Därför kan man inte ändra på polisen

I ett tidigare inlägg utlovade jag en förklaring varför jag inte tror att polisen går att förändra på något genomgripande sätt överhuvudtaget. Här kommer ett långt inlägg i ämnet.

Justitieminister Beatrice Ask får i likhet med sina företrädare kritik för att hon inte lyckats effektivisera polisen.

Jag förstår henne.

Efter att ha tillbringat nära nog ett decennium inom svensk polis tror jag inte längre att det går att förändra denna monumentalt ineffektiva organisation särskilt mycket. Även om jag egentligen vill se mig som en i grunden positiv människa som anser att ingenting är omöjligt vore det förmodligen lättare att krama vatten ur en sten.

Jag, bitter? Måhända. Jag skall dock förklara varför:

För det första är alla – ledning, fack och även personal – en del av problemet till större del än man är en del av lösningen.

Och vad menar jag med denna provokation?

Jo, för att polisen skall kunna förändras måste övervägande delen av alla tre parterna bejaka och eftersträva en förändring. Och för att detta skall ske måste man börja med att ha samma målbild av den framtida organisationen och dess göranden och låtanden. Inte ens det kan man enas om idag.

Om jag raljerar:

Ledningens bild av den framtida polisen är en könsneutral, politiskt korrekt, samhällsmedveten, kavajklädd universitetslektor engagerad i Amnesty som genom sin blotta uppenbarelse och endast beväpnad med blixtrande retorik och en vass miljövänlig penna imponerar så på brottslingens förnuft och sinne för logik att alla kriminella av fri vilja snarast omskolar sig till danspedagoger…

…medan personalen ser en högteknologisk korsning av Robocop och Judge Dredd ägnande sig åt ett skitigt grovgöra som kräver muskler, rapp käft, helfräcka spionprylar, högintensivt laserljus, spännande undercoveroperationer och fria förhörsmetoder för att lösa de brott man inte avskräckt genom en skitstor batong, längre straff, maktdemonstrationer och några lagom pittoreska höghastighetsvapen.

De båda bilderna står så långt ifrån varandra att man varken vill lyssna till – eller ens förstår – varandras argument. Den ena sidan tycks tro att brottsligheten stoppas enbart genom att man – med olika medel – kommunicerar ideologiska ställningstaganden. För den andra sidan är brottsbekämpning helt och hållet en praktisk, teknisk, mekanisk fråga. Personligen tror jag att båda kan ha rätt, och att lösningen är ”både och” – inte ”antingen eller”.

För det andra; om man nu i en framtid faktiskt skulle lyckas enas om en vision så är den del som ägnar sig åt mentalt skyttegravskrig och ”gör som man alltid gjort” allt för stor i alla tre kategorierna för att någon positiv utveckling skall kunna ske inom överskådlig tid.

Om man så – hypotetiskt – lyckades ena ledning och personal kring samma vision och sedan tillsatte personalens önskeledning skulle allt för många informella ledare bland gräsrötterna – förmodligen av ren gammal vana – inom kort ha lyckats mobba ut den nya ledningen genom att ”göra som man alltid gjort”.

Det är nämligen alltid oerhört, oerhört svårt att förändra en djupt inrotad och nedärvd verksamhet utan närvarande chefer. Och man kan omöjligt ha en chef närvarande i varje radiobil, dygnet runt.

Alldeles för många informella ledare ur personalen på golvet skulle – luttrade som de är av nära nog årliga halvhjärtade omorganisationsförsök – strunta högaktningsfullt i alla visioner och direktiv. Detta i en sådan omfattning att den nya ledningen för att stävja det skulle tvingas vidta drastiska disciplinåtgärder.

Om de ens fick reda på att detta ‘civilmotstånd’ förekom, förstås – annat än som rykten på tok för vaga att agera på.

Ledningen skulle ha två realistiska alternativ; att a) vidta kraftiga disciplinära åtgärder utifrån rätt vaga rykten, eller b) kommunicera sin syn på saken, försöka ge inriktningsbeslut, men i stort sett inte göra mer än hoppas att personalen gör som man sagt.

Följden av alternativ a) blir sannolikt att personalen uppfattar det som om man tar till storsläggan utifrån rätt lösa grunder, eftersom det knappast skulle finnas mycket mer än rykten och svaga indicier att agera utifrån.

Verksamheten ser ut som den gör, och det finns gott om utrymme för personalen att självständigt visa initiativförmåga – alternativt komma med svåravslöjade undanflykter. Personalen delas i två läger, ledningen beskylls för att ”härska genom att söndra” och allt fortsätter mer eller mindre som förut.

Följden av alternativ b) blir istället att ledningen ger ett kraftlöst intryck, vilket tolkas som ett tyst medgivande – och allt fortsätter i alla fall som förut.

Det enda som skiljer sig mellan metoderna är hastigheten med vilken personalen tappar tron på ledningen.

Kort sagt; alla samspelar omedvetet och mot det egna intresset i en destruktiv symbios man får mycket svårt att bryta.

Vad som gör det extra svårt att bryta spiralen är nämligen att alla inblandade gör som de gör av bästa uppsåt. Även de ”sabotage” delar av personalen gör genom att strunta i direktiv genomförs av mycket goda bakomliggande skäl. Innerst inne vill ju ”sabotörerna” snabbt få till stånd ett upphävande av beslut man upplever som felaktiga och skadliga – och därigenom förbättra organisationen. Oftast i uppriktigt och innerligt syfte att handla för allmänhetens bästa.

Uttrycket ”vägen till helvetet är kantad av goda föresatser” är sällan så sant och så tydligt som inom polisen. Alla vill så väl och handlar i bästa intresse. Men – för att använda en gammal klyscha; ”det spelar ingen roll hur fort du springer om du inte vet åt vilket håll”. Inom polisen har alla – i brist på gemensam vision – hittat sig ett helt eget håll att springa åt. Genomsnittet av ledningen och genomsnittet av personalen tycks dock på väg i diametralt motsatt riktning.

Den enda realistiska möjligheten jag kan se att lösa dödläget är i sig ett högriskprojekt; att skicka in en stark ledningsstruktur med mandat att ”rensa” tämligen hänsynslöst både i lednings- och personalstrukturen – för att sedan skicka in en modern, lite mer ”demokratisk” ledning som tillsammans med kvarvarande personal efter ”utrensningarna” skapar en gemensam vision och en fungerande verksamhet ur ruinerna av den gamla.

Dock; behöver jag påpeka det i sig motsägelsefulla i att köra över eller rensa ut all bångstyrig personal för att göra personalkåren mer öppen och delaktig?

Risken för misslyckande i en sådan hypotetisk ”nystart” är förmodligen större än risken för framgång. Och ett misslyckande innebär att man riskerar haverera polisverksamheten för mycket lång tid.

Fenomenet med egensinnig personal är för all del inte unikt för polisen, utan finns i varierande grad i flera yrken. Den springande punkten är en chefsfri, självständig tillvaro där möjligheten att ha en nära, återkommande och konstruktiv kommunikation med den egna ledningen saknas. Samtliga blåljusyrken lider t ex mer eller mindre av samma bekymmer. Avgörande för utgången är dock vilken kultur man har med sig in från början och hur den förstärkts/försvagats genom åren.

Anledningen att det synes värre inom polisen är enligt min högst personliga gissning framför allt den fullständigt väsensskilda bilden mellan personal och ledning om vad som egentligen är ”riktigt” polisarbete och hur den framtida polisen bör se ut och utvecklas. Denna diskrepans är synnerligen försvårande och finns inte alls på samma sätt inom t ex räddningstjänsten, där de flesta oavsett position eller roll i organisationen delar någorlunda samma bild av vad man faktiskt skall hålla på med, vad som är viktigt, vilken utrustning som är ”bra” etc.

Till mycket stor del består den i att poliser och chefer rekryterats på två olika sätt som levt egna liv. Poliser har inte kunnat bli chefer, medan deras chefer i princip rekryterats unga direkt från juristlinjen – helt utan ledarskapsmeriter – och utbildats till ledare – vilket i sig inte brukar vara särdeles mycket lättare än att utbilda någon till ‘snygg’.

Nu blir man inte automatiskt en bättre chef för att man varit polis på fältet – tvärtom tror jag polisen behöver rekrytera fler dokumenterat bra ledare utifrån oavsett bakgrund – men det skadar inte med mångfald i ledarskapet, och förståelsen för verksamhetens komplexitet torde inte bli sämre av att åtminstone någon i det högre polisiära ledarskapet i Sverige hade med sig fälterfarenhet från, säg, de senaste tjugo åren.

Inom många andra blåljusverksamheter finns trots allt en större förståelse för fältarbetet än inom polisen – där ett veritabelt skyttegravskrig råder mellan ledning och personal.

Inte ens den mest politiskt påläste brandchef tycker t ex att införskaffandet av en skärsläckare är provocerande, och att räddningstjänsten minsann har bättre förebyggande metoder och en annan demokratisyn här i Sverige som möjliggör en mjukare släckningstaktik. Och att vi inte i ett civiliserat samhälle anser oss behöva ta till sådana extrema släckmetoder som inte kan både skona ytterväggar och släcka bränder samtidigt.

För det tredje tror jag därför det blir svårt att hitta någon som vågar fatta det nödvändiga beslutet. Jag har all förståelse för det, för det är inget lätt beslut att fatta. Men frågan är om inte tiden börjar rinna ut så att en total rekonstruktion av polisen snart är det enda alternativ som finns kvar.

Jag är heller inte säker på att man kommer att lyckas rekrytera , eller ens hitta, den nya ledningsgrupp som är kapabel att genomföra denna hypotetiska rekonstruktion. Inom polisen finns den inte.

Pessimistiskt? Jag skulle tyvärr vilja säga ”realistiskt”.

Och så den avslutande pessimistiska slutdomen.

För det fjärde; om man nu i framtiden skulle våga fatta ett hypotetiskt beslut om en ny polisreform är jag inte helt övertygad om att man ens från början tänkt sig reformera polisen till något som fungerar utanför den teoretiska drömvärlden.

Erfarenheterna från det förra försöket att reformera polisen – 90-talets närpolisreform – förskräcker.

Man lyckades i bred politisk enighet över alla partigränser slänga ut i princip allt som fungerade inom svensk polis för att gå ‘all in’ på vackra teoretiska resonemang och politiskt korrekta drömmerier – av vilka knappt ens en spillra lever kvar tio år senare. Verkligheten var nämligen inte lika pigg som polisen på att anamma nya, moderna, ideologiskt välunderbyggda sätt att betrakta sin omvärld.

Folk fortsatte – helt utan att fatta de nya polisiära arbetsmetodernas förträfflighet – fräckt nog att både råna banker och slå varandra på käften. Och detta fast polisen både åkte slalom i uniform, fikade med pensionärsföreningar, hjälpte äldreomsorgen och spelade kasperteater för dagisbarn (Nej, jag raljerar för en gångs skull inte. Alla exempel är tagna ur 90-talets NÄPO-verklighet).

Likheterna med den breda politiska enigheten över alla partigränser kring försvarets omstrukturering till insatsförsvar är slående. All beprövad erfarenhet idiotförklaras och allt ‘gammalt mossigt’ kastas ut för nya, gulligt naiva, helsvenska modeller som skall frälsa världen med närmast magisk kraft.

Om polisen bara visar engagemang och pratar med ungdomar tidigt blir ju ingen brottsling – och vi behöver inga blåljus eller pistoler.

Om försvaret bara hittar krigen där de uppstår på andra sidan jorden, visar engagemang och pratar med de inblandade så kommer ju krigen aldrig hit – och vi behöver inget försvar.

Vi skördar resultaten av båda dessa reformer idag.

Så, nej. Jag tror inte polisen går att ändra på. Vi får leva med den polis vi har.

Det kunde ändå ha varit betydligt värre, och det går ju trots allt att fila lite på hörnen…