Därför kan man inte ändra på polisen

Photobucket

I ett tidigare inlägg utlovade jag en förklaring varför jag inte tror att polisen går att förändra på något genomgripande sätt överhuvudtaget. Här kommer ett långt inlägg i ämnet.

Justitieminister Beatrice Ask får i likhet med sina företrädare kritik för att hon inte lyckats effektivisera polisen.

Jag förstår henne.

Efter att ha tillbringat nära nog ett decennium inom svensk polis tror jag inte längre att det går att förändra denna monumentalt ineffektiva organisation särskilt mycket. Även om jag egentligen vill se mig som en i grunden positiv människa som anser att ingenting är omöjligt vore det förmodligen lättare att krama vatten ur en sten.

Jag, bitter? Måhända. Jag skall dock förklara varför:

För det första är alla – ledning, fack och även personal – en del av problemet till större del än man är en del av lösningen.

Och vad menar jag med denna provokation?

Jo, för att polisen skall kunna förändras måste övervägande delen av alla tre parterna bejaka och eftersträva en förändring. Och för att detta skall ske måste man börja med att ha samma målbild av den framtida organisationen och dess göranden och låtanden. Inte ens det kan man enas om idag.

Om jag raljerar:

Ledningens bild av den framtida polisen är en könsneutral, politiskt korrekt, samhällsmedveten, kavajklädd universitetslektor engagerad i Amnesty som genom sin blotta uppenbarelse och endast beväpnad med blixtrande retorik och en vass miljövänlig penna imponerar så på brottslingens förnuft och sinne för logik att alla kriminella av fri vilja snarast omskolar sig till danspedagoger…

…medan personalen ser en högteknologisk korsning av Robocop och Judge Dredd ägnande sig åt ett skitigt grovgöra som kräver muskler, rapp käft, helfräcka spionprylar, högintensivt laserljus, spännande undercoveroperationer och fria förhörsmetoder för att lösa de brott man inte avskräckt genom en skitstor batong, längre straff, maktdemonstrationer och några lagom pittoreska höghastighetsvapen.

De båda bilderna står så långt ifrån varandra att man varken vill lyssna till – eller ens förstår – varandras argument. Den ena sidan tycks tro att brottsligheten stoppas enbart genom att man – med olika medel – kommunicerar ideologiska ställningstaganden. För den andra sidan är brottsbekämpning helt och hållet en praktisk, teknisk, mekanisk fråga. Personligen tror jag att båda kan ha rätt, och att lösningen är ”både och” – inte ”antingen eller”.

För det andra; om man nu i en framtid faktiskt skulle lyckas enas om en vision så är den del som ägnar sig åt mentalt skyttegravskrig och ”gör som man alltid gjort” allt för stor i alla tre kategorierna för att någon positiv utveckling skall kunna ske inom överskådlig tid.

Om man så – hypotetiskt – lyckades ena ledning och personal kring samma vision och sedan tillsatte personalens önskeledning skulle allt för många informella ledare bland gräsrötterna – förmodligen av ren gammal vana – inom kort ha lyckats mobba ut den nya ledningen genom att ”göra som man alltid gjort”.

Det är nämligen alltid oerhört, oerhört svårt att förändra en djupt inrotad och nedärvd verksamhet utan närvarande chefer. Och man kan omöjligt ha en chef närvarande i varje radiobil, dygnet runt.

Alldeles för många informella ledare ur personalen på golvet skulle – luttrade som de är av nära nog årliga halvhjärtade omorganisationsförsök – strunta högaktningsfullt i alla visioner och direktiv. Detta i en sådan omfattning att den nya ledningen för att stävja det skulle tvingas vidta drastiska disciplinåtgärder.

Om de ens fick reda på att detta ‘civilmotstånd’ förekom, förstås – annat än som rykten på tok för vaga att agera på.

Ledningen skulle ha två realistiska alternativ; att a) vidta kraftiga disciplinära åtgärder utifrån rätt vaga rykten, eller b) kommunicera sin syn på saken, försöka ge inriktningsbeslut, men i stort sett inte göra mer än hoppas att personalen gör som man sagt.

Följden av alternativ a) blir sannolikt att personalen uppfattar det som om man tar till storsläggan utifrån rätt lösa grunder, eftersom det knappast skulle finnas mycket mer än rykten och svaga indicier att agera utifrån.

Verksamheten ser ut som den gör, och det finns gott om utrymme för personalen att självständigt visa initiativförmåga – alternativt komma med svåravslöjade undanflykter. Personalen delas i två läger, ledningen beskylls för att ”härska genom att söndra” och allt fortsätter mer eller mindre som förut.

Följden av alternativ b) blir istället att ledningen ger ett kraftlöst intryck, vilket tolkas som ett tyst medgivande – och allt fortsätter i alla fall som förut.

Det enda som skiljer sig mellan metoderna är hastigheten med vilken personalen tappar tron på ledningen.

Kort sagt; alla samspelar omedvetet och mot det egna intresset i en destruktiv symbios man får mycket svårt att bryta.

Vad som gör det extra svårt att bryta spiralen är nämligen att alla inblandade gör som de gör av bästa uppsåt. Även de ”sabotage” delar av personalen gör genom att strunta i direktiv genomförs av mycket goda bakomliggande skäl. Innerst inne vill ju ”sabotörerna” snabbt få till stånd ett upphävande av beslut man upplever som felaktiga och skadliga – och därigenom förbättra organisationen. Oftast i uppriktigt och innerligt syfte att handla för allmänhetens bästa.

Uttrycket ”vägen till helvetet är kantad av goda föresatser” är sällan så sant och så tydligt som inom polisen. Alla vill så väl och handlar i bästa intresse. Men – för att använda en gammal klyscha; ”det spelar ingen roll hur fort du springer om du inte vet åt vilket håll”. Inom polisen har alla – i brist på gemensam vision – hittat sig ett helt eget håll att springa åt. Genomsnittet av ledningen och genomsnittet av personalen tycks dock på väg i diametralt motsatt riktning.

Den enda realistiska möjligheten jag kan se att lösa dödläget är i sig ett högriskprojekt; att skicka in en stark ledningsstruktur med mandat att ”rensa” tämligen hänsynslöst både i lednings- och personalstrukturen – för att sedan skicka in en modern, lite mer ”demokratisk” ledning som tillsammans med kvarvarande personal efter ”utrensningarna” skapar en gemensam vision och en fungerande verksamhet ur ruinerna av den gamla.

Dock; behöver jag påpeka det i sig motsägelsefulla i att köra över eller rensa ut all bångstyrig personal för att göra personalkåren mer öppen och delaktig?

Risken för misslyckande i en sådan hypotetisk ”nystart” är förmodligen större än risken för framgång. Och ett misslyckande innebär att man riskerar haverera polisverksamheten för mycket lång tid.

Fenomenet med egensinnig personal är för all del inte unikt för polisen, utan finns i varierande grad i flera yrken. Den springande punkten är en chefsfri, självständig tillvaro där möjligheten att ha en nära, återkommande och konstruktiv kommunikation med den egna ledningen saknas. Samtliga blåljusyrken lider t ex mer eller mindre av samma bekymmer. Avgörande för utgången är dock vilken kultur man har med sig in från början och hur den förstärkts/försvagats genom åren.

Anledningen att det synes värre inom polisen är enligt min högst personliga gissning framför allt den fullständigt väsensskilda bilden mellan personal och ledning om vad som egentligen är ”riktigt” polisarbete och hur den framtida polisen bör se ut och utvecklas. Denna diskrepans är synnerligen försvårande och finns inte alls på samma sätt inom t ex räddningstjänsten, där de flesta oavsett position eller roll i organisationen delar någorlunda samma bild av vad man faktiskt skall hålla på med, vad som är viktigt, vilken utrustning som är ”bra” etc.

Till mycket stor del består den i att poliser och chefer rekryterats på två olika sätt som levt egna liv. Poliser har inte kunnat bli chefer, medan deras chefer i princip rekryterats unga direkt från juristlinjen – helt utan ledarskapsmeriter – och utbildats till ledare – vilket i sig inte brukar vara särdeles mycket lättare än att utbilda någon till ‘snygg’.

Nu blir man inte automatiskt en bättre chef för att man varit polis på fältet – tvärtom tror jag polisen behöver rekrytera fler dokumenterat bra ledare utifrån oavsett bakgrund – men det skadar inte med mångfald i ledarskapet, och förståelsen för verksamhetens komplexitet torde inte bli sämre av att åtminstone någon i det högre polisiära ledarskapet i Sverige hade med sig fälterfarenhet från, säg, de senaste tjugo åren.

Inom många andra blåljusverksamheter finns trots allt en större förståelse för fältarbetet än inom polisen – där ett veritabelt skyttegravskrig råder mellan ledning och personal.

Inte ens den mest politiskt påläste brandchef tycker t ex att införskaffandet av en skärsläckare är provocerande, och att räddningstjänsten minsann har bättre förebyggande metoder och en annan demokratisyn här i Sverige som möjliggör en mjukare släckningstaktik. Och att vi inte i ett civiliserat samhälle anser oss behöva ta till sådana extrema släckmetoder som inte kan både skona ytterväggar och släcka bränder samtidigt.

För det tredje tror jag därför det blir svårt att hitta någon som vågar fatta det nödvändiga beslutet. Jag har all förståelse för det, för det är inget lätt beslut att fatta. Men frågan är om inte tiden börjar rinna ut så att en total rekonstruktion av polisen snart är det enda alternativ som finns kvar.

Jag är heller inte säker på att man kommer att lyckas rekrytera , eller ens hitta, den nya ledningsgrupp som är kapabel att genomföra denna hypotetiska rekonstruktion. Inom polisen finns den inte.

Pessimistiskt? Jag skulle tyvärr vilja säga ”realistiskt”.

Och så den avslutande pessimistiska slutdomen.

För det fjärde; om man nu i framtiden skulle våga fatta ett hypotetiskt beslut om en ny polisreform är jag inte helt övertygad om att man ens från början tänkt sig reformera polisen till något som fungerar utanför den teoretiska drömvärlden.

Erfarenheterna från det förra försöket att reformera polisen – 90-talets närpolisreform – förskräcker.

Man lyckades i bred politisk enighet över alla partigränser slänga ut i princip allt som fungerade inom svensk polis för att gå ‘all in’ på vackra teoretiska resonemang och politiskt korrekta drömmerier – av vilka knappt ens en spillra lever kvar tio år senare. Verkligheten var nämligen inte lika pigg som polisen på att anamma nya, moderna, ideologiskt välunderbyggda sätt att betrakta sin omvärld.

Folk fortsatte – helt utan att fatta de nya polisiära arbetsmetodernas förträfflighet – fräckt nog att både råna banker och slå varandra på käften. Och detta fast polisen både åkte slalom i uniform, fikade med pensionärsföreningar, hjälpte äldreomsorgen och spelade kasperteater för dagisbarn (Nej, jag raljerar för en gångs skull inte. Alla exempel är tagna ur 90-talets NÄPO-verklighet).

Likheterna med den breda politiska enigheten över alla partigränser kring försvarets omstrukturering till insatsförsvar är slående. All beprövad erfarenhet idiotförklaras och allt ‘gammalt mossigt’ kastas ut för nya, gulligt naiva, helsvenska modeller som skall frälsa världen med närmast magisk kraft.

Om polisen bara visar engagemang och pratar med ungdomar tidigt blir ju ingen brottsling – och vi behöver inga blåljus eller pistoler.

Om försvaret bara hittar krigen där de uppstår på andra sidan jorden, visar engagemang och pratar med de inblandade så kommer ju krigen aldrig hit – och vi behöver inget försvar.

Vi skördar resultaten av båda dessa reformer idag.

Så, nej. Jag tror inte polisen går att ändra på. Vi får leva med den polis vi har.

Det kunde ändå ha varit betydligt värre, och det går ju trots allt att fila lite på hörnen…

About these ads

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle, Säkerhetspolitik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Därför kan man inte ändra på polisen

  1. Mattias skriver:

    hårt

  2. juggen skriver:

    Kanske vore ett alternativ att bygga en ny polismyndighet vid sidan om den gamla, med olika uppgifter. Så småningom avvecklar man den gamla och den nya myndigheten tar över mer och mer av vad den gamla gör.

    På så sätt kan man bygga upp en organisation från noll samtidigt som man så småningom kan rekrytera gamla poliser några få i taget för att på så sätt ”tvinga” in dem i nya rutiner och en ny miljö. Då kan man enkelt se vilka som ställer till med problem (d.v.s. vill arbeta som förr) och då ta bort dem ur organsationen.

    Jag tycker att din redogörelse var väldigt bra men det är ännu en punkt som spelar väldigt stor roll som jag upplever saknas. Vem är det som tillsätter polisens ledning?

    Jag tror nämligen att de som gör det spelar en väldigt stor roll i utvecklingen och bör anses vara en fjärde part i denna soppa. För om det är byråkrater som gillar att gå på konferenser, dricka kaffe och äta bullar på ändlösa möten utan syfte så kommer ju ledningen inte att vara långt ifrån.

    • Morgonsur skriver:

      Det är regeringen som tillsätter ledningen. Men de tycks inte ha någon riktigt revolutionerande pott att ösa nya polischefer ur. Och få polischefer vågar ta med sig ett helt våningsplan folk in till sin nya organisation. När Arbetsförmedlingens chef härom året tog med sig två ‘medhjälpare’ blev det ett himlans liv för att hon inte följt rekryteringsreglerna. Trots det tror jag hon gjorde rätt. Det är inte lätt att vara det enda kugghjulet i motorn som snurrar åt fel håll.

      Jag tror du har en poäng i att starta en ‘ny polis’. Principiellt är jag mot en återgång till kommunal polis då det finns gott om anledningar till att vi lämnade detta 1965. Dock vore det intressant att göra försök med ‘kommunalpolis’ för att se om de lyckades konkurrera ut den statliga polisen.

      Problemet är att kommunen enligt vanlig offentlig tradition skulle rekrytera en ledning med god erfarenhet från polisarbete – och därför plocka både ledning och personal från ortens statliga polis. Man skulle få med sig samma kultur och arbetssätt, och skillnaden skulle endast bli förvirring och ytterligare försämrade resultat. Det man skulle få efter att man återhämtat sig vore samma polis med annan löneutbetalare - och på köpet sämre samordning med nationella myndigheter än man hade från början.

      Någon enstaka kommun som hittade eldsjälar ur den ‘gamla’ polisen uppblandat med nytt blod skulle sopa banan med dagens polisorganisation på en vecka. Till stor irritation för många.

      • juggen skriver:

        Om det är regeringen som ligger bakom förklarar ju det ganska mycket.:)

        Problemet, som jag ser det, är klassiskt. Människor tror ofta att den som är gammal i leken alltid har bäst koll. Så är det tyvärr inte eftersom allting förändras, så även polisens arbete och miljön polisen måste arbeta i.

        Om jag utgår ifrån min gamla arbetsplats hade den samma problem som polisen fast på sätt och vis tvärtom. Ledningen ville jobba som alltid; utan visioner, mål, strategier etc. D.v.s. skjuta från höften och ta saker som de kommer. Medan vissa yngre i personalen ville ha mer struktur, tydliga riktlinjer, högre effektivitet, långsiktighet, etc. Det slutade med att jag sade upp mig, eftersom jag var en av dem som var mest drivande för detta och upplevde mig som klart icke önskvärd på företaget (det framgick väldigt tydligt, om man säger så). Mina gamla kollegor är kvar men vissa av de mest kunniga och driftiga ser sig om efter andra alternativ då hela branschen är totalt förlegad. D.v.s. det hjälper inte ens att börja jobba åt en konkurrent, så man byter till något nytt även fast det inte är lätt.

        Därför menar jag, precis som du säger, att det vore en stor risk att plocka befintlig personal från ortens statliga polis. Att hitta eldsjälar vore till stor hjälp, men då måste ju den som ska leta efter eldsjälarna veta vilka kriterier som ska uppfyllas för att vara en eldsjäl. För vad vet regeringen egentligen om polisens arbete och vardag? Antagligen inte mycket. Hur bra är regeringen själva på ledning? Med tanke på de höga skattesatserna och den låga avkastningen misstänker jag att de inte är så bra på det heller. Därför kanske man kan säga att problemet ligger i att vi har fel typ av politiker?

        De är ju just politiker, d.v.s. byråkrater och – i många fall – klåpare. Så länge vi har politiker som ser till sitt eget bästa först så kommer dessa i sin tur inte kunna tillsätta rätt personer i polisens ledning, som i sin tur kan bygga upp en fungerande organisation.

        Och anledningen till allt detta är att väldigt få svenskar någonsin har med polisen att göra egentligen så de lever i tron att organisationen fungerar och de känner sig därför trygga.

        Exempel:
        För 1,5 år sedan var jag på en fest. Vi hamnade så småningom i en diskussion om rättsväsendet i Sverige och det var några av oss som var skeptiska till hur bra det egentligen var. Vi fick kraftigt mothugg av andra med argument som ”Jaha, så ni tycker att det svenska rättsväsendet är på samma nivå som det i Irak?!”. Jag avbröt det hela till slut och frågade alla dem som försvarade den svenska systemet om de någonsin hade råkat ut för något. Ingen av dem hade det. Samtliga av oss (vi var några få) som hade råkat ut för ett brott hade negativa erfarenheter av polisens agerande och var mycket besvikna.

        Det säger ju kanske inte så mycket eftersom det är ett enskilt tillfälle, men själv menar jag att det inte är en slump att polismyndighetens organisation kan vara så undermålig. Enda anledningen är att det är så få som utsätts för brott att de orkar protestera. Dessutom är det ju så att man efter fysiskt våld eller hot om det ofta mår ganska dåligt. Det är inte så att man sätter sig och startar en förening som kämpar för en förändrad polismyndighet direkt. Snarare vill man bara glömma allt och ibland kan det ta år att komma över vad man har varit med om.
        Det är det som gör att polismyndigheten kan komma undan med att var så dålig. Det är min teori i alla fall.

        Min teori stärks av det faktum att så många heller inte bryr sig om att vi knappt har ett försvar kvar. Anledning: hur många i Sverige har upplevt krig?
        Du har gjort det, dock inte som civil, men jag antar att just dina erfarenheter ligger till grund för din åsikt.

        De flesta i Sverige tycker att man överdriver om man t.ex. tränar stridskonst och lär sig att slåss med eller utan vapen. De ser på en som en aggressiv stridspitt och tror att man är våldsam (även om man aldrig har angripit någon i hela sitt liv). Det de inte förstår är att en människa som en gång har blivit brutalt misshandlad inte är så sugen på att råka ut för det igen. Det intressanta är att dessa människor inte förstår detta trots förklaring utan tror att problemet egentligen ligger i att man inte har pratat med en psykolog och att man forfarande mår dåligt av händelsen. Jag önskar att det vore så enkelt, men nu är det så att psykologen inte kommer att ta min plats nästa gång någon får för sig att sparka på mitt huvud utan anledning. Därför är det bättre att kunna försvara sig än att hamna på sjukhus igen. Problemet är alltså att många lever i en overklig trygghetsbubbla. Jag gjorde det själv en gång i tiden och har lärt mig att den inte är verklighet. Tyvärr är det svårt att ändra på saker så länge majoriteten tror att deras upplevda trygghet är något konstant, evigt, orubbligt och självklart. Det är det inte.

  3. Savox skriver:

    ”Inte ens den mest politiskt påläste brandchef tycker t ex att införskaffandet av en skärsläckare är provocerande, och att räddningstjänsten minsann har bättre förebyggande metoder och en annan demokratisyn här i Sverige som möjliggör en mjukare släckningstaktik. Och att vi inte i ett civiliserat samhälle anser oss behöva ta till sådana extrema släckmetoder som inte kan både skona ytterväggar och släcka bränder samtidigt.” :o

    Och hur kan DU av alla människor veta 1. vad en skärsläckare är 2. hur den används 3. fördelarna med att ha en? :) Utanför de invigdas krets har de flesta aldrig hört ordet en gång, än mindre sett någon. För de som inte vet så der den ut ungefär som en trycktvätt modell större.

    http://www.gotland.se/imcms/images/ettan/rt_skarslackare_320px.jpg

    Min slutsats är att du mycket väl kan arbeta eller ha arbetat inom räddningstjänsten (dock inte nödvändigtvis som brandman), alternativt på ett företag som tillverkar/utvecklar just skärsläckare. Och anledningen till att JAG vet vad det är råkar vara att jag under en kort period hade det tvivelaktiga nöjet att gå på en skola som mera liknade Fraggelberget än en utbildningsenhet för räddningspersonal…

  4. Anonym skriver:

    Otroligt att läsa att det fortfarande finns folk i Sverige som inser att mycket håller på att gå åt skogen. Polisen i Sverige har ett skrattretande ryckte i resten av världen.
    Kanske dom borde försöka vad Italien gjorde. Polisen i Italien är ganska hopplös så istället om man vill ha hjälp söker man sig till Carabinieri, vilka är otroligt effektiva i sina jobb. Har själv upplevt deras effektivitet och deras respekt i sitt eget land är stor.
    Jag tror dock att svenska folkets mjäkighet i stort sett om allt, där ingen längre tycks våga säga sanningen om vad som håller på att hända med landet, inte enbart gäller polisen utan har sina rötter i politiker som inte vågar ta ställning till hur ett land bör skötas. Efter att ha bott på en annan kontinent i 46 år blir jag lika förfärad varje gång jag besöker mitt gamla hemland.
    Det finns ett gammalt sägesätt ”Våga vinna” vilket jag hoppas en dag skall gripa tag i befolkningen och skaka om letargin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s