället kasta den heta potatisen på enskilda myndigheter. Det får rent bisarra följdeffekter. Som t ex att tjänstemän i statens myndigheter på egen hand och utan att lyfta frågan till Riksdagen kan fatta beslut som under mandatperioden drabbar statsbudgeten med en extrakostnad på 48 miljarder kronor (sic!).

Den historiskt unika konsekvensen möttes knappt med ett höjt ögonbryn i den offentliga debatten. Finansministern ryckte på axlarna och konstaterade i ett sorglöst uttalande till TT:

”Det är den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet”.

Frågan är hur övriga myndighetschefer ska tolka finansministerns uttalande och avsaknaden av debatt. Är det t ex okej om Överbefälhavaren beställer lite nya kustkorvetter och helikoptrar, säg, femtio miljarder  utöver budget?

Nå, jag önskar hur som helst Dan Eliasson all lycka i sitt nya jobb. För bakgrundsanalyser och förslag i den nya rollen kanske denna länk till gamla Morgonsura inlägg om polisen kan vara till nytta. Samtidigt hoppas jag rent generellt att vi ser ett slut på dagens trend att använda statliga myndigheter till något slags plattform för politisk fostran, där personalen förutsätts omfatta och förmedla ”värdegrunder”, som ofta gränsar till ett spann politiska åsikter. 

–     –     –