I SvD idag intervjuas en före detta ‘ungdom på glid’. Han säger precis det de flesta andra ‘ungdomar på glid’ sagt till mig genom åren som polis. Det är kontakten med polisen som är det enda som har någon som helst effekt, och som får ungomar att tänka till.
Just därför är det intressant att det är just kontakt med polisen lagstiftningen skall ‘skydda’ unga lagöverträdare från – helst tills de fyllt arton.
Det finns mycket att säga om unga lagöverträdare. Jag tror att lagstiftningen idag gör ungefär alla fel man kan. Dels skall man som sagt skyddas från rättsväsendet, och dels skall man ‘vårdas i sin hemmiljö’. Det förstnämnda gör att ingenting känns riktigt på allvar, och det sistnämnda innebär att den stackars ungdomen får tunga krav från beundrande klasskamrater och omgivning att tvingas leva upp till myten om sig själv som rebellisk ungdomskriminell.
Den fjortonåring som inser att han kan mästra vuxensamhället och t o m få polisen att dansa efter sin pipa blir idol för sin omgivning. Straffimmuniteten under femton år gör att många redan är etablerade kriminella när de blir straffmyndiga.
Den mix jag beskriver ovan gör det verkligen inte lätt för en femtonåring att bryta mönstret.
Å andra sidan kanske även en rättegångsliknande genomgång skulle bli ytterligare en ‘kvalitetsstämpel’ för en ung rebell.
Trots det tycker jag mycket i Kristdemokraternas förslag är positivt (förutom civilkuragelagen jag nämnt i ett tidigare inlägg). Dagens undfallenhet mot barn under femton år där man lägger hela ansvaret för hur processen skall se ut på dem själva är inte vad de behöver. De vill ju bara att någon skall höra dem och säga ‘stopp’.
Och det gör vi inte förrän de i bästa fall fyllt femton.
Morgonsur 
Att socialtjänsten skall sköta de kriminella unga är i alla fall ett misslyckande. När jag gjorde personundersökningar hade de 18 år fyllda ett degert register med 0 åtgärd som hade fungerat. Har du något bra förslag?
Flera ungdomar har sagt till mig att ‘er poliser lurar man i alla fall inte så lätt’.
Och det är klart att det är svårt för en socialassistent som inte följt ungdomen i fråga på fältet att bilda sig en uppfattning genom ett halvfrivilligt möte i veckan, vilket väl är ungefär den påföljd man får om man begår brott som ung. Att läsa sig till vem det är man har framför sig i stolen är inte helt enkelt utifrån den ofta mediokra avrapportering som finns.
Jag tror att det är väldigt svårt att bygga en modell som fungerar. Några hållpunkter torde vara följande:
– Bryt upp från den vardagliga miljön. Omedelbart.
– Undvik att sätta ungdomarna i en ny miljö tillsammans med andra ungdomar på glid.
– Skaffa en egen ‘mentor’ i form av en engagerad vuxen och gärna någon äldre ungdom som kan hjälpa till att skaffa andra intressen än att ställa till tok.
– Bygg en ny framtid på en helt annan skola. Helst i en annan stad.
Ovanstående måste förstås dessvärre genomföras med någon form av tvång, vilket i sig innebär risker för fel i hanteringen. Och som du ser finns det mycket i denna fantasi som gör att upplägget förmodligen inte är realistiskt. Att hitta engagerade vuxna som är beredda att offra så mycket för att hjälpa någon är inte lätt. Det torde nog inte räcka till alla som skulle behöva det. Det är heller inte lätt att begära att någon skall flytta till en ny stad med familj och allt för att gå vidare.
Men jag tror att man skulle antingen sänka straffmyndighetsåldern så att polisen kan göra annat än stå bredvid, bocka, buga och titta på – eller hitta andra verktyg som ger rättsväsendet möjlighet att arbeta även med människor under femton år. Så unga människor skall inte ges makten att kunnna skratta rättsväsendet och hela vuxenvärlden i ansiktet. Det är att ge ett barn för mycket makt som de inte kan hantera – och det bestraffar sig bevisligen i längden.
Jag tror det är en förutsättning att hanteringen liknar den som sker för ‘stora’ brottlingar, för den är ärligt talat inte särskilt brutal och inhuman den heller. Det viktiga är att påvisa allvaret och ställa krav. Och för att kunna ställa krav måste man också kunna utöva någon form av tvång. Dessvärre. Även om personen i fråga är bara elva.
Jag har själv upplevt ungar i allt från elva år och uppåt som hånskrattar stora, starka, svartklädda och beväpnade poliser i ansiktet. De är så oerhört medvetna om sin status som ‘untouchable’, som straffimmuna. De vet mycket väl att de kan begå i princip vilket brott de vill utan konsekvens, och att de trots det är den skyddsvärda parten. Och de utnyttjar det så mycket det bara går.
Det kan aldrig vara sunt. Men om man lyssnar på debatten tror man att polisen vill gå runt och skrämma små gråtande och rädda barn i avskräckande syfte.
Ni skulle inte tro det om jag berättade vad tolvåringar kan häva ur sig till ett gäng ‘skräckinjagande, beväpnade vuxna poliser’
Av någon dum klick fick du samma svar två gånger så delete bara den ena.Tack.
Har också träffat dessa ”små” barn som skrattar åt en och deras föräldrar är redan frånvarande eller underkuvade. Sedan träffade jag som kurator dessa barn som vuxna. Deras historier var alltid lika. Ingen satt stopp.
Fixat!
Skrev ett långt svar, men det kändes så viktigt att jag gjorde ett inlägg av det…
Pingback: Söndagskrönikan om kärlek, respekt och andra tankar « Kent Persson (m) blogg
Jag tycker också att Althins förslag är ett steg i rätt riktning, inför utvärdera och förbättra tycker jag