Om att förstå Islamiska Staten I (II)

Ett hundratal människor leds mot döden av IS – och lever snart inte mer 

Pentagon tror inte att IS ligger bakom attentatet mot Muhammedkarikatyr-tävlingen i Garland, Texas. Det tror inte jag heller, efter att under en period försökt söka information för att förstå vad IS egentligen är, och står för.

Utgången av terrordådet i Garland verkar mot bakgrund av förutsättningarna blivit absolut bästa tänkbara; två döda gärningsmän och en lätt sårad säkerhetsvakt. Med tanke på vad som kunde ha blivit får man nog dra en suck av lättnad.

Rykten gör gällande att IS ligger bakom attentatet, och vissa tolkar ett uttalande i en av IS egna utsändningar som att man rentav tagit på sig ansvaret för attentatet. Jag tror personligen förvisso inte IS har något som helst emot vare sig attentatet mot Charlie Hebdo i Paris eller attentatet mot Muhammedkarikatyr-tävlingen i Garland- tvärtom lär de ha applåderat båda – men jag tror ärligt talat inte IS låg bakom något av dem. Jag återkommer till varför jag kommit fram till detta senare i inlägget.

Jag tänkte först ta avstamp i det mest intressanta rykte som cirkulerar om IS just nu; att IS ledare – Abu Bakr al Baghdadi – sägs ha skadats så illa i en flygattack att han inte längre kan leda IS. Om ryktet är sant kan det vara något av det bästa om hänt för världen utanför IS slutna sekt, och händelsen i sig kan innebära betydligt värre konsekvenser för IS än att man behöver ersätta sin ledare; med lite tur kan en allt större andel av världens radikala islamister börja tvivla på att Abu Bakr al Baghdadi är den ”äkta” kalif han påstår sig vara.

Jag har under en tid försökt söka fakta som förklarar mardrömsfenomenet IS. Med reservation för att jag kan ha missuppfattat en hel del i den islamiska historien och läran har jag nu förstått det hela ungefär så här, i kortfattad form:

Västvärlden i allmänhet, och kanske Sverige i synnerhet tycks inte riktigt ha greppat dels vad IS är, och på vilket sätt kalifen och kalifatet är avgörande förutsättningar för varandra, för IS hela syfte och existens – och för den för väst obegripligt starka dragningskraften i IS. Det är nämligen inte en terrororganisation eller ett allmänt politiskt statsbildningprojekt man ansluter sig till; ur anhängarnas synvinkel är det något betydligt större än så.

En kalif är nämligen inte bara något slags hederstitel – han är Profetens ställföreträdare på jorden. För kristna är liknelsen med påven förstås ett sätt att skaffa sig grepp om saken, även om kalifen är mer: Kalifen är inte bara en religiös, utan också en synnerligen politisk ledare för ”världens alla sanna muslimer”, och det finns för djupt troende sunnimuslimer en skyldighet att svära trohet till honom om han blivit kalif i enlighet med Haditherna – den nedtecknade islamiska traditionen utifrån profetens handlingar och ord. Vad en sann kalif ska uppfylla återkommer jag också till i inlägget.

De kalifer som funnits genom historien är omtvistade i den muslimska världen: Redan när profeten Muhammeds svärfar Abu Bakr utnämnde sig själv till kalif för 1400 år sedan uppstod skillnaden mellan sunni- och shiamuslimer, och sedan dess har de två grenarna… inte varit riktigt sams.

Shiamuslimer tolkar generellt profetens lära som att det inte bör finnas någon kalif alls, utan istället en imam som ska vara en ärftlig titel inom profetens familj. Sunnimuslimer anser annorlunda, även om det inom sunni tvistas om vilka kalifer som varit ”äkta”. De första fyra kaliferna är de flesta hur som helst överens om, och de kallas inom sunni ofta ”de rättledda kaliferna”, och deras rike det fullkomliga kalifatet.

Titeln kalif har använts fram till Kemal Atatürk införde den moderna turkiska staten och därigenom gjorde slut på det Osmanska (Ottomanska) riket 1924, men sedan dess har ingen vågat utropa vare sig någon annan eller – än mindre – sig själv till Profetens ställföreträdare på jorden.

Det finns som sagt detaljerade regler för vem som kan bli kalif, hur han utnämns och vilka rättigheter och skyldigheter han har. Det finns också regler för vilka rättigheter och skyldigheter en troende muslim har om/när kalifen utsetts och kalifatet utropats. Naturligtvis är det frestande att missbruka en så mäktig titel för egna intressen, och det gäller förstås att verka trovärdig. Allt IS tagit sig för hittills har varit klippt direkt ur instruktionsboken för den som är fanatiskt bokstavstrogen islamist – vilket inte är så konstigt eftersom IS-ledaren Abu Bakr al Baghdadi doktorerat i både sharia och islamisk historia. Han omger sig också med en samling väl pålästa människor som lätt rabblar Koranen utan och innan.

IS göranden och låtanden stämmer så pass bra med de gamla tusenåriga texterna att IS-ledaren Abu Bakr al Baghdadi t o m tillhör Quraysh-stammen (grenen al-Bu Badri från Irak), vilket är i linje med vad profeten lär ha förutspått – det skall följa tolv kalifer, alla av stammen Quraysh.

Genom historien har det funnits åtskilligt fler än tolv personer som kallat sig kalif, även om det inte funnits översvallande många. Att det finns en viss överinteckning är förståeligt med tanke på den inneboende makt som ligger i ämbetet – men som sagt tvistar uttolkare från olika grenar och  av islam vilka som kan anses ha varit äkta eller inte. Eller huruvida det ens är profetens vilja att det ska finnas någon kalif.

IS utropande av kalifatet har hur som helst inte bara väckt förvånansvärt kraftfullt liv i den sunnimuslimska världens viktigaste och sedan 90 år tillbaka obesatta ämbete. Det har hos hundratusentals – kanske miljontals – radikala muslimer världen över väckt förhoppningar om återupprättandet av Guds Rike på Jorden.

Detta har i sin tur utlöst en form av muslimsk ”värnplikt”; enligt bokstavstrogen sunnitradition är alla muslimer som har möjlighet skyldiga att ta sig till kalifatet, underkasta sig kalifens varje order, kämpa för kalifatets existens och bygga den islamiska staten inifrån, tillsammans med sina bröder och systrar. Allt förutsatt att kalifatet är ”äkta”, förstås, vilket man aldrig riktigt kan veta. Man kan bara tro, vilket allt för många för att världen ska bli en trevlig plats tycks göra för tillfället. Grupper som afrikanska Boko Haram har t ex uppenbarligen funnit att kalifen motsvarar kraven, och har därför svurit honom trohet. Vilket de utifrån sin övertygelse är skyldiga att göra vare sig de vill eller inte – om de tror han är ”äkta”.

Men – IS totala bokstavstrohet är också deras största svaghet, i det att den gör dem förutsägbara och sårbara. En av förutsättningarna för kalifatet att existera är t ex att behärska territorium. Kalifatet kan inte ”gå under jorden”. Det skulle innebära att kalifatet inte existerar, enligt de strikta reglerna. Och detta faktum gör det i sin tur möjligt att – hypotetiskt – slå IS militärt, för att försöka få allt fler att tappa tron på att IS är ”det sanna kalifatet”.

Men det är som sagt bara en hypotetisk möjlighet. För det första kommer den inte att äga rum då alla som har kapacitet är krigströtta och har statsfinansiella problem, och för det andra vet man ju aldrig vad som händer om man återigen krossar Irak under en ångvält. Hittills har resultaten av Irak-, Libyen och Syrienmangling inte imponerat, direkt. IS och kalifatet är en direkt produkt av tidigare misslyckade försök att göra Mellanöstern till något slags västlands-franchise.

Märk väl att IS utgör en lockelse bara för en förvinnande liten del av världens 1,3-1,5 miljarder muslimer och konvertiter. De flesta av oss människor – oavsett trosuppfattning – vet bättre än att läsa tusentalet år gamla texter som bokstavliga instruktionsböcker där man ser det som lämpligt att göra exakt som det ordagrant står. Men även en bråkdel av en så stor population är en ansenlig mängd människor. Tack och lov är IS inte ens överens med Al Qaeda om tolkningen av islam i just detta fall, och de både entiteterna har lyckligtvis helt olika syn både på kalifatet och på syftet med respektive organisation. Den dag de sluter sig samman istället för att – som idag – vara bittra fiender börjar det bli riktigt obehagligt.

Grovt förenklat kan man säga att skillnaden är att Al Qaeda är ett terrornätverk inriktad på kamp mot västvärlden medan IS (i deras egen tolkning) är ett sätt att leva inriktat på att föra kamp för det världsomspännande kalifatet – Allahs, eller åtminstone Profetens, rättrogna rike på jorden.

Det är mot bakgrund av ovanstående jag anser det osannolikt att IS skulle prioritera att involvera sig aktivt i terrordåd i västvärlden, även om de säkerligen applåderar livligt när de inträffar. Ur deras synvinkel: När de kommer till Europa blir det inte för att göra små nålstick, utan för att gradvis annektera och införliva delar av kontinenten i kalifatet. Det ligger helt enkelt inte i IS intresse att splittra sina resurser världen över i meningslösa terrordåd, såvida det inte direkt gynnar byggandet av det fortfarande bräckliga kalifatet.

Som exempel kan nämnas att IS  utropade sitt kalifat i enlighet med de föreskrivna reglerna när man började behärska territorium – men man gjorde det med synnerligen låg profil för att inte provocera fram motattacker från t ex USA innan man hunnit bygga ett tillräckligt starkt fundament på plats i Syrien och Irak. IS hela fokus ligger på hemmaplan, med epicentrum i Raqqa i Syrien, och ”värnplikten” gäller inte för att ställa till oreda i väst – utan för att ansluta sig och kämpa för kalifatet i kalifatet. Och det är en livsuppgift.

De gamla hemlandspassen bränns rentav ceremoniellt för att visa att man helt och fullt gett sig till Allah och IS – och bränt alla  lojaliteter och broar till sitt gamla liv. Rapporterna om vad man gör med människor som försöker lämna IS för att åka tillbaka till det gamla hemlandet är åtskilliga och är inget för den kräsmagade. IS vill ha dig på plats i Islamiska Staten resten av ditt (korta) liv, och är ingen milis eller kvartersgäng där du kan komma och gå som det passar dig själv.

Det är därför osannolikt att man skulle kunna återvända till Sverige efter att ha anslutit sig till IS. I den mån man gjort det lär man inte vara välkommen tillbaka till IS överhuvudtaget – annat än för att utkvittera det nackskott man har att förvänta sig efter att ha deserterat.

IS ger inga permissioner eller semestrar, så de unga män från Sverige som ibland dyker upp i artiklar och intervjuer där de ”slagits för IS” och ”funderar på att åka tillbaka” har sannolikt missuppfattats av svenska journalister, eller skarvat själva efter att ha slagits i något annat, mindre medialt hippt terrorgäng. Därmed inte sagt att den de slagits för är en mindre ondskefull organisation än IS, eller att männen själva är ett mindre problem. Tvärtom är de som åkt till IS – för oss – det minsta problemet, då det i princip bara är att avföra dem ur den svenska befolkningsstatistiken då de med få undantag inte lär komma levande därifrån.

Men – oavsett medieuppgifter finns nog åtskilliga, däri sannolikt inräknat attentatsmännen i Frankrike och USA, som själva ansett sig slåss för IS – i IS anda – men troligen aldrig varit IS på riktigt. De har antagligen inspirerats och sett det som ett bra sätt att marknadsföra sig själva eller sina aktiviteter så de väcker maximalt intresse.

En som av allt att döma verkligen flyttat till Raqqa och IS tillsammans med hela sin familj är den norsk-svenske konvertit och Göteborgspredikant som förekom på filmer i Uppdrag Gransknings avsnitt om Jihad i Göteborg (20/4 2015).

Göteborgspredikanten sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att islamistisk extremism inte är något medfött, eller något som plötsligt drabbat en som vore det en trafikolycka. Han är ett bevis på att problemet har med ideologi och inte med etnicitet att göra, då han är en 30-årig vit man född i Norge, som knappast indoktrinerats till militant islamist med modersmjölken. Att lära sig predika religiösa texter på välklingande arabiska är inget man gör själv hemma på kammaren, så uppenbarligen sprider någon aktivt dessa läror här i Sverige –  och med rätt stor framgång.

Det är nog dags för det offentliga Sverige att öppna ögonen och börja ta reda på vilka, var de är och hur de arbetar – och att göra det allmänt känt.

Fortsättning följer i detta inlägg.