Om att återupprätta ordning i utanförskapsområden

Debatten svallar hög kring de s k ”utanförskapsområdena”, ”no go-zonerna”, eller vad man nu väljer att mer eller mindre rättvisande kalla dem. Vissa påstår att de inte ens existerar – ett påstående ingen vettig människa ärligt talat ens kan ta på allvar. Dock; problemet med områdena är förstås inte att man inte kan vistas där – problemet är att det inte längre är rättsväsendet som har den oinskränkta kontrollen över den vardagliga rättsskipningen. Till men för de invånare som bor där, ofta utlämnade till lokala kriminellas godtycke.

Fenomenet som sådant har funnits så länge statsbildningar har funnits, det är inget konstigt att det uppstår då och då, det är definitivt inget unikt svenskt, det är inte kopplat till migration eller etnicitet  – och det är heller inte skrivet i sten att loppet är kört för all framtid. Men vad man måste inse är att när man en gång har släppt kontrollen till ”främmande makt” kräver det oerhörda arbetsinsatser – under mycket lång tid – att få tillbaka det förtroende man tappat.

Vad som krävs beskrev jag i ett inlägg om Afghanistaninsatsen den 16 februari 2010. Afghanistan är förstås ett större och värre problem, men principerna och mekanismerna är precis samma, och principerna för hur man vinner tillbaka området likaså. Läs och begrunda, fundera över likheter och skillnader (Från Om enkla men svåra lösningar i Afghanistan, 16/2 2010):

 photo Bild133.jpg
Jag har tidigare nämnt att gerillakrig och gängproblematik uppvisar stora principiella likheter. Och så gör även metoderna för att bekämpa de två; De grundläggande principerna i detta inlägg (länk) kan t ex lätt modifieras och appliceras på våra soldater i Afghanistan. 

Båda situationerna är nämligen egentligen en kamp om befolkningens förtroende. Och i denna kamp är det alltid utmanarsidan – gerillan eller gänget – som har den lätta uppgiften. De behöver nämligen inte vinna något förtroende alls.

För att de skall komma framåt i sin process räcker det att de saboterar befolkningens förtroende för motståndarsidan.

Ett av de första stegen i klassisk gerillataktik handlar om att medelst attacker och attentat tvinga motståndaren att röra sig i stora förband och att förlägga sig på stora, befästa baser. Anledningen är att man då förlorar rörelsefriheten i territoriet, därigenom också närheten till befolkningen – och i stället ger gerillan/motståndsrörelsen ensam tillgång till densamma.

Förutom att höja det politiska priset på västländernas hemmaplan för varje stupad soldat är detta en effekt talibanerna gärna uppnår när de placerar ut vägbomber – s k IED:er – eller skjuter ihjäl svenska soldater.

Ordförande Mao beskrev vikten av detta ungefär så här; ‘gerillan måste röra sig bland folket som fisken simmar i havet’. Det är precis vad talibanerna gör idag. För ISAF gäller det motsatta; att beröva gerillan möjligheten att simma fritt i detta hav. Lyckas man medför det att gerillan kommer att marginaliseras och självdö.

Så hur gör man då det i praktiken?

Lösningen heter närvaro. Och då menar jag inte att man syns då och då eller dyker upp till gemensamma möten. Jag menar närvaro av den sorten som får befolkningen att känna ens stöd överallt och alltid. På amerikanska finns uttrycket ‘To Stand One’s Ground’, vilket är ett bra och dessvärre svåröversatt uttryck för hur arbetet måste börja. Det räcker nämligen inte med att vinna striderna; Man måste stå kvar, behärska territoriet och vinna folkets förtroende.

Man brukar prata om ‘Hearts and Minds’ – att vinna befolkningens hjärtan och sinnen. Tyvärr är uttrycket något missvisande. Det handlar nämligen egentligen inte enbart om att vara ‘mest omtyckt’, eller att erbjuda det mest sympatiska alternativet. Innan man kommit så långt att dessa frågor ens är aktuella att ta upp för diskussion handlar det först och främst om att vara befolkningens ‘preferred supplier’ av grundläggande trygghet på den plätt territorium där de lever sitt liv.

Om ISAF inte bedöms kunna upprätthålla denna trygghet kommer man av logiska skäl att se sig tvingad att hålla sig väl med talibanerna, låta dem hållas och t o m understödja dem – även om man inte tycker om dem. På det sättet har man i alla fall inga fiender, eftersom ISAF knappast kommer att hänga en i närmsta lyktstolpe någon mörk natt för att man en gång pratade med en taliban, eller för att man berättade var ISAF-soldater brukar parkera sina fordon.

En lyckad ‘Hearts and Minds’-kampanj kräver uppriktighet, empati och välvilja kombinerad med beslutsamhet, fasthet, styrka och uthållighet för att lyckas.

Ingen framgångsrik kombination innefattar uttrycken snällism, godtrogenhet, eftergivenhet och vindflöjeltaktik – vilket förstås är självklart, men trots det kan behöva poängteras för en och annan opinionsbildare.

Man behöver faktiskt egentligen inte ens vara särskilt omtyckt, bara man levererar grundläggande trygghet, stabilitet och förutsägbarhet. Men man bör förutom grundläggande trygghet förstås helst representera något tydligt budskap man själv kan stå för i vått och torrt och som går hem någorlunda bland befolkningen.

Man måste lyckas så bra med ovanstående att man blir den invånarna naturligt först vänder sig till för att samarbeta eller lämna information – även om talibanerna både betalar bra och hotar att skära halsen av min dotter om jag inte samarbetar.

Inget man snyter ur näsan på några månader, således.

Ibland tror jag inte ens alla ansvariga inom försvaret (eller polisen) riktigt förstår vikten av fysisk närvaro och att behärska territoriet för att lyckas riktigt bra om man representerar regeringen och skall genomföra en ‘Hearts and Minds’-kampanj. Det är nämligen inte lika lätt som att vinna ‘Hearts and Minds’ som motstånds- eller gerillarörelse, då det i princip räcker att ha ett tilltalande budskap, uppföra sig någorlunda korrekt och ha tillräcklig militär kraft för röra till det någorlunda för motståndaren.

Tyvärr får man ibland uppfattningen att det även bland vissa befattningshavare inom försvaret har utkristalliserat sig en tro att det räcker att åka runt på social visit, le och spela rollen av fredlig, obeväpnad och härligt demokratisk, presentera en vinnande vision om framtiden och ‘hur det borde vara’ för att sedan bocka av besöken hos olika dignitärer på en önskelista. Och när man fått alla att lyssna, levererat punkterna på önskelistan och verkar vara jättepoppis är man klar!

Tyvärr är verkningsgraden av ovanstående milt sagt låg om man inte råkar vara befolkningens ‘preferred supplier av trygghet och säkerhet’.

Det enda intressanta på det första steget i behovstrappan är vem man känner förtroende för att kunna ge en den allra mest grundläggande tryggheten; att garantera mat och att man inte blir ihjälslagen. Kan man bara det får man i värsta fall vara taliban. Hellre talibaner än total oberäknelighet.

Om man så vill representera ‘den civiliserade regeringen’ krävs det att man har makt, kraft, uthållighet, vilja och resurser att upprätthålla trygghet och säkerhet. Inte bara ibland – utan alltid. Det kräver en mycket hög närvaro. Rentav att man upplevs krypa in under skinnet på hela samhället. Att man gör det till sitt. ‘Flyttar in’ hos befolkningen. Umgås och fraterniserar. Är närvarande i små posteringar och patruller dygnet runt. Skapar förtroende på det personliga planet. Aldrig backar undan om man blir angripen.

För att vinna någons själ och hjärta måste man nämligen våga erbjuda sin egen själ och sitt eget hjärta först. Det finns inga genvägar, processer, metoder eller rationella argument som kommer förbi detta faktum.

Och som alltid är det betydligt lättare att rasera än att bygga upp – vilket gör att man aldrig kan vinna över en gerillastyrka eller motståndsrörelse enbart med militära medel. Dessutom krävs en oerhörd uthållighet över tiden.

Det här är ingen raketvetenskap för någon gammal FN-yxa – officer som soldat. Det är heller ingenting konstigt för våra trupper i Afghanistan – eller för någon polis som arbetat mot gängproblematik. Det är som sagt samma mekanismer som spelar in även om allvarlighetsgraden i våldsyttringarna förstås skiljer sig markant.

Har man inte förstått mekanismerna och därigenom vad denna uppoffring innebär och kräver spelar det ingen roll hur ‘firm, fair och friendly’ man spelar under sin blixtvisit i verkligheten. Tyvärr vet jag att både polisen och försvaret ofta och återkommande underskattar behovet av grovjobbet på marken – och överskattar nyttan av symboliska manifestationer. Kanske har detta till viss del ekonomiska förklaringar, eftersom ett beslutsamt arbete kräver stora resurser, och adekvat – ofta dyr – utrustning. Det kräver också att man fattar obekväma beslut – och står för dem, oavsett konsekvenser.

Ett exempel på symboliska manifestationer jag bara inte kan låta bli att ta upp är att det ofta i den offentliga debatten pratas om att våra soldater måste ‘börja åka obepansrade fordon’ för att vinna befolkningens förtroende. Det stämmer till viss del, men är bara halva sanningen:

Att åka obepansrade fordon måste vara en konsekvens av att man skapat trygghet och säkerhet – det är inte en förutsättning för att den skall uppstå.

Missar man ovanstående självklarhet avslöjas symbolhandlingen skoningslöst av invånarna – och något förtroende från deras sida uppnår man inte. Det går för den delen alldeles utmärkt att vara både empatisk, social, rolig, trevlig och personlig även om man råkar åka till platsen i ett Stridsfordon 90 och ha ett granatgevär liggande i stridsutrymmet.

Att invånarna skulle bli skrämda eller provocerade av pansar, uniformer och vapen är nog sant – men bara under förutsättningen att området verkligen är tryggt och säkert. De flesta som bor någonstans känner sina kvarter och stämningen där ganska bra, och känner när det är läge eller inte. Välanpassad utrustning skapar trygghet. Det är när säkerhetsläget och ‘utrustning och pådrag’ inte går hand i hand man bäddar antingen för otrygghet eller provokationer.

För det bygger ju faktiskt heller inte direkt något jätteförtroende om en glad ensam svensk kommer farande obeväpnad i skjorta och slips till en plats där befolkningen knappt vågar gå utomhus och påstår att läget är lugnt och att han skall garantera säkerheten – innan han lika leende vinkar åt invånarna, åker därifrån och lämnar invånarna åt sitt öde.

Såvitt jag förstått av vänner som befinner sig i Afghanistan finns det såväl ‘Stridsfordon 90-områden’ som områden mer åt ‘skjorta-slips-hållet’ i det svenska ansvarsområdet. Det torde således i samma ansvarsområde vara lätt att att både ha för hög och för låg svansföring. Och ingetdera är någon bra övning, även om man som sagt kan parera det mesta i ‘felaktig utrustningsväg’ med rätt anpassat beteende.

När det gäller ‘Stridsfordon 90-områdena’ kan man sammanfatta läget så här – tyvärr:

Är säkerhetsläget sådant att man inte kan bemanna små permanenta posteringar behärskar man per definition inte territoriet och måste göra något åt det. Det enda sättet är att lyckas med detta är förstås att åka ut och bemanna upp posteringar. Det kräver i sin tur resurser – och kostar förluster, vilket är de två stora stötestenarna. Å andra sidan behöver inte alla soldater överallt och i alla posteringar vara svenska – det allra bästa är förstås om allt fler råkar vara afghaner, samt att man får försöka skydda sig mot förluster så gott man kan med fältarbeten.

Det viktiga är att man finns där. Och står kvar.

Förpestar ‘havet’ så barracudorna inte längre kan simma i det.

På kort och medellång sikt kommer vi således obönhörligt att få hem fler döda och sårade soldater ju mer beslutsamma vi är. Flera posteringar kommer onekligen att bli attackerade och sprängda. Vad vi då behöver göra är trist nog att stå fast vid vår beslutsamhet att finnas där för befolkningen, skicka dit en ny patrull och vänta på nästa attack. Och i värsta fall på nästa sändning flaggdraperade kistor.

‘To Stand One’s Ground…’

Lösningen är således enkel – men allt annat än lätt.

Det kommer att bli dyrt. Vi kommer att utsätta våra soldater för att stå där som sittande fågel och vänta på nästa attack, vi kommer att utsätta deras anhöriga för konstant skräck, och vi kommer att utsätta våra folkvalda för ett politiskt tryck vi knappast sett maken till i efterkrigstiden. Om vi avdelar resurser och håller ut kommer situationen i ‘vår’ lilla del av Afghanistan dock att stabiliseras – även om det vore naivt att tro att alla typer av attacker helt skulle upphöra för all framtid.

Det finns förstås flera alternativ till att sticka ut hakan ordentligt, vilket även Chefsingenjören redogör för i sin analys ‘Riskanalys 101 – Afghanistan’ . I fallande skala och ej uttömmande;

– Man kan lämna områden helt till talibanerna, kraftsamla i mer säkra omgivningar och hoppas de ‘håller sig på sin kant’. Vilket de knappast kommer att göra.

– Man kan dra sig tillbaka helt till befästa camper, göra lagom halvhjärtade punktinsatser för att rädda ansiktet internationellt och hoppas man gör någon nytta. Vilket man knappast kommer att göra.

– Man kan också lämna Afghanistan helt och låta barracudorna simma fritt.

Men under alla omständigheter – och även i det sistnämnda fallet – kräver det att man rakryggat står både för sitt beslut och de konsekvenser som följer av det.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

– – –

Advertisements

Om Morgonsur

Morgonsur förmedlar Magnus Ernströms personliga tankar och åsikter kring i första hand säkerhetspolitik och rättssamhälle, och är oberoende från alla myndigheter, organisationer, politiska partier eller företag.
Det här inlägget postades i Rättssamhälle. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om att återupprätta ordning i utanförskapsområden

  1. Gäst skriver:

    Det är ju en viss skillnad (åtminstone i nuläget) mellan Afghanistan och våra ”no-go”-zoner, även om du har rätt i mycket. Gängen i dessa områden (och även i skolan t ex) terroriserar och tvingar icke gängmedlemmar att betala beskyddarpengar, utföra stölder, snatterier, sabotera lektioner i skolan, råna, misshandla osv osv. Dystert är att unga pojkar, 10-15 år, måste tillhöra ett gäng för att inte misshandlas eller bli hotad att gänget ska ge sig på deras familjer. Så långt samma mekanismer här som där.

    Ett utanförskapsområde som hade terroriserats av unga gangsters som helt öppet gick in i affärer och tog med sig det de ville, utan att betala givetvis. Det här fick ett abrupt slut när ”Lugna Gatan” kontaktades, fick se bilder på förövarna som de kände igen och ”pratade förstånd” med dem. Givetvis använde de samma metoder som gangstrarna själva, för de visste naturligtvis vad som fungerar eller inte. Därefter stort pådrag i Uppdrag Granskning med Humlesjö i spetsen som ondgjorde sig över att man fått stopp på dessa smågangsters. Men hur ska vårt samhälle med de lagar vi har som enbart fungerar på vanliga hyggliga medborgare, komma åt gangsterväldet och de metoder de använder?

  2. giffabriken skriver:

    Upplysande och applicerbart även på andra områden. Du råkar möjligtvis inte ha nåt lästips om man vill läsa mer om det här med gerillataktik etc?

  3. Sverre Svensson skriver:

    Varför inte helt enkelt göra som afghanerna, kasta ut utlänningarna. De har ju lyckats med det genom årtusenden. Eller ska vi fortsätta på vägen med fler och fler kolonister in i Sverige.

    Jag förstår inte längre hur svenska folket tänker??? Har alla totalt tappat allt vad sunt förnuft heter?

  4. kaoskatta skriver:

    Så klokt! Så självklart och så svårt. Det är egentligen likadant i skolor, förskolor, vänskap och allt som innefattar mänskliga relationer. Man måste satsa sin själ och sitt hjärta och stå kvar när det stormar. Det är kraftigt underskattat att vara pålitlig.

    Tack för en mycket bra text. Jag ska dela den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s