Om en konsekvensanalys av vapendirektivet

-Fristående fortsättning på detta inlägg-

Idag blir det ett oerhört långt och knastertorrt inlägg: Den utlovade konsekvensanalysen till förslaget till Europaparlamentets och Rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Själva förslaget, med dess vittgående inskränkningar i äganderätten, har märkligt nog drivits fram av Cecilia Malmström – kommissionär med ansvar för handelsfrågor – som en fråga om marknadstillträde och handel. Det vore onekligen ett intressant fenomen om ett direktiv under förevändning att reglera mellanstatlig handel kunde vilseleda EU att tvinga samtliga medlemsländer att införa nationella – inrikes – vapenförbud striktare än t o m Storbritanniens kontroversiella vapenlag – där man i princip totalförbjöd alla vapen efter den fruktansvärda Dunblane-massakern 1996.

Dessvärre utan att det fick någon påvisbar effekt på vare sig vålds- eller vapenbrottsligheten.

 

0. Inledning

Att införa inskränkningar i människors rätt att äga eller hantera vapen är politiskt mycket populärt. Det känns helt enkelt bra, eftersom den moderna mytologin gett skjutvapen en egen vilja, och den viljan är en ond sådan. Alla skärpningar, även av en så strikt lagstiftning som den svenska är lätta att sälja till Europas befolkning: Skyttar, jägare och samlare är i minoritet, är knappast en homogen grupp och är lätt att i den offentliga debatten avfärda med negativt laddade känslo-epitet som ”vapenfetischister” eller ”vapenförespråkare”.

Det är var och ens rätt att tycka världen klarar sig alldeles utmärkt utan Magdalena Forsberg, älgjägare, Ragnar Skanåker eller Armémuseum. Man får t o m tycka att Ola Skinnarmo gott kan bli uppäten av en isbjörn nästa gång han beger sig ut på polarexpedition om man vill – men man kan inte avskaffa dessa onödigheter med vilka metoder som helst.

Om omeletten nu kräver att det knäcks en aldrig tidigare skådad mängd ägg bör man göra det i full vetskap om vilka konsekvenser man kan förvänta sig. Om man inte ens bemödat sig att ta reda på vad det är för ägg man knäcker med en jättenäve – eller ens huruvida det är ägg man slår på överhuvudtaget – kan det bli väldigt fel.

Ett så omfattande intrång på äganderätten som förslaget till nytt vapendirektiv vill tvinga fram som nationell lagstiftning har mig veterligen aldrig genomförts av EU överhuvudtaget. Sådant kan inte genomföras som en överloppshandling i panik, bara för att det ”känns rätt att snabbt bestämma något – även om det blir helt fel”.

Som motiv och syfte för hela den forcerade beslutsprocessen anges följande:

”Medborgares och företags säkerhet är en viktig fråga för kommissionen. Vi har sett vid flera tillfällen under det senaste året, särskilt med de attacker som ägde rum i Paris och Köpenhamn, att samhällen kan skadas svårt när grov organiserad brottslighet och terroristorganisationer använder skjutvapen. Nyligen omkom fler än 120 människor i en samordnad terrorattack den 13 november 2015 i Paris.”

Märkligt nog ägnas sedan alla förslagets punkter till tvingande direktiv åt att försöka tvinga på medlemsstaterna lagstiftning som enligt de forskningsunderlag man själva hänvisar till överhuvudtaget inte kan få någon effekt på de problem man nämner under motiv och syfte. Men bråttom är det. Så bråttom att man inte ens hinner fundera över vad man egentligen håller på med:

”På grund av det akuta läge som uppstod efter den senaste tidens händelser läggs förslaget fram utan konsekvensanalys.”

Jag förstår att förslagsställarna har svårt att göra någon konsekvensanalys eftersom konsekvenserna varierar kraftigt för varje medlemsstat. Det i sig beror på att förslaget lagt sig i frågor som uppenbart rör inrikes – och därmed synnerligen individuella – behov, förutsättningar, rättigheter, skyldigheter och konsekvenser. Sådant som omöjligt kan bedömas överstatligt, som ska beslutas demokratiskt i varje medlemsstat -och därför inte har i ett vapendirektiv att göra överhuvudtaget. Detta är en övertydlig indikation på att direktivet i föreslagen lydelse – med undantag för de tre i utvärderingen av vapendirektivet överenskomna lagförslagen – bryter mot den s k subsidiaritetsprincipen i EU-fördragets Artikel 5 – d v s EU:s egen grundlag.

Lagar kring innehav måste hålla sig på rätt nivå och passa in i sin egen kontext. EU:s egen grundlag stipulerar att beslut ska fattas på den lägsta nivå där de har effekt. Här har man istället – i uppenbar konflikt med EU:s egen grundlag – lyft det politiska beslutet till en för hög nivå, där effekterna för varje enskild medlemsstat är oöverblickbara för den beslutande nivån.

Det är helt enkelt skillnad på vilka vapen man har ett relevant behov av – och varför – på vildmarken utanför finska Ivalo och i Brysselförorten Molenbeek. Det är därför inte relevant att ha någon ”överstatlig gemensam syn på vapen” som försöker använda exakt samma referensram för alla, överallt, eftersom den inte motsvaras av några gemensamma förutsättningar på medborgarnivå. Innehav och bruk av vapen är en inrikespolitisk fråga. Det är dessutom definitivt ingen fråga om ”marknadstillträde och handel”, och inga EU-direktiv ska någonsin pressas igenom på ett sätt som andas vilseledande, lögn, manipulation, vetenskaps- och demokratiförakt.

För Sveriges del innebär förslaget till nytt direktiv i princip enbart nackdelar, och såvitt jag kan bedöma knappt en enda påvisbar fördel. Och det är definitivt inte bråttom att snabbt forcera igenom det innan man hunnit tänka till.

Konsekvensanalysen måste genomföras på nationell nivå för att bli relevant – vilket säger allt om på vilken nivå besluten som föder dessa konsekvenser också skall fattas. I min analys har jag dörför valt ut de ur svensk (min) synvinkel mest relevanta delarna ur förslaget – som i förslaget till direktiv splittrats upp på ett smått förvirrande sätt. Jag har samlat formuleringar ur förslaget som i sak hör ihop under samma rubriker. De rubriker som märkts med (*) är de förslag som faktiskt rör mellanstatliga förhållanden, som togs fram i den omfattande och väl genomarbetade utvärderingen av vapendirektivet och som är de enda som borde fått ligga till grund för ett mellanstatligt direktiv.

 

1. Budgetkonsekvenser

Direktivet (s 8): Förslaget påverkar inte unionens budget.

Min analys: I formell mening är påståendet sant, för det är inte EU:s budget som drabbas – det är medlemsländernas egna, och de drabbas hårt. För Sveriges del har det med grundlagen att göra:

Regeringsformen 2 kap 15§ 2 st

Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten.

”Full ersättning” var det, ja. Vem som ska bedöma eller räkna ut värdet på vapensamlares eller Armémuseums ofta ovärderliga samlingar, eller på de jaktgevär som ofta betingar fem- (ibland sex-)siffriga belopp är en intressant fråga. Samt ur vems budget man tar pengarna för att lösa in dem.

Det kommer att bli dyrt, kan man i alla fall konstatera. Särskilt eftersom någon manuellt måste gå igenom de ungefär 1,8 miljoner licenspliktiga vapen och vapendelar som finns i polisens vapenregister, vilket jag återkommer till senare.

 

2. Åtgärder mot deaktiverade vapen*

Direktivet (s 11): (2) Som svar på terroristattackerna nyligen, vilka visade på brister i genomförandet av direktiv 91/477/EEG, särskilt när det gäller deaktivering av vapen, omvandling och märkning, efterfrågades i den europeisk säkerhetsagendan som antogs i april 2015 och i förklaringen från inrikesministrarnas rådsmöte den 29 augusti 2015 en översyn av det direktivet och en gemensam strategi för deaktivering av skjutvapen för att förhindra att vapen reaktiveras och används av brottslingar.

Min analys: Här är förslaget till nytt direktiv rätt ute, och förslaget ligger i linje med vad som föreslagits i den utvärdering av direktivet man annars tycks ha ignorerat kraftfullt. Deaktivering skall innebära de facto-destruktion, även om vapnet möjligen tillåts sitta ihop som en för evigt ofarlig järnklump och se ut som ett vapen.

Problemet är inte deaktiverade – i praktiken destruerade – vapen, utan vapen som man modifierat lätt och kallat deaktiverade. Ett problem som bor huvudsakligen i Slovakien, som varit känt länge, men som EU-kommissionen uppenbarligen inte tagit på allvar förrän det varit för sent. Kravet förtydligades nämligen redan i ett tillägg till vapendirektivet 2008 (2008/51/EG), men sedan dess har bevisligen inte mycket hänt.

I huvudsak bottnar hela problematiken i ett fåtal individer i form av slovakiska butiksägare – som inte ens är ”riktiga” vapenhandlare. Vapen från samme butiksägare har bevisligen använts i de flesta av de spektakulära terrordåden nyligen – på bl a Judiska Muséet i Bryssel, Charlie Hebdo-massakern, tågskjutningen mellan Bryssel och Paris och i de senaste IS-terrordåden i Paris där 120 människor mördades. (Vid dådet mot Lars Vilks i Köpenhamn användes ett stulet militärt vapen från danska försvaret).

Ett måste är SR P1:s reportage om den slovakiska handeln i programserien  I lagens namn från i somras. Lyssna och bli förskräckt.

En intressant detalj är däremot att förslaget till nytt vapendirektiv gör ett specifikt undantag för handel med militära vapen. I den luddiga lydelsen specificeras inte om undantaget – vilket jag tror och hoppas – bara gäller när vapenhandlare säljer vapen till militären – eller om det också gäller när militären säljer sina utslitna Kalasjnikovs till mindre nogräknade handlare som i sin tur skeppar iväg dem till semi-kriminella butiksägare i Slovakien:

Direktivet (s 14): 2.2 Detta direktiv ska inte tillämpas på förvärv och innehav av vapen och ammunition i enlighet med den nationella lagstiftningen av de väpnade styrkorna, polisen eller de offentliga myndigheterna. Det gäller inte heller för kommersiell överlåtelse av krigsvapen och ammunition till sådana vapen”

Det finns också krav på register över deaktiverade vapen:

Direktivet (s 12): (7) Med hänsyn till att det finns en stor risk för att dåligt deaktiverade vapen reaktiveras och i syfte att höja säkerhetsnivån i hela unionen bör deaktiverade skjutvapen omfattas av detta direktiv. Dessutom bör strängare regler införas som innebär att det inte är tillåtet att äga eller bedriva handel med de farligaste skjutvapnen. Reglerna bör dessutom omfatta skjutvapnen i den kategorin efter det att de har deaktiverats. Om reglerna inte följs bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, inbegripet destruktion av vapnen.

samt:

Direktivet (s 12): (8) För att deaktiverade skjutvapen ska gå att spåra bör de registreras i nationella register.

Min analys: I den mån man överhuvudtaget ska tillåta deaktiverade vapen som fungerar är detta någorlunda logiskt. Min åsikt är dock att deaktiverade vapen ska svetsas stumma i enlighet med gällande svensk rutin för ”deaktivering”, d v s man gör dem till för evigt oanvändbart vapenliknande skrot, vars enda möjliga funktion är att ha på väggen, i museiutställningar eller som teater- eller filmrekvisita. Rätt gjort och under myndighetskontroll finns ingen anledning att lägga tid, pengar och energi på att registrera skrot.

Någonstans känns det väl också lite oproportionerligt att ”innehav av en ofarlig klump järnskrot” skulle medföra en dom för vapenbrott.

I den mån någon behöver vapen med rörliga delar som går att skjuta lösa skott med för t ex teaterföreställningar, filminspelningar och liknande föreslår jag för amatören soft air guns, eller nytillverkade replikor från grunden tillverkade i mjuka zinklegeringar – som kan gå att skjuta lösa skott med för bästa filmeffekt, men som är omöjliga att modifiera till fungerande vapen eftersom metallen helt enkelt är för bräcklig och går sönder om någon försöker.

För seriösa filmproduktioner med höga krav på autenticitet bör man även fortsättnignsvis kunna använda riktiga, även helautomatiska, vapen modifierade för lös ammunition och licensierade av professionella och seriösa samlare och instruktörer. Förslaget omöjliggör dessvärre den typen av verksamhet helt och hållet.

 

3. Åtgärder mot ”samlare”

Direktivet (s 11): (5) Eftersom samlare har pekats ut som en möjlig källa till illegalt omsatta skjutvapen bör de omfattas av detta direktiv.

Min analys: Här uppstår begreppsförvirring i en svensk kontext: en vapensamlare ur svenskt perspektiv omfattas redan av vapendirektivet i det att samtliga vapen en av Sveriges fåtaliga samlare äger är fullt funktionsdugliga och därmed licenspliktiga. Från Polisens hemsida:

För att få vapenlicens för skjutvapen till en vapensamling krävs ett seriöst vapensamlarintresse. Samlingen ska ha en viss inriktning, exempelvis teknisk utveckling, och bör också vara avgränsad.

Det ska även vara möjligt att få ihop en i stort sett komplett samling inom samlarområdet, samtidigt som det ska vara möjligt att se vilka vapen som saknas i samlingen.

För att få äga skjutvapen för samlingsändamål krävs vapenlicens utfärdad av polisen för varje enskilt vapen. Vapen som innehas för samlingsändamål får inte användas för skjutning utan särskilt tillstånd av polisen. Ett sådant tillstånd ges endast undantagsvis och i regel i förevisningssyfte.

Dessutom ska samlaren som person vara välkänd, seriös och ha gott renommé. Ur Polismyndighetens föreskrifter om licens för samling (RPSFS 2009:13 FAP 551-3) står följande att läsa på sidan 22:

(…) Särskilda krav bör ställas på en vapensamlares personliga kvalifikationer. Det bör vidare stå klart att sökanden har ett seriöst intresse för verksamheten. Vid tvekan om seriositeten hos en vapensamlare kan information inhämtas hos en sammanslutning av vapensamlare 23 RPSFS 2009:13 eller hos ett museum.

Behöver jag påpeka att antalet vapensamlare i Sverige inte är särskilt många, och har ett välkontrollerat nätverk. De återfinns antagligen mangrant i föreningen SVEVAP.

Även om begreppet ”samlare” inte är definierat i förslaget misstänker jag att den typ av samlare som anges i direktivet är enskilda samlare av replikor eller deaktiverade vapen, d v s kopior i mjuka zinklegeringar- eller söndersvetsade vapen en vapensamlare skulle betrakta som värdelöst skrot. Och som också ska vara det – under förutsättning att vapnen deaktiverats på rätt sätt under ”min” punkt 2 ovan.

Direktivet (s 11): (4) Institutioner som anlägger kulturella och historiska aspekter på vapen, som erkänts som sådana av den medlemsstat inom vars territorium de är verksamma och som innehar skjutvapen i kategori A förvärvade före dagen för detta direktivs ikraftträdande bör kunna behålla de vapnen, förutsatt att den berörda medlemsstaten ger sitt tillstånd och att vapnen deaktiveras.

Min analys: Vad förslagsställaren tydligen inte förstått är att ”deaktivering” innebär att vapnet i praktiken destrueras. Det blir s a s ”vapenliknande skrot”, och det ekonomiska värde det betingar på den seriösa globala samlar- och museimarknaden blir exakt noll. Då måste man i enlighet med vad grundlagen stipulerar enas om vad ”full ersättning för förlusten” innebär för alla Sveriges tusentals samlar- och museivapen (varav mig veterligen aldrig ett enda någonsin använts vid brott).

Vad är egentligen värdet på den unika Browning halvautomat i .30-06 av begränsad upplaga från 1938 med handsnidad intarsia-valnötskolv, gravyr och guldinlägg i 24 karat som en gång skänktes till Ernest Hemingway av Haile Selassie? (Jag hittar bara på förutsättningarna, men ni förstår principen…)

Svenska vapensamlare hör hemma som programledare i Antikrundan – inte som dealers med ful-Kalasjnikovs i hamnkvarteren. De vapen de förevisar på utställningar kan besitta svindlande ekonomiska, kulturhistoriska och teknikhistoriska värden. Det vore horribelt att för hysteriska skattemedel lösa in historiska artefakter för destruktion – bara för att lösa ett problem som ärligt talat inte existerar, och aldrig har gjort det.

 

4. Totalförbud för privatpersoner att inneha halvautomatiska vapen – även efter att de deaktiverats

I förslaget specificeras inte huruvida man med halvautomatiska vapen avser pistoler eller gevär, vilket är ett allvarligt fel som i sig utgör tillräckligt skäl för att återremittera hela förslaget. De luddiga formuleringarna gör det omöjligt att på ett relevant sätt avgöra konsekvenserna.

Intressant är att man dock tycks ha backat från alla halvautomatiska vapen till sådana som lätt kan omvandlas till automatvapen, som rymmer många skott eller som liknar automatiska vapen. Vilket inte är så tydligt eller relevant som man kan tro.

I Sverige handlar de halvautomatiska vapnen sannolikt om ett fem- eller sexsiffrigt antal vapen, beroende på hur extensivt eller restriktivt man tolkar ”halvautomatiska vapen”. Trots detta; statistiskt sett sker i Sverige så få våldsbrott med vapen det någonsin funnits legal licens för att det knappt är mätbart i statistiken överhuvudtaget. Det vidriga undantaget är Peter Mangs, vilket är värt en särskild utvikning, då det grundade sig på ett systemfel och missuppfattningar av hur man egentligen ska agera:

Mangs skytteförening skrev det enligt svensk lag nödvändiga föreningsintyg de inte ansåg sig kunna vägra, eftersom det bara innehåller fakta om aktivitet, närvaro och resultat. Styrelsen kontaktade dock samtidigt polismyndigheten och avrådde från att tillstyrka en licens då Mangs uppträdde underligt och inte bedömdes lämplig för vapenlicens av skytteföreningen. Polisen svarade då att de inte hade någon formell anledning att avslå licensen när förening en väl gett honom ett förningsintyg och beviljade den. Resten är en fruktansvärd historia som kostade två oskyldiga människor livet, sånär dödade fyra till, och som fått både polis och skytteföreningar att fundera över ett och annat, skaffa sig bättre rutiner, ifrågasätta mer och stå på sig mer envist.

De brott som begås med vapen som kan spåras till att någonsin varit ett av de 1 800 000 legala vapen som finns i Sverige idag är trots Mangs-skandalen så få att det inte längre går att samla relevant statistik om dem. Utan att överdriva allt för mycket kan man säga att de årligen kan räknas någonstans mellan ena handens tumme, och ena handens fingrar. Vapenbrotten med legala vapen som någon, någon gång haft licens för i Sverige är snart helt borta, medan de brott som begås med illegala vapen ökar  – vilket SVT Nyheter rapporterade om i förra veckan.

Direktivet (s 12): (9) Vissa halvautomatiska skjutvapen kan enkelt omvandlas till automatiska skjutvapen och utgör därmed ett hot mot säkerheten…. 

Min analys: Påståendet om ”halvautomatiska vapen som enkelt kan omvandlas till helautomatiska” känns igen från Doris Högne Rydheims svenska utredning, och är en av svenska Polismyndighetens ansvarige för vapenfrågors, Peter Thorsell, käpphästar. Den käpphästen har uppenbarligen på något märkligt sätt galopperat in i EU:s förslag till nytt vapendirektiv.

Som exempel framför Thorsell bl a påståendet i denna artikel i DN från förra året, som innehåller flera sakliga och bra delar, men som också speglar den politiska aktivism och agitation som tycks prägla allt för många offentliga tjänstemän numera. När det gäller just jakt- och vapenpolitik har det varit ett oskick och en kultur inom polisen under många år.

Jag betraktar det ospecificerade påståendet om ”vissa vapen” som en ren ”klintbergare” till den dag EU-kommissionens förslagsställare eller Polismyndigheten behagar specificera exakt

a) vilken/vilka vapentyp/typer som avses,

b) vilka dessa ”delar” är,

c) var dessa vapen och/eller delar finns att beställa legalt i Europa och

d) på vilket sätt det berörda vapnet sedan ”lätt” kan modifieras till helautomatiskt.

Det vapen man försökte bygga denna livaktiga myt kring – en myt som märkligt nog tycks ha spritt sig från Sverige till Bryssel eller omvänt – visade sig efter ett officiellt utlåtande från Försvarets Materielverk (10FMV13965-9:1) vara rent hittepå. Det krävs flera delar som var för sig klassificeras som militära och överhuvudtaget inte finns att tillgå på den öppna marknaden. Vidare behöver man en avancerad vapenverkstad för metallbearbetning för att bygga om både låda och underbeslag på vapnet. Med den utrustningen och kunnandet vore det sannolikt lättare att bygga en kulsprutepistol från scratch. Något mer konkret exempel på ”lätt omvandlade vapen” på den legala marknaden har man mig veterligen inte lyckats presentera sedan dess. Helt enkelt för att de inte existerar.

Direktivet (s 12): (9) forts …men även utan omvandling till kategori A kan vissa halvautomatiska skjutvapen vara mycket farliga om de kan rymma många skott samtidigt. Sådana halvautomatiska vapen bör därför förbjudas för civilt bruk.

Min analys: För det första heter det patroner, inte skott. För det andra; alla halvautomatiska vapen med löstagbara magasin – vilket innefattar en avsevärd del av alla tiotusentals, möjligen hundratusentals, halvautomatiska jakt- och målskjutningsvapen som existerar i Sverige idag kan teoretiskt förses med magasin som ”rymmer många skott samtidigt”. Vare sig de ”liknar vapen med automatisk mekanism” eller ej. Den som misstänks vilja köpa ett vapen  och som kan misstänkas göra det i syfte att begå brott ska rimligen inte tillåtas ha något vapen överhuvudtaget. Oavsett hur halvautomatiskt det är, eller hur ”många skott det rymmer samtidigt”.

I Sverige kan halvautomater med hög kapacitet numera ges i undantagsfall till utövare av dynamiskt skytte, s k IPSC. Det handlar om särskilt erfarna och välrenommerade skyttar som haft (tidsbegränsade) licenser för både en- och tvåhandsvapen under flera år.

Inget brott har någonsin begåtts med ett sådant vapen i Sverige, och inget har någonsin stulits.

Direktivet (s 19): 13. 7 Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism.

Min analys: Att blanda in vapens utseende istället för funktion är inget relevant krav, men är en idé som ursprungligen föddes i USA – i Bill Clintons Federal Assault Weapons Ban från 1994. Den amerikanska lagen riktade sig just mot halvautomatiska vapen som ”liknar automatvapen”, men inriktade sig enbart mot utseende – inte funktion. Lagen var tidsbegränsad och gällde fram till 2004 då den inte förnyades. Som brukligt fångades dock alla amerikanska idéer upp i Europa, och den kosmetiska bedömningsgrunden lever fortfarande kvar i åtskilliga europeiska länder, bland annat Sverige.

Det amerikanska tioåriga förbudet utvärderades i ett flertal vetenskapliga undersökningar, och betecknas som ett totalt fiasko, då det inte gick att påvisa att det påverkade brottsligheten överhuvudtaget.

Många av de vapen som används för såväl jakt, IPSC och andra målskjutningsgrenar ”liknar” eller ”kan likna” helautomatiska vapen, även om de hade varit tillåtna enligt det amerikanska förbudet. Konsekvensen av att framhärda i kravet är att man, som Doris Högne Rydheim stolt uttryckte det när hon förordade samma totalförbud i den huvudsakligen förkastade vapenutredningen (SOU 2013:7), ”tar död på några sporter”.

5. Totalförbud för privatpersoner att inneha helautomatiska vapen.

Direktivet (s 16): Artikel 6 – Medlemsländerna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kategori A och skrota skjutvapen och ammunition som innehas i strid mot denna bestämmelse och som har beslagtagits.

Min analys: För Sveriges del finns det fortfarande kvar ett fåtal civila licenser för helautomatiska vapen – men inga som helst dokumenterade problem med något av dessa vapen. Någonsin. Inga brott har begåtts med något sådant, någonsin. Den enda kända stölden inträffade när en gammal kpist stals vid ett inbrott i Dalarna 2003. Den återfanns och ingen kom till skada.

De enda som innehar licens för helautomatiska vapen är en handfull tävlande i den långsamt utdöende sporten kpistskytte samt Sveriges mest välrenommerade samlare och muséer. Det handlar om en handfull människor och organisationer som bevarar ett kulturarv, och som blir allt färre varje år. För vanliga dödliga är luckan redan tilltäppt. Ytterligare skärpningar för att lösa ett icke-problem är att slänga pengar i sjön, bara för att gå miste om viktiga historiska värden.

6. Gemensamma unionsregler för märkning av vapen*

Direktivet (s 12): (10) För att undvika att märkningar enkelt avlägsnas och för att klargöra vilka delar som ska märkas bör gemensamma unionsregler för märkning införas.

I Sverige är alla vapen sedan länge märkta på ett tillfredsställande sätt, men det finns länder i Europa som ännu inte infört liknande regler. Om EU vill ha fri rörlighet för jägare och skyttar med det s k vapenpasset är det rimligt att samma regler gäller för märkning och spårbarhet för vapen och vapendelar över hela Europa.

Förslaget kan eventuellt kan förbättra överblicken och möjligheterna att spåra förkomna eller stulna vapen, och förebygger att man ”lämnar” omärkta delar till vapen efter sig vid legal passage med vapenpasset. Detta är ett av de tre tvingande lagstiftningsförslag som den ursprungliga utvärderingen förordade. Eftersom knappt några brott begås med legala vapen lär det dock tyvärr inte få någon effekt på de terrorbrott man angett som anledning till att hasta fram det nya direktivet.

Jag bedömer inte att förslaget har några negativa konsekvenser.

7. Förbud för handel med vapen och/eller ammunition över internet för andra än vapenhandlare

Direktivet (s 12): (12) Försäljning av skjutvapen och delar till skjutvapen genom distanskommunikation kan utgöra ett allvarligt hot mot säkerheten, eftersom metoderna är svårare att kontrollera än de konventionella försäljningsmetoderna, särskilt när det gäller kontroll på nätet av att tillstånd är lagenliga. Det är därför lämpligt att inskränka försäljning av vapen och vapendelar genom distanskommunikation, särskilt internet, till vapenhandlare och vapenmäklare.

Min analys: Man tycks redan ha backat från att ingen handel med vapen eller ammunition överhuvudtaget ska få säljas via distanstjänster, vilket man först tänkt. Det är bra, men det finns allt för många frågetecken kvar. Till exempel hur man definierar distanstjänster?

De oerhört strikta svenska reglerna för handel och transport av vapen och ammunition gör att det helt enkelt bara finns en handfull handlare som yrkesmässigt köper och säljer vapen – eller ens ammunition i Sverige numera. Den som bor i glesbygd kan intyga att det var länge sedan man köpte gevär och ammunition på den lokala järnhandeln.

I Sverige annonserar många jägare ut sina vapen och vapendelar via internet. Det finns ett välfungerande system för polisiär kontroll, verifiering och överföring av licenser och vapen till den nya ägaren. Efterlevnaden av de i europeiskt perspektiv strikta svenska reglerna är synnerligen god. Varför laga det som inte är trasigt.

Den handel över internet som är ett problem sker över det s k ”darknet”, och är i varje led olaglig redan idag. Det handlar om illegala vapen som beställs via kriminella sajter från länder utanför EU – och som därför inte omfattas av vapendirektivet. Vapnen smugglas in illegalt via anonyma postpaket till människor som saknar licens. Att få ordning på detta går inte genom att förbjuda det en gång till, utan är helt och hållet en fråga om genomförande, d v s se till att Europas tullmyndigheter och polis genomför kontroller och beivrar de lagar som redan finns.

8. Ensade regler för larm-, signal och salutvapen*

Direktivet (s 12): (13) Dessutom är risken för att larmvapen och andra typer av vapen som använder lös ammunition omvandlas till verkliga skjutvapen hög, och i några av terroristattackerna användes omvandlade vapen. Det är därför viktigt att ta itu med problemet med omvandlade vapen som används i brottslig verksamhet genom att låta dem omfattas av direktivet. Tekniska specifikationer för larm- och signalvapen liksom salutvapen och akustiska vapen bör antas för att säkerställa att de inte går att omvandla till skjutvapen.

Min analys: Detta är ytterligare ett av förslagen från den ursprungliga utvärderingen av vapendirektivet, och är således ett bra sådant. Enligt utredningen finns luckor i vissa EU-länder (dock ej Sverige), men det avgörande och stora problem är att startvapen som köps i Turkiet – som inte är EU-medlem och därför inte omfattas av detta direktiv i alla fall – smugglas in i Europa och byggs om till fungerande vapen. De start-, signal och salutvapen som tillverkas i t ex Tyskland idag kan inte omvandlas till fungerande skjutvapen.

 

9. Alla vapenlicenser ska förnyas vart femte år, och alla ska genomgå en läkarundersökning varje gång de förnyas:

Direktivet (s 17): Artikel 6.7 – I artikel 7.4 ska följande stycke läggas till: ”Taken för innehav ska inte överstiga fem år. Tillståndet kan förnyas om de villkor som låg till grund för att det beviljades fortfarande är uppfyllda.”

Direktivet (s 16): Artikel 5.2 – Medlemsstaterna ska föreskriva standardiserade läkarundersökningar för utfärdande eller förnyande av de tillstånd som avses i punkt 1, och de ska återkalla ett tillstånd om något av de villkor som låg till grund för att det beviljades inte längre är uppfyllt

Min analys: Även här anas svenskt inflytande. Sverige har redan sedan femton år tillbaka infört femårslicenser när det gäller stöldbegärliga vapen – pistoler och revolvrar. De positiva effekterna av detta är diskutabla, men få vapenägare har undgått de negativa effekterna i form av utökad byråkrati och olikheter inför lagen då den bevisligen tillämpas olika i olika delar av Sverige.

Tanken på att Sveriges samtliga 1 800 000 licenser ska förnyas vart femte år fyller åtminstone inte mig med tillförsikt, milt sagt. Särskilt inte i förhållande till den förväntade nyttan.

Läkarbesöket gissar jag är en brittisk idé. I svensk kontext kommer den att bli problematisk. Enligt den nationella taxan för sjukvården kostar ett läkarbesök 1 800 kronor. Frågan är huruvida den kostnaden kan tas ut helt och hållet av ”patienten”, eller om det går att göra en vanlig läkarundersökning – vad det nu är man ska undersöka – mot patientavgift, vilket sedan blir en post i Landstingens/Regionernas budget.

Alldeles oavsett vem som bär kostnaden – låt mig gissa att man hittar en modell för att lägga den på den enskilde – undrar jag över resursfrågan; i ett Sverige med ständig läkarbrist blir det en intressant fråga varifrån denna massiva pålaga i extra läkartid helt plötsligt ska materialiseras. En relevant fråga är vilka patienter i den redan pressade vårdapparaten som ska ställas i vårdkö för att läkare ska ta sig tid att genomföra en stor mängd extra – sannolikt onödiga – läkarundersökningar årligen.

Som skeptisk f d polis frågar jag mig dessutom vad tio-tjugo minuter med en stressad allmänläkare (som nog blir de som drabbas av uppgiften) ger; inte ens efter en minutiös rättspsykiatrisk undersökning, där personen minutövervakas och djupintervjuas under flera veckor av specialister i psykiatri är det alldeles lätt att bedöma vem som är riktigt frisk i huvudet eller inte.

10. Överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna

Direktivet (s 13): (17) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ja, det gör det faktiskt, eftersom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna saknar det äganderättsskydd som däremot återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ni glömde kanske bara att nämna det sistnämnda. Sådant händer ju ibland när man har bråttom.

11. Implementering av totalförbuden i Sverige

Om vi nu leker med tanken att Sverige anser det vara en bra idé att skapa en massiv apparat av administration och merarbete samtidigt som man ska lägga gissningsvis en miljard av skattebetalarnas pengar i kontanter… Allt för att lösa en mängd icke-problem – hur genomför man retroaktiv lagstiftning riktad mot enskild med likhet inför lagen, rent praktiskt? Det nationella vapenregistret är nämligen behäftat med en hel del… begränsningar…

Fram tills för femton år sedan hade Sverige en mängd vapenregister. I princip ett per kommun. Anledningarna var flera, men en av de avgörande var att registren skulle kunna förstöras om Sverige hamnade i krig. Värt att minnas är att åtskilliga militärer och hemvärnsmän på den tiden också hade civila licenser på militära vapen som motsvarade tjänstevapnen. Antingen för tävlingsändamål, eller som… ja, extra tjänstevapen. Åtskilliga i Sveriges numera officiellt informella hemlighet, den s k Stay Behind-rörelsen var på papperet ”vapenhandlare” och kunde fritt inneha och föra även automatvapen, rent av kulsprutor, in och ut ur Sverige.

Så inträffade den eviga fredens tid, och det var logiskt att göra ett nationellt vapenregister av alla de mängder lokala register som fanns. Alla som försökt flytta och slå ihop databaser vet att det är i princip omöjligt utan att information förvanskas eller försvinner. För att undvika det anställdes en mängd assistenter som ”för hand” fick läsa av uppgifterna ur de gamla registren och skriva in dem i det nya.

Det blev inte särskilt mycket mer rätt det heller. Ibland finns vapen med en hel annan kaliber i registren än de har ”på riktigt”. Ibland existerar registeruppgifter för vapen som skrotats, och ibland existerar vapen som saknas i registren. Vissa vapen finns flera gånger med olika ägare, då man missat att avsluta den gamla uppgiften när vapnet fick ny ägare.

Ofta uppdagas dess missar när någon vapenägare avlider, och polisen vill ha in vapen som är skrotade sedan länge, som bytt ägare både en och två gånger. Ibland lämnar de efterlevande in vapen som överhuvudtaget inte finns i polisens register.

Oftast går detta att reda ut eftersom vapenägarna gjort allt som de skulle och behållit kopior av den dokumentation de lämnat in till polisen om skrotningar och försäljningar – men som polisen ”tappat bort”.

Av alla de vapen som varje år bokförs som ”stulna/förkomna” i polisens statistik finns en icke oansenlig mängd rena polisiära registreringsmissar. Tyvärr är det omöjligt att få ett svar på hur många de är. Låt mig gissa att det blir en intressant upplevelse när polisen för hand ska börja leta vilka halvautomatiska gevär eller pistoler som ”liknar automatiska” – i ofullständiga register.

Problemet gäller vapen som getts licens före år 2000.

12. De positiva effekterna av förslaget till nytt vapendirektiv

När det gäller positiva effekter av att skärpa redan restriktiva lagar för legalt vapeninnehav bland jägare, sportskyttar, samlare och andra behöver jag inte göra någon analys. Det har EU-kommissionen nämligen redan gjort själva, genom att sammanställa relevant forskning i utvärderingen av vapendirektivet. Även om man nu tycks ha glömt bort det.

Forskaren vid Handelshögskolan Erik Lakomaa har sammanställt följande citat ur de forskningsrapporter EU själva i utvärderingen av vapendirektivet hänvisar till som den vetenskapliga grunden bakom det vapendirektiv man nu forcerar fram. Rapporterna är förvånansvärt samstämmiga:

”[F]ailed to identity any gun control that had reduced violent crime, suicide, or gun accidents” ( Wellford & al 2004)

”[No] significant correlations [of gun ownership levels] with total suicide or homicide rates were found”. (Killias & Al 2001)

”[T]here is no consistent significant positive association between gun ownership levels and violence rates: across (1) time within the United States, (2) U.S. cities, (3) counties within Illinois, (4) country-sized areas like England, U.S. states, (5) regions of the United States, (6) nations, or (7) population subgroups…” (Kleck 1997)

”There is no evidence anywhere to show that reducing the availability of firearms in general likewise reduces their availability to persons with criminal intent, or that persons with criminal intent would not be able to arm themselves under any set of general restrictions on firearms” (Kates & Mauser 2004)

 

 

13. Övriga konsekvenser

Ständigt påtalar Europas makthavare hur viktigt det är att vi inte viker oss för terrorn. Hur avgörande det är att vi alla visar tillit till varandra i en tid av förändring, segregation och oro.

Hur genomtänkt vore det då egentligen av samma makthavare att ensidigt, och bevisligen utan saklig grund, säga upp förtroendet och tilliten gentemot de människor i Europa som statistiskt sett tillhör de allra mest laglydiga och lojala mot samhället av alla? Oberoende av hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning…

Ingen har förespråkat amerikanska vapenlagar. De europeiska är redan så restriktiva att det knappt finns något mer att skärpa. Det finns ingen rätt att inneha vapen i Europa, och har aldrig funnits. Men det finns ett förtroende, att en skötsam, omdömesgill och seriös medborgare med goda skäl, efter lång tid, under väldefinierade villkor,  hård kontroll och strikt ansvar kan vinna ett sådant privilegium. De som fått det vårdar detta privilegium ömt, och gör ofta stora insatser för sina samhällen – och även sina myndigheter – i det fördolda.

Och det fungerar.

Ett förlorat förtroende hos en stor grupp lojala medborgare är också en konsekvens.  Just nu behöver Europa knappast ännu fler medborgare som börjar tvivla på huruvida de är tillgångar för ett lyhört samhälles förtroendevalda eller bara problem för döva byråkrater och makthavare.

Om detta direktiv går igenom torde Winston Churchills berömda citat återigen få nytt liv, som travesti:

Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många gjorts så besvikna av så få till så högt pris med så obefintligt resultat.

Är det värt det? Att göra så många så besvikna, bittra och förbannade? För vad? Varför? Det finns ingen empiri, ingen vetenskap, ingen statistik, ingen logik som stödjer innehållet i förslaget.

Det finns ingen demokratisk process som stödjer det manipulativa sätt på vilket det pressas fram.

Själv sätter jag min med tiden allt mer bräckliga samhällstillit till den svenska regeringen och dess företrädare i (och gentemot) EU att ni på allra bästa sätt företräder Sverige och dess medborgare i att sätta oåterkalleligen stopp för detta förslag. Sedan önskar jag att ni istället driver fram förslag som ökar tryggheten i Europa på riktigt i stället.

Förslagsvis genom att på allvar börja upprätthålla de lagar som redan finns.

 

–     –     –

Förslaget uppdaterat 2015-12-17 med förtydligande resonemang kring brottet mot subsidiaritetsprincipen i EU-fördragets Artikel 5.