Om ”vårdnadsfylla”

Så var min gamla favoritantagonist Madeleine Leijonhufvud tillbaka med ett av de förslag som brukar gå ut på ungefär att vi behöver skapa ett bättre samhälle genom att myndigheter bestämmer mer åt oss korkade medborgare, och att fler av oss bör straffas för våra tillkortakommanden genom nykriminalisering eller sänkta beviskrav.

Jag fortsätter tyvärr min fula ovana att damma av gamla inlägg, men kan helt enkelt inte låta bli. (Jag lovar att jag kommer att skriva ett nytt ”riktigt” inlägg snart…) Och om Madeleine Leijonhufvud kan damma av gammal skåpmat gör jag detsamma med mitt svar på densamma, som ursprungligen skrevs den 20 november 2010. Lustigt nog är mitt gamla inlägget dubbelt aktuellt, eftersom det avslutas med en passning till den lika aktuella TV-licensfrågan. Sedan 2010 har licenslagstiftningen som bekant blivit än mer bisarr än den var då, i och med den svenska internetskatten (ja, jag vet att man av politiskt-praktiska skäl kallar skatten för ”avgift”). Förutom att skatten blivit än mer godtycklig fattas fortfarande alla relevanta beslut om den av ett aktiebolag.

Nå, åter till hufvudsaken: 

Det är tur att Madeleine Leijonhufvud finns. Ibland hittar man nämligen människor som är ens raka motsats och som lyckas trycka på precis varenda knapp man har för att få en att tända på alla cylindrar. Det är nyttigt, för man får verkligen perspektiv på att vi människor kan dra väldigt… olika… slutsatser utifrån samma underlag.

Madeleine Leijonhufvud är kunnig och erfaren, engagerad, identifierar viktiga samhällsproblem och åstadkommer en genomtänkt problemformulering – för att sedan omedelbart följa upp denna briljanta inledning med en analys, slutsatser och åtgärdsförslag som får nackhåren att resa sig på mig. Gång efter annan.

Som professor i straffrätt har hon en stark tro på den egna disciplinen. Gott så. Problemet uppstår när denna tro blir en övertro som resulterar i rent missbruk av det egna kompetensområdet. Madeleine Leijonhufvud presenterar återkommande förslag som är rent hårresande, där det samhälleliga problem, mänskliga tillkortakommande eller oönskade mänskliga beteende inte existerar som inte kan botas med en egen paragraf i Brottsbalken, statlig kontroll och en rejäl straffsanktion.

Jag kommer osökt att tänka på Hasse&Tages gamla sketch, där Valfrid Lindemans lämplighet för polisutbildningen testades. Vilket problem eller vilken frågeställning som än framlades var hans lösning att slå någon med batongen.

Ja, jag raljerar. Trots frågans allvar. Jag raljerar – för skulle jag Madeleine Leijonhufvuds senaste bisarra förslag på för stort allvar blir jag rentav skrämd.

Jag skräms av att en professor i straffrätt överhuvudtaget kan komma med ett så urbota dumt förslag som att straffbelägga föräldrar för att de inte är tillräckligt bra eller starka människor.

Jag skräms av att Dagens Nyheter nedlåter sig till att ta in eländet på sin förment seriösa debattsida.

Jag skräms av att så många i kommentarerna under artikeln tycker att det rentav är ett bra förslag.

Själv anser jag att även detta är ett område där lagstiftningen redan ger myndigheterna tillräckligt stora möjligheter. Man kan som förälder få sitt barn tvångsomhändertaget och fråntas vårdnaden av barnet för all framtid. (Vilken straffsrättslig sanktion skulle kunna vara värre än det?)

Om inte det räcker kan även föräldrar med grava alkoholproblem som inte frivilligt rehabiliterar sig i extremfall tvångsomhändertas, låsas in på fängelseliknande institutioner och tvingas genomgå avgiftnings- och rehabiliteringsprogram – upp till sex månader.

Men, det är klart, lite dagsböter kanske skulle uppfattas som den påtryckning som slutligen skrämmer föräldrarna att skärpa till sig…?

Dåliga föräldrar skall som jag ser det inte straffas alls – de skall hjälpas så gott det går. Om inget annat hjälper skall de fråntas rätten att vara föräldrar.

Och precis det ger dagens lagstiftning samhället möjlighet att göra. I den mån vi är missnöjda med resultatet av denna lagstiftning anser jag att man bör leta förbättringspotentialen i genomförandesidan. Och den kommer inte att fungera bättre eller mer effektivt för att man uppfinner ett nytt brott. Dessutom tycker jag som sagt att principen att straffa människor för att de är svaga i karaktären eller dåliga föräldrar redan från början är en idiotisk idé.

I kommentarerna under Madeleine Leijonhufvuds artikel finns någon som ironiskt undrar om man inte också borde straffa föräldrar som tjänar för lite. Det kan man ju undra. Borde det dessutom inte vara olagligt att svära i barns närvaro?

Nu kan någon tycka att detta är att använda sig av sluttande planet-retorik. Men faktum är att Madeleine Leijonhufvud själv använder den argumentationen för att motivera att det skall vara straffbart att vara en dålig förälder. Eftersom det finns andra olämpliga gärningar som märkligt nog är kriminaliserade – som självtäkt och fyndförseelse – bör man också införa något slags promillegräns för föräldraskap. Hur man nu skulle kontrollera det.

Själv anser jag att man bör vända på resonemanget: Brott som saknar förankring i det allmänna rättsmedvetandet och vars praktiska effekter knappt existerar borde tas bort. Särskilt om det inte finns någon realistisk möjlighet att kontrollera efterlevnaden. Det kanske inte ens är önskvärt att det fanns en sådan möjlighet.

Jag blir lite förskräckt när människor med en inställning som den Madeleine Leijonhufvud företräder ges uppdrag att utreda vår framtida lagstiftning – vilket hon faktiskt återkommande getts förtroende att göra. Om denna linje tillåts fortsätta ställer jag mig frågan när samhället skall sluta dra likhetstecken mellan orden ‘olämpligt’ och ‘olagligt’? Olaga innehav av irriterande talfel? Olovlig felstavning? Underlåtenhet att tömma ludd ur gemensam torktumlare?

”Arga lappen” – snart i en lagbok nära dig?

Jag brukar säga att man inte skall missbruka lagstiftning i ärenden som snarast lämpat sig för en debattartikel eller en informationskampanj. Detta är ett lysande exempel på ett sådant tillfälle.

Nu har Madeleine Leijonhufvud skrivit sin debattartikel. Låt oss hålla med henne om att detta är ett allvarligt problem, att hon vill väl och att hon är hedervärd för att hon engagerat sig i frågan. Låt oss också alla göra vad vi kan för att försöka förbättra det svenska föräldraskapet. Men lösningarna på dessa problem finns inte att finna på det straffrättsliga området.

Tyvärr. Eller tack och lov, beroende på vad man har för syn på vårt samhälle och oss människor som lever i det.

Eftersom Madeleine Leijonhufvud avslutar sin artikel med en liknelse om brottet ”underlåtenhet att betala tv-avgift” kan jag inte låta bli att kontra apropå hela den bisarra lagstiftningen, som i sig är en styggelse:

Hur i helsike tänkte man överhuvudtaget när man gav ett aktiebolag – AB Radiotjänst – beskattningsrätt!?

– – –