Om att manipulera lagstiftning

I förra inlägget kritiserade jag starkt EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv. Idag tänkte jag beskriva den minst sagt märkliga processen kring dess tillkomst.

Jag har grävt, ringt, mailat, googlat, läst, forskat och frågat. Vad jag har funnit har fått mig att höja ögonbrynen mer än en gång. Jag trodde helt enkelt inte det var möjligt att ett fåtal starka lobbyister kan sidsteppa hela den omfattande expertprocess man själv tillsatt när resultatet inte passar den egna fundamentalistiska övertygelsen.

Det minst sagt intressanta förslaget till nytt vapendirektiv finns nu översatt till svenska:

CONSIL-ST_14422_2015_INIT-SV-TXT

Förslagen i det är oerhört genomgripande, och innehåller bl a regler om konfiskation av enskilda människors egendom – mot de slutsatser som den egna gedigna utredning som föregick förslaget enats om och helt utan att påvisa en relevant anledning eller några förväntade effekter. Innan man föreslår åtgärder som balanserar på gränsen till att bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan man tycka att det vore smakligt med att man redovisade vad man förväntade sig för effekt, men icke.

För den som grävt i hur förslaget tagits fram och vad det omfattar blir det närmast skrattretande ironiskt att det inleds med följande pretentiösa deklaration:

Det här initiativet är förenligt med Europeiska kommissionens strategiska mål 2014–2019 när det gäller att främja ”ett område för rättvisa och grundläggande rättigheter som grundar sig på ömsesidigt förtroende”.

Ja, miljontals laglydiga européer känner det säkert som ett gott ”tillvaratagande av rättvisa och grundläggande rättigheter” när deras privata egendom konfiskeras på tvärs med andan i Artikel 17 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 17

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Vidare känner säkert samma laglydiga européer det som alldeles särdeles ”grundat på ömsesidigt förtroende” att deras lagligen förvärvade egendom föreslås avhändas dem med retroaktiv lagstiftning. Allt under den godtyckliga hittepå-motiveringen att egendomsägarna plötsligt kan misstänkas vara potentiella terrorister eller mentalsjuka.

Det mest intressanta och skrämmande i hela dokumentet är att läsa igenom hela avsnitt 3. I det avsnittet redovisas resultaten från de omfattande utvärderingar och samråd som genomfördes när EU:s vapendirektiv nyligen utvärderades inför ett nytt, förbättrat direktiv.

Utvärderingen var omfattande. I 86 riktade enkäter, 56 djupintervjuer och 30 fallstudier sammanställdes synpunkter från myndigheter i medlemsstaterna, representanter från industrin, jägare och skyttar samt forskningsinstitut och organisationer engagerade mot vapenhandel och spridning av vapen.

Ur utvärderingen av det tidigare vapendirektivet – antal konsulterade institutioner per medlemsstat

Man genomförde också en medborgarenkät. Engagemanget var stort, och uppåt 250 000 EU-medborgare besvarade enkäten, mot normalt 50-60 000.

Sammanfattningen av utvärderingen som den beskrivs i förslaget till nytt vapendirektiv är som helhet korrekt och saklig i sin beskrivning av de problem som identifierades och vilka skärpningar utvärderingen föreslog till EU:s nya vapendirektiv:

De berörda parterna ansåg att deaktiverade skjutvapen som därefter reaktiveras är en viktig källa till vapen för kriminell användning och att kryphål till följd av skillnader i nationella standarder för deaktivering kan användas av brottslingar. En del av dem tycker att skjutvapendirektivet är strikt om deaktivering och att allt som behövs är övervakning av att medlemsstaterna genomför de efterfrågade tekniska riktlinjerna. Närmare harmonisering betraktas dock i allmänhet som angeläget. 

Sammanfattningen av utvärderingarna och samråden fortsätter:

Alla berörda parter (från medlemsstaternas myndigheter till experter och företrädare för tillverkarna) ansåg också att det finns ett verkligt behov av att utbyta information om skjutvapen i medlemsstaterna och att det är en viktig fråga. Samarbetet bör vidare inte begränsas till utbyte mellan medlemsstaterna, ansåg man, utan offentliga och privata berörda parter borde föras samman. Ökad kommunikation betraktades som väsentligt för underrättelseverksamhet, gemensamma operationer och styrning. Att prioritera e-kanaler för utbyte av information framför möten framhölls som ett bra arbetssätt. Det bör vidare beaktas att forum för sådana diskussioner redan finns, både på operativ nivå och på lagstiftningsnivå.

I den demokratiska processen fick man således fram precis vad alla som har någon kunskap i frågan vet är relevant, och som jag redovisade i mitt förra inlägg: Huvudproblemen är illegala vapen från Balkan och bristande kontroll över deaktiverade vapen i några enstaka länder.

Det brett förankrade utvärderingsarbetet resulterade i ett antal slutsatser och förslag. Flera handlade om information, ökad samverkan och ”mjuka” åtgärder som inte krävde förändringar i lagstiftningen, men som bedömdes ge god effekt mot illegal vapenhandel. Det fanns tre förslag till specifika tvingande Europeiska lagskärpningar:

• Inför gemensamma kriterier för signalvapen, främst p g a inflöde av lätt konverterbara sådana från Turkiet.

• Harmonisera reglerna för märkning av vapen över hela Europa.

• Harmonisera standarder och regelverk för hur deaktiverade vapen görs oåterkalleligen obrukbara (Vilket EU gjort tvingande redan 2008 i direktivet 2008/51/EG, sista sidan längst upp t v – men tydligen inte lyckats följa upp).

Utvärderingens förslag är adekvata och väl underbyggda i fakta. Dock; inget av förslagen som remissinstanserna förordade handlade om skärpningar av laglydiga medborgares rättigheter, förbud, femårsregler, läkarundersökningar eller begränsningar av jägares, sportskyttars eller samlares licenser. Helt enkelt för att det är onödiga, dyra, ineffektiva åtgärder som inskränker människors vardag och knappast har någon effekt på den illegala vapenhandeln eller våldsbrottsligheten.

Rapporten är väl genomarbetad, och slutsatser och förslag finns sammanfattade i pedagogiska bilder på s 104-106 för dig som inte orkar läsa igenom allt:

DG ENTR_Evaluation of the Firearms Directive_Final Report_final

Det märkliga är att det nya förslaget till vapendirektiv till skillnad från den omfattande utredning som föregick den innehåller en mängd omfattade förbud och regleringar som ingen föreslagit, och som inte tycks vara förankrade någonstans. Sammanfattningen i förslaget till nytt vapendirektiv avslutas kryptiskt med följande stycke:

Kommissionen har beaktat de synpunkter som lämnats av de offentliga och privata aktörer som är berörda parter. Förslaget har utformats i syfte att säkerställa en högre nivå av säkerhet och effektivitet.

Den ”någon” som utformat förslaget har ”beaktat synpunkterna”, och lämnar en svävande definition om hur dessa synpunkter kommer att få genomslag i förslaget. Sedan skriver samme ”någon” helt enkelt dit ett antal egenpåhittade punkter som vederbörande vill ha igenom, även om hela det omfattande förarbetet ratat dem – ja, frågorna/förslagen om förbud, konfiskation och psykundersökningar var uppe i utvärderingen på ”någons” initiativ, men avstyrktes kraftfullt i remissarbetet. Av flera synnerligen goda skäl. Men av detta avstyrkande finns inget spår i förslaget till nytt vapendirektiv. I resonemanget kring hur man beaktat proportionalitetsprincipen står följande luddiga textmassa:

Proportionaliteten säkras genom att de föreslagna ändringarna inskränks till sådana som i de centrala slutsatserna i de undersökningar som genomfördes i den förberedande fasen angavs ha störst inverkan på säkerheten. Förslaget går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen att garantera EU-medborgarnas säkerhet utan att i onödan begränsa den inre marknaden.

Stycket är ägnat att låta påskina att man använt remissinstansernas slutsatser och förslag, men att man varit återhållsam och endast tagit upp de förslag till tvingande lagstiftning som ”angavs ha störst inverkan på säkerheten”. Därefter lägger man ett förslag som fullständigt struntar i remissinstansernas åsikter. En ansiktslös tjänsteman lägger till en lång rad av omfattande och radikala förbud, konfiskationer och mentaltester som aldrig föreslagits – och av dokumentet får man uppfattningen att det är på remissinstansernas inrådan, men att man storsint och återhållsamt sållat ut de mest nödvändiga av de förslag som remissinstanserna föreslagit.

Förslaget till nytt vapendirektiv är något så märkligt som en officiell handling från EU-kommissionen som bättre hör hemma prövad under någon europeisk version av Brottsbalkens 9 kap – Om bedrägeri och annan oredlighet.

Så vem – eller vilka – ligger då bakom detta… ja, kuppförsök, skulle man nog kunna beskriva det som?

Jag har grävt i saken och råkar veta att det inte är en slump att flera idéer, formuleringar och extrema förslag känns igen från svenska Doris Högne Rydheims totalsågade vapenutredning härom året (SOU 2013:7). Ni minns kanske försöken att ”ta död på en sport”. Med drakoniska lagförslag som var för verklighetsfrämmande till och med för det Sverige som vanligen ivrigt hänger sig åt extremer. Det blev inget av Högne Rydheims förslag. Främst eftersom de var tveksamma i förhållande till grundlagen, oerhört dyra och med sannolikt försumbar effekt. Men samma idéer om förbud, avväpning och konfiskation dök påpassligt upp som trevande frågor i förarbetena till EU:s vapendirektiv samma år. Som slutrapporten från utvärderingsarbetet av EU:s vapendirektiv ovan visar föll de inte i god jord där heller.

Därmed borde saken varit utagerad. Men icke. Fem dagar efter Parisdåden – medan Europa brottas med chock, affekt och desperation över de fruktansvärda dåden – dyker plötsligt förslaget till nytt vapendirektiv upp från ingenstans. Ärendet måste snabbehandlas – fort, fort, skynda, skynda. Det är viktigt att besluta nu – så inte fler måste dö. Allt har föregåtts av en expertutvärdering där hela Europa varit med – och här är förslagen…

Och i förslaget finns plötsligt förutom de tre förslag utvärderingen enades om en hel bukett tvång, misstroende, kontroll och konfiskation riktad mot oskyldiga – som ingen i det gedigna förarbetet förordat överhuvudtaget. Retoriken och brådskan i att pressa igenom förslaget är synnerligen märklig eftersom inte ett enda av förslagen i direktivet handlar om en endaste akut åtgärd som skulle kunna ge någon som helst effekt här och nu.

”Vi måste skynda oss att införa en femårsgräns för vapenlicenser så ingen hinner mördas innan veckan är slut?” Ja, eller hur.

Så, vem är det då som driver på? Trådarna leder dessvärre till den svenska EU-kommissionären för handel – Cecilia Malmström. Hon tycks ha tagit med sig en djup personlig övertygelse om att bli den som en gång för alla smider plogbillar av Europas svärd, omgiven av ett entourage handplockade ideologiskt övertygade ”vapenexperter” – politiska aktivister förklädda som offentliga tjänstemän med högst generös syn på hur man använder statistik och fakta för att nå dit man vill.

När Sveriges demokratiska process ratade förslagen lanseras de radikala idéerna i Bryssel för att försöka få igenom totalförbuden den vägen istället. När även EU:s process ratar förslagen… ja, då får man väl vara lite kreativ.

Nå, det är inte nog på eländet ännu. När man tror att det omöjligt kan bli värre toppar förslaget till nytt vapendirektiv med denna intressanta formulering:

På grund av det akuta läge som uppstod efter den senaste tidens händelser läggs förslaget fram utan konsekvensanalys.

Vi ska till varje pris pressa igenom vad vi vill, som inte adresserar problemet, som möjligen är ett brott mot mänskliga rättigheter, som inte bygger på fakta, som alla experter har dömt ut, och som vi motiverar med vilseledanden och rena lögner.

Och vi bryr oss inte ens om vad det får för konsekvenser.

Ridå. Men var lugna, ni dolda makthavare. Jag tänker göra konsekvensanalysen åt er. Gratis. I nästa inlägg.

–     –     –