Om att granska Kalla Fakta

I onsdags visade TV4:s Kalla Fakta ett av de märkligaste ”granskningsprogram” jag någonsin sett. Man utlovade ”ruggiga bilder”, och det var också med en ruggig känsla jag stängde av TV:n. Men av helt andra anledningar än Lennart Ekdal utlovat. Det är alltid fruktansvärt hemskt när unga människor dör. Jag beklagar verkligen 22-årige Christophers död, och kan förstå att hans anhöriga aldrig kommer att komma över vad som hänt.

Men att något i sig har drabbat människor gör inte att en redaktion för ett TV-program lydande under Radio och TV-lagen kan tappa omdömet fullständigt och bete sig hur som helst. Jag tänkte nu själv presentera ett ‘gräv’ som behandlar Kalla Faktas journalistik med en vinkel – om än betydligt mer balanserad än Kalla Faktas sådan.

Först av allt: Jag kan omöjligt föreställa mig hur det känns att drabbas av något så fruktansvärt som att förlora någon man älskar så mycket. Men jag har sett det hända andra, och kan utifrån konstatera att de flesta som bearbetar en så stor sorg antingen försöker hitta en mening, eller försöker hitta en skuld. Det ena är konstruktivt, det andra destruktivt. Man kan pendla mellan de två, och hantera dem samtidigt. Men i slutändan är det nog inte bra om bra om man fastnar helt och hållet i skuldspåret.

Jag kan förstå att Christophers anhöriga inte kan hitta någon mening efter detta dödsfall, men det blir också allt för tydligt för tittaren att de istället valt att hantera sitt trauma genom att leta skuld. Och känslan jag får är att de letar denna skuld där rimligtvis ingen annan än de själva (och TV4) kommer att hitta den. Som tittare blir det bara plågsamt att se TV4 utnyttja traumatiserade människor för att göra en poäng som kanske finns – men den finns definitivt inte i den här historien.

TV4 väljer att heja på och med all kraft förstärka lidande människors svårigheter att gå vidare i kampen att försöka hantera sin ofattbara sorg. Man knuffar dem längre ned i detta bottenlösa svarta hål och vill ”hjälpa” dem att uppnå… ja, vad? Upprättelse? Från vem och för vad? Christophers död blir inte lättare att bära för att man med TV4:s hjälp bedriver en grundlös förtalskampanj mot en enskild polisman. En polisman som Christopher endast mött som en svart SAAB i några sekunder – innan han drog ifrån den för att aldrig se den igen.

Det var inte den intervjuade polismannen som dödade Christopher. Att påstå något sådant är fel. Man har ingen rätt att beskylla oskyldiga människor hur stor förlust man än drabbats av, och hur illa man än mår själv. Inte ens om en känd TV-journalist ivrigt manar på en.

Och att man känner djupt med den som försöker hantera en förlust gör inte att det är okej att som ‘kompensation’ bedriva mediekampanj mot en enskild polis och människa som inte ens var på platsen när Christopher dog. Att offra en annan människas heder till mediegudarna ger inte Christopher tillbaka, Lennart Ekdal. Det sätt på vilket ni dessutom hetsar på och hänger ut svårt traumatiserade människors uppenbart felriktade frustration till allmän beskådan är inte bara lågt. Det är helt och hållet oförsvarligt.

Vad ville ni visa? Att djup smärta ibland kan leda en helt fel? Ville ni belysa hur svårt det är att acceptera förlusten av en nära anhörig? Det lyckades ni i alla fall med. För mig lyste det som ett plågsamt huvudtema genom hela reportaget. Men lösningen på just den här förlusten ligger inte i den riktning ni pekade, vilket är plågsamt uppenbart för i princip alla som såg programmet.

Unga människor och deras vänner läser ofta kommentarer på nätet. Särskilt om sig själva. Hur tror ni tittarnas gensvar efter inslaget känns för den unga flickan, om hon nu tagit del av det? Det är bara att gå in på er hemsida, på Twitter, eller på något av alla otaliga webforum och läsa kommentarerna. Jag har aldrig i mitt liv sett en så förkrossande enig… närmast lynchmobb… som till 99% ställer upp på polisens sida. Ja, det är nog faktiskt runt 99%, om ni går in och tittar. Det har jag faktiskt aldrig varit med om i något enda TV-program som vare sig tagit ställning för eller mot polisen. Det må man säga är en bedrift i sig. Man skulle nog på kvällstidningsspråk utan att skämmas kunna kalla det ”TITTARNA RASAR MOT TV4”.

Att det skulle bli så förstår vem som helst som bara har det minsta grand omdöme efter att ha sett ert upplägg och sätt att berätta i reportaget. Förstod ni verkligen inte det själva?

Beträffande TV4:s omdömeslösa reportage och reaktionerna därpå ‘granskas’ det förstås som vanligt inte ett dugg. Varken på TV4 eller i annan media. Precis som i fallet med Expressens vapenåtal i förra inlägget håller media varandra om ryggen in i döden. Det är tyst som i graven. Istället publicerar TV4 ett rätt pinsamt svar där man pratar om att minsann ”många som hörde av sig till TV4 efteråt var upprörda över att polisen inte avbröt jakten i tid.” Man exemplifierar inte vad ordet ”många” omfattar i mer exakt antal, och framför allt inte hur ”många” som hörde av sig med annan uppfattning. ”Vi har rätt i alla fall! Pilutta dig! Stjärnstopp!”

Vad tänkte ni egentligen på? Att först visa en film där en oregistrerad motorcykel helt oprovocerat åker förbi en polisbil i 200 kilometer i timmen inne i stan och drar iväg på en så horribel resa utan att polisen ens har försökt stoppa motorcykeln gör att ”Nisse i Hökarängen” – som ni mediefolk visst brukar kalla er målgrupp – tar sig för pannan, gapar och ruskar på huvudet. Det krävs ingen större fantasi för att förstå att Nisse, som både måste ha registreringsskylt, körkort, får stanna och blåsa i alkotest, får både parkerings- och fortkörningsböter och tvingas betala trängselavgift inte självklart tycker att Christophers trafikbrott är en bagatell. Ni kanske träffar andra Nissar än jag, men det är inte svårt att föreställa sig vad som sägs i TV-soffan om framfarten. Det var nog inte många snälla eller förstående ord som sades, för att uttrycka sig milt.

Så, när man fått TV-publiken att välja sida – inte för polisen, utan mot Christopher  – väljer man att låta en ung flicka berätta om sin upplevelse. Jag vet inte vad hon sade innan TV4 klippt ihop det, men i det färdiga resultatet förmedlar hon en horribelt nonchalant inställning till sig själv, trafiken, polisen, rättssamhället, världen och andra trafikanter. Man riktigt ser för sitt inre hur blodtrycket börjar stiga på ”Nisse i Hökarängen”. Särskilt vid tanke på rättsväsendets resoluta och dyrköpta ingripande när Nisse själv körde några kilometer i timmen för fort eller parkerade fel. Och TV4 har tydligen bestämt sig för att läga upp en straffspark för Nisse:

”Och sen så… det tar liksom aldrig slut! Det kommer bara mer och mer poliser. Man vet inte vad man ska göra!”

Jag kan riktigt se ”Nisse i Hökarängen” skaka på huvudet till denna upplagda straffspark och i affekt träda in i Lennart Ekdals ställe och ge henne svaret, rakt in i rutan: ”Öhhh… Stanna, kanske…???”

Jag är måhända ingen journalist, men jag vet i alla fall en sak:

Om man vill göra en poäng eller belysa ett problem är det en fördel om de inledande frågeställningarna och den poäng man vill göra motsvaras av dramaturgin, retoriken, argumentationen och innehållet i den berättelse man använder för att stärka sina argument. Det är en fördel om texten på förpackningen någorlunda motsvarar innehållet i den.

På TV4 tycks man leva i en egen Bizzaro-värld; en alternativ dimension, ett förvrängt universum där allt är baklänges, upp-och-ner och ställt på ända.

Man hade inför programmet annonserat programmet genom att bulla upp rejäla frågeställningar på ett sätt som antydde att programmet också skulle ge självklara svar:

”Är det nödvändigt av polisen…?”, ”Finns det alternativ…?”  ”Hur får vi stopp på polisens biljakter…?” ”Hur ser vi till att detta aldrig händer igen…?”

Allt kryddat med uttalanden från programledaren som antydde sensationella avslöjanden: ”De mest ruggiga bilder jag någonsin sett!”, ”Helt sanslös polisjakt på mc-killen!”

Jodå. Nog var förväntningarna höga på att få sig en rejäl TV-upplevelse. Boven var redan utpekad, och de självklara lösningarna lurade under ytan…

”Sensation” vet jag inte om det var, men nästan. Det var åtminstone ett av de mest ‘ruggiga’ journalistiska klavertramp jag någonsin sett i TV. Och det vill inte säga lite.

Efter programmet satt jag med ett lätt illamående. Mest å Christophers uthängda anhörigas vägnar, samt å den polismans vägnar som TV4 gått ‘all in’ på att ta heder och ära av och för svenska folket utmåla som direkt ansvarig för Christophers död.

Hur tänkte man egentligen när man ställde några initiala frågor som tydligt adresserade polisen som Det Ondas Genius – för att sedan kombinera det med ett reportage som var ett sådant bisarrt sammelsurium av påståenden i ord som exemplifierades dess raka motsats i bild. Själva inslaget hade möjligen funkat för att belysa frågorna ur vinkeln

”Hur får vi stopp på MC-vansinnet?”

”Bör vi kräva ‘vapenlicens’ för motorcykel?”

eller t o m

”Bör privat innehav av motorcyklar förbjudas?” 

…av vilka de två sistnämnda förvisso vore idiotiska frågor, men de hade i alla fall motsvarats av innehållet i reportaget.

Kära TV4; det finns säkert massvis av tveksamma ”biljakter” och polisingripanden att välja bland – så varför väljer ni vad som närmast är ett skolexempel på tillämpning av Rikspolisstyrelsens FAP 104:1? Att ni försöker använda en korsad spärrlinje och ett par ogenomtänkta flamskommentarer som inte hade ett dugg med Christophers död att göra som ”bevis” hjälper liksom inte när hela upplägget för ert ‘scoop’ är monumentalt fel.

Nå, efter Bizzaro-Kalla Fakta och efterföljande ”extrainsatta” debatt kan jag konstatera att jag fortfarande inte fått svar på någon av de frågor som ställdes inledningsvis. Istället har jag fått klart för mig att poliser givetvis bör bära personligt ansvar och dömas om någon han försökt stoppa senare kör ihjäl sig en halvtimme senare på en helt annan plats, att en medicinforskare också är expert på polistaktik och bilkörning, samt att jag tvingas åse hur människor som kämpar med att acceptera ett svårt livstrauma framställs på ett sätt som i allmänhetens ögon sannolikt förflyttar dem från facket ”medkänsla” till dess raka motsats.

När man toppar med att i debatten, eller snarare folkdomstolen, efteråt låta en av Sveriges få yrkeskriminella grova trafikbrottslingar läxa upp polisen hur man beter sig omdömesgillt i trafiken undrar jag om det jag bevittnar är något slags skruvad, smaklös buskis.

Hur tänkte ni egentligen när ni kallar in den polishatare som enligt vanligtvis välunderrättad källa ligger bakom de här filmerna – där han bl a kör 354 km/h på allmän svensk väg bland andra trafikanter – som sanningsvittne och expert på gott trafikomdöme? Räkna omkörningar där du, Jörgen Lundälv!

Och ursäkta,  Jörgen Lundälv, docent i trafikmedicin, men om jag låter bli att döma din kompetens i trafikmedicin kanske du borde tänka ett varv till innan du gör bort dig offentligt genom att yttra dig om bilkörning, polistaktik eller polisjuridik. Du må utbilda lärare för polisens utryckningsenhet – men om du tillåts göra det i nyss nämnda ämnen är polisen definitivt bortom all räddning. Det snusförnuftiga förslaget om att försöka stoppa denna MC inne i stan eftersom ”det fanns lägen” och ”inga risker” är nämligen inte bara okunnigt – det är fullkomligt idiotiskt.

Om du hade varit polis hade du av erfarenhet vetat att i samma sekund du tänder stoppljuset på polisbilen kommer denne redan bevisat hänsynslöse MC-förare att vrida järnet och inom ett par, tre sekunder vara uppe i hastigheter du nog inte trodde vara möjliga att framföra ett fordon i inne i stan. Och risken är överhängande att det redan inom några sekunder visar sig att det mycket riktigt inte är möjligt heller.

Att försöka stoppa vare sig en bil eller – än värre – en MC man redan vet kommer att försöka smita mitt inne i stan är rent vansinne. Om man ens har den minsta misstanke om att föraren man tänkt stoppa kommer att försöka smita skall man aldrig, aldrig, ALDRIG försöka slå stopp mitt inne i stan, utan istället smyga efter och vänta tills man kommer ut bland betydligt färre trafikanter som dessutom åtminstone är skyddade av plåtskal och airbags. Såvida man inte kan stänga in motorcykeln precis när han råkar stanna vid ett trafikljus eller är nere i promenadfart. Vilket mycket väl kan ha varit vad polismannen som pratade om att ”sätta honom i räcket” menade.

Nå, Jörgen Lundälv; som docent i trafikmedicin borde det inte vara särskilt svårt att fantisera kring effekterna av en MC-åkare som drar järnet, på någon sekund är uppe i tresiffriga hastigheter i världens mest komplexa trafiksituation, i en omgivning kantad av cyklister och kvällsflanörer, blir påkörd av en bil eller på egen hand förlorar kontrollen och singlar upp på en trottoar eller busshållplats.

Att dessutom fylla på med att ”det finns ingen polis som har den utbildningen eller den rätten att köra i den hastigheten” (245 km/timmen). Att ingen har en sådan utbildning är nog rätt, eftersom det aldrig går att ‘utbilda’ sig till den förmågan. Den måste man gradvis skaffa sig genom lång erfarenhet. Om man dessutom yttrar ”hastigheter jag inte trodde existerade” säger det allt. På varje svensk polismyndighet – och det finns 21 stycken – skulle jag vilja påstå att det dagligen körs i farter väl över 200 km/timmen. Såväl på ordnings- som trafikavdelningar. Jag har aldrig varit trafikpolis själv, men det finns en anledning till att de har bilar som gör 250. Räkna själv på vilken hastighet du behöver komma upp i för att ens kunna komma ikapp en fortkörare innan det är dags att byta almanacksblad, även om den du stoppar inte ens har en tanke på att smita. Lek med tanken på att du står stilla när någon passerar i 150.

Nu är det dock inte så uppenbart förenat med livsfara som du kanske tror att köra fort på motorväg. För empiri rekommenderar jag färjan över till Kiel, så hittar du t o m docenter, ingenjörer och hemmafruar som dagligen kör i de här farterna på motsvarande vägstandard och trafikintensitet. Helt utan annan körutbildning än ett B-körkort. Du kan säkert hitta någon tysk kollega på universitetet i Stuttgart med schysst Merca eller BMW du kan följa med nästa gång han tar Autobahn till mormor i Karlsruhe. Det blir säkert en himla massa omkörningar att räkna medan ni lagligt glider fram i samma hastighet svenska poliser tydligen inte ens klarar av att köra en meter i utan att omedelbart orsaka en massaker.

Hur gick det då med Kalla Faktas så ‘viktiga’ frågeställningar, som man i programmet inte bemödade sig att ens försöka besvara:

”Är det nödvändigt av polisen…?”, ”Finns det alternativ…?”  ”Hur får vi stopp på polisens biljakter…?” ”Hur ser vi till att detta aldrig händer igen…?”

Jag förstår faktiskt att ni inte förmådde besvara de frågorna efter att ha klippt ihop det reportage ni lyckades prestera efter er kollektiva redaktionella dikeskörning. För om man ska ens komma i närheten av att hitta ett svar på era ställda frågor utifrån ert grundmaterial blir det väl ungefär så här:

Vad vi behöver är LGF-skyltens raka motsats. (LGF betyder ”LångsamtGående Fordon” och är en orange triangel man sätter bak på traktorer.)

Den nya skylten skulle kunna kallas ”HFF-skylt” – Hänsynslös FordonsFörare – och kunna köpas på närmaste bensinmack av alla som känner med sig att de redan från början bestämt sig att köra ifrån polisen till varje pris, om det så gäller en trasig baklykta, om så de själva och alla i deras närhet skall dö på kuppen.

Det fordon – oavsett vilket – som har skylten fäst baktill är fredad, och totalförbjuden för polis att ens följa efter. När ett polisfordon ser en sådan skylt måste det ögonblickligen vända och åka med blåljusen på från fordonet med HFF-skylten, för att skapa ett så stort avstånd som möjligt och inte hetsa föraren i fordonet.

Lösningen innebär att polisen aldrig mer kommer att hetsa fram några onödiga ”jakter” och kan istället helt och hållet lägga kraften på att lagföra endast förare som har registreringsskylt och begår mer hanterbara brott.

Förlåt? Hörde jag någon som tyckte jag just flippade ur och började ägna mig åt rent trams?

Jag instämmer. Visst är det pubertalt trams. Men det är tyvärr där man hamnar efter att ha försökt para ihop Kalla faktas problembeskrivning med någon som helst lösning. Därför tycker jag ni själva borde åläggas att presentera ett rimligt svar på den sista fråga ni själva ställde, TV4 och Kalla Fakta-redaktionen:

Hur förhindrar vi att det här någonsin händer igen?

– – –

P.S. När tiden tillåter kommer jag att presentera inlägget ”Polisens biljakter för Dummies” som beskriver vad som juridiskt gäller, med några synnerligen personliga kommentarer och synpunkter. D.S.

UPPDATERING: Vad TV4 egentligen bodre ställt sig för frågor har jag skrivit om i detta inlägg.