Om varför Sverige saknade tiggare när du växte upp

Professor Bo Rothstein skriver i ett intressant debattinlägg om att förbjuda människor att ge till tiggare. Det logiska resonemanget är stringent, och parallellerna med den svenska prostitutionslagstiftningen är faktiskt relevanta. Nu tycker jag förvisso hans förslag trots de goda föresatserna är principiellt svårmotiverat och tycker inte att tiggeri borde kriminaliseras – i någon ända.

Sedan tycker jag redan nu Sverige sedan länge passerat Peak Nytta när det gäller införandet av nya pekpinnar och förbud kring vad vi gör med och av vår privata sfär.

Men – nog om detta. Jag tänker inte fördjupa mig i just tiggarfrågan. Istället tänkte jag avliva en myt om varför Sverige i princip saknade tiggare och uteliggare tills för femton – tjugo år sedan. Det brukar nämligen ivrigt argumenteras att detta beror på att vi då hade ett mer humant samhälle och brydde oss mer om varandra.

Huruvida det är sant att vi faktiskt var humanare och mer omtänksamma förr är jag för det första inte säker på alls – men oavsett vi var det eller ej är min övertygelse att de frånvarande tiggarna inte hade ett dugg med någon forntida högre nivå av empatisk upplysning att skaffa.

Faktum är helt enkelt att det betraktades som de facto-olagligt att tigga eller vara uteliggare fram till mitten eller slutet av 90-talet.

Uteliggare och tiggare omhändertogs raskt, effektivt och utan omsvep för tvångsvård. Antingen av missbruks- eller psykiatriska skäl. De togs helt enkelt av polisen och sattes på anstalt.

Om de var alkoholiserade kördes de efter mellanlandning i arresten till ett s k LVM-hem. Om de inte var det blev det sluten psykiatrisk klinik – vare sig de var vad vi idag skulle definiera som psykiskt sjuka eller ej.

I praktiken innebär sådan tvångsvård en vistelse som av de flesta rentav upplevdes som en hårdare vistelse än ett fängelsestraff – i minst sex månader och utan domstolsprövning.

Några icke svenska medborgare – s k ”Utlänningar” som det hette och fortfarande heter i juridisk terminologi –  som sov ute eller tiggde hade vi inte. De flesta stoppades redan i den dåvarande tullen och sattes på vändande färja hem. De som slank igenom tullfiltret omhändertogs omedelbart av polis och kördes till samma färja utan omsvep. Vad som hände dem sedan de fösts ombord på färjan brydde sig ingen om. Det var tiggarnas eget – eller ”någon annans” – problem.

Ovanstående processer där polismyndigheten själv fattade i princip alla verkställighetsbeslut är vad jag hävdar egentligen var anledningen att vi saknade tiggare och uteliggare i det humana samhälle där vi brydde oss om varandra:

De jagades intensivt av oss poliser, låstes in och sattes på anstalt eller skickades per omgående ut ur landet.

De juridiska förutsättningarna ser i allt väsentligt likadana ut. Anledningen att man inte sätter uteliggare på anstalt är att LVM-hem är för dyra och få, och att man stängt snart sagt alla psykiatriska kliniker.

Det finns inte längre någon möjlighet att avvisa EU/EES-medborgare för att de ”saknar tillräckliga medel för vistelsen” – men möjligheterna för polismyndigheten att på eget beslut direktavvisa tiggare och prostituerade finns fortfarande kvar; i Utlänningslagens (2005:716) 8 kap 2§ ges polismyndigheten rätt att avvisa personer ”om det kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt”.

Just lydelsen ”ett ärligt sätt” är en intressant juridisk konstruktion i det att det inte står ”olagligt”. Utlänningslagen medger således fortfarande vidtagande av tvångsåtgärder mot enskild inte för att personen gjort något olagligt – utan för att vederbörande försörjer sig på ett förvisso lagligt sätt, men som strider mot någon form av allmän moraluppfattning. Vad man avser är i första hand tiggeri och prostitution, och det är fortfarande polismyndigheten som beslutar om avvisning.

Anledningen att ingen avvisas är sannolikt att polisen helt enkelt inte vågar använda sig av lagen. Det blir helt enkelt för stor mediestorm (med REVA-debatten i färskt minne). Själv önskar jag fortfarande att någon politiker eller journalist någon enda gång tog sig tiden att läsa igenom vad som faktiskt står i den svenska utlänningslagen – och upplyste Sveriges befolkning därom – istället för att förfasa sig över hur den tillämpas i enskilda fall.

Den svenska Utlänningslagen ser nämligen i allt väsentligt ut som den alltid gjort. Den innehåller många märkligheter för vilka vi rentav börjar tala om bojkott om de ens diskuteras i t ex USA. Vore det då inte bättre att driva opinion för att förändra själva lagen istället för att som idag göra små mediala nålstick, förfasa sig över enstaka tillämpningar och hänga någon tjänsteman som faktiskt följer den?

–     –     –