Om en konsekvensanalys av vapendirektivet

 photo Bild120.jpg

-Fristående fortsättning på detta inlägg-

Idag blir det ett oerhört långt och knastertorrt inlägg: Den utlovade konsekvensanalysen till förslaget till Europaparlamentets och Rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Själva förslaget, med dess vittgående inskränkningar i äganderätten, har märkligt nog drivits fram av Cecilia Malmström – kommissionär med ansvar för handelsfrågor – som en fråga om marknadstillträde och handel. Det vore onekligen ett intressant fenomen om ett direktiv under förevändning att reglera mellanstatlig handel kunde vilseleda EU att tvinga samtliga medlemsländer att införa nationella – inrikes – vapenförbud striktare än t o m Storbritanniens kontroversiella vapenlag – där man i princip totalförbjöd alla vapen efter den fruktansvärda Dunblane-massakern 1996.

Dessvärre utan att det fick någon påvisbar effekt på vare sig vålds- eller vapenbrottsligheten.

 

0. Inledning

Att införa inskränkningar i människors rätt att äga eller hantera vapen är politiskt mycket populärt. Det känns helt enkelt bra, eftersom den moderna mytologin gett skjutvapen en egen vilja, och den viljan är en ond sådan. Alla skärpningar, även av en så strikt lagstiftning som den svenska är lätta att sälja till Europas befolkning: Skyttar, jägare och samlare är i minoritet, är knappast en homogen grupp och är lätt att i den offentliga debatten avfärda med negativt laddade känslo-epitet som ”vapenfetischister” eller ”vapenförespråkare”.

Det är var och ens rätt att tycka världen klarar sig alldeles utmärkt utan Magdalena Forsberg, älgjägare, Ragnar Skanåker eller Armémuseum. Man får t o m tycka att Ola Skinnarmo gott kan bli uppäten av en isbjörn nästa gång han beger sig ut på polarexpedition om man vill – men man kan inte avskaffa dessa onödigheter med vilka metoder som helst.

Om omeletten nu kräver att det knäcks en aldrig tidigare skådad mängd ägg bör man göra det i full vetskap om vilka konsekvenser man kan förvänta sig. Om man inte ens bemödat sig att ta reda på vad det är för ägg man knäcker med en jättenäve – eller ens huruvida det är ägg man slår på överhuvudtaget – kan det bli väldigt fel.

Ett så omfattande intrång på äganderätten som förslaget till nytt vapendirektiv vill tvinga fram som nationell lagstiftning har mig veterligen aldrig genomförts av EU överhuvudtaget. Sådant kan inte genomföras som en överloppshandling i panik, bara för att det ”känns rätt att snabbt bestämma något – även om det blir helt fel”.

Som motiv och syfte för hela den forcerade beslutsprocessen anges följande:

”Medborgares och företags säkerhet är en viktig fråga för kommissionen. Vi har sett vid flera tillfällen under det senaste året, särskilt med de attacker som ägde rum i Paris och Köpenhamn, att samhällen kan skadas svårt när grov organiserad brottslighet och terroristorganisationer använder skjutvapen. Nyligen omkom fler än 120 människor i en samordnad terrorattack den 13 november 2015 i Paris.”

Märkligt nog ägnas sedan alla förslagets punkter till tvingande direktiv åt att försöka tvinga på medlemsstaterna lagstiftning som enligt de forskningsunderlag man själva hänvisar till överhuvudtaget inte kan få någon effekt på de problem man nämner under motiv och syfte. Men bråttom är det. Så bråttom att man inte ens hinner fundera över vad man egentligen håller på med:

”På grund av det akuta läge som uppstod efter den senaste tidens händelser läggs förslaget fram utan konsekvensanalys.”

Jag förstår att förslagsställarna har svårt att göra någon konsekvensanalys eftersom konsekvenserna varierar kraftigt för varje medlemsstat. Det i sig beror på att förslaget lagt sig i frågor som uppenbart rör inrikes – och därmed synnerligen individuella – behov, förutsättningar, rättigheter, skyldigheter och konsekvenser. Sådant som omöjligt kan bedömas överstatligt, som ska beslutas demokratiskt i varje medlemsstat -och därför inte har i ett vapendirektiv att göra överhuvudtaget. Detta är en övertydlig indikation på att direktivet i föreslagen lydelse – med undantag för de tre i utvärderingen av vapendirektivet överenskomna lagförslagen – bryter mot den s k subsidiaritetsprincipen i EU-fördragets Artikel 5 – d v s EU:s egen grundlag.

Lagar kring innehav måste hålla sig på rätt nivå och passa in i sin egen kontext. EU:s egen grundlag stipulerar att beslut ska fattas på den lägsta nivå där de har effekt. Här har man istället – i uppenbar konflikt med EU:s egen grundlag – lyft det politiska beslutet till en för hög nivå, där effekterna för varje enskild medlemsstat är oöverblickbara för den beslutande nivån.

Det är helt enkelt skillnad på vilka vapen man har ett relevant behov av – och varför – på vildmarken utanför finska Ivalo och i Brysselförorten Molenbeek. Det är därför inte relevant att ha någon ”överstatlig gemensam syn på vapen” som försöker använda exakt samma referensram för alla, överallt, eftersom den inte motsvaras av några gemensamma förutsättningar på medborgarnivå. Innehav och bruk av vapen är en inrikespolitisk fråga. Det är dessutom definitivt ingen fråga om ”marknadstillträde och handel”, och inga EU-direktiv ska någonsin pressas igenom på ett sätt som andas vilseledande, lögn, manipulation, vetenskaps- och demokratiförakt.

För Sveriges del innebär förslaget till nytt direktiv i princip enbart nackdelar, och såvitt jag kan bedöma knappt en enda påvisbar fördel. Och det är definitivt inte bråttom att snabbt forcera igenom det innan man hunnit tänka till.

Konsekvensanalysen måste genomföras på nationell nivå för att bli relevant – vilket säger allt om på vilken nivå besluten som föder dessa konsekvenser också skall fattas. I min analys har jag dörför valt ut de ur svensk (min) synvinkel mest relevanta delarna ur förslaget – som i förslaget till direktiv splittrats upp på ett smått förvirrande sätt. Jag har samlat formuleringar ur förslaget som i sak hör ihop under samma rubriker. De rubriker som märkts med (*) är de förslag som faktiskt rör mellanstatliga förhållanden, som togs fram i den omfattande och väl genomarbetade utvärderingen av vapendirektivet och som är de enda som borde fått ligga till grund för ett mellanstatligt direktiv.

 

1. Budgetkonsekvenser

Direktivet (s 8): Förslaget påverkar inte unionens budget.

Min analys: I formell mening är påståendet sant, för det är inte EU:s budget som drabbas – det är medlemsländernas egna, och de drabbas hårt. För Sveriges del har det med grundlagen att göra:

Regeringsformen 2 kap 15§ 2 st

Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten.

”Full ersättning” var det, ja. Vem som ska bedöma eller räkna ut värdet på vapensamlares eller Armémuseums ofta ovärderliga samlingar, eller på de jaktgevär som ofta betingar fem- (ibland sex-)siffriga belopp är en intressant fråga. Samt ur vems budget man tar pengarna för att lösa in dem.

Det kommer att bli dyrt, kan man i alla fall konstatera. Särskilt eftersom någon manuellt måste gå igenom de ungefär 1,8 miljoner licenspliktiga vapen och vapendelar som finns i polisens vapenregister, vilket jag återkommer till senare.

 

2. Åtgärder mot deaktiverade vapen*

Direktivet (s 11): (2) Som svar på terroristattackerna nyligen, vilka visade på brister i genomförandet av direktiv 91/477/EEG, särskilt när det gäller deaktivering av vapen, omvandling och märkning, efterfrågades i den europeisk säkerhetsagendan som antogs i april 2015 och i förklaringen från inrikesministrarnas rådsmöte den 29 augusti 2015 en översyn av det direktivet och en gemensam strategi för deaktivering av skjutvapen för att förhindra att vapen reaktiveras och används av brottslingar.

Min analys: Här är förslaget till nytt direktiv rätt ute, och förslaget ligger i linje med vad som föreslagits i den utvärdering av direktivet man annars tycks ha ignorerat kraftfullt. Deaktivering skall innebära de facto-destruktion, även om vapnet möjligen tillåts sitta ihop som en för evigt ofarlig järnklump och se ut som ett vapen.

Problemet är inte deaktiverade – i praktiken destruerade – vapen, utan vapen som man modifierat lätt och kallat deaktiverade. Ett problem som bor huvudsakligen i Slovakien, som varit känt länge, men som EU-kommissionen uppenbarligen inte tagit på allvar förrän det varit för sent. Kravet förtydligades nämligen redan i ett tillägg till vapendirektivet 2008 (2008/51/EG), men sedan dess har bevisligen inte mycket hänt.

I huvudsak bottnar hela problematiken i ett fåtal individer i form av slovakiska butiksägaresom inte ens är ”riktiga” vapenhandlare. Vapen från samme butiksägare har bevisligen använts i de flesta av de spektakulära terrordåden nyligen – på bl a Judiska Muséet i Bryssel, Charlie Hebdo-massakern, tågskjutningen mellan Bryssel och Paris och i de senaste IS-terrordåden i Paris där 120 människor mördades. (Vid dådet mot Lars Vilks i Köpenhamn användes ett stulet militärt vapen från danska försvaret).

Ett måste är SR P1:s reportage om den slovakiska handeln i programserien  I lagens namn från i somras. Lyssna och bli förskräckt.

En intressant detalj är däremot att förslaget till nytt vapendirektiv gör ett specifikt undantag för handel med militära vapen. I den luddiga lydelsen specificeras inte om undantaget – vilket jag tror och hoppas – bara gäller när vapenhandlare säljer vapen till militären – eller om det också gäller när militären säljer sina utslitna Kalasjnikovs till mindre nogräknade handlare som i sin tur skeppar iväg dem till semi-kriminella butiksägare i Slovakien:

Direktivet (s 14): 2.2 Detta direktiv ska inte tillämpas på förvärv och innehav av vapen och ammunition i enlighet med den nationella lagstiftningen av de väpnade styrkorna, polisen eller de offentliga myndigheterna. Det gäller inte heller för kommersiell överlåtelse av krigsvapen och ammunition till sådana vapen”

Det finns också krav på register över deaktiverade vapen:

Direktivet (s 12): (7) Med hänsyn till att det finns en stor risk för att dåligt deaktiverade vapen reaktiveras och i syfte att höja säkerhetsnivån i hela unionen bör deaktiverade skjutvapen omfattas av detta direktiv. Dessutom bör strängare regler införas som innebär att det inte är tillåtet att äga eller bedriva handel med de farligaste skjutvapnen. Reglerna bör dessutom omfatta skjutvapnen i den kategorin efter det att de har deaktiverats. Om reglerna inte följs bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, inbegripet destruktion av vapnen.

samt:

Direktivet (s 12): (8) För att deaktiverade skjutvapen ska gå att spåra bör de registreras i nationella register.

Min analys: I den mån man överhuvudtaget ska tillåta deaktiverade vapen som fungerar är detta någorlunda logiskt. Min åsikt är dock att deaktiverade vapen ska svetsas stumma i enlighet med gällande svensk rutin för ”deaktivering”, d v s man gör dem till för evigt oanvändbart vapenliknande skrot, vars enda möjliga funktion är att ha på väggen, i museiutställningar eller som teater- eller filmrekvisita. Rätt gjort och under myndighetskontroll finns ingen anledning att lägga tid, pengar och energi på att registrera skrot.

Någonstans känns det väl också lite oproportionerligt att ”innehav av en ofarlig klump järnskrot” skulle medföra en dom för vapenbrott.

I den mån någon behöver vapen med rörliga delar som går att skjuta lösa skott med för t ex teaterföreställningar, filminspelningar och liknande föreslår jag för amatören soft air guns, eller nytillverkade replikor från grunden tillverkade i mjuka zinklegeringar – som kan gå att skjuta lösa skott med för bästa filmeffekt, men som är omöjliga att modifiera till fungerande vapen eftersom metallen helt enkelt är för bräcklig och går sönder om någon försöker.

För seriösa filmproduktioner med höga krav på autenticitet bör man även fortsättnignsvis kunna använda riktiga, även helautomatiska, vapen modifierade för lös ammunition och licensierade av professionella och seriösa samlare och instruktörer. Förslaget omöjliggör dessvärre den typen av verksamhet helt och hållet.

 

3. Åtgärder mot ”samlare”

Direktivet (s 11): (5) Eftersom samlare har pekats ut som en möjlig källa till illegalt omsatta skjutvapen bör de omfattas av detta direktiv.

Min analys: Här uppstår begreppsförvirring i en svensk kontext: en vapensamlare ur svenskt perspektiv omfattas redan av vapendirektivet i det att samtliga vapen en av Sveriges fåtaliga samlare äger är fullt funktionsdugliga och därmed licenspliktiga. Från Polisens hemsida:

För att få vapenlicens för skjutvapen till en vapensamling krävs ett seriöst vapensamlarintresse. Samlingen ska ha en viss inriktning, exempelvis teknisk utveckling, och bör också vara avgränsad.

Det ska även vara möjligt att få ihop en i stort sett komplett samling inom samlarområdet, samtidigt som det ska vara möjligt att se vilka vapen som saknas i samlingen.

För att få äga skjutvapen för samlingsändamål krävs vapenlicens utfärdad av polisen för varje enskilt vapen. Vapen som innehas för samlingsändamål får inte användas för skjutning utan särskilt tillstånd av polisen. Ett sådant tillstånd ges endast undantagsvis och i regel i förevisningssyfte.

Dessutom ska samlaren som person vara välkänd, seriös och ha gott renommé. Ur Polismyndighetens föreskrifter om licens för samling (RPSFS 2009:13 FAP 551-3) står följande att läsa på sidan 22:

(…) Särskilda krav bör ställas på en vapensamlares personliga kvalifikationer. Det bör vidare stå klart att sökanden har ett seriöst intresse för verksamheten. Vid tvekan om seriositeten hos en vapensamlare kan information inhämtas hos en sammanslutning av vapensamlare 23 RPSFS 2009:13 eller hos ett museum.

Behöver jag påpeka att antalet vapensamlare i Sverige inte är särskilt många, och har ett välkontrollerat nätverk. De återfinns antagligen mangrant i föreningen SVEVAP.

Även om begreppet ”samlare” inte är definierat i förslaget misstänker jag att den typ av samlare som anges i direktivet är enskilda samlare av replikor eller deaktiverade vapen, d v s kopior i mjuka zinklegeringar- eller söndersvetsade vapen en vapensamlare skulle betrakta som värdelöst skrot. Och som också ska vara det – under förutsättning att vapnen deaktiverats på rätt sätt under ”min” punkt 2 ovan.

Direktivet (s 11): (4) Institutioner som anlägger kulturella och historiska aspekter på vapen, som erkänts som sådana av den medlemsstat inom vars territorium de är verksamma och som innehar skjutvapen i kategori A förvärvade före dagen för detta direktivs ikraftträdande bör kunna behålla de vapnen, förutsatt att den berörda medlemsstaten ger sitt tillstånd och att vapnen deaktiveras.

Min analys: Vad förslagsställaren tydligen inte förstått är att ”deaktivering” innebär att vapnet i praktiken destrueras. Det blir s a s ”vapenliknande skrot”, och det ekonomiska värde det betingar på den seriösa globala samlar- och museimarknaden blir exakt noll. Då måste man i enlighet med vad grundlagen stipulerar enas om vad ”full ersättning för förlusten” innebär för alla Sveriges tusentals samlar- och museivapen (varav mig veterligen aldrig ett enda någonsin använts vid brott).

Vad är egentligen värdet på den unika Browning halvautomat i .30-06 av begränsad upplaga från 1938 med handsnidad intarsia-valnötskolv, gravyr och guldinlägg i 24 karat som en gång skänktes till Ernest Hemingway av Haile Selassie? (Jag hittar bara på förutsättningarna, men ni förstår principen…)

Svenska vapensamlare hör hemma som programledare i Antikrundan – inte som dealers med ful-Kalasjnikovs i hamnkvarteren. De vapen de förevisar på utställningar kan besitta svindlande ekonomiska, kulturhistoriska och teknikhistoriska värden. Det vore horribelt att för hysteriska skattemedel lösa in historiska artefakter för destruktion – bara för att lösa ett problem som ärligt talat inte existerar, och aldrig har gjort det.

 

4. Totalförbud för privatpersoner att inneha halvautomatiska vapen – även efter att de deaktiverats

I förslaget specificeras inte huruvida man med halvautomatiska vapen avser pistoler eller gevär, vilket är ett allvarligt fel som i sig utgör tillräckligt skäl för att återremittera hela förslaget. De luddiga formuleringarna gör det omöjligt att på ett relevant sätt avgöra konsekvenserna.

Intressant är att man dock tycks ha backat från alla halvautomatiska vapen till sådana som lätt kan omvandlas till automatvapen, som rymmer många skott eller som liknar automatiska vapen. Vilket inte är så tydligt eller relevant som man kan tro.

I Sverige handlar de halvautomatiska vapnen sannolikt om ett fem- eller sexsiffrigt antal vapen, beroende på hur extensivt eller restriktivt man tolkar ”halvautomatiska vapen”. Trots detta; statistiskt sett sker i Sverige så få våldsbrott med vapen det någonsin funnits legal licens för att det knappt är mätbart i statistiken överhuvudtaget. Det vidriga undantaget är Peter Mangs, vilket är värt en särskild utvikning, då det grundade sig på ett systemfel och missuppfattningar av hur man egentligen ska agera:

Mangs skytteförening skrev det enligt svensk lag nödvändiga föreningsintyg de inte ansåg sig kunna vägra, eftersom det bara innehåller fakta om aktivitet, närvaro och resultat. Styrelsen kontaktade dock samtidigt polismyndigheten och avrådde från att tillstyrka en licens då Mangs uppträdde underligt och inte bedömdes lämplig för vapenlicens av skytteföreningen. Polisen svarade då att de inte hade någon formell anledning att avslå licensen när förening en väl gett honom ett förningsintyg och beviljade den. Resten är en fruktansvärd historia som kostade två oskyldiga människor livet, sånär dödade fyra till, och som fått både polis och skytteföreningar att fundera över ett och annat, skaffa sig bättre rutiner, ifrågasätta mer och stå på sig mer envist.

De brott som begås med vapen som kan spåras till att någonsin varit ett av de 1 800 000 legala vapen som finns i Sverige idag är trots Mangs-skandalen så få att det inte längre går att samla relevant statistik om dem. Utan att överdriva allt för mycket kan man säga att de årligen kan räknas någonstans mellan ena handens tumme, och ena handens fingrar. Vapenbrotten med legala vapen som någon, någon gång haft licens för i Sverige är snart helt borta, medan de brott som begås med illegala vapen ökar  – vilket SVT Nyheter rapporterade om i förra veckan.

Direktivet (s 12): (9) Vissa halvautomatiska skjutvapen kan enkelt omvandlas till automatiska skjutvapen och utgör därmed ett hot mot säkerheten…. 

Min analys: Påståendet om ”halvautomatiska vapen som enkelt kan omvandlas till helautomatiska” känns igen från Doris Högne Rydheims svenska utredning, och är en av svenska Polismyndighetens ansvarige för vapenfrågors, Peter Thorsell, käpphästar. Den käpphästen har uppenbarligen på något märkligt sätt galopperat in i EU:s förslag till nytt vapendirektiv.

Som exempel framför Thorsell bl a påståendet i denna artikel i DN från förra året, som innehåller flera sakliga och bra delar, men som också speglar den politiska aktivism och agitation som tycks prägla allt för många offentliga tjänstemän numera. När det gäller just jakt- och vapenpolitik har det varit ett oskick och en kultur inom polisen under många år.

Jag betraktar det ospecificerade påståendet om ”vissa vapen” som en ren ”klintbergare” till den dag EU-kommissionens förslagsställare eller Polismyndigheten behagar specificera exakt

a) vilken/vilka vapentyp/typer som avses,

b) vilka dessa ”delar” är,

c) var dessa vapen och/eller delar finns att beställa legalt i Europa och

d) på vilket sätt det berörda vapnet sedan ”lätt” kan modifieras till helautomatiskt.

Det vapen man försökte bygga denna livaktiga myt kring – en myt som märkligt nog tycks ha spritt sig från Sverige till Bryssel eller omvänt – visade sig efter ett officiellt utlåtande från Försvarets Materielverk (10FMV13965-9:1) vara rent hittepå. Det krävs flera delar som var för sig klassificeras som militära och överhuvudtaget inte finns att tillgå på den öppna marknaden. Vidare behöver man en avancerad vapenverkstad för metallbearbetning för att bygga om både låda och underbeslag på vapnet. Med den utrustningen och kunnandet vore det sannolikt lättare att bygga en kulsprutepistol från scratch. Något mer konkret exempel på ”lätt omvandlade vapen” på den legala marknaden har man mig veterligen inte lyckats presentera sedan dess. Helt enkelt för att de inte existerar.

Direktivet (s 12): (9) forts …men även utan omvandling till kategori A kan vissa halvautomatiska skjutvapen vara mycket farliga om de kan rymma många skott samtidigt. Sådana halvautomatiska vapen bör därför förbjudas för civilt bruk.

Min analys: För det första heter det patroner, inte skott. För det andra; alla halvautomatiska vapen med löstagbara magasin – vilket innefattar en avsevärd del av alla tiotusentals, möjligen hundratusentals, halvautomatiska jakt- och målskjutningsvapen som existerar i Sverige idag kan teoretiskt förses med magasin som ”rymmer många skott samtidigt”. Vare sig de ”liknar vapen med automatisk mekanism” eller ej. Den som misstänks vilja köpa ett vapen  och som kan misstänkas göra det i syfte att begå brott ska rimligen inte tillåtas ha något vapen överhuvudtaget. Oavsett hur halvautomatiskt det är, eller hur ”många skott det rymmer samtidigt”.

I Sverige kan halvautomater med hög kapacitet numera ges i undantagsfall till utövare av dynamiskt skytte, s k IPSC. Det handlar om särskilt erfarna och välrenommerade skyttar som haft (tidsbegränsade) licenser för både en- och tvåhandsvapen under flera år.

Inget brott har någonsin begåtts med ett sådant vapen i Sverige, och inget har någonsin stulits.

Direktivet (s 19): 13. 7 Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism.

Min analys: Att blanda in vapens utseende istället för funktion är inget relevant krav, men är en idé som ursprungligen föddes i USA – i Bill Clintons Federal Assault Weapons Ban från 1994. Den amerikanska lagen riktade sig just mot halvautomatiska vapen som ”liknar automatvapen”, men inriktade sig enbart mot utseende – inte funktion. Lagen var tidsbegränsad och gällde fram till 2004 då den inte förnyades. Som brukligt fångades dock alla amerikanska idéer upp i Europa, och den kosmetiska bedömningsgrunden lever fortfarande kvar i åtskilliga europeiska länder, bland annat Sverige.

Det amerikanska tioåriga förbudet utvärderades i ett flertal vetenskapliga undersökningar, och betecknas som ett totalt fiasko, då det inte gick att påvisa att det påverkade brottsligheten överhuvudtaget.

Många av de vapen som används för såväl jaktIPSC och andra målskjutningsgrenar ”liknar” eller ”kan likna” helautomatiska vapen, även om de hade varit tillåtna enligt det amerikanska förbudet. Konsekvensen av att framhärda i kravet är att man, som Doris Högne Rydheim stolt uttryckte det när hon förordade samma totalförbud i den huvudsakligen förkastade vapenutredningen (SOU 2013:7), ”tar död på några sporter”.

5. Totalförbud för privatpersoner att inneha helautomatiska vapen.

Direktivet (s 16): Artikel 6 – Medlemsländerna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kategori A och skrota skjutvapen och ammunition som innehas i strid mot denna bestämmelse och som har beslagtagits.

Min analys: För Sveriges del finns det fortfarande kvar ett fåtal civila licenser för helautomatiska vapen – men inga som helst dokumenterade problem med något av dessa vapen. Någonsin. Inga brott har begåtts med något sådant, någonsin. Den enda kända stölden inträffade när en gammal kpist stals vid ett inbrott i Dalarna 2003. Den återfanns och ingen kom till skada.

De enda som innehar licens för helautomatiska vapen är en handfull tävlande i den långsamt utdöende sporten kpistskytte samt Sveriges mest välrenommerade samlare och muséer. Det handlar om en handfull människor och organisationer som bevarar ett kulturarv, och som blir allt färre varje år. För vanliga dödliga är luckan redan tilltäppt. Ytterligare skärpningar för att lösa ett icke-problem är att slänga pengar i sjön, bara för att gå miste om viktiga historiska värden.

6. Gemensamma unionsregler för märkning av vapen*

Direktivet (s 12): (10) För att undvika att märkningar enkelt avlägsnas och för att klargöra vilka delar som ska märkas bör gemensamma unionsregler för märkning införas.

I Sverige är alla vapen sedan länge märkta på ett tillfredsställande sätt, men det finns länder i Europa som ännu inte infört liknande regler. Om EU vill ha fri rörlighet för jägare och skyttar med det s k vapenpasset är det rimligt att samma regler gäller för märkning och spårbarhet för vapen och vapendelar över hela Europa.

Förslaget kan eventuellt kan förbättra överblicken och möjligheterna att spåra förkomna eller stulna vapen, och förebygger att man ”lämnar” omärkta delar till vapen efter sig vid legal passage med vapenpasset. Detta är ett av de tre tvingande lagstiftningsförslag som den ursprungliga utvärderingen förordade. Eftersom knappt några brott begås med legala vapen lär det dock tyvärr inte få någon effekt på de terrorbrott man angett som anledning till att hasta fram det nya direktivet.

Jag bedömer inte att förslaget har några negativa konsekvenser.

7. Förbud för handel med vapen och/eller ammunition över internet för andra än vapenhandlare

Direktivet (s 12): (12) Försäljning av skjutvapen och delar till skjutvapen genom distanskommunikation kan utgöra ett allvarligt hot mot säkerheten, eftersom metoderna är svårare att kontrollera än de konventionella försäljningsmetoderna, särskilt när det gäller kontroll på nätet av att tillstånd är lagenliga. Det är därför lämpligt att inskränka försäljning av vapen och vapendelar genom distanskommunikation, särskilt internet, till vapenhandlare och vapenmäklare.

Min analys: Man tycks redan ha backat från att ingen handel med vapen eller ammunition överhuvudtaget ska få säljas via distanstjänster, vilket man först tänkt. Det är bra, men det finns allt för många frågetecken kvar. Till exempel hur man definierar distanstjänster?

De oerhört strikta svenska reglerna för handel och transport av vapen och ammunition gör att det helt enkelt bara finns en handfull handlare som yrkesmässigt köper och säljer vapen – eller ens ammunition i Sverige numera. Den som bor i glesbygd kan intyga att det var länge sedan man köpte gevär och ammunition på den lokala järnhandeln.

I Sverige annonserar många jägare ut sina vapen och vapendelar via internet. Det finns ett välfungerande system för polisiär kontroll, verifiering och överföring av licenser och vapen till den nya ägaren. Efterlevnaden av de i europeiskt perspektiv strikta svenska reglerna är synnerligen god. Varför laga det som inte är trasigt.

Den handel över internet som är ett problem sker över det s k ”darknet”, och är i varje led olaglig redan idag. Det handlar om illegala vapen som beställs via kriminella sajter från länder utanför EU – och som därför inte omfattas av vapendirektivet. Vapnen smugglas in illegalt via anonyma postpaket till människor som saknar licens. Att få ordning på detta går inte genom att förbjuda det en gång till, utan är helt och hållet en fråga om genomförande, d v s se till att Europas tullmyndigheter och polis genomför kontroller och beivrar de lagar som redan finns.

8. Ensade regler för larm-, signal och salutvapen*

Direktivet (s 12): (13) Dessutom är risken för att larmvapen och andra typer av vapen som använder lös ammunition omvandlas till verkliga skjutvapen hög, och i några av terroristattackerna användes omvandlade vapen. Det är därför viktigt att ta itu med problemet med omvandlade vapen som används i brottslig verksamhet genom att låta dem omfattas av direktivet. Tekniska specifikationer för larm- och signalvapen liksom salutvapen och akustiska vapen bör antas för att säkerställa att de inte går att omvandla till skjutvapen.

Min analys: Detta är ytterligare ett av förslagen från den ursprungliga utvärderingen av vapendirektivet, och är således ett bra sådant. Enligt utredningen finns luckor i vissa EU-länder (dock ej Sverige), men det avgörande och stora problem är att startvapen som köps i Turkiet – som inte är EU-medlem och därför inte omfattas av detta direktiv i alla fall – smugglas in i Europa och byggs om till fungerande vapen. De start-, signal och salutvapen som tillverkas i t ex Tyskland idag kan inte omvandlas till fungerande skjutvapen.

 

9. Alla vapenlicenser ska förnyas vart femte år, och alla ska genomgå en läkarundersökning varje gång de förnyas:

Direktivet (s 17): Artikel 6.7 – I artikel 7.4 ska följande stycke läggas till: ”Taken för innehav ska inte överstiga fem år. Tillståndet kan förnyas om de villkor som låg till grund för att det beviljades fortfarande är uppfyllda.”

Direktivet (s 16): Artikel 5.2 – Medlemsstaterna ska föreskriva standardiserade läkarundersökningar för utfärdande eller förnyande av de tillstånd som avses i punkt 1, och de ska återkalla ett tillstånd om något av de villkor som låg till grund för att det beviljades inte längre är uppfyllt

Min analys: Även här anas svenskt inflytande. Sverige har redan sedan femton år tillbaka infört femårslicenser när det gäller stöldbegärliga vapen – pistoler och revolvrar. De positiva effekterna av detta är diskutabla, men få vapenägare har undgått de negativa effekterna i form av utökad byråkrati och olikheter inför lagen då den bevisligen tillämpas olika i olika delar av Sverige.

Tanken på att Sveriges samtliga 1 800 000 licenser ska förnyas vart femte år fyller åtminstone inte mig med tillförsikt, milt sagt. Särskilt inte i förhållande till den förväntade nyttan.

Läkarbesöket gissar jag är en brittisk idé. I svensk kontext kommer den att bli problematisk. Enligt den nationella taxan för sjukvården kostar ett läkarbesök 1 800 kronor. Frågan är huruvida den kostnaden kan tas ut helt och hållet av ”patienten”, eller om det går att göra en vanlig läkarundersökning – vad det nu är man ska undersöka – mot patientavgift, vilket sedan blir en post i Landstingens/Regionernas budget.

Alldeles oavsett vem som bär kostnaden – låt mig gissa att man hittar en modell för att lägga den på den enskilde – undrar jag över resursfrågan; i ett Sverige med ständig läkarbrist blir det en intressant fråga varifrån denna massiva pålaga i extra läkartid helt plötsligt ska materialiseras. En relevant fråga är vilka patienter i den redan pressade vårdapparaten som ska ställas i vårdkö för att läkare ska ta sig tid att genomföra en stor mängd extra – sannolikt onödiga – läkarundersökningar årligen.

Som skeptisk f d polis frågar jag mig dessutom vad tio-tjugo minuter med en stressad allmänläkare (som nog blir de som drabbas av uppgiften) ger; inte ens efter en minutiös rättspsykiatrisk undersökning, där personen minutövervakas och djupintervjuas under flera veckor av specialister i psykiatri är det alldeles lätt att bedöma vem som är riktigt frisk i huvudet eller inte.

10. Överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna

Direktivet (s 13): (17) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ja, det gör det faktiskt, eftersom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna saknar det äganderättsskydd som däremot återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ni glömde kanske bara att nämna det sistnämnda. Sådant händer ju ibland när man har bråttom.

11. Implementering av totalförbuden i Sverige

Om vi nu leker med tanken att Sverige anser det vara en bra idé att skapa en massiv apparat av administration och merarbete samtidigt som man ska lägga gissningsvis en miljard av skattebetalarnas pengar i kontanter… Allt för att lösa en mängd icke-problem – hur genomför man retroaktiv lagstiftning riktad mot enskild med likhet inför lagen, rent praktiskt? Det nationella vapenregistret är nämligen behäftat med en hel del… begränsningar…

Fram tills för femton år sedan hade Sverige en mängd vapenregister. I princip ett per kommun. Anledningarna var flera, men en av de avgörande var att registren skulle kunna förstöras om Sverige hamnade i krig. Värt att minnas är att åtskilliga militärer och hemvärnsmän på den tiden också hade civila licenser på militära vapen som motsvarade tjänstevapnen. Antingen för tävlingsändamål, eller som… ja, extra tjänstevapen. Åtskilliga i Sveriges numera officiellt informella hemlighet, den s k Stay Behind-rörelsen var på papperet ”vapenhandlare” och kunde fritt inneha och föra även automatvapen, rent av kulsprutor, in och ut ur Sverige.

Så inträffade den eviga fredens tid, och det var logiskt att göra ett nationellt vapenregister av alla de mängder lokala register som fanns. Alla som försökt flytta och slå ihop databaser vet att det är i princip omöjligt utan att information förvanskas eller försvinner. För att undvika det anställdes en mängd assistenter som ”för hand” fick läsa av uppgifterna ur de gamla registren och skriva in dem i det nya.

Det blev inte särskilt mycket mer rätt det heller. Ibland finns vapen med en hel annan kaliber i registren än de har ”på riktigt”. Ibland existerar registeruppgifter för vapen som skrotats, och ibland existerar vapen som saknas i registren. Vissa vapen finns flera gånger med olika ägare, då man missat att avsluta den gamla uppgiften när vapnet fick ny ägare.

Ofta uppdagas dess missar när någon vapenägare avlider, och polisen vill ha in vapen som är skrotade sedan länge, som bytt ägare både en och två gånger. Ibland lämnar de efterlevande in vapen som överhuvudtaget inte finns i polisens register.

Oftast går detta att reda ut eftersom vapenägarna gjort allt som de skulle och behållit kopior av den dokumentation de lämnat in till polisen om skrotningar och försäljningar – men som polisen ”tappat bort”.

Av alla de vapen som varje år bokförs som ”stulna/förkomna” i polisens statistik finns en icke oansenlig mängd rena polisiära registreringsmissar. Tyvärr är det omöjligt att få ett svar på hur många de är. Låt mig gissa att det blir en intressant upplevelse när polisen för hand ska börja leta vilka halvautomatiska gevär eller pistoler som ”liknar automatiska” – i ofullständiga register.

Problemet gäller vapen som getts licens före år 2000.

12. De positiva effekterna av förslaget till nytt vapendirektiv

När det gäller positiva effekter av att skärpa redan restriktiva lagar för legalt vapeninnehav bland jägare, sportskyttar, samlare och andra behöver jag inte göra någon analys. Det har EU-kommissionen nämligen redan gjort själva, genom att sammanställa relevant forskning i utvärderingen av vapendirektivet. Även om man nu tycks ha glömt bort det.

Forskaren vid Handelshögskolan Erik Lakomaa har sammanställt följande citat ur de forskningsrapporter EU själva i utvärderingen av vapendirektivet hänvisar till som den vetenskapliga grunden bakom det vapendirektiv man nu forcerar fram. Rapporterna är förvånansvärt samstämmiga:

”[F]ailed to identity any gun control that had reduced violent crime, suicide, or gun accidents” ( Wellford & al 2004)

”[No] significant correlations [of gun ownership levels] with total suicide or homicide rates were found”. (Killias & Al 2001)

”[T]here is no consistent significant positive association between gun ownership levels and violence rates: across (1) time within the United States, (2) U.S. cities, (3) counties within Illinois, (4) country-sized areas like England, U.S. states, (5) regions of the United States, (6) nations, or (7) population subgroups…” (Kleck 1997)

”There is no evidence anywhere to show that reducing the availability of firearms in general likewise reduces their availability to persons with criminal intent, or that persons with criminal intent would not be able to arm themselves under any set of general restrictions on firearms” (Kates & Mauser 2004)

 

 

13. Övriga konsekvenser

Ständigt påtalar Europas makthavare hur viktigt det är att vi inte viker oss för terrorn. Hur avgörande det är att vi alla visar tillit till varandra i en tid av förändring, segregation och oro.

Hur genomtänkt vore det då egentligen av samma makthavare att ensidigt, och bevisligen utan saklig grund, säga upp förtroendet och tilliten gentemot de människor i Europa som statistiskt sett tillhör de allra mest laglydiga och lojala mot samhället av alla? Oberoende av hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning…

Ingen har förespråkat amerikanska vapenlagar. De europeiska är redan så restriktiva att det knappt finns något mer att skärpa. Det finns ingen rätt att inneha vapen i Europa, och har aldrig funnits. Men det finns ett förtroende, att en skötsam, omdömesgill och seriös medborgare med goda skäl, efter lång tid, under väldefinierade villkor,  hård kontroll och strikt ansvar kan vinna ett sådant privilegium. De som fått det vårdar detta privilegium ömt, och gör ofta stora insatser för sina samhällen – och även sina myndigheter – i det fördolda.

Och det fungerar.

Ett förlorat förtroende hos en stor grupp lojala medborgare är också en konsekvens.  Just nu behöver Europa knappast ännu fler medborgare som börjar tvivla på huruvida de är tillgångar för ett lyhört samhälles förtroendevalda eller bara problem för döva byråkrater och makthavare.

Om detta direktiv går igenom torde Winston Churchills berömda citat återigen få nytt liv, som travesti:

Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många gjorts så besvikna av så få till så högt pris med så obefintligt resultat.

Är det värt det? Att göra så många så besvikna, bittra och förbannade? För vad? Varför? Det finns ingen empiri, ingen vetenskap, ingen statistik, ingen logik som stödjer innehållet i förslaget.

Det finns ingen demokratisk process som stödjer det manipulativa sätt på vilket det pressas fram.

Själv sätter jag min med tiden allt mer bräckliga samhällstillit till den svenska regeringen och dess företrädare i (och gentemot) EU att ni på allra bästa sätt företräder Sverige och dess medborgare i att sätta oåterkalleligen stopp för detta förslag. Sedan önskar jag att ni istället driver fram förslag som ökar tryggheten i Europa på riktigt i stället.

Förslagsvis genom att på allvar börja upprätthålla de lagar som redan finns.

 

–     –     –

Förslaget uppdaterat 2015-12-17 med förtydligande resonemang kring brottet mot subsidiaritetsprincipen i EU-fördragets Artikel 5.

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik. Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Om en konsekvensanalys av vapendirektivet

  1. Anonym skriver:

    Kan väl finnas andra intressen än rent ideologiska att avväpna befolkningen i EU. Jag tänker närmast på en stat utanför EU som ser en en framtid konflikt med EU som en möjlighet, och där ett avväpnande av civilbefolkningen främjar denna stats intressen. Finns väl mängder av historiska exempel på att främmande makt använt olika intressegrupper i försök att påverka andra länders handlande. Detta skulle kunna vara ett sådant exempel.

  2. Anonym fältskytt skriver:

    Utmärkt arbetat! Ett par funderingar dock, när det gäller eventuell inlösen av värdefulla vapen kan man ju hävda att man betalar marknadsvärdet, – som ju är noll kronor för ett vapen som inte kan säljas, mer än möjligen på export utanför EU. Det finns även en stor risk att många förbannade skyttar anmäler att de fått sitt vapen ”stulet” eller att det ”förkommit” innan det ska lämnas in. Detta kommer följdriktigt att skapa mängder av nya, illegala vapen i landet. Många tycker nog att ett vapen i huset kan vara bra att ha i dessa allt mer oroliga tider, även om man inte längre kan använda det till sportskytte.

    • D skriver:

      Det tror jag inte är någon större risk, oavsett om inlösenvärdet skulle bli dåligt. Dels är vi vapenägare som sagt som grupp betydligt mer laglydiga är genomsnittssvensken, och vi är också vana sedan många år att finna oss i godtyckliga och illa underbyggda myndighetsbeslut till vår nackdel.

    • Heckler skriver:

      Där har du en stor poäng Anonym fältskytt. Det finns en betydande anledning till att vapenägare är extremt laglydiga, nämligen som Christer skriver nedan: ”…att det sitter byråkrater som inget hellre vill än att plocka av dig licenserna vid minsta felsteg” När den dagen kommer, för det gör den förr eller senare, att vi får lämna in våra vapen. Varför skall vi då fd vapenägare, fortsätta vara extremt laglydiga. Då har vi ju inte att förlora längre, mer än på sin höjd misstanke om vapenbrott, för Polisen lär ju ändå inte hitta det ”borttappade” vapnet ändå.

  3. Henrik Bergdahl skriver:

    Otroligt bra skrivet i sin helhet. Jag håller med till 100%.

  4. Peterkarlsson skriver:

    Det är inte vi Jägare som är problemet .Det är Baltstaterna bland annat Putin och gänget.

  5. linus skriver:

    Svara med denna text, om författaren tillåter, på remissen i länken här, http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/12/kort-svarstid-pa-remiss-om-vapen/

  6. Roger Klang skriver:

    Jag tänker att jägarna, och följaktligen jägarnas vapen, har vi eller dem (vapnen är deras, köpta för egna pengar) för att balansera bl.a. älgstammen eller utrota vildsvinen. Utan jägarna och jaktlicensen, och dessutom utan vargstam, så kommer naturen att skadas allvarligt. Skogsägarna kommer att få sina träd förstörda, bönderna sina grödor uppätna. Men det är klart, vi kan ju importera jägare med vapen om inte våra jägare får jaga med sina snart beslagtagna vapen. Så går det när man sätter feminazister vid makten. Socialdemokraterna har själva bett om det! Och sen undrar folk varför det finns svenska kvinnomisshandlare. Men lustigt nog så undrar folk inte varför det finns kvinnomisshandlare bland subkulturerna.

  7. Christer. skriver:

    Direktivet är fullkomligt horribelt, men inte förvånansvärt, med tanke på vem som ligger bakom. Som licensinnehavare är man oerhört medveten om att det sitter byråkrater som inget hellre vill än att plocka av dig licenserna vid minsta felsteg – något som gör sportskyttar och jägare till en grupp, som vinnlägger sig om ett fläckfritt leverne. Hur någon dessutom kan vara så korkad och verklighetsfrånvänd att man tror att jaktvapen är intressanta i sammanhang, som Charlie Hebdo och andra vidriga dåd är snudd på otroligt. Det finns dessutom en anledning till att de inbrott som var så frekventa hos jägare och andra, på 70 och 80-talet, numera är en sällsynthet, då kriminella i dag kan köpa allt de behöver av illegala helautomatiska vapen på svarta marknaden, utan att behöva strula med inbrott och uppbrytning av vapenskåp. Därför har åtminstone jag en misstanke om att det ligger röstfiske eller andra grumliga motiv bakom tanken på att avväpna laglydiga medborgare.

  8. Anders skriver:

    Mycket bra sammanställt! Jag misstänker att det skulle få stor spridning även i EU om det hade översatts till engelska.

  9. Ping: Nyhetstråd direktivet - SVEVAP

  10. björn skriver:

    ”The long-term trends in the use of firearms in crime in England & Wales show consistent falls in the last decade for both non-air weapons and air weapons:”

    Year —– Non-air weapons — Air weapons ———- Total
    1992 ————- 7,243 ————- 6,098 ————- 13,341
    1993 ————- 7,730 ————- 6,337 ————- 14,067
    1994 ————- 6,002 ————- 7,165 ————- 13,167
    1995 ————- 5,866 ————- 7,568 ————- 13,434
    1996 ————- 6,063 ————- 7,813 ————- 13,876
    1997 ————- 4,904 ————- 7,506 ————- 12,410
    1997/98 ——— 4,904 ————- 7,506 ————- 12,410
    1998/99 ——— 5,209 ————- 8,665 ————- 13,874
    1999/00 ——— 6,843 ————- 10,103 ———– 16,946
    2000/01 ——— 7,471 ————- 10,227 ———– 17,698
    2001/02 ——— 10,024 ———– 12,377 ———– 22,401 [98]
    2002/03 ——— 10,248 ———– 13,822 ———– 24,070
    2003/04 ——— 10,338 ———– 13,756 ———– 24,094
    2004/05 ——— 11,069 ———– 11,824 ———– 22,893
    2005/06 ——— 11,088 ———– 10,438 ———– 21,526
    2006/07 ——— 9,645 ———— 8,836 ————- 18,481
    2007/08 ——— 9,865 ———— 7,478 ————- 17,343
    2008/09 ——— 8,199 ———— 6,041 ————- 14,240
    2009/10 ——— 8,082 ———— 4,931 ————- 13,013
    2010/11 ——— 7,040 ———— 4,295 ————- 11,335
    2011/12 ——— 6,022 ———— 3,510 ————- 9,532
    2012/13 ——— 5,158 ———— 2,977 ————- 8,135
    2013/14 ——— 4,842 ———— 2,867 ————- 7,709 [99][100]

    Källa: WIKI

  11. Ove Prepper skriver:

    Nu när t.o.m. den ihåliga solidaritetsdoktrinen överges i praktiken, så är det tydligt att vårt gemensamma samhälle inte tar ansvar för vår fred och säkerhet, min egendom och frihet. Är det då rimligt att jag fortfarande ska hindras beväpna mig och lösa min säkerhet själv? Som skattebetalare får jag mindre och mindre för min avgift till gemensamma angelägenheter och förväntas ta ansvar mer och mer som individ för t.ex. min sjukvård, pension mm. En restriktiv vapenlagstiftning hindrar mig att preppa och förbereda mig själv för kris. Jag litar inte på samhällets förmåga. Låt mig köpa ett granatgevär eller så får svenska politiker rusta upp vår säkerhets- och försvarspolitik!

  12. Ping: Om att manipulera lagstiftning | Morgonsur

  13. Jenny B skriver:

    Ok. Så vad kan vi göra åt dessa tokerier?

  14. Du har fel gällande det med regeringsformen.
    Den biten är INTE till för att skydda mot konfiskation av egendom som görs olaglig i ett nafs.
    Om något görs olagligt så har man inte rätt till ersättning enligt regeringsformen. Så om vi tar ett exempel, bilar drivna av fossila bränslen blir olagliga att inneha. Då är det bara att lämna ifrån sig dem för skrotning, ingen ersättning lämnas. Regeringsformen skyddar inte, och är inte tänkt att skydda mot ett framtida kriminalisering av innehav av viss egendom.

    Den biten är till för att skydda mot konfiskation av egendom enbart för att staten anser sig behöva den egendomen bättre. Det är därför det sägs ”expropriation eller annat sådant förfarande”. Beslag eller konfiskation till följd av framtida lagstiftning som gör egendomen olaglig att inneha, är INTE ”expropriation eller annat sådant förfarande”. Anledningen till att detta skyddet finns är för att inget ska bli orättvist. Ett vapenförbud leder till att i praktiken alla vapen som förbjuds konfiskeras, således är det inget orättvist. Däremot om staten kommer och säger att vi behöver marken ditt hus står på för att bygga en tunnelbana, det är en åtgärd som är riktad mot dig som person, något du inte kan rå för, och som kan bli väldigt orättvist, nästan som ett straff, bara för att du råkade ”bo på fel ställe”. Därför den paragrafen i regeringsformen finns.

    Samma sak kan inte sägas om man förverkar alla vapen av en viss typ, eftersom det drabbar ALLA personer som har vapen av denna typ, eller om man skulle besluta att förbjuda alla datorer som inte har en speciell krets som gör att staten kan gå in och läsa hårddisken, då är det ingen som riktas specifikt av åtgärden, och därmed behöver ingen ersättning lämnas.

    Det är samma med de som köpt hus som byggts utan bygglov. Sedan kanske rivningsföreläggandet kommer som ett brev på ett posten, helt utan ersättning. Eftersom huset i det här fallet var olagligt byggt, så finns ingen rätt till ersättning för att staten ”lägger beslag” på huset. Eller att bygglovet överklagas 9 år senare och sedan ändrar byggnadsnämnden åsikt och bifaller överklagandet. Ingen rätt till ersättning där heller eftersom det handlar om att huset då görs olagligt enligt gällande lag.

    • Morgonsur skriver:

      Så har man aldrig valt att tolka den tidigare. Man har då valt inlösensförfarande. Men juridik är en bedömningssport, och som stat gör man ju lite som man vill, så det går säkert att driva den linje du förespråkar med framgång.

      Jag vet inte i vilken mån det gör saken bättre eller billigare. Det motståndet mot att destruera ägodelar för tusentals, kanske upp till hundratusentals kronor för den som eventuellt annars lever på fattigdomens gräns är ingen dust jag skulle vilja ta som regering. Andelen som frivilligt lämnar in sina vapen skulle antagligen minska markant, vilket innebär att man får lägga stora resurser på att åka runt och försöka samla in vapen av människor som bedriver sitt livs första civilmotstånd.

      • Jag har dock aldrig varit med om att man har haft inlösenförfarande på egendom som kriminaliserats. Enda jag sett i lagboken har varit övergångsregler, typ som att ”de som skaffade egendomen innan lagen X trädde i kraft har rätt att behålla den fram till YYYY-MM-DD”, för att ge de som redan innehar egendomen, tid att göra sig av med egendomen, eller söka tillstånd för egendomen.
        Titta också på exempelvis tillståndskravet för starka laserpekare. Inget inlösenförfarande där heller när de infördes.
        Samma med förbudet mot innehav av störsändare, eller förbudet mot innehav av radar/laserdetektorer. Var det något inlösenförfarande där? Nope.
        Eller om man vill så kan man spola bandet ända tillbaka till den tid då narkotika kriminaliserades. Tror du då man löste in folks knark mot pengar? Skulle inte tro det.

        Enda gången man har inlösenförfarande är när en individ har tillstånd för vapnet och sedan får licensen återkallad, och detta enbart beror på att behovet av vapnet, så som vapnet söktes för först, bedöms ha upphört. Samma gäller också arv och dödsbon. Då har man viss tid på sig att lösa in vapnet, eller sälja det på öppna marknaden, under denna tidsfrist kan man lagligen inneha vapnet.

        Så jag ser egentligen inget problem i den tolkningen.

        När det gäller konfiskation av vapen, och det blir motstånd, så får man hoppas på att man löser det med någon fälla av något slag så att folk inte kan göra ”civilmotstånd”. Kanske att försvarsmakten tillfälligt hyr ut några tomma vapenkassuner till polisen och sedan ställer man krav på centralförvaring för vapenägarna, och går man inte med på det så får man sin licens återkallad. Då tror jag många kommer gå med på det för att ”men titta, gratis förvaring”, samt utplacerade poliser vid skjutbanor och sådant som plockar in vapnen till centralförvaring, och när de flesta vapen är inplockade i kassunen så kan man drämma till med storsläggan med ny förbudslagstiftning utan risk för civilmotstånd, eftersom de civila då inte kan göra motstånd, vapnen ligger ju bortom deras räckhåll.
        För att förhindra att vapenägare barrikaderar sig vid kassunerna så hade man kunnat ha positionen för kassunen sekretessbelagd och sedan körs innehavarnas vapen med jämna mellanrum ut till en offentliggjord plats, där man kan lösa in o ut sina vapen. Sedan skingrar man folk och spärrar av platsen så inga ser var vapenbilarna kör, och sedan körs dem till platsen för den hemliga kassunen, så ingen vet var ens vapen egentligen ligger.

      • Morgonsur skriver:

        Jag har aldrig varit med om att man genomfört en kriminalisering av detta slag överhuvudtaget, så jämförelser med egendom som

        a) aldrig kommit ifråga för ett gynnande myndighetsbeslut,
        b) är av försumbart värde eller
        c) utgör förbrukningsmaterial

        är inte relevant.

        Om man förbjuder den öppna marknaden där man hittills kunnat avyttra vapen med indraget tillstånd går det inte rimligen att göra sig av med vapnet.

        Retroaktiv lagstiftning där man upphäver gynnande myndighetsbeslut är något man undviker (p g a förbudet mot retroaktiva straff i grundlagen), och mig veterligen vore det unikt och skulle sätta en ny praxis. Vem vet, kanske vill man bereda vägen för att kunna återkalla också permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap, så här i flyktingkrisens tidevarv.

        Att staten gör ”fällor” för att avsiktligen beröva sina medborgare deras lagligen förvärvade egendom är inte aktuellt under några omständigheter, hur än mycket man anser sig kunna tolka lagen på det sättet. Den stat som beter sig på det sättet har i ett enda slag förlorat all legitimitet överhuvudtaget.

        I den mån man nu vill förbjuda icke-problem förutsätter jag att man inte följer EU:s diktat, förlåt direktiv, med retroaktivt upphävande av tidigare givna tillstånd – utan att man i sådant fall inför övergångsbestämmelser av den typ du avser. Allt annat vore ett rent övergrepp, liknande att upphäva ett redan beviljat bygglov och tvinga någon att riva sitt hem utan ersättning. Och det inte för att dra fram en motorväg, utan för att anlägga en ödetomt eftersom ”folk är rädda för tvåvåningshus, då Breivik bodde i ett sånt”…

      • Nu förstår jag inte vad du menar med ”gynnande myndighetsbeslut”? Exempelvis starka laserpekare var tillåtna att inneha fram till 2014. De som köpt laserpekaren innan detta datum, då gällde reglerna att den inte fick tas med på allmän plats (ungefär som en kniv då) utan tillstånd. Sedan ändrades lagstiftningen och alla som köpt laserpekare som omfattas av reglerna var tvungna att söka tillstånd eller helt enkelt slänga laserpekaren. Och värdeargumentet är också lite felaktigt då det finns ”starka laserpekare” som faktiskt kostade uppemot 5k med 4W uteffekt, ungefär vad en bössa kostar idag. Och de fick helt enkelt göra sig av med laserpekaren.

        Varför är det då ”fel” att göra samma sak med vapen? Om du har tillstånd för vapen X, och vapentypen X görs olaglig för civilt vapeninnehav så spelar det ju ingen roll om du har licens för vapentypen X, vapnet kommer bli olagligt i vilket fall som helst.
        Det blir ungefär som om vapen hade varit fritt att inneha (alá USA) och sedan förbjuder man vapentypen så att den blir helt olaglig. Vilket kan jämföras med ovanstående om laserpekaren. Således behövs inget inlösenförfarande. Att du har ett tillstånd ger dig inte på något sätt rätt till något inlösen.

        Övergångsbestämmelser kommer man ju garanterat ha. Självklart måste man först göra det olagligt att införskaffa nya vapen (även med licens, för vissa vapentyper), samtidigt som man ger dem som redan har vapen tid att göra sig av med vapnen, med andra ord gör man allt utom innehav olagligt i ”etapp 1” av lagstiftningen, och sedan görs innehav olagligt i ”etapp 2” av lagstiftningen. Så man kommer garanterat ha någon övergångsbestämmelse, förmodligen kombinerat med en lång amnesti på vapen.

        Jag kan inte förstå att folk värnar så mycket om vapen. Det gynnar samhället om alla vapen, oavsett om licens finns eller inte, förbjuds, för då blir det lättare att jaga dem illegala vapnen, för om ingen tillåts ha vapen så kommer det illegala vapeninnehavet att ”sticka ut” och ”skina igenom” mycket mer.
        Och att folks hobby och sportutövande ”krossas” har ingen betydelse, man kan skaffa en ny hobby/sportutövande. Att skyttesporten i sverige försvinner gör inget, det finns många andra sporter som kan ersätta, både luftskytte som blir mer och mer vanligt, och även E-sport som är en ny sportform som tagit samhället med stormsteg. Det är bara en fråga om vilja. Jag menar, ni dör inte för att vapen försvinner. Jakt kan statliga viltvårdare ta över (mot att markägare får betala en viltvårdsavgift per kvadratmeter och år, detta skulle man kunna införa som en extra ”markskatt” för att få inneha mark, sedan kan staten dra in pengar på försäljningen av köttet också).
        Jag tycker det är megabra att man inför 5-årslicenser på alla vapen, då blir man av med alla inaktiva jägare. Dessutom blir man av med folk som skaffat jaktlicens bara för att få ha vapen, utan att egentligen ha något intresse i att jaga. Nu menar jag folk som skaffar en ”fet pump att kunna försvara sitt hem med” och sådant vapenfetistiskt trams. För då kommer det bli en stor löpande kostnad för både läkarkontroller (som då debiteras till fullpris, jämför de som föreläggs komma in med prover för att de är ”opålitliga i nykterhetshänseende”, de får betala fullpris, inte patientavgift, för proverna) och förnyandet av licenser, vilket gör att det inte blir ekonomiskt försvarbart att ha ett vapen vilande.
        Till en början skulle man då kunna kräva både aktivitetskrav för jägare (att de måste inkomma med någon form av intyg som visar att de fortfarande jagar), läkarintyg och sedan betala avgiften för förnyandet av licens.
        Till en senare del tar man bort alla jägare vilket är lätt gjort – man förnyar bara inte deras licenser så löper dem ut och de blir tvingade att skrota vapnen, och låter staten genom statlig viltvård ta hand om de viltproblem och naturproblem som uppstår senare.
        Och som sagt, att sverige väljer att träda ur från de sportformer som innefattar vapen, gör inget. Skidskytte kan göras med luftvapen, jag skulle nog kunna säga att det faktiskt är möjligt att få dispens att faktiskt få utöva skidskyttet med luftvapen utan att det anses som ”fusk” eller liknande om det finns ”legaliseringsproblem” i det landet man befinner sig i.

        När det gäller bygglov så kan faktiskt staten dra in bygglovet 9 år senare och du blir tvingad att riva, utan ersättning. Bygglov är överklagningsbara upp till 10 år senare så om någon överklagar bygglovet så skulle man kunna bli tvingad att riva. Visst, nu är det så att man inte ger ut bygglov utan att ha bra under fötterna så att säga, för att inte riskera ett överklagande, men skulle man ändå göra det så kan det överklagas. Först efter 10 år sitter man ”säkert i båten” så att säga.

      • Morgonsur skriver:

        Ta det här på rätt sätt nu: Den som vill konfiskera människors egendom bör först bygga ett starkt case baserat på ett verkligt och dokumenterat behov. Det har ännu inte gjort, varför alla motiveringar kring hur ”juridiskt möjligt” det skulle vara i sak dessvärre är irrelevanta.

        Med detta sagt ska jag ändå ta mig tid att utveckla mitt svar:

        Ett gynnande myndighetsbeslut är t ex en vapenlicens (för de farligaste vapnen en sådan meddelad före 2000, på tillståndsbevis meddelade efter 30/6 2000 är det femårsgräns som gäller, vilket då är känt redan när man ingår avtalet), ett permanent uppehållstillstånd eller ett ej tidsbegränsat bygglov. D v s myndigheten har aktivt gett den sökande ett personligt gynnande myndighetsbeslut för obegränsad tid, normalt sett under det tillståndspliktiga verksamhetens/föremålets och/eller tillståndsinnehavarens faktiska livstid.

        Det är inget formellt avtal, men har ändå i praxis jämställts med ett sådant. Myndighetsbeslutet är att likna vid ett ingånget avtal mellan två parter – staten och en specifik, i beslutet namngiven, person.

        För att upphäva avtalet måste normalt sett den som tillerkänts det gynnande beslutet bryta mot grundavtalet, t ex genom

        a) att man angett fel uppgifter vid avtalets ingående eller
        b) att vederbörande inte längre uppfyller några av de i för avtalets giltighet tvingande förutsättningarna.

        Det kan exempelvis vara att man inte längre fyller kraven på föreskriven ”tillräckligt god” förmåga/hälsa, villkorade kompetenskrav eller har begått brott som är grund för hävande av avtalet från myndighetens sida.

        Att en myndighet med sin överordnade ställning retroaktivt ändrar avtalsförutsättningarna för det ursprungligen ingångna avtalet trots att motparten fullgjort sina åligganden enligt samma avtal är helt enkelt fel, och kan inte på något sätt jämställas med att en helt oreglerad marknad regleras, med skäliga övergångsbestämmelser. I den mån staten godtyckligt bryter sin del av avtalet (myndighetsbeslutet) torde det vara smakligt att i så fall erbjuda motparten ersättning för den vållade skadan.

        Jag tycker jämförelsen med laserpekare haltar betydligt. För det första är de inte totalförbjudna. De har gjorts tillståndpliktiga, och kan sedan tillståndskravet infördes fortfarande innehas av den som har goda skäl och får ett gynnande myndighetsbeslut. Man har s a s infört ”vapenlicens” fört dem. Att staten i nästa skede skulle totalförbjuda även tillståndsgivna laserpekare och godtyckligt upphäva sina egna ingångna avtal med alla som eventuellt har icke tidsbegränsade licenser vore lika fel det. Liksom i fallet med de legala vapnen skulle det drabba fiberoptikforskare, –installatörer och elektronikintresserade – men helt missa kriminella upploppsmakare som går omkring och lyser poliser i ögonen.

        Din övriga argumentation handlar mer om åsikter och känslor inför en viss typ av egendom och sysselsättning som du är personligen högst ointresserad av, och därmed oinsatt i. Den typen av argument är osakliga i lagstiftningssammanhang och borde diskvalificeras som grund för ett tvingande EU-diktat -direktiv. Men bevisligen går det alldeles utmärkt t o m för EU-kommissionen att nagga de mänskliga rättigheterna i kanten bara det känns rätt.

        Samma onödighetsargument som du använder mot legalt vapeninnehav kan med än större relevans användas som argument för ett totalförbud mot fotboll eller ridsport – av vilka jag personligen är totalt ointresserad av båda. Förvänta dig inte min stöttning i din kamp i det fallet heller, oavsett hur onödiga jag tycker de är. Du kommer dessutom att kunna konstatera att varken fotbolls- eller hästintresserade nickar instämmande och applåderar att du engagerar dig i att förbjuda deras tämligen harmlösa fritidsintressen för ”samhällets bästa”…

  15. Ping: Om vad ”vi” inte behöver | Morgonsur

  16. mats skriver:

    Angående Peter Mangs, exemplet som tas upp i tid och otid. Det finns väl inget som pekar mot att Mangs låtit bli att begå sina brott även om han inte haft en pistol med licens? Till och med barnflickan i Knutby klarade ju av att skaffa sig ett illegalt vapen på egen hand.

  17. Ping: #svpol - Synnerliga Skäl

  18. Ping: Om tjänstemannaaktivism I (II) | Morgonsur

  19. KolNidre skriver:

    Saknar information om antika slaglåsvapen för svartkrut — alltså fullt funktionsdugliga originalvapen vilka är tillverkade före 1890 men EJ kan avfyra GASTÄTA patroner.
    Fråga:
    • Kommer dessa vapen att fortsätta vara licensbefriade och tillåtna att inneha?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s