Polisiära omorganisationer i all ära…

Nu börjar återigen kraven på att omorganisera polisen och göra hela polisen till en enda myndighet dyka upp. Både Maria Abrahamsson (m) och Johan Pehrson (fp) driver frågan. Jag tror att förslaget är vettigt – men man skall nog tyvärr inte förvänta sig att det gör någon större skillnad avseende polisens effektivitet.

Vi förleds ofta att tro att vi kan få ut betydligt bättre effekt från våra statliga myndigheter genom att omorganisera. Det är inte riktigt sant. Om samma mängd arbete skall genomföras på exakt samma sätt av exakt samma människor spelar det högst marginell roll hur man ritar organisationsrutorna kring dessa befattningshavare.

Statliga omorganisationer får mig ofta att tänka på alkoholisten som svajande står framför disken och så gärna vill köpa den där spritflaskan för 100 kronor trots att han bara har fyra tjugolappar. Han räknar sedlarna och konstaterar att de är fyra. Han börjar om. Fyra igen. Gång på gång räknar han om sina sedlar i förhoppningen att nästa gång kanske det dyker upp en femte.

Med jämna mellanrum dyker nya förslag upp över hur polisen genom att byta kontorsplatser eller löneutbetalande myndighet plötsligt skulle bli oerhört mycket mer effektiv. På länsnivå händer det nästan årligen. Jag tror personligen sällan det leder någonvart eftersom polisens problem handlar om rutiner, teknikstöd, ledning, prioriteringar och arbetssätt – inte formell organisation.

De flesta av de styrande författningssamlingar – s k ‘FAP:ar’ – som orsakat detta strukturella kaos styr RPS över redan idag. Men snart sagt inga administrativa rutiner har förändrats sedan 1965. Med det i bakhuvudet får RPS maktlöshet gentemot länsmyndigheterna när det gäller operativa beslut mig därför inte bara att skaka på huvudet. I vissa stunder vill man snarast prisa Gudarna för detta faktum.

Tydlighet skadar dock sällan, och det kan för all del finnas både ekonomiska och ledningsmässiga samordningsvinster med att göra en polismyndighet – även om dessa fördelar nog visar sig först på sikt.

Det är för all del ofta möjligt att göra mer för mindre pengar. I polisens fall torde det om jag är lite elak vara svårt att få ut mindre effekt av organisationen vad man än tar sig för. Jag hävdar dock ändå att organisationsformen är det minsta problemet. I ett inlägg den 15 oktober förklarade jag dessutom bittert varför alla försök att reformera polisen är och kommer att förbli i princip fruktlösa.

Polisen skulle i den bästa av världar behöva lyfta fram en hel del av de engagerade och nytänkande poliser man faktiskt redan har anställda. Sådana har man haft i alla tider – men tyvärr brukar dessa nytänkare inom polisen mest betraktas som problem, eller som hot mot den befintliga ledningsstrukturen. De brukar därför oftast förpassas till ‘cykelkällaren’ så att de skall tröttna, veta hut och lära sig bli som alla andra.

Polisen behöver bli bättre på att tillvarata nya idéer och arbetssätt som utmanar de gamla. Det finns redan åtskilligt med erfarenhet, men av någon anledning rinner alla polisens framgångsrika försöksprojekt ut i sanden när det visar sig att de a) inte är tillräckligt politiskt korrekta och/eller b) att det märkligt nog tycks kosta mer att göra skillnad än att producera ingenting.

Det absolut mest akuta är att ta itu med för att öka polisens effektivitet är den bisarra IKT-infrastruktur jag nämnde i inlägget ‘Tjugotusen bortkastade poliser’. Man behöver också se över vad man egentligen mäter för att redovisa hur effektivt polisen uppfyller sina mål.

Inom polisen – som är en svårmätt verksamhet – tenderar ‘mål’ genomgående utgöras av ‘medel’, vilket kan ställa till det i mötet med verkligheten.

Det mål polisen mäts på är t ex inte att ‘minska rattfylleriet’ – utan att ‘genomföra alkoholutandningsprov’. Det gör att man genomför dessa under rusningstid. Man får inte så många träff – men för att hålla mängden uppe finns det knappast någon annan tid att utföra dem på. När rattfyllorna är ute är de flesta poliser lediga, eftersom facket sett till att det fungerar så. Det fåtal som jobbar har fullt upp med att sitta inne på polisstationen och avrapportera någon gripen eller omhändertagen, för det har lag och polisledning bestämt att man måste göra skyndsamt = omedelbart.

En ‘bra utredare’ är dessutom den som administrerar flest ärenden – inte den som löser flest brott. Behöver jag påpeka att det snabbaste sättet att administrera ett ärende och ligga bra till i statistiken är att avskriva det. Att det finns både vittnen och bevismaterial är således en belastning i vägen för att polisen skall leverera bästa måluppfyllelse. Service till allmänheten har sedan många år snarast blvit en störning för polisverksamheten istället för att utgöra dess grundläggande syfte och livsblod.

Nåväl.

Sist man försökte göra ‘mer för mindre pengar’ orsakade man den katastrof – Närpolisomorganisationen – som förde svensk polis från att vara en förvisso ineffektiv men trots allt t o m internationellt rätt högt ansedd poliskår till att bli ett vandringsskämt på Svenssons grillkvällar.

Det finns mycket att lära från den omorganisationen eftersom man från början till slut förmodligen begick alla misstag man överhuvudtaget kunde.

Det första man missuppfattade var själva konceptet. Eftersom man i USA lyckats bryta brottskurvan genom s k ‘Community Policing’ bestämde man sig för att vi skulle göra lika i Sverige. Man tog därför det amerikanska konceptet och gjorde en egen ‘svensk version’ som ärligt talat knappast hade något gemensamt med sin förebild annat än namnet och att man talade om ‘synlighet’, ‘närvaro överallt i samhället’ och ‘fokus på förebyggande åtgärder’.

Den amerikanska modellen innebar en massiv ökning av personalstyrkan, fokus på yttre, uniformerad verksamhet och ett rätt starkt repressivt inslag i gatubilden. ‘Närvaro överallt i samhället’ visade man genom att ingripa omedelbart och kraftfullt redan mot små ordningsstörningar. Alla småstölder rapporterades och utreddes. Knappt något vittne lämnades ohört, och i det amerikanska rättsystemet står man inför domstol inom några timmar från att brottet begicks.

I den svenska översättningen gick förebyggande arbete i princip ut på att övertala kommunen att montera belysning på parkeringsplatser, flytta parkbänkar från buskage och att återuppväcka 70-talets ‘Töm Bilen Själv’-kampanj. Just de tre exempel jag just nämnt är än idag ungefär vad förebyggande arbete fortfarande beskrivs som i svensk polis. Särskilt många fler fantasifulla förebyggande åtgärder tycks ingen ha värkt fram ens nu – femton år senare.

‘Synlighet’ och hög ‘närvaro i samhället’ klumpades i den svenska modellen ihop och betydde i princip att utredningspersonal med skrivbordstjänst skulle tvingas bära uniform och gå ut och äta lunch iförd densamma.

I Sverige trodde man dessutom att den svenska modellen skulle bli så mycket effektivare än sin amerikanska förebild att man kunde göra mycket mer med mindre personal. Så man sparkade alla civilanställda och stängde Polishögskolan i några år. De civilanställdas arbete inne på kontoren rationaliserades inte bort – utan de civilanställda ersattes av poliser som tidigare funnits tillgängliga på fältet.

Utryckningsverksamhet gjordes till ett skällsord eftersom det ju var ett misslyckande för det förebyggande arbetet om man var tvungen att åka med blåljus till ett pågående brott. Av den anledningen försökte man klassa ned utryckningarbetet genom att ledningen började prata föraktfullt om ‘blåljuspoliser’ och ‘machopoliser‘ samtidigt som man flyttade all den äldsta och sämsta utrustningen och de risigaste fordonen till ordningsavdelningarna. Eller, till den spillra som fanns kvar av dem, skall väl sägas.

Att den amerikanska ‘närvaron i samhället’ utgjordes av rätt tuffa – men serviceinriktade – ordningspoliser och inte ‘Kling och Klang’ förträngde man effektivt.

Den svenska ‘synligheten’ innebar dessvärre inte som den amerikanska något större krav på att man skulle agera – utan det skulle i stort sett räcka med att man gick omkring och var pittoresk under kontorstid. Den upplevda tryggheten ‘vanligt folk’ skulle känna av att se poliser hela tiden skulle på ett närmast magiskt sätt få all brottslighet att upphöra.

En bitsk polishistoria på denna tid gick ut på att man i enlighet med de nya direktiven borde placera alla poliser oåtkomliga i luftballonger ovanför stan – 100% synlighet, inga anmälda brott.

Inte nog med att man missuppfattade grundidén med ‘Community Policing’ – man missuppfattade dessutom totalt den egna personalen. När man skulle marknadsföra det nya sättet att arbeta gjorde man det genom att idiotförklara allt som varit i en hånfullt mästrande ton som om man talade till barn. Polispersonalen fick i ändlösa förmaningar och föreläsningar veta att man tillhörde en förtappad skara som aldrig förstått vad polisarbete gått ut på: ‘Man kan ju inte bara åka planlöst på utryckningar som ni gör – man måste planera arbetet. Om man t ex vet att det alltid är slagsmål utanför en krog klockan 0200 måste man ju stå där just då, och inte vänta tills någon ringer”.

Ja, det hade ju säkert ingen polis förstått. Sanningen var att poliser i alla tider gjort allt för att kunna arbeta just så. Problemet var att olika besparingsåtgärder, direktiv uppifrån, arbetsbelastning och avrapporteringsrutiner allt för ofta tvingat personalen att sitta inne och avrapportera i gamla sextiotalsdiarier istället för att vara där, just då – innan det händer.

Och det har inte ändrat sig ett dugg. Det är lika nu, år 2009.

När man skulle frälsa polisen att arbeta på nya, kloka sätt istället för gårdagens felaktiga började man således med att idiotförklara hela personalen både internt och offentligt. Det felaktiga sättet att arbeta – som huvudsakligen skapats av riksdag och polisledningar genom åren – var personalens fel. De hade uppenbarligen jobbat så korkat för att de inte begripit bättre.

Efter denna uppläxning körde man en intern propagandakampanj som måhända hade tilltalat ett fåtal politiska företrädare och mediefolk – men knappast polisens redan milt sagt uppretade personal.

Man marknadsförde hela det nya fantastiska arbetssättet med pittoreskt cyklande poliser i skärmmössa, poliser som gungade med barn på lekplatser och leende poliser som skar tårta tillsammans med pensionärer i en berså. Visst är vi nog alla svaga för Astrid Lindgren-poliser, men de flesta som valt yrket har trots allt inte gjort det för att lulla omkring och vara gulligt pittoreska – utan för att arbeta målmedvetet mot brottslighet på ett modernt, engagerat och effektivt sätt.

‘Skydda – Hjälpa – Ställa tillrätta’, som det brukade heta på den tiden polisen prioriterade vad man skulle utföra något högre än hur man uppfattas utföra något.

Det illa dolda förakt man från politik och polisledning visade mot polispersonalens kompetens, engagemang och rentav intelligens gjorde att man inte direkt vann många vänner på golvet. Flera poliser motarbetade mer eller mindre öppet omorganisationen i ren indignation.

Hade man istället visat respekt för den egna personalens erfarenhet och sedan berättat vad ‘Community Policing’ egentligen handlade om – att skapa egna, effektiva, självstyrande enheter med stor egen frihet under ansvar. Möjligheten att välja metod efter omgivningens och tidens krav. Som är intellektuellt, taktiskt och metodmässigt aktiva och snabbrörliga enheter med egna ansvarsområden. Som bygger kontaktnät och inhämtar underrättelser. Som informerar om sitt arbete, som spanar civilt, förebygger och utreder själva. Som har möjlighet att pröva nya effektiva, okonventionella arbetssätt – ja, då hade mycket kunnat se annorlunda ut. I praktiken hade det varit en våt dröm för de flesta poliser. Ärligt talat var det väl vad de flesta erfarna poliser både tjatat om (för döva öron) och eftersträvat i åratal.

Men inte var det ‘Kling och Klang’ man hade tänkt sig.

Hade man bara genomfört denna omorganisation rätt och dessutom avsatt resurser till det – då hade svensk polis och svensk brottsstatistik förmodligen sett annorlunda ut. Nu får vi istället skörda vad vi en gång sådde i brett politiskt samförstånd.